Så skapas ett utanförskapsområde

Den här artikeln tycker jag är viktig att läsa, oavsett politisk tillhörighet, för att förstå samhällsutvecklingen i Sverige. Som boende i en ganska lugn del av Stockholm är miljöerna som beskrivs helt främmande för mig. Samtidigt hör och ser jag på stöket runt om i förorterna att det sker en oroande utveckling även här.

Artikeln gör en stor grej av kulturella enklaver och politisk Islam. Jag måste medge att jag inte är särskilt oroad av någotdera. Ett område som starkt präglas av en viss minoritetskultur, till och med till sådan grad att alla inte talar majoritetsspråket – jämför Chinatown i London eller Japantown i San Francisco – är inte av ondo, så länge samhällets lagar gäller där och människor lever utan förtryck, vare sig från majoriteten eller varandra.

Muslimska Brödraskapet påstås stå för en aktiv och utländskt finansierad kampanj för att “islamisera” samhället, dvs omstöpa det efter en uppfattning där religionen ska styra allt i individens och samhällets liv. Som ateist är det ingenting jag ser positivt på men risken att kampanjen skulle nå ut bortom de redan frälsta ser jag som obefintlig. Sverige är ett internationellt sett extremt sekulärt land och bortsett enstaka tokar i politikens utkanter finns det ingen som driver att ge någon religion mer inflytande. Konspirationsteoretiker göre sig icke besvär.

Nej, problemet är ett annat. Jag ser inget hot mot den svenska kulturen, den är tvärtom mot vad vissa tror oerhört stark och tål att integrera många. Men de frihetliga, liberala, jämställda, demokratiska värderingarna i vårt samhälle är inte förhandlingsbara. Det får inte finnas platser där svensk lag de facto inte gäller. Inte platser där kvinnor inte åtnjuter samma frihet som män. Inga parallelsamhällen.

Alla sådana yttringar måste förtryckas och bekämpas, med hela samhällets våldsapparat om så krävs, tills budskapet gått fram. Detta är en uppgift som jag tror att svenska politiker har väldigt svårt för just på grund av att minoriteters kulturella identiteter blandas ihop med deras förmåga att följa samhällets oförhandlingsbara värderingar. Det är förstås trams, precis som motsvarande uppfattning om fattiga. De låga förväntningarnas rasism (klassism).

Den kortsiktiga lösningen måste vara att bringa lag och ordning. Resurser till Polisen och privata säkerhetsföretag som täcker upp där det inte räcker. Hårda tag låter som en klassisk högerklyscha men trygghet ligger i botten av behovspyramiden och om människor i majoritetssamhället börjar uppfatta sin trygghet som hotad så sitter vi snart där med fler “Jimmie moments” än vad som går att trovärdigt argumentera mot.

Det vore en ännu sämre samhällsutveckling.