Admin får ta bort om det inte passar – och andra dödssynder

Vi lever i en värld med många problem, men nu tänker jag skriva om det kanske mest¹ angelägna – Magdalena Ribbing, frid över hennes minne, lämnade oss innan hon hade möjlighet att skänka oss tydliga riktlinjer kring hur man beter sig i grupper på Facebook. Frukta icke, ty med kraft av min långa utbildning² och många certifikat³ i detta ämne⁴ har jag författat just sådana. Håll till godo!

“Tack för insläpp”

Tänk nu efter – vad är syftet? Att smöra för gruppens admins? Ge fan i det! Fundera på om du gick med i gruppen av intresse för dess ämne eller för att läsa en massa inlägg från fåntrattar som vill “tacka för insläpp”.

“Admin får ta bort om det inte passar”

Admins är överlyckliga över att du givit din tillåtelse. Verkligen. Vilken tur att du skrev den brasklappen, för annars hade de aldrig vågat radera ditt inlägg trots att det passar lika bra i gruppen som kalles kaviar i risgrynsgröt.


Det här är en sak:

Och om du inte fattar varför det är bättre så är du bortom räddning.

“Svar via PM”

Andra människor är inte till för att vara din personliga sökmotor. Om den som svarar inte vill delge sitt svar till resten av gruppen så låt gå – men ofta handlar det bara om att frågeställaren är för jävla lat för att kolla om hen har fått svar på inlägget.


Nej. Bara nej. Ingen bryr sig om ditt inlägg, acceptera det och gå vidare med livet.

“Bilaga ej tillgänglig”

Dels är det oschysst att dela vidare något om den som postade det bara avsåg det för sina vänner. Dels är det meningslöst att posta ett inlägg som bara du kan läsa. Vad jag vill säga med detta är att DU ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA.

Och sist men inte minst…

1. Minst
2. I något helt annat
3. Tillverkade i MS Paint
4. Eller möjligen inte i detta ämne

Spelat: Children of the Nile, Pillars of Eternity, Pony Island, m fl

Jag brukar skriva små korta recensioner av spelen jag spelar men nu var det ett bra tag sedan, så jag gjorde ett ryck och rev av inte mindre än åtta lir i klasser mellan “okej” och “helt enastående”. Som vanligt är texterna på engelska eftersom jag också lägger upp dem på Steam. Håll till godo!

Children of the Nile

This mid-2000s city builder set in ancient Egypt has aged incredibly well and still stands among the greatest games in its genre for me. The game’s mechanics are fairly complex but once you figure them out getting a well-run city up and running feels like a true accomplishment. My main issue with this game is that it can be fairly slow – each map took me on average 6-7 hours to complete – and a lot of this time is spent waiting for some delivery to arrive or for some monument to be completed. Some people have also reported crashes and while I did have a few, the game auto-saves and load times are blissfully short on modern hardware so I never lost much. If you have fond memories of games like Pharaoh, Caesar or Sim City and have somehow missed this gem then give it a shot.

Mitt betyg: 8,5/10

Trivia: Jag testade det här spelet redan 2005 när det kom ut, då jag jobbade som redaktör på


The Final Station

A short, fun, engaging and atmospheric indie platformer-shooter. The story grips you enough that you want to understand what happened to the world, but you don’t really have time to figure that out before the game ends. On the other hand, the short length means that the gameplay doesn’t have time to get too repetitive. It’s not a very hard game, though, and the mini-games you have to do to get the train between terminals quickly feel like chores. I’d recommend picking it up on a sale – at about €10 including DLC it’s well worth it.

Mitt betyg: 6/10


Grey Goo

A refreshingly conventional RTS with good graphics, great balance and three unique sides that require very different gameplay styles, all of which you get to master during the single player campaign. This game can occasionally be picked up for a pittance and – for some reason – doesn’t have great reviews, which almost puts it into “hidden gem” territory. If you like StarCraft, you’re probably going to like this, unless you’re only in it for multiplayer where finding games can apparently be a bit hard. However, if you’re after a solid single player experience then this is the game for you.

My only problem with it is that the cutscene voice acting isn’t great, the story isn’t very engaging, and I would have liked a longer campaign. 18 hours total including DLC is on the low end. That said, considering how cheaply this game can be picked up you’re getting great bang for your buck.

Mitt betyg: 8/10


Tales from the Borderlands

This is a fresh take on the Borderlands universe which forgoes shooty action and grinding for loot in favor of a point-and-click adventure with a rich narrative, great characters and a story that is at least somewhat affected by the player’s choices. Voice acting and animation is excellent throughout. It’s short at only 10 hours, but arguably that’s as long as it needs to be as the ending (which I won’t spoil) makes it pretty clear there’ll be a sequel at some point.

One nit – if you feel like the story’s taken a wrong turn due to your actions, you typically have to start the episode over as there’s no easy way to skip forward to a certain point and no quicksave. Thankfully there’re wikis and YouTube playthroughs to show you the bits you may have missed. Hint: don’t hold on to your money.

Mitt betyg: 9/10


The Testament of Sherlock Holmes

An atmospheric and dark adventure/puzzle game with decent voice acting (if you ignore the kids) and graphics that is at least passable by 2017 standards. Keep the wiki handy as some of the puzzles are frustratingly hard but not interesting enough to bash your head against for more than a couple of minutes. The strong side of this game is the way you conduct investigations, gathering and putting clues together to reach conclusions and unveil the mystery is inituitive and fun. The story is mostly well-written, the but there are some glaring plotholes near the end that ruined it somewhat for me. Still, if you’re a fan of point-and-click adventures and criminal investigations then pick this up when it’s on sale.

Mitt betyg: 5/10


Pillars of Eternity

Writing “if you liked X then you’re going to like this” feels a bit stale as reviews go, but in fact – if you liked games such as Neverwinter Nights then you’re going to like this. It’s a rehash of the classic isometric RPG with gorgeous graphics, a compelling story and a large number of ways to shape your own adventure. Multiple classes, multiple races, multiple backgrounds that actually affect the story and your interactions with NPCs – it’s all there as you would expect and well implemented.

On the downside, the voice acting feels random at times – some lines are voiced, others aren’t, and dialogues tend to be very (very!) long and wordy. A shame, as other games have shown that you can have a deep story without walls of text. I actually gave up on my first attempt through this because I got bored, and after finishing the main campaign I felt no inclination to get started on the DLC right away. All in all however, I’m going to recommend this as it’s a solid game with everything you could expect from a modern iso-RPG.

Mitt betyg: 7/10


Pony Island

Short, spooky, highly innovative puzzler with a clever story and gameplay that strongly appeals to the geek in me. I’m not sure why the pony looks like a triceratops though.

Mitt betyg: 10/10


Sniper Elite 3

If you played any of the previous Sniper Elite games then you know what to expect – this is just more of the same. You sneak through visually impressive settings, shoot truckloads of nazis, blow up their sh*t, and giggle with glee at the thought of Herr A. Hitler making one of those spitting angry rants about how worthless his troops are. You get about 20 hours of this in total and that’s well worth it if you can get it on sale, and don’t mind the completely forgettable story and characters.

The game is not very hard for experienced “realistic FPS” players but the game tends to teleport enemies in, meaning you can die instantly to an enemy who randomly appeared behind you, or a sniper on a far away cliff. Yet the same thing might not happen when you reload because the enemy behavior is semi-random. On a positive note, this makes replaying the same map slightly different each time, reducing frustration if you’re having trouble getting through a particularly tricky part.

Mitt betyg: 7/10


Det var allt för den här gången. Om du har spelat något av de här spelen och tycker att jag är helt ute och cyklar, skrik till vetja!

Om den moderna webbens utveckling och framtid

I vad som får betraktas som ännu ett byte av tema för den här bloggen tänker jag nörda ner mig lite i hur webben utvecklats och kommer att utvecklas framöver. Introduktionen är avsiktligt förenklad för att även icke-webbutvecklare ska hänga med, du som vet vad jag skriver om kan hoppa till tredje rubriken.

Webben – en väldigt inexakt skapelse

I begynnelsen fanns HTML. Ja, det fanns saker innan dess som kunde ses som förstadier till det Internet vi använder i dag men grundprincipen var att du kunde skapa dokument, lägga dem på en server någonstans och så kunde andra se dem vart i världen de än befann sig (givet en internetanslutning, långt ifrån en självklarhet då). Dokumenten kunde dessutom länka till varandra och ges praktiska adresser som var lätta att dela med sig av. Revolutionerande! Fram tills dess hade information i digitalt format paketerats och distribuerats på fysiska medier som CD-ROM, omöjliga att uppdatera i efterhand om än med goda möjligheter till multimedia och interaktivitet. Webben var i jämförelse ganska trist och statisk, om än distribuerad och uppdaterbar.

Så småningom insåg man att interaktivitet ändå är rätt trevligt och började leta efter sätt att kapsla in mer traditionella appar (då helt enkelt program du laddade ner och körde i datorn) i webbläsarens praktiska distributionsmodell. Resultatet blev Java-applets, Flash, ActiveX, Silverlight och säkert några som jag har glömt bort. Dessa var behäftade med oerhörda problem, främst säkerhet, usla prestanda och dålig kompatibilitet. Det var svårt nog att försäkra sig om att en webbsida funkade oavsett användarens webbläsare, för att inte tala om andra faktorer som operativsystem, skärmupplösning eller språk – Flash med vänner lade till en ytterligare nivå av huvudvärk. Under en tid rådde någorlunda stabilitet, när Internet Explorer hade ~95% av marknaden. Den rämnade (och tur var väl det) när alternativen började sno åt sig delar av kakan.

Under större delen av den här tidsperioden fanns också JavaScript, ett fruktansvärt fult missfoster till programmeringsspråk som en sönderstressad kodare hade tvingat in i Netscape (en webbläsare som lyckades med konststycket att vara sämre än IE) för att ge webbdesigners ett enkelt sätt att ge webbsidor viss interaktivitet utan att vara beroende av Flash eller andra tillägg. Dock var det ingen som tog JavaScript på allvar eftersom det som sagt var ett äckligt fulhack, knappt ens värt att betrakta som ett riktigt programmeringsspråk, och webbdesigners var inte utvecklare. Säkert fanns det också ondskefulla genier som tyckte att det vore allra bäst om dessa jobbiga öppna standarder försvann till förmån för deras egna proprietära språk och verktyg, som ActiveX.

Ett annat sätt att bringa interaktivitet till den statiska webben var att dynamiskt generera innehåll på servern, så att det användaren såg i sin webbläsare var uppbyggt av programkod istället för ett statiskt dokument. Detta medförde stora fördelar – man kunde koda i ett riktigt(?) programmeringsspråk. Man kunde göra tunga beräkningar och bara skicka över resultatet, vilket sparade bandbredd. Tyvärr blev interaktionerna långsamma och osmidiga eftersom varenda anrop var tvunget att gå över nätet. Verktyg för att göra asynkrona anrop mildrade smärtan en aning, men inget kunde mäta sig med en vanlig hederlig app som du laddade ned till din dator eller telefon i fråga om användarupplevelse.

Apple anfaller

Alla förespråkare av Java-applets, Flash, ActiveX osv fick sig en rejäl käftsmäll när Apple plötsligt övertygade hela världen om att de skulle köpa iPhones. Inte för att Apple på något sätt var först med idén, men först att implementera och marknadsföra den på ett sätt som var attraktivt för icke-nördar. Apple hade absolut noll till övers för proprietära tillägg (åtminstone sådana som inte var deras egna) och Android, då god tvåa, följde snart efter. Desperata webbutvecklare började leta efter alternativ, för att gå tillbaka till den gamla världen av statiska webbsidor med begränsad interaktivitet var inte något alternativ.

Räddningen blev JavaScript. Fortfarande oälskat och fult men nu spacklat med flera tjocka lager smink så medgav det trots allt att göra webbsidor interaktiva, på ett sätt som (efter visst trilskande) fungerade på alla plattformar som hade en webbläsare. Initialt med så stora skillnader att det blev en hel utvecklingsdisciplin att hålla reda på vad som fungerade var, men tekniken mognade så sakteliga och det blev möjligt att göra webbsidor nästan lika användbara som riktiga appar.

Nästan? Ja, för låt oss komma ihåg att webben bestod av en teknisk plattform som ursprungligen tagits fram för att visa statiska dokument med länkar mellan varandra. Ovanpå detta lades fulhacket JavaScript för att ge en väldigt begränsad nivå av interaktivitet. Alternativet var appar för iOS, Android, Windows m fl vilka var byggda med välkonstruerade och ändamålsenliga verktyg och ramverk. Webben behövde komma ifatt mer än 20 års försprång. Resultatet blev en fullständigt halsbrytande utvecklingstakt av ramverk och påbyggnader till JavaScript, med lustiga men intetsägande namn som Scriptaculous, Bootstrap, Angular och React. Denna utveckling pågår än idag, varför man kan höra utvecklare prata om “JavaScript framework of the week” helt oironiskt.

Webappen är död, länge leve den

Idén att koda “appar” som webbsidor med JavaScript föddes tidigt – det funkade ju överallt, så därmed skulle man ju slippa bygga en app för varje operativsystem på marknaden – men konceptet fick ingen vidare dragkraft på grund av språkets stora inneboende brister i kombination med dåliga prestanda på smartphones och det faktum att användarna helt enkelt genomskådade illusionen. En webbsida maskerad till app betedde sig fortfarande inte som man förväntade sig att en app skulle göra. Apparnas försprång var mindre, men det fanns likafullt kvar.

På senare tid har emellertid flera saker hänt som tyder på att webappen kan vara på väg att göra en återkomst:

  1. WebAssembly samt språk som TypeScript och Dart vilka har potential att på sikt ersätta JavaScript som det förhärskande språket för webbutveckling
  2. Mycket högre prestanda på smartphones vilket gör prestandaskillnaden mellan appar och webbsidor betydligt mindre
  3. Single Page (Web) Apps, s k SPA, vilka eliminerar många av webbens svagheter som applikationsplattform

Låt oss ta dessa var för sig. JavaScript har utvecklats rejält sedan sitt enkla ursprung, men dess brister får ännu många att välja bort det. Flera försök har gjorts att ersätta JavaScript men utan större framgång – ingen konkurrent har någon chans så länge man inte fungerar på i princip alla plattformar, datorer som smartphones, där JavaScript finns idag. I dag heter lösningen på detta transpiling – skriv kod i ett annat språk, låt ett program maskinöversätta den till korrekt JavaScript. I morgon heter lösningen WebAssembly, som på sikt kommer att låta maskinkod köra direkt i webbläsaren – behovet av JavaScript försvinner helt.

Prestanda hos smartphones förbättras kontinuerligt och är redan betydligt bättre än de datorer vi använde för några år sedan. Även om webbläsaren som en webapp behöver för att “bo” inuti fortfarande medför en del overhead är skillnaden i praktiken inte så stor. Layout och animationer blir lika mjuka och fina som i en vanlig app. Därmed kan man ge en fullgod användarupplevelse från en webbsida.

Sist men inte minst finns en växande trend mot att bygga webappar som helt förkastar den traditionella modellen för webben av navigation mellan olika sidor där servern har åtminstone något inflytande över hur innehållet ska visas för användaren. Istället bygger man webappar precis som man bygger konventionella appar, med ett sammanhängande block av kod som laddas ned till användaren och körs i webbläsaren. Modellen kallas SPA, för Single Page App.

Detta för med sig många fördelar – presentation och databehandling kan renodlas till helt separata lager, där det tidigare var svårt att undvika åtminstone någon sammanblandning och överlappande ansvar mellan klient och server. Eftersom all kod körs på användarens dator eller telefon – precis som i en vanlig app du laddar ned – blir både prestanda och interaktivitet mycket bra. Det är effektivt och sparar bandbredd då appens kod bara behöver överföras en gång, istället för vid varje ny sidladdning.

SPAer har naturligtvis även nackdelar. Vid första besöket laddar sidan något långsammare då den – precis som en vanlig app – först laddas ned i sin helhet innan den startar. Vissa sökmotorer och andra webbverktyg har svårt att hantera SPAer på samma sätt som vanliga webbsidor, även när de fungerar snarlikt. Och ur ett mer filosofiskt perspektiv kan man se det som att den ursprungliga tanken med webben, som ett öppet och fritt navigerbart nät av oberoende men sammanlänkade dokument, har förlorats.

Webbläsaren som virtuell maskin

Det är lätt att se tekniska paralleller mellan den pågående utvecklingen och den utveckling som redan har skett inom andra områden. Webbläsaren kommer allt mer att fungera på samma sätt som befintliga distributionssystem för appar, ex.vis Android och Google Play, eller iOS och App Store – som en sandlåda i vilken du installerar de appar du behöver och sedan kör dem från din smartphone. Även operativsystem för persondatorer såsom Windows har på senare år börjat anamma den modellen.

När det då i praktiken inte finns någon skillnad längre mellan en app i eller utanför webbläsaren, annat än för principen oviktiga detaljer som vilket språk den är skriven i – då är frågan varför vi ska ha två system för att göra precis samma sak. Webbläsaren har då blivit ett operativsystem i miniatyr som parasiterar på sin värd, likt de virtuella maskiner vi redan har och som använts under lång tid. Så snart WebAssembly ersatt JavaScript och mer kraftfulla ramverk för gränssnitt ersatt HTML/CSS är de tekniska skillnaderna också minimala.

Jag tror att det är sannolikt att de två systemen smälter samman framöver – det kanske i praktiken inte blir någon skillnad mellan att installera en app från Google Play eller att gå in på en webbapp i Chrome. Men vid det här laget har så många, miljontals utvecklare och inte minst Google och Apple själva (samt “mindre” aktörer som Microsoft och Amazon), investerat så mycket i de befintliga ekosystemen för appar att det är tveksamt ifall utvecklingen kommer att ske fort. På kort sikt lär webapparna fortsätta att leva en något undanskymd tillvaro samtidigt som den traditionella dokumentorienterade webben fortsätter att dominera. För de allra flesta webbsidor – de som främst syftar till att förmedla information (om det så är ordböcker, modebloggar eller pornografi) – är det fortfarande den rätta modellen.

Sundbyberg förändras

I den brokiga gruppen Sundbyberg på Facebook diskuteras det högt och lågt. Ett av de mest populära ämnena är hur kommunen utvecklas över tid. Den centrala Sturegatan är en skugga av sitt forna jag, butikerna har flytt antingen till nybyggda Signalfabriken eller till någon av galleriorna i närområdet. Ett gammalt garde menar att allting minsann var bättre förr, andra tror att vägen till Nirvana är att bli av med biltrafiken, ytterligare några till menar att om Förvaltaren (det dominerande fastighetsbolaget) bara dumpar priserna så kommer alla butiker att flytta tillbaka.

Själv tror jag att problemet ligger betydligt djupare än så och att utvecklingen förmodligen inte går att stoppa. Istället bör man göra det bästa av situationen.

Befolkningen i Sundbyberg förändras. Min uppfattning är att de som flyttar hit gör det för att här finns många fina bostadsrätter i ett bra geografiskt läge, goda kommunikationer med både bil och kollektivt, nära till City men utan citys priser på lägenheter. Sannolikt har man vänner som bor här och trivs.

De som flyttar hit är dessutom unga, välutbildade och tjänar bra. Jag kan utan problem räkna mig till denna skara även om jag är 30+ och har bott här i snart 10 år. Vi köper allt som går över nätet, för det är enklare och billigare än att handla i butik. Eftersom vi jobbar i stan handlar vi också där till vardags eftersom det är smidigare och butiksutbudet är större.

För större inköp eller shoppingrundor har vi tre stora shoppinggallerior på nära håll (Solna/Bromma/Kista) och har man bil tar man sig lätt till Järfälla (IKEA) eller t o m Täby. Även om man vill stötta sina lokala handlare så finns det helt enkelt inget rationellt skäl att handla på Sturegatan eller i Signalfabriken, det blir mest en promenad av det och det är inte säkert att man hittar allt vad man behöver ändå eftersom de mindre butikerna har mindre sortiment. Dessutom är de stora galleriorna mycket trevligare, man slipper väder och vind, biltrafik o s v.

Vad skulle funka? Fik, restauranger och pubar går alltid hem, för takeaway-käk eller en bärs orkar man inte ta sig in till stan. Varken Foodora eller UberEATS levererar hit (än). Nischade butiker för specialintressen typ Loppisgallerian tror jag har en framtid. Och sånt som riktar sig till äldre, för de jobbar inte och orkar inte röra sig långa sträckor för att handla i gallerior eller i city. Å andra sidan har de inte mycket pengar, så det kanske är kört oavsett.

Men på sikt tror jag att Sundbyberg blir ett mer renodlat bostadsområde. I andra kommuner syns redan den utvecklingen för att inte tala om samhället i stort. Det finns ingen ekonomi i att driva små butiker för billiga varor eftersom stora butiker kan sälja dem ännu billigare. Och det finns ingen ekonomi i att driva butiker för dyra varor eftersom folk köper dem över nätet.

Vore jag politiker skulle jag satsa på att bygga om centrum till ett trevligt promenadstråk och inte försöka få butikerna att stanna, det är pengar i sjön. Men skapa naturliga mötesplatser för människor på promenad i solen och förutsättningar för ett levande nattliv.

Provkörd: Tesla Model S (och några tankar om elbilar)

Tesla Model S

Jag ska utan vidare medge att jag är en sån där partypooper som blir extremt skeptisk mot produkter och varumärken som har högljudda fans. Ju fler människor som känner sig nödgade att sprida hype och förklara sin kärlek till en viss produkt, desto mer övertygad är jag om att tillverkaren av sagda produkt maskerar dess brister genom att slå in den i en vision och ett livsstilskoncept. Apple är ju något slags referensexempel på den här affärsmodellen och även om stjärnglansen kring det företaget har falnat betydligt på senare år (en person i mitt flöde uppmärksammade iPhone 7-lanseringen) så tycks konceptet fortfarande fungera utmärkt för andra.

Case in point: Tesla Model S. Jag tänker börja med att göra er som väntade er en rejäl sågning besvikna. Det är en riktigt bra bil, förmodligen den bästa jag någonsin har kört. Min korta provtur övertygade mig om att bilar med förbränningsmotorer inom några år kommer att kännas lika passé som fasta telefoner och handhållna spelkonsoller gör idag för alla som växt upp med smartphones. Jämfört med BMW i3 (en av tre elbilar jag provkört) är Model S snabbare, snyggare, mer praktisk och förmodligen ett bättre köp i nio av tio fall.

Med detta konstaterat är nästa fråga jag ställer mig om nu är rätt tillfälle att köpa en elbil. Där svarar jag nej. Det finns nämligen inga bra alternativ på marknaden. Men jag skrev ju precis att Teslan är grym? Absolut, men när grundmodellen kostar dryga tre kvarts miljon kronor och modellen som når över 50 mils räckvidd väl över miljonen så vore det faktiskt uppseendeväckande om Model S inte hade varit den bästa bil jag någonsin provkört. Antalet bilar i den prisklassen jag kört kan nämligen räknas väldigt enkelt: En.

En titt i motorpressen bekräftar bilden. Visst får Model S höga betyg men inte anmärkningsvärt höga. Den vid det här laget lätt åldersdigna BMW 3-serie får högre medelbetyg. Inte för att det är en bättre bil än Model S, naturligtvis. Utan för att Model S till det pris den betingar borde vara mycket bättre än vad den faktiskt är. Det är en bil full av pinsamma misstag, som kan härledas direkt till Teslas ställning som nykomling på marknaden och de stora krav de lagt på sig själva att dra in pengar för att bekosta vidare forskning och utveckling – vilket är absolut nödvändigt för att inte bli omsprungna av de etablerade tillverkarna.

Det största och mest graverande misstaget är valet av bildskärmar som både instrumentpanel och manövrering av bilens olika system. Panelerna är av dålig kvalitet (svärtan på instrumentpanelen är så dålig att den faktiskt lyser upp kupén!) och informationen som visas är flimrig, vilket lockar till sig förarens uppmärksamhet. Tesla har inte utnyttjat teknikens möjligheter, trots att en bildskärm ger i princip obegränsad möjlighet till individanpassning av instrumentens utformning och funktion är inställningsmöjligheterna få – här är andra märken långt före. Särskilt det “minimalistiska” läget på panelen i Volvo XC90 hade varit väldigt välkommet här.

Valet av en pekskärm som manöverdon för bilens alla system – från underhållning till navigation och klimat – ger en första “wow”-upplevelse för föraren men är fullständigt undermåligt ur användbarhetssynpunkt. Gränssnittet lever inte upp till den UX som vi vant oss vid från de senaste versionerna av Googles, Apples och Microsofts produkter. Navigationen mellan menyerna är klumpig och oinituitiv. Skärmen täcks snabbt av kladdiga fingeravtryck. Den är dessutom för lågt monterad för att enkelt kunna hanteras utan att ta ögonen från vägen, och bristen på taktil feedback gör det nödvändigt att se vad man gör.

Pekskärmen är uppenbar lågbudgetlösning, en av flera och betydligt värre än alla reglage som är lånade från en Mercedes-skåpbil (jo, det stämmer faktiskt). Så gott som alla de främsta premiumtillverkarna har valt gränssnitt där ett reglage med vred, knappar och pekplatta kombineras med en skärm som oftast är beröringsfri och placerad nära vindrutan i kombination med en HUD. Skälet är att detta ger föraren tillgång till alla bilens funktioner utan att behöva ta blicken från trafiken. Ofta i kombination med knappar och vred för vanliga saker som ljudvolym och ljudkälla, klimat med mera. Allt detta kan alltså manövreras utan att uppmärksamheten påverkas. Teslas panel är underlägsen i jämförelse. Den i media så omskrivna “autopiloten” är i själva verket en adaptiv farthållare med filhållningsassistent likt vad andra tillverkare redan erbjuder under mindre vilseledande namn.

Nej, tekniken inne i kupén imponerade inte på mig. Teslas stora USP är drivlinan och körupplevelsen. På det området är man ännu oslagna, åtminstone i serieproduktion, men hur länge det försprånget kvarstår är oklart. Så gott som alla större tillverkare har, eller arbetar på, såväl rena elbilar som plugin-hybrider. För den som oftast kör kortare än den sträcka som hybriderna klarar av att köra på ren el (ca 50 km) är de förmodligen ett bättre val idag, då priserna inte är astronomiska och förbränningsmotorns överlägsna räckvidd kombineras med elmotorns fördelar på korta sträckor. Men de tillverkare som idag inte har långt framskridna planer på rena elbilar ligger antagligen mycket dåligt till.

Förmodligen kör jag idag min sista egna bil med förbränningsmotor, framtida hobbyprojekt möjligen undantagna. När jag kan köpa en riktigt bra elbil som inte tvingar mig att sälja vitala organ på svarta marknaden så slår jag förmodligen till. Kommer det att stå Tesla på den? Teknikförsprång i all ära, men när elbilar når good enough-stadiet så kommer det trumfkortet inte att ha något värde längre. Då kommer bilens övriga egenskaper att avgöra, precis som med vanliga bilar idag. Likt Apple kommer varumärket Tesla förmodligen att hållas varmt om hjärtat av en inte obetydlig skara fans, men >90% av marknaden kommer att köra något annat.

Vi får se om några år ifall jag blir sannspådd. Själv kan jag inte vänta på att få reda på vad min första elbil kommer att bli. Det märke som är först ut med en cab ligger bra till…

Albanien – Förstå


Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Albansk stolthet och nationalism

För många svenskar är nationalism ett fult ord trots att vi som folk har en väldigt uppblåst självbild. Vi förväntar oss att vårt land ska vara en god världsmedborgare som bistår andra länder i nöd, tar emot asylsökande, bidrar med vetenskap och kultur. Vi är med viss rätt stolta över vad Sverige producerat inom dessa områden, inom tekniska framsteg och idrott. Men den som dekorerar sin bostad eller arbetsplats med svenska flaggor, uttrycker stolthet över sin svenskhet eller den svenska kulturen, ses inte sällan på med misstanke. Är han måhända rasist? Sverigedemokrat? Det är en motsägelse som måste te sig fullständigt oförståelig för många.

Albanerna är tvärtom – deras nationalism är påtaglig men präglas av lika delar ödmjukhet och stolthet. Ingen alban tror att Albanien är världens bästa land, långt ifrån. Hen är fullt medveten om att betydande delar av landet knappt går att skilja från ett postapokalyptiskt katastrofområde (faktum är att jag flera gånger under min vistelse drog paralleller till Fallout 3). Hen har förmodligen levt åtminstone en del av sitt liv under diktatorn Enver Hoxhas förtryck och har fått se intellektuella och oppositionella mördas, bevittnat samhällets förfall och oerhörd fattigdom. Därefter fått uppleva hur korruption fyllde tomrummet som kommunismen lämnade efter sig och mycket av det som byggts upp av folkets blod och svett föll i ruiner.

Alltjämt är albanen stolt över sitt land. Stolt över dess rika historia och den roll nationens hjälte, Gjergj Kastrioti Skënderbej (George Castriot Skanderbeg) hade i att stoppa det Ottomanska rikets expansion i Europa under 1400-talet. Stolt över Albaniens naturliga skönhet, dess folks förmåga att uthärda kriser och ändå behålla sin oerhörda generositet och gästfrihet. Stolt över sin kultur och flaggan, som med fullständig självklarhet visas upp överallt. Tänk dig om Drottninggatan i Stockholm hade svenska flaggor på nästan varenda fasad och butikernas flashiga skyltningar fällde in heroiska bilder av Karl XII, Gustav Vasa eller Gustav II Adolf. Nu förstår du hur Tirana ser ut och vad som betraktas som normalt där.

Men den första frågan jag fick av nästan varenda person jag hade en längre konversation med var: “Varför reste du till Albanien?” De ville veta varför någon som har råd att resa i hela världen vill besöka Albanien av alla ställen. För dem att höra svaret om hur positivt jag som utlänning upplever Albanien var lika välbehövligt som uppskattat. Restaurangernas menyer är fulla av grekiska och italienska rätter, det traditionella albanska köket står sist. Ber du om en öl utan att specifiera närmare så får du inte helt sällan en Peroni eller Heineken, importerade märken. Inte för att de inhemska varorna är dåliga – tvärtom, jag har sällan ätit och druckit så gott. Det är bara självförtroendet som saknas.


Religion i Albanien

Islam är den största religionen i Albanien, följd av katolicism, men antalet moskéer och kyrkor är litet. Den typiske albanen är inte mer religiös i sina seder och bruk än den typiske svensken. I viss mån är detta en följd av kommunismens inflytande då religioner förbjöds och Albanien blev en ateistisk stat. Detta förklarar också i viss mån den relativa bristen på religiösa byggnader; många har helt enkelt rivits ner och inte byggts upp igen. Efter diktatorns död lättades successivt förbudet mot religionsutövande men landet har ingen nationell religion och de flesta skolor håller ingen särskilt religionsundervisning – ett talesätt som överlevt diktatorn Hoxha är att “albanernas religion är albanianismen“. Religionen är individens privatsak. Att religioner vars påstådda företrädare i andra delar av världen utkämpat (och utkämpar) blodiga krig här lever sida vid sida helt odramatiskt är också en källa till stolthet för albanerna.

Att vara ateist är därmed fullständigt odramatiskt i Albanien, men med detta sagt så är få albaner uttalade ateister. Den stora majoriteten anser sig tillhöra en religion men praktiserar den inte. Likheterna med den kristna svenska kyrkan som alltjämt samlar en majoritet av befolkningen nästan på slentrian, är inte svåra att se. Den stora kontrasten mot situationen i Sverige är att det i Albanien är muslimerna som är den “icke-religiösa” majoriteten, dock utan motsvarande förekomst av små grupper med djupt troende fundamentalister, varken kristna eller muslimer. Förklaringen är naturligtvis att Albanien inte haft vare sig en stark statskyrka eller någon sentida invandring från länder där religionen utgör en stor del av människors liv.

Volvo likbil

“Blir du inte skjuten där?”

En av de vanligaste fördomarna kring Albanien som jag stötte på inför min resa var att landet är farligt, att alla bar vapen, att blodiga familjefejder var vanligt förekommande och att polisen var genomkorrupt. Det gick så långt att jag köpte på mig småflaskor med sprit inför resan ifall vi skulle behöva muta oss fram – en webbplats jag letat upp insisterade på att detta var en nödvändighet (och sprit går ju alltid åt, oavsett). De flaskorna samlar nu damm i ett av mina köksskåp. Oavsett var eller när vi befann oss i Albanien kände jag mig aldrig hotad eller i fara för att bli utsatt för brott, ficktjuveri möjligen undantaget. Trafiksituationen – som jag beskrev i ett tidigare inlägg – är visserligen inte helt oproblematisk men det är inga svårigheter att ta sig fram till fots i städerna, ögonkontakt och en nickning funkar utmärkt där det saknas trafikljus. En trevlig omväxling mot Sverige, där samma manöver skulle leda till en hastig iscensättning av det gamla skämtet med tomaterna – “kom nu ketchup, så går vi…

Jag hade aldrig någon närmare kontakt med den albanska polisen, de visade mig vänligt vägen de gånger jag var tvungen att fråga men pratade inte mycket eller gärna engelska. När jag frågade några albanska vänner om det jag läst om så förklarade de att korruption är och har varit ett stort problem, men att regeringen faktiskt gör något åt saken. Att synen på lag och ordning är något mer flexibel i ett relativt fattigt land är nästan självklart, men i förhållande till det kontrollbesatta svenska samhället upplevs detta nästan som befriande. Mycket av vardagslivet bygger på heder och ömsesidig respekt snarare än fasta processer; bussar stannar som regel där någon vill kliva på eller av, inte bara vid hållplatser. Betalning sker vid avstigning men vid ett tillfälle började en man hastigt dela ut biljetter till alla i bussen. Förklaringen visade sig vara en poliskontroll längre fram på gatan. Fram tills dess hade vi aldrig fått några biljetter – varför slösa papper?

Som man kan jag naturligtvis inte svara fullt ut för hur det är att vara kvinna i Albanien men jag lade aldrig märke till något våld eller respektlöst beteende mot kvinnor, trots att vi rörde oss frekvent på krogar och nattklubbar. HBTQ-personers rättigheter och frihet från diskriminerande behandling är sedan flera år lagstadgade i Albanien (under kommunismen var homosexualitet straffbart) och det finns flera aktiva HBTQ-rörelser som jobbar för ytterligare jämlika rättigheter, t ex erkännande av samkönade äktenskap. Med detta sagt är den allmänna attityden mot HBTQ-personer betydligt mer positiv i de större städerna som Tirana än ute på landsbygden och jag kan inte bedöma om det är förenat med risk att öppet uttrycka exempelvis homosexualitet.

Albanien – Mat, dryck och shopping


Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Äta i Albanien

Oavsett om du är den som vill äta som lokalbefolkningen eller föredrar bekanta smaker är Albanien ett väldigt enkelt land att bli mätt i. Köket är kraftigt influerat av främst Grekland och Italien, det påstås att även Turkiet har varit med och bidragit till grytorna men jag märkte faktiskt inte så mycket av de influenserna under min resa. Den som käkat kring medelhavet tidigare kommer att känna igen sig och nicka belåtet, här håller både råvaror och kökskonst hög standard. I princip allt är odlat, fiskat eller uppfött lokalt, ibland runt husknuten.

Restauranger finns överallt och ligger ofta i klungor, men räkna med att det inte alltid finns engelsktalande personal. Översatta menyer finns sällan och finns de så kan översättningarna hålla dålig kvalitet. Det hände att vi blev överraskade av vad som dök upp på tallriken men bara vid något enstaka tillfälle lämnade vi en restaurang utan att ha blivit fullständigt mätta och belåtna. Att vara flexibel och fråga kyparen vad han eller hon rekommenderar är ett säkert sätt att få en utmärkt måltid till ett rimligt pris.

På en albansk restaurang beställer du med fördel många små rätter, en bit kött eller fisk kommer som regel inte med särskilt mycket kolhydrater vid sidan av så en sallad eller skål med pommes frites är att rekommendera. En “grekisk sallad” (sallatë greke) med massor av supergoda tomater och fetaost, som är en helt annan upplevelse än den gummiliknande substans du kan köpa i en svensk mataffär, är en perfekt partner till det mesta. Vill du verkligen känna dig som hemma så finns det pizza (pica).

Priserna är helt fantastiska med svenska mått mätt. En utelunch med två rätter och två starköl på en bättre restaurang går utan större ansträngning att klämma in under 1 200 lek (80 kr) per person. En pizza kostar runt 350 lek (25 kr). Vi fann ingen större prisskillnad mellan restauranger i respektive utanför turisttäta områden (om några sådana kan sägas existera i Albanien) och heller ingen större skillnad mellan storstad och landsbygd. Vill du komma undan riktigt billigt köper du byrek, en paj som oftast är fylld med ost och kostar 100 lek (7 kr).

Det säger kanske sig självt, men befinner du dig i kustområdena så gör du dig själv en otjänst om du inte frossar i nyfångad fisk och skaldjur, som är minst lika goda här som i Grekland eller Kroatien (fast billigare!). Längre inåt landet är det mer kött och fågel som gäller: fläsk, kalv, lamm, get (passa på att prova!) och kyckling är vanligast. Ofta står inte alla traditionella albanska rätter med i menyn – be personalen om tips om det är vad du är ute efter. Utgå heller inte ifrån att allt som står i menyn nödvändigtvis serveras just denna dag.

Craft beer Illyria

Dricka i Albanien

Precis som maten är allt som går att dricka i Albanien föredömligt gott och billigt. För att släcka törsten i hettan eller till maten finns det mineralvatten av en mängd olika märken, vissa smaksatta. En halvlitersflaska kostar normalt 50 lek (3,50 kr). Precis som överallt annars är öl den vanligaste alkoholhaltiga drycken och det finns en rad inhemska och välsmakande märken: Birra Tirana (Kuqalashe)Birra Elbar och Korça för att nämna några av mina favoriter. Samtliga är ljus lager av pilsnertyp, inga överraskningar här även om mer sofistikerade ölsorter sakta men säkert gör sitt intåg.

Tyvärr tenderar restauranger och barer att tro att du som turist föredrar importerat öl (Heineken, Bitburger, Tuborg, Peroni och dylika) varför du bör vara tydlig med att du vill dricka en albansk öl. Det brukar dessutom att ha en mycket positiv sidoeffekt – att uttrycka en preferens för det lokala över importerade varor är ett av de enklaste sätten att få personalen vänligt inställd till dig. Om du mot förmodan hellre dricker ales, IPAs eller stouts så är hoppet inte förlorat – det finns, men du får leta runt lite.

Om du gillar vin bör du absolut ta tillfället i akt att besöka en albansk vingård – Çobo och Kokomani ligger båda inom behagligt avstånd från Tirana och arrangerar visningar och vinprovningar för en billig peng (Çobo tar €12 per person för fem glas vin med tilltugg). Ett sådant besök görs med fördel som del av en dagstur från Tirana med lite sightseeing på vägen, ta kontakt med exempelvis Off Limits Albania och be dem föreslå ett program utifrån dina önskemål. Albanska viner är utmärkta även med internationella mått mätt, men går knappt på export på grund av den småskaliga produktionen. På restaurang måste du ibland leta lite i vinlistan, de italienska står nästan alltid överst. Be kyparen föreslå ett albanskt vin!



Liksom på resten av balkan heter den traditionella spritdrycken raki eller rakiaDen som har druckit raki i exempelvis Grekland tänker sig här en genomskinlig, spritig dryck med en smak någonstans mellan grappa och 95-oktan, men i Albanien älskar man att smaksätta den med frukter eller andra örter för att på så vis få en trevligare smakupplevelse. Ingen blir förvånad om du som turist inte beställer raki efter en måltid, men serveras det så förväntas du åtminstone smaka. Letar du efter en att ta med dig hem så är Raki me Arra (Çobo) utmärkt.

I så gott som alla souvenirbutiker säljs små flaskor med något som heter Konjak Skënderbeu (Skanderbeg). Det är inte raki, utan en spritdryck döpt efter Albaniens nationalhjälte. Smaken är… speciell, och innan du överväger att köpa med dig en flaska hem föreslår jag ett smakprov från en bar.

Shopping i Albanien

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om shopping i Albanien. Förväntar du dig extremt låga priser på märkesvaror (eller varor som håller motsvarande kvalitet) så kommer du att bli besviken – importerade kläder, skor, elektronikprylar och liknande är som regel dyrare än i Sverige och de stora köpcentrumen inne i centrala Tirana säljer nästan uteslutande sådana. Naturligtvis riktar dessa glimrande byggnader sig inte till gemene man utan till de extremt välbeställda, samt förstås rika turister. Strunta i dem. Ett undantag med en del mer prisvärda butiker är jättegallerian Tirana East Gate. Den ligger en bit utanför stadskärnan men det går direktbussar, skyltade “TEG”.

I mindre butiker går det att göra fynd, särskilt om du är ute efter souvenirer eller minnen från tiden då Albanien led under kommunistisk diktatur – bägge finns i enorma mängder. Marknaden i Krujë är ett bra ställe att shoppa efter sådana och den nås på någon timme med buss från Tirana. Priserna på souvenirer är mycket humana och försäljarna är inte påstridiga – de välkomnar dig mer än gärna in i butiken men vill du sedan gå därifrån utan att köpa något så stöter du inte på några protester. Räkna inte med att kunna pruta särskilt mycket på priserna, det kan gå men är inte en självklar del av att göra affärer som på andra platser i världen. I Tirana är det inte så tätt med souvenirbutiker men det ligger flera stycken i centrum söder om floden.

Relativt få butiker eller restauranger tar kort, men det förekommer och det skadar aldrig att fråga. Däremot finns det bankomater överallt (VISA/MasterCard) så du behöver inte vara särskilt orolig för att få slut på kontanter. Många affärer accepterar dessutom betalning i Euro.

Albanien – Resa dit och resa runt


Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Resa till Albanien

Att flyga till Albanien är inte svårt, åtminstone inte i teorin. Det finns bara en internationell flygplats – Tirana International Airport Nënë Tereza (TIA) – och den ligger en kort bit utanför huvudstaden Tirana. Flygplatsen betjänas av ett antal större flygbolag som Lufthansa och KLM. Räkna med minst ett byte på vägen. Biljetterna är inte särskilt dyra, men Albanien verkar inte vara tillräckligt populärt som resmål för att dyka upp i kampanjerbjudanden.

Vi betalade 3 437 kr per person, tur och retur med Air Serbia (som ibland dyker upp i sökresultat under det gamla namnet Jat Airways). Total restid var 4½ timme inklusive 45 minuters transfer i Belgrad. Låt inte namnet eller det faktum att det är ett mindre bolag avskräcka – Belgrads flygplats är kanske inte den bekvämaste att vistas på en längre stund men själva flygningarna gick helt utan problem och med fullgod komfort, mat och dryck ingår även i ekonomiklass.

Om du främst vill besöka södra Albanien går det också att ta sig in via Grekland (Korfu). Jag kan tänka mig att det är lättare att hitta billiga flygbiljetter dit, men om du därefter vill ta dig upp mot huvudstaden Tirana så blir resan väldigt lång.

Det går inte att få tag i albansk valuta (lek) i Sverige. Däremot går det utmärkt att ta ut pengar med vanliga bankkort (VISA/MasterCard) i Albanien, eller växla till sig lek från euro. Valutakoden för lek är ALL och växelkursen (juni 2016) är ungefär 1 SEK = 14,50 ALL. Växlingskontor och bankomater (som heter bankomat även på albanska) finns på flygplatsen. Hotell och många andra tar gladeligen betalt i euro, så du kan vänta med att växla om kön på flygplatsen är för lång. Det kryllar av bankomater och växlingskontor i alla större städer.

Från flygplatsen till ditt hotell i Tirana åker du lämpligtvis taxi. Det finns förstås massor av taxiförare som väntar på dig när du kliver av planet men priserna kan variera. Det ska inte kosta mer än €15 från flygplatsen till centrala Tirana. Boka taxi via hotellet i förväg så slipper du bekymmer.

Hotellbar i Tirana

Hotell i Albanien

Det finns mängder av hotell att välja på i Albanien och att boka rum är okomplicerat, använd Tripadvisor och boka via någon av de stora sajterna så gör du det enkelt för dig. Tirana är inte särskilt stort, så i princip alla större hotell ligger på behagligt promenadavstånd från sevärdheter, restauranger och barer. Som Tiranas centrum används ofta Skanderbeg-torget (Sheshi Skënderbej) men det ligger i själva verket lite nordligt. Söder om floden är det som livligast.

Vi valde att bo på MonarC Hotel lite öster om Skanderbeg-torget och det visade sig vara ett utmärkt val. Jämfört med mycket annat i Albanien är hotellen dyra, de bättre kostar uppemot 600-900 kr/rum under högsäsong. Priset motsvarar emellertid standarden – jämfört med svenska eller centraleuropeiska hotell saknades ingenting och såväl städning som service fungerade klanderfritt.

Så gott som alla hotell, restauranger, caféer och många sevärdheter har gratis wi-fi. Däremot fungerar det inte alltid. Elavbrott är inte vanligt förekommande (vi var aldrig med om något under vår resa) och kranvattnet är som regel drickbart – men strunta i det, för källvatten på flaska är nästan gratis (50 lek för en halvliter).

Resa runt i Albanien

Albanien är inte ett stort land, men infrastrukturen vad gäller transport är sliten och i stort behov av resurser. Det finns inga användbara tåg, oavsett vad vissa reseguider försöker påstå. Vägnätet håller delvis god standard, särskilt mellan de större städerna, men mindre vägar är gropiga eller oasfalterade. Bil- och busstrafik delar vägbana med boskap, cyklar, mopeder och hästkärror, många överlastade med skörd eller andra varor.

De vanligaste och bästa sätten att resa är med bil eller minibuss. Från Tirana går också vanliga stadsbussar (hållplatsen ligger nära moskén) som följer tidtabell. Minibussarna från Tirana går från en annan hållplats som ligger en bra bit nordväst om centrum men är lätt att hitta. Förarna påkallar potentiella resenärers uppmärksamhet genom att ropa ut namnet på ändhållplatsen. Biljetterna är billiga, enstaka hundratal lek per person. Minibussarna kallas ibland furgons.

För att hitta till bussarna respektive lista ut vilken som är rätt för din tilltänkta destination så frågar du personalen på ditt hotell eller letar upp en engelsktalande person på plats. Albanernas hjälpsamhet mot turister är oerhört tillförlitlig – alla vi stötte på under vår resa gjorde sitt bästa för att hjälpa oss på vägen.

Vissa bussar går på tidtabell, andra går när de blir fulla. Glöm inte att ta reda på när sista bussen går hem igen – det kan vara tidigare än du tror. Eftersom alla minibussar och en del bussar är privata så finns det ofta flera att välja på. Förarna kan upplevas som påstridiga i sin jakt på betalande kunder men accepterar som regel ett nej. Kvinnor och äldre människor har alltid förtur till sittplatserna.

BMW i Albanien

Bil och taxi

Det enklaste färdmedlet är förstås taxi. Med svenska mått är taxi i Albanien otroligt billigt, men dyrt i jämförelse med bussarna. Taxibilar finns i mängder och kör precis dit du vill. Många taxiförare talar okej engelska men det hjälper att ha resmålet skriftligt. Precis som överallt annars finns det mer och mindre seriösa taxibolag; be hotellet beställa en åt dig eller ring en av de större taxiväxlarna som talar engelska, typ Merr Taxi med det praktiska numret 0800 5555.

Det går att hyra en bil och köra själv i Albanien, men det är inget jag rekommenderar. Trafiksituationen är svår att beskriva med ord. För många albaner tycks den första instinkten vid kontakt med en bilkö vara att försöka köra om den i motgående körfält, på trottoaren eller ute i terrängen. Signalhornet används istället för blinkers, fast oftare. Vissa förare av finare/dyrare bilar spelar efter helt egna regler och förväntar sig fri passage i minst dubbla hastigheten mot vad begränsningen anger. Lösa djur finns överallt.

Albanerna har lärt sig hantera detta kaos och har dessutom listat ut vilka bilar som tål den varierande vägstandarden utan att falla i småbitar (Mercedes är favoritmärket), men för en timid svensk ter det sig som närmast självmordsbenäget tills man har vant sig. Drick ett par öl innan den första taxiresan för att lugna nerverna…

Att turista i Albanien


För ungefär två veckor sedan kom jag hem från Albanien. En otroligt efterlängtad och skön semester som överraskade och överträffade mina förväntningar. Albanien är spännande och bjuder på många upplevelser och äventyr, utan att (ofta) gå över gränsen till det otrygga och skrämmande. Det är ett vackert och varierat land, präglat av stor fattigdom men också en oerhörd vänlighet, gästfrihet och generositet gentemot besökare. Det är ett land som saknar vital infrastruktur men där allting löser sig ändå, tack vare företagsamhet och kämparglöd.

Men det också ett land som omgärdas av ett enormt informationsvakuum. När jag berättade om min kommande resa för mina vänner och kollegor var mångas reaktion “men blir du inte skjuten där?” eller helt enkelt fullständig okunskap, bara ett fåtal visste var landet låg på kartan. Trots att jag gjorde en rejäl ansats att läsa resebloggar, Lonely Planet och Wikitravel upptäckte jag väl på plats att stora delar av informationen var föråldrad och felaktig. Därför skriver jag min egen reseguide i förhoppning om att ge en mer rättvisande bild, blogga om min resa och kanske få fler att besöka Albanien, detta underbara land.

Guiden är indelad i flera kapitel. Från början hade jag tänkt skriva en del om specifika platser att besöka men det behövs knappast – guideböcker och webbsajter med tips finns i överflöd – därför behandlar dessa artiklar snarare kulturella och praktiska aspekter som är bra att känna till för förstagångsresenären.

  1. Resa dit och resa runt
  2. Mat, dryck och shopping
  3. Förstå Albanien

Jag har inga ambitioner att täcka in hela Albanien med min guide – under mina nio dagar där hann jag inte se mer än en bråkdel. Om du funderar på en resa dit och vill komma väl förberedd så läs så mycket du kan få tag i, men utgå inte ifrån att någonting är sant (inklusive den här guiden). Albanien är ett land i snabb utveckling och ett öppet sinne är den bästa reskamraten.

Testat: MatHem


Det blir bara lättare och lättare att vara latmask. SL transporterar mitt breda arsle till krogen – för kvällens Tinder-date – och Uber transporterar det hem. Om jag inte var så förtjust i min bil så skulle jag inte behöva äga den, DriveNow ser till att det står en smutt BMW utanför mitt köksfönster. Bostadsrättsföreningen hyr in en firma för att städa och göra fint på innergården, så att vi latmaskar slipper hjälpa till. Hurra! Om det nu bara gick att slippa gå till ICA för att handla mat också, skulle mitt liv säkert vara perfekt.

Lite så gick resonemanget i mitt huvud när en glättig säljare från MatHem ringde och erbjöd mig värsta dealen om jag provade att handla ett par gånger på MatHem (friskrivning: det är inlägget är alltså tekniskt sett sponsrat, men jag lovar att MatHem inte har fått se texten i förväg och att de inte kommer att tycka om den). Det var dessutom alldeles oavsett mycket billigare än ICA och om man inte ens orkade klicka på en apelsin så kunde man dessutom få färdigkomponerade matkassar levererade hem, precis när det passar! Säljarens varma ord var som balsam för min själ.

Latmaskens paradis med andra ord. Det enda problemet var att det inte funkade särskilt bra. ICA, ta mig tillbaka, allt är förlåtet!

Vad är då problemet, undrar kanske den nyfikne? ProblemeN, för det finns flera, börjar när jag ska leta reda på varorna i MatHems usla webbutik. Den som gått vilse i en matbutik stor nog att rymma ett stort antal mindre matbutiker prisar omedelbart förekomsten av en sökfunktion. Tänk så praktiskt att slippa leta bland hyllorna! Men till skillnad från MatHem ger hyllorna i en butik möjligheten att välja bananen med den rätta böjen, en biff med lagom mycket kappa eller det paket mjölk som har längst kvar till bäst-före. MatHem kan visa upp 22(!) olika alternativ för “entrecôte” men det är snudd på omöjligt att klura ut vad som skiljer dem åt förutom priset. Det som i butiken hade tagit 15 sekunder tar evigheter.

Men, invänder du kanske, det är ju bara att klicka på varan så får du mer information? Jo, naturligtvis. Typ den här informationen:

Entrecote Bit Sverige ca 1000g Garant är en av 11 varor i kategorin Entrecote och tillverkas av Garant Kött. I butiken kostar Entrecote Bit Sverige ca 1000g Garant 245.50 kr/st.

Lika lättläst som bibeln på klingonska och lika hjälpsamt som ComHem när du ringer för att avsluta ditt abonnemang, jajamensan. Och då är exemplet ovan ändå hämtat från en produkt där du får se hur produkten faktiskt ser ut i sin förpackning, inte ett photoshoppat “serveringsförslag”. Och då har jag inte gnällt på att det trots 22 varor i sökresultatet som bedömt är entrecôte så finns det tydligen bara 11 varor i den kategorin. Varför någon nu skulle bry sig om det. Men det står överst i inforutan, så det måste ju vara viktigast att veta.

Massor av varor saknar innehållsförteckning. Allergisk? Synd! Finns det en infotext så är det oftast inget mer än hjärndöd reklamcopy som får en att tappa hoppet om mänskligheten. Det går att använda filter som “laktosfri” eller “ekologisk”, men flera av dem är helt värdelösa och informationen är ofta felaktig – om du har det laktosfria filtret påslaget och bläddrar in på frukt så möts du av (trumvirvel…) frysta acaibär. Och ingenting annat. Jag är rätt säker på att det finns åtminstone ett par frukter till som inte innehåller laktos, hörni…

Okej. Efter att ha valt ut lite varor som förhoppningsvis matchar vad jag tänkte köpa – jag ville egentligen ha rostas men MatHem tror att det är nåt slags nötter – så kan jag checka ut och välja när jag vill ha varorna levererade. Fast nej, först måste jag klicka förbi en helsida med reklam, försök till merförsäljning och en uppmaning att spamma alla mina vänner på Facebook. Som om en tjock och påträngande jävel stod vid självskanningskassan på ICA och vägrade låta mig betala om jag inte lyssnade på hans säljpitch först.

Så äntligen får jag välja vilken tid jag vill ha leverans. Beroende på vilken tid man väljer kostar frakten olika mycket (0-95 kr) men priserna ser ut att sättas helt godtyckligt, jag kan bara be till en högre makt om att få leverans vid en tid då jag faktiskt är hemma. De billigaste tiderna verkar vara de som innebär att jag måste hålla mig anträffbar hela dagen (07-18) vilket får en att fråga sig om MatHem verkligen går med plus på bekvämlighetsnettot. Men den riktiga kickern är att valet är meningslöst, för varje gång jag beställt från MatHem har de varit flera timmar försenade. Den “uppskattade leveranstid” man får är ett skämt. Det finns inget som helst skäl att välja någon annan tid än så sent på kvällen som möjligt (om prislotteriet tillåter det) för när budet så småningom dyker upp är jag åtminstone hemma fortfarande.

Allt detta skulle kanske vara tolerabelt om MatHem var billigare i förhållande till vanliga matbutiker. Bortsett från det bekväma i att sitta framför datorn och beställa saker behöver ju internethandeln som regel inte ha några fysiska butiker, så kostnaderna blir mycket lägre, inte minst för personal. Här gick jag vetenskapligt till väga och jämförde helt enkelt kvittona från MatHem med vad samma varor kostar på min lokala ICA Nära. Summan av det blev att MatHem är billigare ibland och dyrare ibland, om man bara ser på vara för vara. Men när jag jämför med ICA Maxi (Nära-butikerna är som bekant bara för folk som hatar pengar) och räknar in MatHems leveranskostnader så är det knappt värt att jämföra längre.

Så vem är det bra för? Om du inte kan ta dig till en billig mataffär på något enkelt sätt, har flexibla arbetstider och få eller inga allergier så absolut, då är MatHem tårta. Det rekommenderas även att du inte är allt för petig med vad din mat har för innehåll och ursprung. Vilket i nådens år 2016 faktiskt känns lika otidsenligt som män som vägrar ta kvinnor i hand.