En kort promenad i Japan eller dagen då Google lurade mig

Att vandra i skog, mark och stad är något av det bästa jag vet och för att planera mina träningspass brukar jag använda Google Maps, eftersom det är enkelt – bara att sätta ut ett par punkter på kartan för att få ett hyfsat hum om distans, vägens beskaffning och vilka sevärdheter som finns på vägen. När jag så befann mig i Japan på en välförtjänt två veckors semester var det därför självklart att gå en sväng. I Kaga, där varenda skogsdunge ser ut som något hämtat ur en Ghibli-film. Vad kunde rimligtvis gå fel?

Ett lagom pass för mig är någonstans 30-40 km med 10 kg i ryggsäcken. Ganska tröttande i sig men jag försöker att undvika allt för backig terräng samt sträckor där det inte händer så mycket. I Kaga är det rätt glest mellan byarna så jag ritade ut en rutt som skulle ta mig längs en medelstor bilväg runt ett bergsmassiv (klicka för större):

Notera särskilt orden “medelstor bilväg”. I kartläge ser den östligaste delen av rutten ut så här:

Jag tror inte att jag behöver övertyga någon om att det ser ut som om den stora vägen med nummer 153 svänger höger (här), går mer eller mindre rakt söderut tills den svänger höger igen och så är vi framme vid Kibi Shrine. Inga konstigheter. Av totalt drygt 30 km skulle den här sträckan ligga vid ungefär kilometer 8-13.

Jag såg framför mig en ganska enkel dagstur. Jag passade till och med på att göra en avstickare till Tsuruga Falls där det gick att klättra upp vid sidan av ett vattenfall och stå på en liten jordtunga ovanför fallet (översta bilden). Skyddsräcke saknades, men det fanns grenar att hålla sig i. Häftigt värre!

Det började ungefär som jag hade förväntat mig, som en liten landsväg med massor av små byar längs vägen:

Och väldigt gulliga skyltar som varnade för björnar:

Jag kan tala Japanska någorlunda men läsandet står det sämre till med så jag kunde inte riktigt bedöma hur allvarlig varningen var. Att bli mördad och uppäten av en söt björn kunde väl inte vara så illa, tänkte jag mig.

Vakna läsare minns säkert högersvängen jag skrev om nyss; ungefär där började jag ana oråd. Den “stora” vägen fortsatte framåt och ett par meter in efter högersvängen såg det ut så här:

Åtminstone i teorin är detta fortfarande en bilväg. Som promenadväg dessutom inte svårare eller synbart björntätare än den förra. Med öppningsmelodin till My Neighbor Totoro i tankarna fortsatte jag med raska steg att följa vägen. Så tog den slut:

En hel del huvudkliande och bläddrande i Google Maps följde. Skulle jag vända om och chansa på den andra vägen? Eller gick det faktiskt att gå vidare? Jag bestämde mig för att pröva. Det fanns visserligen ingen asfalt längre men ändå en tydlig stig…

Hmm, det gjorde det inte nej. Den skarpsynte kan se en röd snitsel på trädet i bilden ovan som var det enda sättet att avgöra vart “vägen” egentligen fortsatte. Enligt Google Maps var jag dock fortfarande på rätt väg…

Någonstans började jag undra om detta någonsin kunde ha varit en bilväg eller en väg för någon form av fordon över huvud taget. Det var nämligen en smula brant, eller som GPS-trackern i min telefon visade…

…ungefär 400 meters stigning på tre kilometer. En del partier var så branta att jag fick dra mig upp i armarna genom att hugga tag i utstickande trädgrenar; roligt värre. Här någonstans hade jag bestämt mig för att ta mig igenom skogen oavsett, och skulle jag stöta på en björn tänkte jag mig att han förmodligen också vore för trött av att streta igenom den satans terrängen för att orka med någon måltid.

Efter att ha tagit mig upp på krönet gick det ungefär lika brant utför tills skogen slutligen spottade ut mig på en väg som såg ut ungefär som där jag började. Jag tog ett foto i riktningen varifrån jag kom:

I anslutning till vägspärren satt det några fiskargubbar som tittade storögt på mig.

W: Hej på er. Är vägen avspärrad?
FG1: Goddag. Ah, det är den. Vägarbete.
W: Kan du förklara vad det står på skyltarna? Jag kan inte läsa dem.
FG1: Visst. Men var kom du ifrån?
W: Yamanakaonsen.
FG1: Till fots?
W: Eh, japp.
FG1 (till FG2): Hörru, han har traskat från Yamanakaonsen!
FG2: Dude, wtf.

Det är tydligen inte så många västerlänningar som tar sig så långt från turistorterna och ännu färre som är korkade nog att gå till fots. Men vad gör man inte för hälsans skull. Jag tackade för hjälpen och gick vidare ner för gatan till det lilla Kibi-templet (som förvånande nog var sig likt kartan):

De återstående 22 kilometrarna gick mer eller mindre enligt förväntan och jag kom så småningom tillbaka till mitt ryokan i Kaga för ett ytterst välförtjänt bad, en middag och ett par öl. Lärdomarna av historien blev:

  1. Lita inte för mycket på Google Maps
  2. Varningsskyltar gör bara att man oroar sig i onödan
  3. Det blir roligare om man inte ger upp.

Jag ser fram emot nästa promenad! Ska du inte hänga med?

2 thoughts on “En kort promenad i Japan eller dagen då Google lurade mig

  1. Så vad stod det på skyltarna? Olika varianter på “giv upp hoppet”? :D

  2. I wish! Allt ser mer dramatiskt ut med japanska tecken… det står “vägen avstängd”, “vägen avstängd vintertid” (mer än 20 grader utomhus denna dag, så “ok”) och “varning för jordskred” (förklarar kanske bristen på björnar).

Comments are closed.