Categories
Fordon och trafik

Provkörd: BMW iX3

Det är faktiskt helt otroligt att det var sju år sedan jag provkörde en ny elbil från BMW. Tesla Model S har funnits på marknaden i snart tio år – ändå är det tydligen nyhetsvärt när kända märken släpper rena elbilar, som om det fortfarande var något exotiskt. Att biltillverkare som haft en oerhört hög svansföring så som liggandes i teknikens framkant tar nästan ett decennium på sig att anamma en ny drivlina är faktiskt ganska häpnadsväckande – som om en ledande tillverkare i dag skulle lansera en ny modell av smartphone och med buller och bång försöka presentera 3G som en ny och revolutionerande uppfinning.

“Men Wille, du provkörde ju en elbil från BMW för sju år sedan?” Ja, en skitrolig sådan som dessutom sålde bra för sin tid, trots det lite suspekta utseendet. BMW i3 var så sent som 2016 den tredje bäst säljande elbilen i världen. En enastående liten citybil som inte kostade hutlösa pengar men såg ut och kändes som ett futuristiskt koncept. I samma veva byggde BMW även i8, en linjeskön, sportig och orimligt dyr hybrid som väckte ett oemotståndligt habegär när jag såg den på BMW-muséet i München – för övrigt den enda gång jag kan minnas att jag sett den i verkligheten.

Där ansåg uppenbarligen BMWs ledning att man var klara med el för en överskådlig framtid och de följande åren hände inte ett dugg. Förrän nu. i3 (som fortfarande går att köpa!) ska få sällskap i modellprogrammet av iX och iX3. Varför man valt denna förvirrande namnsättning är svårt att förstå, men både iX och iX3 är SUVar med hyfsat konventionellt utseende. iX3 är först ut och är något så enkelt som en X3 där drivlinan rivits ut och fått ge plats åt en elektrisk. Så långt allt väl – elbilar som inte ser ut som om designavdelningen rökt på och fått fritt spel är något jag efterfrågat i många år. Nu är det också precis den vägen många tillverkare tar.

BMW tar det här potentiellt mycket framgångsrika konceptet och slösar bort det fullständigt. Som gammalt BMW-fan och numera hyfsat frekvent elbilsförare är jag grundligt besviken. Det räcker med att ta en titt på utsidan för att se hur otroligt lite engagemang som lagts på den här konverteringen – grillen är på tok för stor och delvis övertäckt med ful svart plast. De silvriga kjolarna kring avgasrören är kvar – trots att där inte finns några avgasrör. Det finns ingen frunk (främre bagageutrymme) och batteriet hänger ner under golvet, så markfrigången är sämre än en vanlig X3.

Interiört sitter man förstås bra och förarmiljön är direkt igenkännbar för alla som ägt en BMW tidigare. Instrumentklustret är helt ersatt av en bildskärm – det kan man tycka vad man vill om, men vad gäller tydlighet och grafisk kvalitet har jag inga invändningar. Här finns allt man vill veta och naturligtvis är det konfigurerbart. Infotainment i övrigt är snyggt, snabbt och fungerar utmärkt – möjligen lite till åren kommet. Vem behöver sju dedikerade sifferknappar för snabbval i radion år 2021? Två reglage för klimat och ett för ljudvolym hade räckt bra, allt annat sköts enklare via pekskärmen.

Lyssna på musik går förstås utmärkt med integrerat Spotify och en mustig anläggning signerad Harman/Kardon – inte lika vass som i Polestar 2 och BMWs mer traditionella gränssnitt kan inte mäta sig med vad vi finner i modernare bilar med Android Automotive, men det gör allt vad man behöver och när man väl stängt av det fruktansvärda artificiella motorljudet levererar det ljuv musik till körningen.

Själva körupplevelsen är tyvärr där iX3 tappar bollen fullständigt. Jag ska medge att jag som tidigare ägare har en förutfattad mening om hur en BMW “ska” kännas. Förarens bil, kvick i vändningarna, med kraft som kommer direkt på kommando – egentligen perfekta värden att uppfylla med en elektrisk drivlina. iX3 har inget av detta. Den är sävlig, går osmidigt i kurvor och känns slö trots den på pappret helt okej tiden strax under 7 sekunder 0-100 km/h. Inte ens med alla sportinställningar som finns uppvridna till max går det att få till något som liknar en inspirerande gasrespons.

iX3 lyckas faktiskt med konststycket att vara ännu tråkigare än Mercedes-Benz EQC, det andra stora tyska premiummärkets försök att trycka in eldrift i en konventionell SUV-kropp. Jag provkörde den i somras och även om det aldrig blev något blogginlägg så var det en alltigenom trevlig upplevelse utan några större negativa punkter. Hur som helst var det tydligt att Mercedes hade gjort ett väl menat försök att leverera en kompetent och attraktiv elbil. Jag hittar inga spår av den entusiasmen här.

För en elbilsentusiast finns inte heller mycket att vara entusiastisk över. iX3 har bara en motor, så den är strikt bakhjulsdriven. Räckvidden ligger någonstans kring 460 km på pappret, men min fullt laddade testbil vågade inte lova mer än 340 km enligt färddatorn. Batteriet rymmer 80 kWh och naturligtvis finns den sedvanliga snabbladdningen med upp till 150 kW, så ägarupplevelsen blir inte lidande. Har man möjlighet att ladda hemma kommer man bara att behöva använda publika laddare under långfärd. Inget av detta är dåligt, men potentialen fanns för något så mycket bättre efter så många år av väntan på en ny elektrisk BMW.

Det skulle kunna vara så att iX3 är positionerad som lattemorsa-modellen, riktad till den som inte vill ha en elbil egentligen men som måste köpa en för miljösamvetet och logotypen. Men helt ärligt, lattemorsor förtjänar också roligare bilar än så här. Tidigare nämnda Mercedes EQC eller Volvo XC40 Recharge är överlägsna val – eller varför inte Jaguar i-Pace, om man vill ta ut svängarna lite?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.