Categories
Internet och IT

Microsoft Surface Pro: It’s the ecosystem, stupid

Surface Pro

Det är omöjligt att göra en bedömning av Microsoft Surface utan att en väldigt stor del kommer att handla om Windows 8. Den senaste versionen av Windows har fått ta emot mycket skit, till stor del rättmätig kritik mot vad som kan tyckas är en överdriven fokusering på fingervänliga gränssnitt. Att tvingas på en rad fullskärms-“appar” och en dito startmeny är ofta mest till irritation för den som sitter med en vanlig, hederlig dator, för även om man kan köpa även fristående skärmar med pekfunktion numera är det svårt att se någon nytta. Är man van vid att jobba med tangentbord och mus är det jobbigt och oergonomiskt att behöva lyfta handen mot skärmen för att göra något som annars går lika lätt med en musrörelse eller ett par tangenttryck.

Med lite konfiguration och kanske ett eller annat tredjeparts-tillägg går det förvisso att få Windows 8 att se ut ungefär som Windows 7, men då är förstås frågan: varför inte köra sjuan till att börja med? De (hyfsat små) förbättringar som Windows 8 för med sig väger knappast upp allt merarbete som krävs för att bli kvitt finger-fokuset, så min rekommendation är att stanna på sjuan om du inte har en bärbar dator med pekskärm – där kan åttan komma till sin rätt, och det är också i precis det facket vi hittar Surface Pro. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att Windows 8 har utvecklats specifikt för att passa Surface Pro. Synd för Microsofts hårdvarupartners.

Jag vill, förresten, skriva av mig angående Windows RT (och Surface RT, den version av Surface som bygger på en ARM-processor). Jag förstår faktiskt inte hur Microsoft tänkte där. Ekosystem är ett begrepp som alla med någon som helst koll på konsumentsidan av IT är väl bekanta med: att välja ett operativsystem eller en hårdvaruplattform har inte nödvändigtvis så mycket med råa tekniska meriter att göra som allt runtomkring. Visst, nya ShinyToy 2013 kanske har sexton CPU-kärnor och tre månaders batteritid, men har den Instagram? Kan den synka med min Gmail? Kommer företaget bakom den att se till att jag får uppdateringar under många år framöver?

Ekosystem är en av anledningarna till att Apple aldrig kommit i närheten av att spöa Microsoft på PC-marknaden (de andra två är hutlösa priser och att OS X är en hög med exkrement). Ekosystem är anledningen till att det tog sådan tid för Android-lurar att ta över förstaplatsen från iPhone, trots överlägsen teknik till en bråkdel av priset. Ekosystem är anledningen till att det fortfarande finns folk som vägrar släppa sina Blackberries. Och ekosystem är anledningen till att Windows RT är fullständigt dödfött. Kanske finns det några som älskar Windows 8-gränssnittet så mycket att de accepterar bristen på appar, men varför då inte punga ut lite mer och få en Surface Pro?

Här kom vi inte helt osökt in på hela anledningen till att jag fullständigt älskar Surface Pro: it’s the ecosystem, stupid! Med en plattdator som kör ett riktigt operativsystem har jag tillgång till alla programvaror som finns i Windows-universumet, samtidigt som jag har tillgång till det förenklade, pekvänliga gränssnittet för enklare göromål som att kolla mailen eller Facebook. En iPad eller Android-platta är i grunden avsedd för att konsumera innehåll, men är man ute efter att skapa – oavsett om det handlar om grafik, det skrivna ordet eller programkod – är de hopplöst otillräckliga*, de appar som finns är bleka kopior av vad man har tillgång till på en riktig PC.

Med en Surface Pro behövs inga sådana kompromisser. Det är i praktiken en bärbar PC som krympts till surfplatte-format, med samma mjukvaruutbud och expansionsmöjligheter. Jag skulle därtill kunna skriva ett antal paragrafer om hur tajt och solid den känns, hur praktisk nätdelen som även kan ladda min smartphone är, hur överraskande bra jag finner batteritiden (trots att ett antal recenscenter påstått att den var dålig), hur bra prestandan är och hur trevligt det är med både USB 3.0 och en riktig DP-utgång för att ansluta en stor skärm eller projektor – men jag överlåter till andra recenscenter att fokusera på tekniken.

Det enda som jag vill ge lite extra fokus är den medföljande pennan, som används ihop med pekskärmen. Den är genialisk av två skäl – dels ger den extra precision när man behöver använda ett icke-pekvänligt program utan tangentbordet anslutet, dels gör den det till ett sant nöje att använda Surfacen som “ritplatta” eller anteckningsblock. Tyvärr finns det inget riktigt bra ställe att förvara den på om man inte köper ett separat fodral, men det misstänker jag att många ändå kommer att göra. En expedition till Media Markt gjorde gällande att de flesta väskor/fodral som inte är formgjutna specifikt för iPad passar utmärkt även till Surface Pro.

Ska jag så till sist varna lite för de fallgropar som drabbat mig som early adopter så finns det två: detta är inte en produkt helt utan barnsjukdomar, även om Microsoft har visat sig mycket responsiva med patchar så uppvisade Surfacen en del skumma beteenden i början, inklusive en hederlig blåskärm. Det mesta tycks dock vara fixat vid det här laget. Det andra är priset: på pappret ser Surface Pro ut att vara ett kap med ett pris väl under t ex en motsvarande Macbook Air, trots att Surface Pro inte ens går att köpa via större återförsäljare ännu (min är en USA-import via Bazula) och hårdvaran är överlägsen. Men tangentbordet säljs separat för över tusen spänn! Exakt varför har jag inte kunnat lista ut – det är av allt att döma ett vanligt tangentbord, om än i miniatyr.

När jag skaffade min Surface Pro så var det först och främst för att ersätta min gamla Dell-trotjänare vilken jag använt som “bärbar” surf- och kodmaskin sedan flera år tillbaka. I denna roll har Surfacen visat sig briljera: betraktad som ultraportabel PC är den så gott som perfekt. Den gör också ett utmärkt jobb som “surfplatta”, men jag tänker inte låtsas som om den som bara vill kunna läsa på fejjan och spela spel har något som helst mervärde av en Surface – då är det bättre att satsa på en leksak med Android som inte gör lika ont i plånboken. Där Surface Pro briljerar är det i sin dubbelidentitet – den växlar mellan leksak och arbetsstation helt utan ansträngning. För mig som inte har lust att släpa på både laptop och platta är den en enastående följeslagare.

* Fotnot: Jag vet att det finns folk (*host*hipsters*host*) som säger sig kunna “jobba” via iPad. Jag (kanske något generaliserande) likställer att jobba med att skapa innehåll, i den här texten. Att det tekniskt sett går att skriva texter eller rita på en padda är ungefär lika relevant som att en polis kan göra sitt jobb iförd enbart nätstrumpor. Det må vara fysiskt möjligt, men det är inte optimalt eller praktiskt för det.

Categories
Mitt liv Resande

Sköna Majland!

Majland!

Att resa är att hoppas: på att det nya land man möter av ska erbjuda storartade upplevelser för alla sinnen. På att lokalbefolkningen ska välkomna en med öppna armar och nyplockade blommor. På att killen som skrev recensionen av ditt hotell bara skojade om skabb i madrassen och decimeterinsekter i duschen. Det är dags för ett nytt slice of life-avsnitt i den här bloggen, för i går var jag och mina vänner (se urval ovan) på besök i världsmetropolen Åbo, Finland (eller Turku, i den lokala tungan). Detta som en del i en resa som av mig själv skulle placeras under kategorin “kryssning” men av en mer neutral observatör kanske snarare under “dra på sig skitiga byggoveraller och supa så att estniska långtradarförare ligger i lä”.

Jag har visserligen varit i Åbo förut. I betydelsen “sovit som en klubbad säl i min hytt när fartyget anlänt och fortfarande så vid avgång” vilket måhända är en ganska fri tolkning av att ha “varit” någonstans. Vårt stolta fartyg brukar nämligen inte göra mer än ett kort stopp där för att lasta ombord långtradare, bränsle och taxfree-sprit innan det vänder åter mot Stockholm, men den här gången hade vi genom Tallink/Siljas sköna omsorg möjligheten att åtnjuta nästan en hel dag i land. Eftersom ingen av oss visste ett skit om Åbo sedan tidigare vände jag mig till en pålitlig reseguide för att avgöra var vi bäst kunde hitta lite bakiskäk en gourmetrestaurang av högsta klass för att dämpa effekterna av föregående kväll.

Detta visade sig ha varit en utmärkt idé. Hade vi sedan faktiskt följt reseguidens råd hade resultatet kanske bara blivit en god måltid. Nu blev det istället en oförglömlig måltid.

Kiss my a##!

Sakta strosade vi upp för floden Aura. Fort går det inte när nio fyllon och en gravid kvinna (gruppens nyktra samvete) ska röra sig till fots före intag av morgonens bakispizza – frukostbuffén sov vi över alternativt missade eftersom Silja lurades om öppettiderna, men det är en annan historia. Exakt var den fantastiska restaurangen vi hört talas om skulle ligga – annat än på floden – var det ingen som visste och eftersom mobil data av någon anledning kostar två miljoner euro och din förstfödda dotter utanför sveriges gränser var det ingen som hade lust att ta reda på det. Vi gick visserligen förbi en hel del matställen som såg trevliga och stängda ut. Detta för att Åbo är “en sommarstad” fick vi senare lära oss. Nåväl.

När hungern började göra sig påmind på riktigt hördes en del knorranden från sällskapet, där flera av de lite klokare började propagera för att söka sig mot stadens centrum i hopp om att där hitta mer tillgänglig föda. Själv var jag fast inställd på att hitta den gäckande restaurangbåten och nog tusan låg det en båt precis bortom nästa bro, som inte såg helt tokig ut! Visserligen var det inte den som omnämnts av reseguiden, men den var öppen och såg inbjudande ut om man inte tittade så noga! Vad skulle kunna gå fel? Efter en kort men förvånansvärt enkel övertalning av mitt resesällskap – här kan man ana att hungersnöden redan hade börjat taga rov på förmågan till rationellt tänkande – styrde vi kosan mot restaurang Majland.

Vi lät oss inte avskräckas av att det bland restaurangens få gäster inte fanns en enda som åt någonting. Ej heller att menyn var på finska (en “Hawaii” måste ju vara samma sak oavsett vart man sig i världen vänder) eller att mannen i kassan började prata i telefon mitt i beställningen, en aktivitet som han uppenbarligen – av samtalets längd och ostressade tonfall att döma – prioriterade högre än något så trist som betalande gäster. Hade vi inte charmats av det mysiga däcket, där getingar och snålblåst framgångsrikt tävlade mot den flämtande solen om vår uppmärksamhet, hade vi kanske valt att gå någon annanstans just då. Själv minns jag tydligt hur jag försäkrade mina vänner om att det är ju typ omöjligt att fucka upp en pizza. Famous last words, indeed.

Mums!

Det är, åtminstone i teorin, omöjligt att fucka upp en pizza. Bröd, tomatsås, kött, grönsaker. Täck hela skiten med ost och bränn i en ugn tills trikinerna är döda. Till Majlands försvar ska sägas att de klarade den sista biten med råge, för det krävdes intensivt hackande med metallbesticken för att penetrera den nästan skottsäkra degbotten på vilken den torra massan av ingredienser (fläckvis uppblött med vad som troligtvis var spadet från burkchampinjoner) vilade. Teoretiskt är också en “Hawaii” samma sak i hela världen. Utom på Majland, för där innebär det köttfärs med hackad ananas. Den hackade ananasen var tydligen något av en lokal specialitet, för den återfanns även på min “Quattro Stagioni”, omsorgsfullt ihopblandad och fördelad med resten av ingrediensernaTill sällskapets stora förvåning var det varken skinka, salami eller kebabkött på Majlands version av “Vegetariana”.

Här ska sägas, i ärlighetens namn – stenhård köttfärs-hawaii med massor av salt på är helt okej om man håller på att förgås av hunger. “Quattron” var det däremot inte – jag är trots allt tacksam för att såväl oliverna som kronärtskockorna lös med sin frånvaro. Vi var alla rörande överens om att även fast vi kanske inte hittat den sämsta restaurangen i Åbo så skulle det trots allt krävas en hel del för att toppa The Majland Experience. Som genom ett mirakel var det ingen som drabbades av några sjukdomar som kunde härledas direkt tillbaka till lunchen senare under kvällen, sannolikt tack vare den omsorgsfulla gräddningen (eller det faktum att sprit också dödar bakterier rätt effektivt).

Att resa är att skapa minnen, och vi kommer alltid att minnas Majland. Om du, kära läsare, skulle råka befinna dig i Åbo innan den diarrébruna floden tar tillbaka henne så rekommenderar jag varmt ett besök för att insupa atmosfären. Och att sedan käka på McDonalds istället.

RUN AWAY

Farväl!

Categories
Internet och IT

Arvet efter Steve Jobs

Steve Jobs, 1984

Jag valde att vänta tills de flesta reaktionerna på Steve Jobs‘ frånfälle hade upphört innan jag skrev det här, dels för att inlägget inte skulle drunkna i floden av hyllningar men också för att en del av det jag vill skriva kan tolkas som att jag talar illa om någon som nyligen avlidit. Det är förstås inte min avsikt, men jag förstår att den tolkningen ligger nära till hands när nästan alla artiklar jag läst om Steve Jobs sedan hans bortgång varit ensidiga hyllningar utan någon som helst nyansering, ofta över gränsen till bristande verklighetsförankring. Just därför vill jag göra ett försök att ge min bild av vad Steve Jobs lämnar efter sig. Det står naturligtvis var och en fritt att inte hålla med mig.

Trots att jag aldrig ägt en Apple-produkt kan jag inte förneka att Jobs, särskilt efter sin återkomst till VD-posten på Apple 1997, haft en mycket kraftig påverkan på hur jag ser på datorer, mobiltelefoner (för att inte säga konsumentelektronik i allmänhet) och mjukvara. När jag först hörde talas om iPhone skrattade jag åt den överprisade leksaken som ur ett rent tekniskt perspektiv låg åratal efter min dåvarande telefon (med Windows Mobile). Skrattet fastnade i halsen när leksaken blev en försäljningssuccé som alla omedelbart började kopiera. Samma sak hade visserligen hänt med iPod några år tidigare, men det var bara en simpel mp3-spelare och kunde lätt avfärdas som ett engångsmirakel. Vi vet ju alla vad som hände sen. Jag medger utan bitterhet att jag hade fel.

När iPad lanserades var vi redan så vana vid Apple som en ostoppbar marknadskraft att succén var given från början. En laptop utan tangentbord, med ett leksaks-OS? Såklart folk köper den! Oavsett vad man anser om produkternas tekniska meriter – som jag inte finner det nödvändigt att ta upp här – är det fullständigt uppenbart att Steve Jobs var ett lysande geni, en stor visionär och en sällan överträffad affärsman. En hel del av berömmet ska förstås också gå till de tusentals ingenjörer, vars namn aldrig kommer att bli kända för allmänheten, som gjort mycket av det faktiska jobbet innanför väggarna. Faktum kvarstår att det kreativa inflytandet, såväl i helheten som detaljerna, till en mycket stor del emanerat direkt från Jobs. Han var inte bara en ljusstark PR-figur utan framför allt en kreatör, och förtjänar att bli ihågkommen som en sådan.

Men.

Nu tänker jag trampa på ett par tår.

Nej, jag fegar ur och citerar Richard Stallman istället, vars tåtramparskills är vida överlägsna mina:

Steve Jobs, the pioneer of the computer as a jail made cool, designed to sever fools from their freedom, has died.

As Chicago Mayor Harold Washington said of the corrupt former Mayor Daley, “I’m not glad he’s dead, but I’m glad he’s gone.” Nobody deserves to have to die — not Jobs, not Mr. Bill, not even people guilty of bigger evils than theirs. But we all deserve the end of Jobs’ malign influence on people’s computing.

Unfortunately, that influence continues despite his absence. We can only hope his successors, as they attempt to carry on his legacy, will be less effective.

Jag håller inte alls med om sättet på vilket Stallman valde att förmedla sina åsikter om Jobs, likafullt har han rätt. Jag är förvisso inte alls glad att Steve Jobs inte finns bland oss längre – under hans ledning har Apple som få andra kunnat sporra andra företag över nästan hela spektrat av konsumentelektronik att bygga bättre produkter. Men det är också det enda långvarigt positiva bidrag som Apple under Jobs har gett oss (utöver kortvariga bidrag såsom nya leksaker). Apples egna produkter har, genom sina framgångar på marknaden, snarare retarderat än accelererat utvecklingen inom vitala områden. Istället för att lära användare att ta till sig kunskapen som behövs för att kunna nå ut till hela världens resurser via webben valde Apple att bygga ett gyllene fängelse, som folk glatt förklarar sin evinnerliga kärlek till eftersom man kan spela Angry Birds i det utan att behöva oroa sig för virus.

Hur sålde man in det? Med lysande marknadsföring och förstklassig design, som skapat extremt lojala kunder, villiga att förlåta de flesta brister, gå på de vildaste lögner. Apple efter millennieskiftet har inte varit ett innovativt företag och Steve Jobs var aldrig en innovatör. Jag har läst det skrivet om Jobs att han gav alla människor möjligheten att ha en dator i fickan – men det stämmer inte, alla som visste att tekniken fanns och ville betala för den hade haft “smarta mobiler” i många år innan iPhone dök upp – och “plattdatorn” är möjligen en ännu äldre uppfinning. Med “appar” och allt, även fast de inte kallades så. Apple har gång på gång tagit standard-hårdvara, packat den i ett snyggare fodral än konkurrensen och sett till att precis alla fått veta varför de vill ha den. Revolutionerande? Visst. Men aldrig nyskapande.

Dock ska man komma ihåg att Apple alltid har byggt vad kunderna har efterfrågat. Vad har innovation för egenvärde om folk hellre betalar för ett snyggt skal och en välsorterad app store? Ändå tror jag att det företag som fungerat som en ledstjärna åt andra – det Apple som Steve Jobs lämnar efter sig – är det vi kommer att minnas snarare än några enskilda produkter. Apple gjorde stora tekniska landvinningar med Macintosh på 80- och 90-talen, men det var Windows som blev datorn på var mans skrivbord. Likaså visade man vägen med iPhone, men i din ficka är det idag mer troligt att det ligger en Android.

Kan Apple behålla sin roll som vägvisare utan Steve Jobs vid rodret? Jag tvivlar. Man byggde så mycket av sin image på personkulten kring Jobs att man förmodligen kommer att ha svårt att göra mer än iterera på de befintliga produktlinjerna utan att riskera att förlora kopplingen till det som varit. Samtidigt är det ett band som måste brytas förr eller senare och när så sker blir det antingen en ny renässans eller Apples (andra) undergång. Oavsett vad som händer med företaget kommer arvet efter Steve Jobs att leva kvar länge. På gott och ont.

Categories
Flyg Mitt liv Resande

The Ryanair Experience

Jag har sedan länge en mycket djupt rotad skepsis mot lågprisflyg. Missförstå mig inte nu – det är inte så att jag tror att flygplanet kommer att krascha, men att som flygentusiast åka budgetflyg känns för mig ungefär som att vara gourmétkock och tvungen att äta på McD – jag vill ju att flygresan ska vara lite av en upplevelse, men lågprisbolagens inriktning är snarare att trimma bort så mycket av krusidullerna som möjligt och få flygplanet att kännas som en väldigt stor buss med vingar. Inte särskilt roligt, samtidigt spelar ju lågprisflyget en oerhört viktig roll när det gäller att flytta massor av folk från punkt A till B till ett pris som alla har råd med, något som “traditionella” flygbolag har haft lite svårt med från gång till annan. Ju fler som får flyga desto bättre.

Den här helgen hade jag och min gode vän Lukas planerat en liten tripp till Dublin med den sofistikerade avsikten att dricka öl, dricka öl och dricka mera öl så då föll det sig rent naturligt så att vi flög dit med Ryanair, bolaget som har rykte om sig att vara det ultimata inom sunkigt lågprisflyg. “Flyg med rajjen – ta den i b***n”, som en pilot jag känner färgglatt uttryckte det. Mycket riktigt, redan vid bokningen anar man att det är något skumt på gång. Mängden upselling är helt enkelt bisarr. Boknings-SMS? Exklusiv kabinväska? Prioriterad ombordstigning? Betala med kort? Hyrbil på destinationen? Ryanair-sajten har en design som skriker 90-tal och en felaktigt ifylld kryssruta kan ta priset till nya höjder.

Lättlurad som jag är kryssade jag rutan för prioriterad ombordstigning, eller “Priority Q” som det heter på Ryan-lingo. Eftersom man inte kan reservera säten så får man helt enkelt sätta sig där det finns plats, men för typ hundra spänn får man stå i en särskild kö som får gå ombord först. Därmed lyckades jag åtminstone kapa åt mig fönstersitsar i nödutgångsraderna (med massor av benutrymme) på både tur- och returresan. Klart värt det! Problemet är att man fortfarande måste köa, cirka en timme innan planet faktiskt går, och det finns ingenstans att sitta. Jobbigt – kölappar skulle kanske fungera, men bokade platser är nog alltjämt att föredra, helt enkelt för att man slipper stress och vet att man får sitta tillsammans med eventuellt resesällskap.

Ombord möttes jag av den utilistiska gul-blå dekoren som syns på fotot överst. Plast för hela slanten, fast i övrigt en ganska normal all-economy-interiör bortsett från att sätena saknade fickor och att säkerhetskortet var fastlimmat i framförvarande sätes nackstöd. Nu inställd på att maximera min Ryanair-upplevelse beställde jag varm mat, burgare med öl till det facila priset av 90(!) spänn. Resultatet kan beskådas ovan. Heineken är väl okej som öl betraktad, men … ostburgare? Detta var snarare (smält) ost och burgare var för sig, som med lite trixande kunde kombineras till en någorlunda ätbar ostburgare. Under tiden jag åt vandrade personalen fram och åter i kabinen och försökte sälja på folk skraplotter, telefonkort och rökfria(?!) cigg. Skulle vara intressant att se hur många såna de lyckas kränga på en typisk flygning.

Väl framme i Dublin vidtog öldrickandet och jag hade inte tänkt slösa någons dyrbara tid genom att berätta om det här. Den som mot all förmodan är intresserad kan se lite resefoton här. Jag kan varmt rekommendera både Guinness Storehouse och The Old Jameson Distillery för den som är på besök i Dublin. Jag kan även rekommendera att undvika alla pubar som har “live music” om avsikten är att föra en konversation med någon annan samtidigt med öldrickandet. Musiken är förvisso mycket bättre än vad som spelas på pubar i Stockholm!

Lyckades då den här trippen kväsa några av mina fördomar kring lågprisflyg? Njae, snarare tvärtom, men samtidigt kan jag konstatera att Ryanair gör en hel del som andra flygbolag borde ta efter. Att begränsa handbagaget till en liten väska på max 10 kilo är genialt! På andra flyg tar folk med sig väskor stora nog att rymma barn och husdjur i, tyngre än att de själva orkar lyfta dem. Allt bök med gigantiskt “handbagage” leder till enorma väntetider vid av- och påstigning, problem som helt enkelt inte finns på Ryanair eftersom alla väskor som inte är små och lätta är bannlysta. Att betala extra för allt utöver själva sittplatsen är också en bra modell som känns rättvisare än när jag som oftast flyger med enbart handbagage får betala samma biljettpris (och antagligen subventionerar) dem som reser med flera incheckade väskor. Fick jag bestämma skulle jag ta en extraavgift för att resa med småbarn också, med tanke på hur mycket besvär de orsakar andra resenärer, men det är kanske att önska för mycket.

Med detta sagt så kommer jag förmodligen inte att åka med Ryanair igen om jag får välja, av en mycket enkel anledning som de själva knappast rår över: Nyköping/Skavsta flygplats ligger på tok för långt från Stockholm, dessutom på en vägsträcka som rutinmässigt korkas igen ett par gånger om dagen vilket i värsta fall leder till att bussresan till flygplatsen tar tre timmar, för en flygtur på 2,15. Samma sak åt andra hållet. Åker man i god tid så belönas man vid ankomsten med vad som kan vara Sveriges tråkigaste flygplats, med absolut ingenting att göra för att fördriva tiden (okej, man kan dricka öl, om man gillar att betala överpris för den). Ett snabbtåg skulle göra underverk här, men det är knappast något som lågprisflyget kommer att finansiera. Är man ute efter lägsta möjliga pris så är Skavsta nog the place to be, men om man faktiskt har bättre saker för sig än att vänta så kommer den där tusenlappen extra för att flyga med SAS att betala sig väldigt fort i intjänad tid.

Categories
Resande São Paulo (Dec-10)

Observationer från São Paulo

Låt mig vara ärlig: vid första anblicken (och möjligen också vid andra) är det oerhört lätt att avfärda São Paulo, Brasiliens största stad, som ett skithål där betonggrå, slitna höghus omgärdade av höga gallerstaket trängs med kåkstäder och allmän misär. Efter en vecka kan jag konstatera att det första intrycket förvisso är sant, men att den som låter sig avskräckas redan där går miste om en otrolig upplevelse. São Paulo är en spännande stad, fylld med underbara människor som gör sitt bästa för att förgylla vardagen. Precis som överallt annars alltså, förutom att det är minst 30 grader varmt och konstant trafikkaos. För att inte uttråka er med en essä har jag sammanfattat mina viktigaste intryck från veckan i punktlisteformat.

  • São Paulos rykte som en farlig stad tycks i någon mån vara överdrivet, så länge man tillämpar sunt förnuft. Håll dig borta från favelas, mörka gränder och ta hellre taxi än en lång promenad på natten så klarar du dig förmodligen utmärkt.
     
  • Det är inte ett dugg svårt att “smälta in” i myllret i São Paulo, här bor det folk av precis alla färger och former. Om du inte har kameran och kartan i högsta hugg kommer ingen att ta dig för en turist. Enda nackdelen med detta är att alla utgår ifrån att du förstår portugisiska.
     
  • Utanför hotell och flygplatser talar ingen engelska, trots att hälften av alla butiker (och många av varorna) har engelska eller “engelskinspirerade” namn. Ett brett leende tillsammans med inspirerande gester bryggar den språkliga avgrunden, så att få vad man vill ha är sällan något större problem. Ser man tillräckligt hjälplös ut kan faktiskt de flesta restauranger gräva fram någon i personalen som kan lite engelska.
     
  • Folk är hjälpsamma, vänliga och trevliga. Tills de sätter sig bakom ratten. I trafiken gäller bara djungelns lag och blinkers är mer användbara som julbelysning än för att visa sin avsikt. Att “gena” i korsningar via P-platser och gångbanor är fair game. Bilar har företräde framför fotgängare och få övergångsställen har trafikljus.
     
  • Det är inte ovanligt att hitta en exklusiv inredningsbutik eller en Porsche-handlare ett kvarter från ett hus byggt av sopor. Å andra sidan är det omöjligt att bedöma en butik eller restaurang efter fasaden; att renovera gamla hus verkar aldrig ha varit på modet här, så ett hål i betongväggen med ojämna kanter är inte helt sällan ingången till en underbar oas.
     
  • Kranvattnet smakar som något ur småbarnspoolen på valfritt kommunalt badhus (dvs överklorerat) men mineralvatten finns lyckligtvis att köpa överallt. Men det som står i kylen på hotellrummet kostar som 98-oktan.
     
  • “Chopp” betyder blek lageröl som serveras minusgradig, vilket gör den om möjligt ännu blekare. Det spelar ingen större roll, i 35 plusgrader är svalka viktigare än smak. Om du inte uttryckligen säger ifrån så kommer personalen att leverera nya chopp när de gamla ser ut att börja ta slut.
     
  • Regn har ungefär samma effekt på trafiken i São Paulo som snön har på trafiken i Stockholm: allting stannar. Om det regnar, ha gott om tid på dig eller åk inte bil (dvs stanna hemma; kollektivtrafiken är ett skämt).
     
  • Standardiserat elnät, vad är det? Här används minst tre-fyra sorters elkontakter och olika spänningar (127V, 220V etc) blandas friskt. Ibland i samma hus. Lyckligtvis är eluttagen oftast märkta med gällande nätspänning.
     
  • Trodde du att fotboll var Brasiliens bästa gren? Fel. Det är KÖTT. Grillat, friterat, fräsande stekt vid bordet, you name it – det här är köttälskarens paradis på jorden. Dessutom billigt. Det säger sig självt att veggon och djurrättskramare icke må göra sig besvär.
     
  • Kollektivtrafiken är som sagt bristfällig men taxi kostar 25-50% av vad den gör i Sverige och taxibilar finns överallt, dessutom praktiskt färgkodade efter pris (vitt är billigast). Det finns tyvärr ingen motsvarande färg för förarens självbevarelseinstinkt, men om det fanns skulle nog de flesta av bilarna vara svarta.
     
  • Killarna som kommer och knackar på rutan när du sitter i bilkö försöker inte råna dig, de vill bara sälja snacks och mobiltelefonadaptrar. De är inte påstridiga, däremot många, och dyker upp som flugor kring skit varje gång det är trafikkaos (alltid). En annan vanlig företeelse i trafiken är tiggare. Det anses tydligen ofint att köra över dessa, även fast de står i vägen för bilen.
     

Skulle jag då vilja återvända till São Paulo efter den här veckan? Absolut! Men mina brasilianska vänner intygar att Rio de Janeiro är mycket bättre. Den som lever får se…

Categories
Kroatien (Juli-09) Resande

Reseblogg från Kroatien, 16-18 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Toppen av Sv Jure

Jag på Sv Jure

Torsdagen den 16 juli

Eftersom vi fortfarande hade vår klena men tappra hyrbil att leka med styrde vi mot Biokovo, en nationalpark några mil söder om Makarska. Där körde vi upp på Sv Jure, en bergstopp inte mindre än 1 762 meter över havet, med asfalterad kostig hela vägen upp! På toppen hittade vi, inte helt oväntat, en kyrka (och en TV-mast). Kroaterna tycks ha en egenhet för att placera kyrkor precis överallt. Förutom kyrkan på toppen hittade vi en på vägen upp också, vilket med tanke på bergets totala obeboddhet torde ge ett högre antal kyrkor än människor per km2! Toppen av Sv Jure var fantastisk, otrolig utsikt åt alla håll och hisnande branta sluttningar nedåt. Riktigt kallt var det också, bara 25 grader mot över 30 nere vid havsnivån! Klättrade småningom ned för berget och gav oss ut på jakt efter lunch, lättare sagt än gjort skulle det visa sig då alla restauranger vi kom till var stängda. Gav till slut upp och köpte yoghurt på snabbköpet istället. Tog det lugnt hela kvällen, delade en jättemixgrilltallrik på restaurang Riva och avslutade med en Pina Colada (till mig – Lukas var nykterist) på en hotellbar när mörkret hade lagt sig.

Lukas på Sv Jure

Jag på Sv Jures utsiktsplats

Fredagen den 17 juli

Sista heldagen i Makarska och Kroatien. Vi tog en utflyktsbåt till Hvar – den gick snuskigt tidigt (8:25) men vi kunde åtminstone skrocka och nicka menande åt alla som inte hade lika häftiga båtar som vi. Kom fram till Jelsa och traskade runt ett tag i den mysiga lilla staden. En linblond hippie på en flakmoppe ville sälja sprit till oss, men vi lyckades fly. Åt glass istället, vilket visade sig vara fruktansvärt otaktiskt eftersom lunch (grillad fisk och kyckling med sallad och vitt vin på tapp!) serverades så fort vi steg på båten igen. Förutom lunchen serverades även 95-oktan från petflaska som tydligen föreställde hemmagjort brännvin, Rakija. Mumsigt! Rädda för att bränslet inte skulle räcka hela vägen hem till Makarska tog vi bara varsitt glas.

Staden Jelsa på Hvar

Efter Hvar åkte båten över till Bol och Zlatni Rat, mysigt trots att vi varit där veckan innan. Kommer jag tillbaka till Brač på semester ligger Bol högt på listan över ställen där jag kan tänka mig att bo! Vi softade på stranden i ett par timmar, sedan tog vi båten hem igen. På grund av den tidiga morgonen blev vi hungriga tidigt och åt vår sista middag på en restaurang vid stranden. Servitören måste ha fattat att det var vår sista kväll, för han bjöd på både likör och dessert på maten! Synnerligen trevligt. Gick för att ta en barrunda men vi fastnade redan på andra stället, en liten beachbar invid Hotel Park där vi drack starka drinkar till dånet av rysligt bra musik. Kunde nog ha fortsatt festa om inte klockan och den kommande avfärden gjort oss tvungna att komma i säng tidigt. Lyckades trots detta festa upp precis varenda kroatisk kuna innan vi gav upp! Dock med viss hjälp av bartendern som anpassade priserna efter hur mycket pengar vi hade kvar och slängde in ett par extra shots på köpet!Helt klart en ofantligt lyckad sista dag av semestern.

Lukas på utflyktsbåt

Lukas i Jelsa

Lördagen den 18 juli

Vaknade 05:20 med huvudvärk. Ugh. Lyckades mot förmodan ta oss till bussen, men därefter var det nära att vi inte kom längre – busseländet var inte riktigt med på noterna och vi fick stanna två gånger på vägen för att chauffören skulle gå bak och “mecka”. Roade mig med att försöka tolka de kulörta varningslamporna på instrumentbrädan under tiden. Trots dessa intermezzon kom vi fram till flyget i tid och därmed slutar jag reseblogga för denna gång; om telefonen jag skrivit detta på hittas i ett flygplansvrak så må eftervärlden åtminstone veta att jag hade roligt mina två veckor i Kroatien.

På väg till flygplatsen

För övrigt … att resa runt i Kroatien är förhållandevis smärtfritt. En reseguide jag läste påstod att bussnätet fungerade “hjälpligt” – tvärtom var bussarna ett under av pålitlighet de gånger vi använde oss av dem (bussen till flygplatsen sista dagen var en charterbuss, så jag räknar inte den tillsammans med bussarna som gick på tidtabell). För ungefär 50 kr (35 kn) åkte man från ena sidan av Brač till den andra, sittandes bekvämt med luftkonditionering. Även färjorna (Jadrolinija) mellan öarna och fastlandet fungerade prickfritt, även om standarden var lite varierande (på en färja hade bara en av sex toaletter fungerande lås, en annan såg ut att vara helt ny). Jag rekommenderar inte att åka taxi. Dels kör förarna som … tja, taxiförare, dels är det inte speciellt billigt, ens med svenska mått mätt. Att hyra bil kostar också ungefär som i Sverige, vår Opel Corsa gick lös på €51 per dag med full försäkring.

Vad gäller själva resan till och från Kroatien så fungerade det alldeles utmärkt att flyga från Arlanda till flygplatsen i Split. Flygplatsen är väldigt fräsch och modern men lider av en smula växtvärk, så köerna kan bli långa och trängseln stor. Var på plats i tid! Taxfreeutbudet är begränsat men man hittar lokala sprit- och vinsorter även där, om man missat att handla tidigare. Flygplanen som SAS använder på linjen Arlanda-Split är av typen Boeing 737-800, åker man på ekonomibiljett så är det ganska trångt och obekvämt. Flighten tar cirka två  timmar och 45 minuter. Undvik att flyga till Zagreb om du ska bo söderut. Tågresan Zagreb-Split tar nästan sex timmar.

Categories
Kroatien (Juli-09) Resande

Reseblogg från Kroatien, 14-15 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Lukas på Srd, Dubrovnik i bakgrunden

En brant gränd i Dubrovnik

Tisdagen den 14 juli

Mr Hyrbil (även känd som Drazen) levererade en skitig men pigg Opel Corsa-diesel när vi fortfarande satt på terrassen och åt frukost (kroatiska pikanta korvar och stekta ägg, för övrigt). Vi drog omgående på oss byxorna och styrde mot Dubrovnik, 15 mil söderut längs smala serpentinvägar (det finns en motorväg, men den går bara typ halvvägs och inte via Makarska!) I Kroatien kör alla minst 20 km/h för fort, precis som i Sverige, men vägarna är smalare! Åkte förbi sjuttielva småbyar på vägen varav majoriteten inte fanns på kartan, vi roade oss med att vråla namnen, som hejaramsor eller svordomar – Kroatiska är ett flexibelt språk, särskilt när man inte kan det!

Gödda av “goda råd” och skräckhistorier från andra turister väntade vi oss spanska inkvisitionen eller värre vid bosniska gränsen, men möttes av en handviftning: kör på bara. Vilket antiklimax! Blev så förvånade att vi glömde bordershoppa. Väl framme i Dubrovnik slängde vi av väskorna i vår övernattningslägenhet, åt lunch på en flott restaurang med kalkstenslejon som bordsgrannar och tog buss 6 från Babin Kuk (ja, stadsdelen heter så) till Gamla Dubrovnik, ett stycke romerskt fort som får Visbys ringmjaur att se fånig ut (förlåt, gotlänningar, men ni har i alla fall snyggare tjejer.) Klättrade runt på stenarna och tittade i butiker fram till kvällen, sedan åkte vi tillbaka till lägenheten för lite siesta innan middagen.

Gick ned till hamnen och avnjöt middag på en terrass med brutalt fin utsikt; maten var också mycket god och vinet räckte läääänge. Gick hem och kastade ut världens största tusenfoting ur rummet (ledsen, djurvänner – den träffade en mur på vägen ut.) Kröp till sängs mätta, belåtna och fullständigt utmattade.

Fort Imperial, på toppen av Srd

Onsdagen den 15 juli

Bestämde oss för att ta en promenad innan hemresan så vi gick runt “babiankuken”, alltså udden Babin Kuk, till fots. Inte en jättebra ide skulle det visa sig eftersom massor av hotell och villor hade lagt beslag på delar av kusten som vi därmed var tvungna att gå runt. Genomsvettiga och trötta satte vi oss i bilen, ställde ACn på max och körde upp på Srđ, en bergstopp med en fästning på (Fort Imperial) som tydligen stått obesegrad under Hemlandskriget 1991-1995. Inte svårt att förstå varför – det var branta backar (26% lutning enligt trafikskylten) och vår stackars Sopel fick jobba som en bergsget för att komma upp.

Fortet var synnerligen välbehållet och ombyggt till museum över den kroatiska armens tappra och hjältemodiga kamp. Massor av fina gamla vapen med vilka kroaterna drivit ut inkräktarna fanns också att se. Nöjda och indoktorinerade rullade vi ned för Srđ igen och styrde kosan norrut. Rullade återigen genom Bosnien utan några som helst besvär. Stannade på en marknad längs vägen och handlade mumsiga drycker i mängder av byborna, det mesta i väldigt anonyma flaskor. 5% eller 55%? Who knows? Och vem bryr sig, förutom tullen?

Strax därefter blev vi hungriga och rullade in i någon ort vars namn vi inte kunde uttala – Grgrgricivici eller nåt – och hittade en otroligt fin liten restaurang nere vid stranden. Satt där i säkert två timmar, mumsandes läckert käk under noga studie av fiskarna som simmade under våra fötter. Så småningom lyckades vi slita oss och körde hem till Makarska, där vi åt middag och somnade ganska tidigt.

Dubrovnik

Sittandes på muren runt gamla Dubrovnik

För övrigt … var Kroatiska självständighetskriget, eller Hemlandskriget som kroaterna själva kallar det, en i raden av konflikter där folken i kommunistiskt styrda länder sade ifrån på skarpen och började kämpa för självständighet och demokrati. I detta fall med lyckligt resultat, även om kriget tyvärr krävde ett stort antal dödsoffer. Det krävs emellertid inte många timmar i Kroatien för att man ska inse att konflikterna tillhör det förflutna. Liksom kommunismen.

Categories
Kroatien (Juli-09) Resande

Reseblogg från Kroatien, 12-13 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Jag på restaurang

Lukas på restaurang

Söndagen den 12 juli

Första heldagen i Makarska. Gick ned till stranden, tyvärr något av en besvikelse; överfolkad, dålig botten och skitigt vatten jämfört med Brač. Dessutom ständigt dessa jävla tiggare och försäljare, inte ens när man solar får man vara ifred! Bada skall man uppenbarligen göra ute på öarna. Förstår att turerna härifrån till Bol är populära. Under eftermiddagen gick vi på upptäcksfärd i staden och hittade ett musselmuseum som såg spännande ut, tyvärr var det stängt.

Avslutade dagen (och natten) på Club Deep, en nattklubb byggt inuti en grotta och klipporna runt omkring Makarskas hamn. Lustigt nog finns det ett disco på precis motsatt sida av hamnen, även det inbyggt i en grotta, men det var i princip öde när vi tittade förbi. Inte så konstigt kanske, för Deep bjöd på sjukt bra musik, öl och sällskap! Klockan var fem på morgonen innan vi kom hem till lägenheten igen.

The Deep, Makarska

Måndagen den 13 juli

Testade parasailing för första gången. Otroligt kul. Tjejerna som åkte efter mig missade båten och hamnade i vattnet på vägen ned. Oskillat om jag får säga så! I övrigt en ganska lugn dag, vi gick till musselmuséet igen, den här gången var det öppet. Inte så spännande, typ som ett zoo där alla djuren är döda, men en del av skalen var riktigt coola. Hittade även en utmärkt restaurang, nära stortorget men ändå utanför värsta turist-ghettot. Åt gott grillat och drack husets vin till den kroatiska folkmusik som ett gäng spelemän och dansare tutade ut för kung och fosterland på torget under oss. En bra dag att återhämta sig från gårdagens röjande!

Parasailing i Makarska

Inte så högt som det ser ut

För övrigt … så finns det ett antal inhemska öl att prova när man är i Kroatien. De två populäraste heter Ožujsko och Karlovačko. Båda är lättdruckna ljusa öl av lagertyp och således inte precis något för ölälskaren. Ett annat öl som serveras i princip överallt är Kaltenberg. Det är egentligen inte kroatiskt utan kommer från Tyskland, men bryggs på licens i Split! Även det är en ljus lager. Är man ölälskare och vill ha ett lite godare lokalt öl så rekommenderar jag Tomislav, en mörk lager av mer belgisk karaktär. Jättegod! Dessutom är öl billigt i Kroatien, så man kan njuta mycket och ofta! En halvliter öl kostar från 11 kuna (15 kr) och uppåt ute på stan.

Categories
Kroatien (Juli-09) Resande

Reseblogg från Kroatien, 10-11 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Vägen till Lovrečina

Skylten till Lovrečina. Tyvärr stod den inte nära vägen...

Fredagen den 10 juli

Hyrde fyrhjuling igen och gav oss av på jakt efter Lovrečina, som påstods vara den enda sandstranden på Brač. Skitsnack visade det sig! Dessutom är sand klart överskattat. Lovrečina var dock en fin strand, undangömd i en vik utan skyltar med en väg där en bil och en fyrhjuling knappt kunde mötas. Vi trodde flera gånger att vi hade kört för långt eller var vilse innan vi kom fram! Väl där lapade vi sol, badade, klappade åsnor och åkte hem igen. På eftermiddagen stack Lukas iväg för en kurs i vindsurfing så jag styrde fyrhjulingen mot Sutivan, en lugn och förvånansvärt avturistad by cirka 6 km från Supetar. Underbara grusvägar längs vattnet, perfekta för bredsladdar. Bara att lätta på häcken och svänga! Blev tillhutad av kroatgubbe med speedos och hängbuk när jag övade snygga sladdar i ett grustag som tydligen klassifierades som strand. Vätskepausade i Sutivan, följde vägen en bit till för att spana på de extravaganta villorna/tjejerna längs stranden och vände sedan hemåt. Lukas okarakteristiskt trött efter surfandet så vi lade oss tidigt.

Lukas lapar sol på Lovrečina

Sumartin

Hamnen i Sumartin

Lördagen den 11 juli

Mon dieu, halva semestern kvar! Väcktes omänskligt tidigt (kvart i åtta) av rabiata städtanter som ville plöja av vår lägenhet. Alla andra hade tydligen lämnat lägenheterna klockan sex. Whups… Snabbpackade och snabbfrullade, tog vår packning och gick ett varv genom staden innan vi satte oss att vänta på bussen mot Sumartin för att där ta färjan mot Makarska. Bortsett oss var det bara trädgårsskötare, solstolsbärare och taxichaffisar vakna. Kom så småningom iväg med rätt buss (efter att den elaka tanten i biljettkuren försökt lura ombord oss på en annan) och hamnade efter en dryg timme i den tråkigaste hålan på Brač, även känd som Sumartin. Där var det dessutom mulet och blåste småspik, så när vi valde ett bord nära vattnet för vår lunchpaus dröjde det inte länge innan orkanvindarna tvingade oss längre inåt lands. Efter lunch gick vi ombord på färjan till Makarska. Kön var låååång och vi som tog oss ombord roade oss kungligt åt den hettade diskussion som uppstod på kajen när en fet gubbe med asien-SUV insåg att han inte skulle få plats. Väl framme i Makarska somnade jag som en klubbad säl. Orkade upp lite senare för upptäcktsfärd och middag. Tyvärr tycks Makarska vara en turistfälla utan dess like med fler lapptiggare än blå linjen.

Färjan till Makarska blev snabbt full

Äntligen, Makarska!

För övrigt … så finns det både för- och nackdelar med att ta sig runt Brač på fyrhjuling. Det går långsammare än med bil, men det handlar ändå inte om några längre sträckor – man täcker med lätthet halva ön, inklusive ett antal stopp, på en dag. Fördelen är att man får närmare kontakt med omgivningen – hör alla ljud och känner alla dofter, vilket inte är fallet annars. Man stannar när- och varhelst man ser något intressant. Fartvinden räcker oftast för att inte göra värmen olidlig. Dessutom kan man ofta ta roliga småvägar som går närmare vattnet eller längre inåt landet, och se mer av Kroatien än vad som syns från den asfalterade vägen! Fyrhjulingen är dessutom mycket billigare än en bil att hyra och drar mindre bensin. Den största nackdelen är egentligen att man bara kan åka två personer per fordon, och redan då går det ganska långsamt i uppförsbackarna. Hyr varsin om ni har möjlighet!

Categories
Kroatien (Juli-09) Resande

Reseblogg från Kroatien, 8-9 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Postira

Dol

Onsdagen den 8 juli

Lugn dag. Lukas låg på stranden och jag utforskade staden, bland annat den stora kyrkan med tillhörande museum. Fin, men är inte svenska kyrkor ännu finare? Kroatien verkar ha fler kyrkor än matbutiker, varav de flesta är ganska små och skruttiga. Och att det står ett myntinkast framför varenda tavla ger dåliga vibbar. Pluspoäng dock för att entrebiljetten till muséet även fungerade som vykort. På kvällen besökte vi en tvålfabrik – ett pyttelitet rum invid en villa nära Supetar – vars olivtvålar med guldflarn säljs för 103 euro styck i Paris. Den silvriga BMWn utanför vittnade om goda marginaler! Efter tvålfabriken åkte vi taxi till staden Dol där vi åt traditionell kroatisk mat – massor av kött och grönsaker, tillagade i fem timmar under lock inuti en eldstad – och drack enorma mängder vin tillsammans med andra partyglada svenskar (våra grannar från lägenhetsboendet). Kvällen avrundades med drinkar på stranden. Underbart!

Zlatni Rat

Bol

Torsdagen den 9 juli

Vi hade tänkt ta bussen till Bol, hamnade istället i trång taxi med dödsföraktande kvinnlig chaufför som tog oss till stranden på halva tiden. Zlatni Rat – det gyllene hornet – är en skitfin strand men kanske lite för turistig. Vi tog taxibåten tillbaka till staden och gick på långpromenad (se tidigare inlägg för definition av det ordet) istället. Hittade Bols gamla kloster, ett väldigt övergivet hotell och en något mindre sönderturistad strand öster om staden. Och pizza! Kroaterna kan verkligen göra god pizza. Tog bussen hem till Supetar och åt middag på Punta, som vanligt långt över förväntan. Stötte för första gången på kryddstark kroatisk mat, en fröjd efter en vecka av mestadels rätt tillrättalagda (om än goda) måltider. Den kryddiga rätten bestod av en kött- och grönsaksgryta som serverades i rykande gjutjärnspanna. Efter Punta gick vi ner till beachbaren Benny’s som hade liveband. Genre okänd, lät som hiphop-rock-electronic-folk ungefär.  Med franska lyrics. Tur att drinkarna var starka! (Den hemliga ingrediensen i Benny’s hemliga drink är för övrigt grapefrukt.)

Massor av parasoll på Zlatni Rat

För övrigt … Jag måste skriva av mig lite om Sveriges sinnessjuka alkoholpolitik. Här i Kroatien kan man köpa gott (bränn)vin av en gumma på torget för femti spänn, klockan tio en söndagkväll om man så vill. Hon är trevlig, kollar inte leg och man får provsmaka innan man köper. En stor stark kostar 15 kronor – på strandbaren, i snabbköpet är starköl billigare än mjölk och vinutbudet på en större matbutik kan lätt tävla med Systembolaget. Ändå verkar folk här inte fullare än i Sverige – snarare tvärtom. Gränsen för rattfylla här är noll promille. Så vem är det egentligen som tjänar på att svenskar hemma tvingas trängas på systemet med dess höga priser och gestapomässiga kontroller? Vem är det som tjänar på att svenska gårdar inte kan sälja egenkryddat brännvin till turister och andra som är ute efter något mer genuint än vad som står på systemets hyllor?