Admin får ta bort om det inte passar – och andra dödssynder

Vi lever i en värld med många problem, men nu tänker jag skriva om det kanske mest¹ angelägna – Magdalena Ribbing, frid över hennes minne, lämnade oss innan hon hade möjlighet att skänka oss tydliga riktlinjer kring hur man beter sig i grupper på Facebook. Frukta icke, ty med kraft av min långa utbildning² och många certifikat³ i detta ämne⁴ har jag författat just sådana. Håll till godo!

“Tack för insläpp”

Tänk nu efter – vad är syftet? Att smöra för gruppens admins? Ge fan i det! Fundera på om du gick med i gruppen av intresse för dess ämne eller för att läsa en massa inlägg från fåntrattar som vill “tacka för insläpp”.

“Admin får ta bort om det inte passar”

Admins är överlyckliga över att du givit din tillåtelse. Verkligen. Vilken tur att du skrev den brasklappen, för annars hade de aldrig vågat radera ditt inlägg trots att det passar lika bra i gruppen som kalles kaviar i risgrynsgröt.

“Följer”

Det här är en sak:

Och om du inte fattar varför det är bättre så är du bortom räddning.

“Svar via PM”

Andra människor är inte till för att vara din personliga sökmotor. Om den som svarar inte vill delge sitt svar till resten av gruppen så låt gå – men ofta handlar det bara om att frågeställaren är för jävla lat för att kolla om hen har fått svar på inlägget.

“Knuff”

Nej. Bara nej. Ingen bryr sig om ditt inlägg, acceptera det och gå vidare med livet.

“Bilaga ej tillgänglig”

Dels är det oschysst att dela vidare något om den som postade det bara avsåg det för sina vänner. Dels är det meningslöst att posta ett inlägg som bara du kan läsa. Vad jag vill säga med detta är att DU ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA.

Och sist men inte minst…

1. Minst
2. I något helt annat
3. Tillverkade i MS Paint
4. Eller möjligen inte i detta ämne

Den kränktes rätt att slippa granskas?

Konditori

En artikel studsade förbi mitt flöde som jag normalt sett hade lämnat utan kommentar. Afrosvenskarnas Riksförbund är en sån där grupp som dels, utifrån ett medlemsantal som knappt fyller en dubbeldäckarbuss, dyker upp i media titt som tätt och utger sig för att tala för alla som ingår i den löst definierade gruppen afrosvenskar (jämför t ex Islamiska Förbundet). Dels tycks de väldigt bra på att “hitta” rasism där sådan, enligt en någorlunda objektiv analys, inte existerar.

Objektiv? Här stannar jag upp en sekund. Som någorlunda medveten Vit ManTM har jag nog lärt mig att vara försiktig med att ifrågasätta de som säger sig utsatta för rasism (eller sexism) eftersom jag inte utsätts för detta i samma utsträckning och därför har svårt att sätta mig in i hur det är. Efter att ha tänkt efter både en och två gånger känner jag att ifrågasättandet är berättigat. Det tyckte tydligen också journalisten:

Kitimbwa Sabuni vill inte förklara mer ingående varför han anser att kakorna är rasistiska.
– Vi finns inte till för att utbilda människor om rasism, vi försöker bara skydda oss och andra människor mot rasism. Att spela oförstående är en del av en härskarteknik, säger han till Kvällsposten.

Budskapet är tydligt: Den som ifrågasätter den kränktes argument spelar bara oförstående och är själv skyldig att lista ut varifrån kränkningen kommer (och, får man anta, vidta åtgärder så att den kränkte blir nöjd). Den här typen av argumentation har flera svåra brister:

Det råder inget tvivel om att mörkhyade personer i Sverige ofta utsätts för rasism, precis som det inte råder något tvivel om att kvinnor ofta utsätts för sexism. Den som läst lite i dessa ämnen kan se det i vardagen, och för övriga så finns det gott om studier och forskning att förlita sig på. Men det betyder inte att allting som kallas för rasism nödvändigtvis är det. Vidare är inte den individuella upplevelsen av rasism avgörande för vad som är rasism – det är ett begrepp med en hyfsat tydlig definition.

Allt det ovanstående kan förstås sägas om sexism också. Det är en uttalad ståndpunkt bland vissa feminister att det aldrig, någonsin, ankommer på en kvinna att förklara för en man varför hon känner sig diskriminerad; bevisbördan är omvänd, den mest kränkta har alltid rätt.

RobotHugs

Jag kan i viss mån sympatisera med artiklar som denna, där författaren spyr galla över hur jobbigt det är att behöva förklara feminismens grunder för män som är, eller påstår sig vara, totalt okunniga i ämnet, trots att det mesta ligger blott en googling bort. Samtidigt, återigen – att vara kränkt, eller “offret” i en debatt, är inte ett automatiskt “f€ck you, jag har rätt”-kort. Eller som en person beskriver det i kommentarerna:

This could of course be the case of a man demanding a woman explain it to him. It could also be a person seeking an intellectual conversation with another person.

Forcing things through our feministic lens can sometimes make things look like something they are not, and we need to be aware of that as well.

Detta artiga och, faktiskt, ganska logiska påpekande möts av en rasande flod av anklagelser om “mansplaining” och en diskussion om att man inte ens bör svara på sådana poster eftersom de bara syftar till att stjäla tid och energi från feminister som egentligen har bättre saker för sig än att diskutera med fåntrattar.

Jag tror att alla människor, oavsett hudfärg och kön, vinner på arbetet mot rasism och sexism, även vi som idag med viss rätt kallas för de allra mest priviligierade i samhället. Men de som med sin intolerans och ilska vänder ryggen åt en saklig, intellektuell debatt gör inte denna rörelse någon nytta – de skadar den.

Källor:

Nyhetsvärdering ett punkt noll

I den mån jag läser dagstidningar (inte mycket) har jag inte kunnat undgå den extremt sneda rapporteringen kring rånet i Södertälje, där polisen sköt en gärningsman (som senare avled) och häktade hans medbrottslingar. En klanderfritt genomförd insats, från första början enligt alla jag haft tillfälle att språka med om saken, samt numera även åklagarmyndigheten. Dock inte, får vi anta, enligt journalisterna på flera av rikets största dagstidningar. Jag bemödar mig inte ens att läsa Aftonbladet men titlarna på några av de länkar jag sett talar sitt tydliga språk. I min ungdomliga naivitet trodde jag att SvD satte ribban högre; nu vet jag bättre.

I den här artikeln får vi veta att det pågår ett “upprop på nätet” mot att utredningen lagts ned. Uppropet består i att drygt 1 700 personer (närmare 1 800 just nu) har “gillat” en Facebook-sida med titeln “Vi som tycker att polisen som sköt rånaren ska få fängelse”. Skribenten Erik Olsson har inte bara intervjuat personerna bakom sidan – som är för fega för att ens låta sig bli uppringda eller låta sina riktiga namn stå i tryck, artikeln kallar dem enbart för “hen” – han har också ringt upp någon hos polisen för att kolla om det finns någon extra kommendering inför den planerade “demonstrationen”. Naturligtvis är kommentarer på artikeln avstängda.

Detta för en FB-sida med 1 800 likes – varav de senaste 100 med stor säkerhet kommer av den gratis PR man fått genom en förstasidesartikel i en av sveriges största dagstidningar. Att det finns en sida som heter “Vi som tycker att polisen gjorde rätt i Södertäljerånet” med nästan 27 000 “likes” nämns inte med ett ord. Inte helt oväntat planeras en motdemonstration. Antar vi att utfallet från respektive grupp är 0,1% (väldigt högt räknat) kommer det bli rätt svårt att hitta den ursprungliga demonstrationen…

Den stora frågan är hur eller om den person på SvD, som fick för sig att skriva och publicera artikeln, ens tänkte. För att sätta lite i perspektiv vad ett par tusen “likes” betyder tog jag mig friheten att göra en graf över några andra slumpvis utvalda “vi som tycker att…” sidor:

Jag emotser med intresse när “uppropet” om att Hem till Midgård ska återkomma till TV får krigsrubriker i Svenska Dagbladet. Att Trollhättan eventuellt har sveriges godaste pizzor borde också vara synnerligen nyhetsvärt!

Edit: På de timmar sedan jag skrev det här inlägget har “ska få fängelse”-sidans antal svällt till 1 936 (106 fler än tidigare, eller +5,5%) och “gjorde rätt”-sidans till 31 891 (4 955 fler eller +18,4%).

 

Majland Style!

Usch

Jag får otroligt bra idéer ibland. Det här var inte en av dem.

Det var under mitt lärorika/traumatiska besök på restaurangpråmen Majland i onsdags som jag stiftade bekantskap med fenomenet KöttfärsHawaii. Som namnet antyder är detta en Hawaiipizza, fast med skinkan utbytt mot köttfärs. För att vara riktigt Majland Style så ska den också ha hackad ananas och vara rejält saltad. Den fråga, som hade malt i mitt huvud sedan den bakfulla eftermiddagen, var: om en pizzabagare som inte är kriminellt usel och/eller använder ingredienser stulna från ett mob-lager gör en KöttfärsHawaii, blir resultatet då någonting ätbart? Eftersom jag nästan bor granne med sveriges bästa pizzeria var det inte så svårt att ta reda på den saken.

Till deras stora cred så frågade de om jag var säker när tog emot min beställning och ytterligare en gång när jag hämtade ut den. För nä, det här är inte en god pizza. Bristen på grönsaker gör att köttfärsen torkar ut alltsammans, ananasbitarna är för små och ensamma för att göra någon skillnad, den enda igenkännbara smaken är ost. Nu är smält ost förvisso inte helt oangenämt som mat betraktat, men då hade jag ju kunnat spara några spänn och köpt en Margherita istället.

Lyckligtvis hade jag till mitt förfogande något som borde stå på alla bord på alla restauranger i världen (och två burkar per bord i Åbo), nämligen Lohmanders Bearnaisesås. Universalmedlet mot all tråkig mat, applicera bara direkt på problemområdet. Om maten inte blir roligare, applicera mera. Tack Lohmanders, ni kan göra till och med MajlandHawaii ätbar.

Luna approves!

Med ursäkt till Destikim. The end.

Att inte göra feminismen en tjänst

Jag har inte alltid varit sådär jättesympatisk inför konceptet feminism. Som barn växte jag upp i en miljö där flickorna för det mesta var både fler, duktigare och högljuddare än pojkarna (i högstadiet var jag en av fyra killar i en klass om knappt 30 elever). På KTH blev andelen tjejer visserligen mindre, men detta låg dem knappast till last – snarare tvärtom, och historien upprepar sig i arbetslivet. När folk till höger eller vänster (fast mest till vänster) pratar om strukturell diskriminering, glastak och löneklyftor upplever jag därför inte helt sällan att de pratar om en annan värld än den jag lever i, eller möjligen en analysmodell där man från början bestämt sig för orsaken och därefter börjat spekulera i vad man kan skylla på den.

Den högst begränsade framgång som partier med feminism som främsta ledord har rönt i svenska val tyder ju också på att feministernas världsbild inte delas av särskilt många. För märk väl – jag känner inte en enda person som är emot jämställdhet, mig själv inkluderad. I den mån feminism handlar om jämställdhet kan den därför sägas ha vunnit en avgörande seger för länge sedan. Men feministerna tycks inte nöja sig med det. I deras ideologi ingår en hel massa saker som inte har ett dugg med jämställdhet att göra, och det är detta som får mig att vända ryggen till.

Som ett lysande exempel på vad jag menar finner jag via Johan Ingerö en riktigt märklig text ur Dagens ETC, skriven av en Ida Therén som jag inte har hört talas om tidigare. Therén uttrycker förvåning över att vänner till henne som kallar sig feminister har börjat gifta sig. Detta ser hon som ett utslag av den “nyliberala sektideologin där man måste konkurrera för att bli accepterad” och vidare att den som “tillhör en priviligerad majoritet” ska “ställa sig på samma sida som dem utanför normen”. Med “utanför normen” hon menar alla som inte gift sig ännu oavsett anledning, för vi är tydligen “stigmatiserade” av samhället. Jag önskar att jag hade nog med fantasi att hitta på sånt här själv.

Ida Therén anser alltså – på fullaste allvar, får vi anta – att den som har “turen” att vara straight och hittat en partner ska avstå från att gifta sig bara för att alla inte kan göra detsamma precis just nu. Hördu, Ida; i egenskap av hetero-singelkille så skulle jag verkligen uppskatta om du tog din “sympati” och körde upp den där solen inte lyser. Jag har inget annat än lyckönskningar till alla mina vänner och bekanta som hittat någon att gifta sig med, och blotta tanken på att någon vill missunna dem denna lycka gör mig arg och upprörd. Låt bli att gifta dig om du så vill, men inbilla dig inte att du gör det av omtanke eller medmänsklighet. Du är en avskyvärd egoist som försöker lägga en onödig skuld på människor som inte gjort något annat än sökt efter lyckan och funnit den.

Om vi ska tala klarspråk: det finns en jävligt bra anledning till att heterosexualitet och kärnfamilj är normen. Cirka 80-90% av oss råkar nämligen föredra den typen av relation. Att konstatera detta är inte ett ideologiskt ställningstagande, det är ett faktum. Om det är något som är värt att kritisera så är det väl att det fortfarande finns folk som Ida Therén, som anser att den som lever utanför normen på något sätt är mindre värd, en förlorare, ett offer eller “stigmatiserad”. För mig är det en syn som är oförenlig med att samtidigt verka för jämställdhet och sexuellt likaberättigande.

Som man bäddar, Ola Lindholm

Kamratposten. Sist jag läste den var det inte mangastil på omslaget.

Den här veckan har jag lärt mig vem Ola Lindholm är. Han är tydligen före detta programledare i SVT, före detta chefredaktör på Kamratposten och eventuellt före detta kokainmissbrukare (observera den avsiktliga dubbeltydigheten). DN skriver:

Såväl polisens prov som Rättsmedicinalverkets analys visar att Ola Lindholm hade bensoylekgonin i urinet. […] Bensoylekgonin kan man i princip bara få i kroppen som en metabolisk produkt av kokain. […] “Provresultatet visade 1,9 (mikrogram/milliliter) och det anser jag vara väldigt högt. I andra åtal kan det handla om noll komma noll någonting”

Den sista biten är ett citat från åklagaren. Det finns förstås sätt att få i sig ämnet utan att ha tagit kokain: en snabb google visar att ämnet finns såväl i vissa receptbelagda mediciner som i en viss sorts örtte. Med tanke på den höga halten kan nog tehypotesen nästan uteslutas – men om nu Ola käkat piller av giltig anledning så borde det ju inte vara ett dugg svårt att styrka. Han har istället skrivit ett långt blogginlägg där han berör nästan varenda aspekt av sitt åtal utom just skuldfrågan. Där spyr han galla över polisen och Expressen, inklusive enskilda journalister som hängs ut med namn och kontaktuppgifter. Moget värre.

Normalt sett hade jag inte brytt mig ett dugg om Ola Lindholms eventuella narkotikamissbruk; såväl knark som B-kändisars fritidsnöjen ligger långt utanför min intressesfär. Men fallet Lindholm är, helt oavsett hans eventuella skuld, ett sådant fantastiskt exempel på ironisk rättvisa att jag inte kunde låta bli att skriva ett inlägg. Via Scaber Nestor hittade jag den här debatten, där Ola på fullaste allvar menar att man absolut kan kasta oskyldiga människor i fängelse om syftet är “gott”. Här handlade det om en sådan skitsak som att filtrera bort sidor med barnpornografi från Internet. Följande direktcitat (jag har bara redigerat bort sludder, harklingar och sånt) finner vi ungefär en timme och tjugo minuter in i debatten:

Poängen jag har, är det på det viset, att samhället genom icke-filtrering och total yttrandefrihet ökar antalet offer, så är det ju det, om man hårddrar det, det handlar om: vad är vi beredda att offra? Jag menar, vi är beredda att offra soldater för yttrandefrihet, och så vidare. Men är vi beredda att offra, jag menar, du har ju ett exempel där på en människa som har dömts till fängelse för bilder som eventuellt kanske inte är barnpornografiska. Ja, det är ett offer i  det här sammanhanget, tycker jag. Och det är ett offer som jag tycker vi kan ta. Jag tycker också vi kan ta offret att en del sidor som kanske blir filtrerade oförtjänt försvinner, kanske förlorar vi lite ekonomiska tillgångar, några människor här och där, kanske till och med tusentals människor. Jag tycker det är ett okej offer i jämförelse med om det är så att vi offrar en massa barn genom att inte filtrera därför att tillgången ökar och den ekonomiska vinningen ökar.

Grattis, Ola. Du har precis blivit ett offer för samhällets utomordentligt goda avsikter att skydda barn och oss andra från narkotika. Men det är ju helt okej, enligt dig, så jag förstår inte vad fan du klagar över. Jag tänker inte ens kommentera ditt hjärndöda resonemang kring att vi “offrar soldater”, eller att du är beredd att bajsa på grundläggande mänskliga rättigheter för ditt lilla korståg mot barnporrsajter, som naturligtvis inte går att censurera på det sätt du inbillar dig. Du borde skicka en fet ursäkt till Simon Lundström, ett ofrivilligt offer för de absurda lagar som krystats fram av sådana som likt du själv inte bryr sig ett dugg om de mänskliga konsekvenserna av sitt patetiska korståg.

I verkligheten förtjänar naturligtvis ingen att dömas oskyldig, oavsett om man är känd programledare eller mangaöversättare. Och naturligtvis förtjänar Expressen och deras anställda, eller kvällspressen i allmänhet, en hel del kritik om det som står i Olas blogg är sant. Jag påstår inte att barn som utnyttjas därmed är godtagbara offer för vår yttrandefrihet, men det är naturligtvis inte heller tvärtom. Hellre än att slösa pengar och energi på ett uppenbart villospår borde man bekämpa problemet vid dess källa: där övergreppen begås, inte när bilderna kommer ut på Internet och skadan redan är skedd. Men tandlösa morallagar är förstås mycket lättare att åstadkomma och offren får sällan eller aldrig gråta ut i media. Men nu är de åtminstone i gott sällskap.

Jämtin på religiösa villovägar

Påsköl

Carin Jämtin – samma socialdemokratiska humorikon som gav oss förslagen om könsneutrala toaletter och butlers i tunnelbanan – kläckte nyligen sin senaste idé på samma tema (om nu “korkat” är ett tema): att göra Eid al-fitr (slutet på ramadan, alltså muslimernas fastemånad) till en helgdag på bekostnad av någon av de befintliga. En idé som kompliceras något av att datumet för Eid inte går att fastställa i förväg, bara uppskatta, så en fast helgdag skulle förmodligen träffa rätt tämligen sällan. Oklart om Jämtin känner till detta. Hennes mening är eftersom nästan alla allmänna helgdagar är kristna högtider så vore det passande att också ge muslimerna en dag ledigt.

Förslaget är dåligt av flera skäl. Ett, det förvärrar motsättningarna mellan folk som är skeptiska till andra kulturers inflytande över svenska normer och traditioner och folk som inte är det, eftersom Jämtin framställer det som om kristna och muslimska högtider måste balanseras mot varandra, när det inte alls är nödvändigt att en kultur måste tränga bort en annan (som Sverigedemokraterna brukar framställa det). Två, det närmaste vi har till en religiös ritual i samband med någon allmän helgdag som “firas” av en betydande del av svenska folket är Kalle Anka på julafton. Majoriteten – oavsett religion – ägnar sina helgdagar åt att göra roliga saker, slappna av, supa till eller städa upp hemma. Datumen ligger där de ligger av tradition, inte på grund av någon kristen kulturmonopolism.

Vill man göra dagens system med allmänna helgdagar mer inkluderande och öppet för andra kulturer så bör man ju snarare lösa upp hela rubbet och lagstadga om ytterligare 13 dagar obligatorisk semester för alla. Då får var och en, oavsett vilken religion/kultur/subkultur man anser sig tillhöra, möjlighet att vara ledig på just “sina” helgdagar. Lite jobbigare för industrins planering kanske, men man kan ju använda kollektivavtal som begränsar flexibiliteten om man vill fortsätta som tidigare, eller anpassa sig efter de anställdas önskemål. Många branscher har ju redan idag ganska strikta krav på när de anställda kan ta semester, för att matcha förutsägbara dipp i efterfrågan då kunderna själva är bortresta.

En “enkel” och liberal lösning som torde göra alla glada utom landets alla personalansvariga som får ett litet helvete med semesterplaneringarna (de kan de gott ta, latmaskarna). Dock fullständigt onödig, för den som så vill kan ju redan idag jobba andra dagar än de ordinarie, om arbetsgivaren och facket medger det. På mitt jobb satt det ett gäng och jobbade hela julhelgen utan några som helst bekymmer. Förmodligen uppskattade de dessutom lugnet när resten av huset var hyfsat tomt och vi högljudda svenskar satt hemma och pimplade glögg. Vi har förstås inget kollektivavtal eller annat trams, bara god vilja och ett samförstånd att människor har olika åsikter och önskemål. Något mer behövs liksom inte för att alla ska bli nöjda.

Vad har då Jämtin åstadkommit med sitt förslag? Kanske plockade hon ett par poäng bland andra sinnessvaga PK-sossar som tycker det är chict att kasta köttben till veckans ömmande särintresse. Förmodligen skickade hon en bunt väljare som gillar sina “kristna” traditioner rakt i armarna på (sd) och gav sagda knäppgökar ytterligare ammunition i sitt korståg mot Islam (“nu tar muslimerna över våra helgdagar, vad kommer härnäst, sharialagar kanske!”). Förhoppningsvis fick hon Håkan Juholt att ta sig för pannan och fråga sig om han på nåt vis kan undslippa S-kvinnornas vrede om han råkar hysta Jämtin från en gotlandsfärja nån gång innan valet 2014. Vi som gillar blått skrockar belåtet och ser fram emot ännu en valseger.

Kränkthets-VM på Hallands Nation

Något så obetydligt som ett sittningsgyckel har fått oproportionerligt stora rubriker i dagspressen – gycklet gjorde tydligen parodi på en slavauktion och ett par gäster från USA, där friktionerna mellan olika “raser” (för övrigt ett löjeväckande begrepp bara det) är större än här, tog illa vid sig. Detta gjorde i sin tur att en medlem i Afrosvenskarnas Riksförbund – av allt att döma något slags generell intresseorganisation för afrikanska invandrare i Sverige – kände sig tvingad att anmäla nationen för hets mot folkgrupp. Studenttidningen Lundagård har en mer detaljerad beskrivning av händelsen.

Tajmingen är intressant, bara för några timmar sedan diskuterade jag sångpolicyn för Tekniska Högskolans Studentkår på Facebook, då specifikt ett stycke text som lyder:

Säg nej till sånger och gyckel som är kränkande eller som kan upplevas som kränkande innan de framförs.

Min ståndpunkt i diskussionen var att eftersom hets mot folkgrupp, ärekränkning och liknande redan är förbjudna enligt lag är det onödigt med en sångpolicy som uppmanar till ytterligare självcensur. Ska man gardera sig mot allt som kan upplevas som kränkande för någon över huvud taget blir det ju inte särskilt många sånger kvar. En policy kan omöjligt omfatta alla situationer, så det är bättre att bara uppmana till gott omdöme. Det är ju viss skillnad på vilka sånger man sjunger på en fin bankett respektive en intern bastukväll.

Festen i Lund var också intern och det tycks bara vara på grund av att några i publiken “upplevde sig kränkta” och ylade på Facebook i efterhand som det hela fått så stor uppmärksamhet. Min uppfattning baserad på tidningsartiklarna ger mig en bild som är ganska harmlös. Jaha, så man gjorde en parodi på en slavauktion. Låtsades man därmed som om verklighetens slaveri var något roligt och harmlöst? Knappast, lika lite som krigsspel får oss att se på riktiga krig som spännande äventyr. Förnuftiga människor klarar av att betrakta ett ämne från fler än ett perspektiv. Vi inser att bara för att man kan skämta om Adolf Hitler gör det inte Förintelsen mindre verklig eller otäck.

Med detta sagt så är det förstås aldrig bra om någon känner sig illa till mods på en fest, fester ska vara roliga för alla så långt det är möjligt. Hallands Nation har bett om ursäkt för gycklet och även om jag inte riktigt förstår varför nationen tar på sig ansvaret för några enskilda personers handlingar så är det förstås rätt sätt att hantera situationen. Att visa förståelse och ödmjukhet är naturligtvis en enklare utväg än att ta strid, särskilt för någon som inte bär något personligt ansvar. Och det är klart att när man sårat någon är det bara rätt att be om ursäkt.

Problemet uppstår först när man börjar idka självcensur i något slags missriktat försök att ta bort allt som eventuellt kan verka kränkande för någon. I bästa fall skiter folk helt enkelt i policyn och sjunger glatt om vad de vill (så som är fallet på KTH, kan jag som gammal student intyga). I värsta fall läggs en död hand över allt vad kreativitet och inspiration heter. Dessutom är den moraliska grunden för “kränkthet” hos  afrosvenskar högst tveksam. Dagens högskolestudenter, oavsett hudfärg, kan inte hållas ansvariga för folkmord och slavhandel som ägde rum decennier eller århundraden innan de föddes. Parodi och gyckel kan inte vara brottsligt om inte avsikten är att såra någon. Där är det den “kränkta” som bär bevisbördan.

Att gnälla är gratis

100 kr

Det kom väl knappast som någon överraskning att varenda knutte, särskilt självutnämnda kulturpersonligheter som inte har något bättre för sig, skulle ha en massa åsikter om vilka nunor som kommer att pryda våra sedlar framöver. Jag har försökt att aktivt ignorera hela debatten eftersom sedel- och myntmotiv är ett typexempel på en cykelställsfråga – en struntsak som tillskrivs oproportionerligt stor betydelse bara därför att så många har åsikter i frågan, inte för att utfallet faktiskt spelar någon större roll. För de flesta är sedeln bara ett betalningsmedel – så länge den är lätt att känna igen och inte går sönder så har de flesta viktigare saker att bry sig om.

Anledningen till att jag ändå väljer att skriva ett blogginlägg är för att jag gillar att roa mig åt offentliga personhaverier (för övrigt finns rekommenderad läsning i det ämnet här och här) och sådana har frågan om sedlarna definitivt utgjort en bördig grogrund för, både bland okända bloggare och etablerade politiker. Någon random konservativ beklagar sig över att det är kvinnor på hälften av sedlarna och anser att vi istället borde pryda dem med tidigare svenska kungar (läs: manliga patriarker). Att hylla envåldshärskare känns ju sådär lagom fräscht och för snarare tankarna till Zimbabwe än till en upplyst demokrati. Till detta kan ju läggas att om nu sedlarna ska prydas av personer som gjort stora insatser för Sverige så torde ju gamla monarker ligga ganska illa till – de har ju i regel inte gjort mer för att förtjäna sina titlar än haft turen(?) att krypa ut ur rätt sköte. En bedrift som även undertecknad sägs ha lyckats med en gång i tiden.

På tal om sköten (ahem) så ligger det väl förvisso något i påståendet att sedlarna är “hälften damernas” just för att förebygga eventuell kritik från feministiskt håll, trots att vårt lands historia av uppenbara skäl innehåller betydligt fler inflytelserika män än kvinnor. Detta är dock inte tillräckligt för Bonnie Bernström (fp) som anser att sedlarna symboliserar en “hierarkisk ordning” där män framställs som mer värda eftersom  .. wait for it! .. summan av sedlarnas valörer är högre för männen. Den som minns sin lågstadiematte kan förstås snabbt lista ut att det inte går att dela upp talen 1000, 500, 200, 100, 50 och 20 i två lika stora högar eftersom tusenlappen är mer värd än alla de andra tillsammans. Den mest jämställda mixen enligt Bonnie skulle vara en tusenlapp med (fem!) kvinnor på samt, får vi anta, fem sedlar prydda av män för att summorna ska bli så lika som möjligt. Männen får alltså varsin egen sedel och kvalificerad majoritet (83%, sedlarnas tryckutgåva ej beaktad) medans kvinnorna får dela på en enda, den som används minst. Jämställt till tusen!

Det är lätt att skratta åt tokstollar som Bernström, men som förespråkare av jämställdhet har jag (och hon) nog anledning att vara glada. När kampen för kvinnors lika rättigheter har nått till ett läge där det anses vara värt att lägga energi på nonsensfrågor som denna är vi uppenbarligen i mål. Mission complete, now get back to work!

Jag kan ju inte avsluta blogginlägget utan att avslöja vems tryne jag gärna skulle se på en sedel: Ingvar Kamprad. Jag kan argumentera för att han passar bättre där än någon gammal operasångerska, men det är inte mödan värt. En vecka efter att de nya sedlarna kommer ut i handeln har vi tagit dem för givna och ingen kommer att komma ihåg, än mindre bry sig om, att det någonsin förekom en diskussion. Därmed inte sagt att folk har slutat skratta åt Bonnie Bernström tills dess. Som en hälsning till henne presenterar jag bilden ovan: en sedel! En jättestor, med en kvinna på! Från 1963! Återigen påminns vi om att allt var bättre förr…

Yes, jag är 80-talist och jag kommer att ta över världen

Fenomenet att en generation på väg att gråna ut gnäller på dagens ungdom är knappast nytt eller originellt. Vi 80-talister har de senaste åren – sannolikt som en direkt konsekvens av att vi kommit ut på arbetsmarknaden, plus de obligatoriska 4-5 åren som det tar för att dinosaurierna ska reagera – fått utstå väldigt många generaliseringar från förståsigpåare som trots universitetsutbildning inte ser det problematiska i att dra en hel generation över samma kam. Ett exempel på särskilt ointelligent ordspya finner vi hos kulturkoftorna på DN, som beklagar bristen på en “ungdomsrevolt” och utser Gustav Fridolin (mp) till “en tänkbar talesperson”:

Det som gör att 80-talisterna inte har revolterat än är att samhällsklimatet individualiserar problem som att inte få jobb och bostad. Tidigare generationer har betraktat detta som ett samhällsproblem och fick därför makten att reagera.

Om det finns något skäl för mig som 80-talist att göra revolt så är det väl för att hindra egotrippade ekotöntar som Fridolin från att föra min generations talan. Om något är det väl ett sundhetstecken ifall vi nu skulle vara den första generation som nått insikten att man faktiskt har ett visst personligt ansvar för hur det går i livet. Om sedan Fridolin anser detta vara något dåligt så kan han ju fråga sig om det är “samhällsstrukturerna” han har att tacka för att han nu sitter på riksdagsplats och får betalt i skattepengar för att klia sig i röven.

Nu var det inte Fridolin som fick mig att vilja blogga utan Emma Pihl, som släppt en bok för chefer om hur det är att leda 80-talister. Eftersom Pihl är född ’82 så finns ju en viss chans att hon faktiskt vet vad hon skriver om – jag har faktiskt beställt boken, om den är intressant så återkommer jag med en recension. Pihl tycker följande om sin egen generation:

[80- och 90-talisterna] är otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning i stället för gruppens. Det ser arbetsplatsen som en utvecklingsarena och inte som ett ställe dit man går och utför sitt jobb.

Det var ju en nyhet för mig att jag inte ser min arbetsplats som en plats där jag arbetar, men det där med utveckling stämmer ju – därmed inte sagt att man inte kan arbeta och utvecklas på samma gång. Att 80-talister skulle vara illojala är något som i princip alla som tycker nåt om 80-talister verkar tycka, men det är naturligtvis en korkad generalisering som sannolikt beror på att man blandar ihop lojalitet med blind tro. Det är kanske ett skäl till att vi har dissat religion: det är liksom inte förenligt med sunt förnuft att ge sin kropp och själ till något som inte ger ett skit tillbaka, särskilt inte en skäggig låtsasgubbe i “himlen”.

Samma sak gäller naturligtvis arbetsgivare. Ett företag saknar förmåga till lojalitet och förtjänar således ingen av sina anställda. Däremot kan ömsesidig lojalitet och kamratskap mellan individer existera inom ett företag, även mellan personer på olika nivå i hierarkin. Observera ordet “ömsesidig” – jag har en känsla av att det kommer som en överraskning för vissa. Pihl konstaterar att cheferna måste börja lägga mer tid på själva ledarskapet och det ligger onekligen mycket i det. Den stora frågan är väl vad de har pysslat med fram tills nu och varför 60/70-talisterna har stått ut med att bli behandlade som skit!

Någon “ungdomsrevolt” kommer inte att ske i min generation. Däremot är vi 80-talister fruktansvärt bra på att ställa krav, att kräva gensvar för våra insatser och att arbeta runt – eller kasta ut – gamla betonghäckar som står i vår väg. 90-talisterna är med på samma tåg, för de är inte dummare än att de ser vart det bär hän. Vi är rika som troll och lever på Red Bull och espresso. Framtiden är vår. Bäst att ni andra är redo för den.