Bye bye Bromma, eller?

Bye bye Bromma ... eller?

Det har mullrats om Bromma Flygplats ett bra tag nu. “De gröna” har förstås alltid hatat flyget, trots att dess miljöpåverkan är förhållandevis liten i förhållande till antalet personkilometer – här är det nog snarare än fråga om gammal hederlig svensk avundsjuka (“Varför ska de rika sprättarna flyga inrikes när det finns tåg?”). Boende i närområdet har i alla tider klagat på “buller”, trots att flygplatsens existens borde ha varit både välkänd och märkbar redan innan de flyttade in. Även här misstänker jag att det finns andra överväganden bakom protesterna – det krävs ingen Einstein för att lista ut vad en nedläggning av flygplatsen skulle göra med huspriserna i området.

Som tur är för alla oss som gillar att ha tillgång till en flygplats på bekvämt avstånd har gnällspikarna aldrig haft politikernas öra. Den 21 september 2007 presenterades ett avtal där det slogs fast att Bromma Flygplats får ligga kvar där den ligger åtminstone fram till 31 december 2038, oavsett vilket parti som råkar sitta i kommunhuset. Med framtiden så tryggad har man kunnat utöka verksamheten kraftigt. Den 21 december 2010 nådde man upp till en flygtekniskt viktig milstolpe: två miljoner resenärer på ett år. Flygplatschefen Kjell-Åke Westin:

Vi vet att resenärerna upplever Bromma som en smidig flygplats. Flygplatsens snabbhet tillsammans med det korta avståndet till city gör oss till det smidigaste alternativet för affärsresenärer som ska till och från Stockholm. Något som är viktigt för Stockholms näringsliv men kanske mest för övriga landet då det möjliggör dagsförrättningar i huvudstaden.

Westin tar här upp en viktig punkt som kverulanterna naturligtvis har missat: det fina med att ha en flygplats på bekvämt avstånd från City är inte bara att vi som bor här ska kunna ta oss ut, utan att folk som inte bor här ska kunna ta sig hit. Arlanda är genom sin blotta storlek ett alltför omständigt val för korta skutt inom landet eller våra närmaste grannar. För det lämpar sig en liten stadsflygplats bättre. Aktionsgruppen Stoppa Brommaflyget nu! som kämpat förgäves i 18 år gnisslar säkert tänder, men för oss andra är det nästan uteslutande bra nyheter att Bromma kan växa och frodas.

Nästan?

Bromma Flygplats, norra området

Den som besökt Bromma vet att delar av flygplatsen definitivt har sett bättre dagar – det gäller inte bara själva terminalen utan i synnerhet de hangarer och kontor som ligger på flygplatsens norra del, det område som är inrutat på kartan ovan. Men nu ska det bli ändring på det: terminalbyggnaden ska byggas ut, både på land- och luftsidan; också antalet ramper och uppställningsplatser för flygplan ska utökas kraftigt. Sist men inte minst så ska en ny spårväg dras i en korridor intill Ulvsundavägen (t h på bilden). Tyvärr är flygplatsens utrymme begränsat; något måste bort. Detta “något” är i princip allt allmän- och skolflyg på Bromma Flygplats. Inom den röda gränsen på bilden ovan finner vi bland andra KSAK/KSAB, Stockholms Flygklubb, Hjelmco och Airways Flygutbildning. Gränsen markerar det område där samtliga arrenden upphör från 31 december 2011. Några nya områden inom flygplatsen erbjuds inte.

I den skrivelse som skickats ut från Swedavia redogörs sakligt och snustorrt för villkoren och skälen till uppsägningarna. De tycks oerhört väl underbyggda. Faktum är ju att för en fortsatt utbyggnad av flygplatsen så måste något ge vika, och allmänflyget är onekligen det som drar in minst pengar. Enkel ekonomi, således. Problemet (med stort P) är att det inte finns någonstans att flytta. Barkarby flygfält är nedlagt sedan en tid, Skå-Edeby är för litet och därefter får man söka sig låååångt för att hitta en flygplats som kan användas för allmänflyg – typ Eskilstuna eller Västerås. Plötsligt blev den där tvåtimmars nöjesturen över Mälaren ett halvdagsprojekt, varav hälften måste spenderas i bilen. Synnerligen trist. Det finns lyckligtvis en ljuspunkt av hopp i beskedet, åtminstone för oss som har våra flygplan på Linta:

Bromma Flygplats, hela området

I uppsägningen nämns inte Linta (den blå rektangeln i bilden) med ett enda ord, vilket inger hopp om att verksamheten där – vilken förutom SAS Flygklubb även inkluderar en del privata flygplan, helikopter- och ballongverksamhet – kan fortsätta. Linta är inte heller speciellt trångt, varför åtminstone någon av dem som blivit utkastade från den norra delen borde kunna flytta dit. Om nu Swedavia och Kjell-Åke Westin vill det, alltså. Vad som talar för en arrendesförlängning är att Linta torde vara hyfsat ointressant ur ett kommersiellt perspektiv. Det ligger på fel sida banan, med en soptipp som närmaste granne. Någon slags parkering eller serviceanläggning skulle måhända kunna komma på tal, men en sådan finns det som synes gott om plats för utan att behöva kasta ut alla andra.

Oavsett vilket så går allmänflyget i stockholmsregionen mot en betydligt fattigare framtid. Om några år kan jag kanske skatta mig lycklig som tog mitt flygcert när det fortfarande gick att komma upp i luften utan att resa en timme med bil först. Jag oroas över att bristen på en bra skolflygplats nära Stockholm kan göra att färre tar klivet att bli piloter. Åt h-e med miljöaktivister och bullergnällspikar; att flyga är något alla borde unna sig. Ofta. Och allra helst som pilot.

Bara 10 år efter alla andra…

D-oh!

Kära Universal och Sony Music, i egenskap av musikälskare vill jag välkomna er till 2000-talet. Synd att det redan är 2011 i den värld vi konsumenter lever i.

Det som har hänt, för det har det faktiskt, är att två stora skivbolag har meddelat att man nu kommer att släppa ny musik på CD och radio samtidigt, så att konsumenterna ska kunna köpa den så fort den finns tillgänglig, istället för sex veckor senare som tidigare var standard av “marknadsföringsskäl”.

“What we were finding under the old system was the searches for songs on Google or iTunes were peaking two weeks before they actually became available to buy, meaning that the public was bored of – or had already pirated – new singles”

Orden kommer från David Joseph, chef för Universal Music, och han har naturligtvis rätt. Faktum är att det hela är ett sant genidrag. Åtminstone om vi låtsas att det är 1999 och inte 2011. Det är ju fullständigt självklart, för varje människa med en halv fungerande hjärncell eller fler, att man inte gör kunderna nöjda på att vägra sälja en vara bara för att man kan. Om jag ser en stor reklamskylt för en ny produkt som lockar mig, går till butiken för att köpa den och finner att den inte är till salu förrän om sex veckor fastän jag kan se flera stycken i skyltfönstret och hundratals lådor inne på lagret, då kommer jag att naturligtvis inte att lämna butiken glad och belåten.

Enda anledningen till att en så idiotisk affärsmodell har kunnat fungera för ickemateriella varor är att det fram tills 1999 eller så åtminstone krävde lite tekniskt kunnande för att helt enkelt piratkopiera alla låtar man ville ha. Sen kom Napster, 2003 kom The Pirate Bay och så småningom hamnade vi där vi är idag. Den enda ljusningen som musikindustrin har sett på 10 år är tjänster som Spotify, iTunes och liknande där musikindustrins produkt finns att köpa i ett format som moderna konsumenter faktiskt kan tänka sig att betala för. Även om vi ibland fått vänta sex veckor helt i onödan. Notervärt är att ingen av dessa tjänster har startats av redan etablerade företag inom musikindustrin.

Det finns moraliska invändningar mot piratkopiering. Men det totala konsumentförakt som musikindustrin – i gott sällskap med filmmakare och andra – uppvisar tar ganska effektivt död på alla moraliska betänkligheter jag eventuellt har inför att piratkopiera ett musikstycke om jag inte kan få tag i det via mitt (betalda!) Spotify-konto, eller genom att betala några kronor för en MP3:a. Vi får hoppas att Universal/Sonys agerande startar en trend. Exakt samma problem finns ju nämligen också när det gäller film och TV-serier. Om jag följde House, vilket jag inte gör, skulle jag förmodligen skriva ett argt blogginlägg om hur idiotiskt det är att en svensk tittare som inte vill vänta månader/år på senaste avsnittet har ett enda alternativ. En dag kanske distributörerna inser att de flesta svenskar förstår engelska och gärna skulle betala för dagsfärska avsnitt direkt hem i datorn.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Ropen skalla, kulturbrygd åt alla!

Köp Svensikt Brännvin tillverkat av landtbruksprodukter!

Trots att utredningen egentligen inte är klar så har frågan om gårdsförsäljning av alkoholdrycker kommit upp på dagordningen igen. Enligt DN så innebär det kommande förslaget att:

  1. Alkoholproducenter får tillstånd att sälja vin, sprit och öl vid “studiebesök och liknande arrangemang”
  2. Producenten får även sälja varor av samma sort från andra länder
  3. Det som säljs får inte ingå i Systembolagets ordinarie sortiment
  4. Varje person får vid ett tillfälle köpa högst en liter sprit, tre liter vin eller fem liter starköl
  5. Den sammanlagda försäljningen får inte överstiga 10 000 liter per år

Gårdsförsäljning alltså, med fullständigt drakoniska restriktioner. Att punkt två ens kom till stånd har vi tydligen EU att tacka för. Men punkt tre innebär ju att Systembolaget godtyckligt kan ge en producent förbud mot att sälja sina egna varor(!) genom att helt enkelt införa dessa i det ordinarie sortimentet. Kanske får vi en marknad där dryckerna finns i två paketeringar, en för Systemet och en för den egna butiken, med identiskt innehåll. Punkt fyra gör det omöjligt att handla vin eller öl från en och samma lokala tillverkare till en liten fest utan att göra flera “studiebesök eller liknande”. På samma gård. I följd.

Seriöst, är detta det bästa vi kan åstadkomma år 2011 (i bästa fall)? Visserligen utgör förslaget, om det går igenom (Alliansen är oenig men Socialdemokraterna är oväntat för) ändå en rejäl uppmjukning av det nuvarande monopolet och öppnar för en del nya jobb, för någon måste förstås sköta försäljningen i alla små butiker. Förhoppningsvis utgör förslaget dessutom en länge efterlängtad glipa i den svenska alkohollagstiftningen – ett lufthål för alla som gör god öl, vin och sprit i det här landet och kämpar för att nå ut till kunderna. Jag besöker Öl- och Whiskymässan varje år och varje gång förundras jag över hur många jättegoda svenska ölsorter jag aldrig har sett i butik, trots att jag har ett Bolag stort som en flygplanshangar inom nära räckhåll.

Trots det absurda i att över huvud taget ha statliga detaljhandelsmonopol har Systembolaget ett starkt stöd i Sverige (kanske enligt devisen att man inte biter den hand som föder en) och blotta förekomsten av ett förslag om gårdsförsäljning gör att moralisterna, nykteristerna och monopolkramarna kryper fram från inunder sina stenar. Ökad tillgänglighet ökar alkoholkonsumtionen, heter det – som om det var konsumtionen och inte missbruket som var problemet. För att dricka alkohol i lagom mängd är ju i själva verket inte farligt alls, tvärtom. Är den dessutom lokalproducerad och god, snarare än importerat blask, är det bättre både för människan och miljön.

Eftersom fri konkurrens alltid ger upphov till lägre priser och större tillgänglighet kommer missbrukare att ha lättare att få tag i alkohol om monopolet upphävs, påstås det. Visst, gårdarna kanske till äventyrs har sina butiker öppna även på söndagar men vilket hängivet fyllo har inte redan lärt sig att bunkra upp på lördagen, när Systemet har öppet? Tillgängligheten lär snarare bestå av att utbudet blir större, men alkoholmissbrukarna är förmodligen mer intresserade av ovannämnda Tuborg Grøn än någon kulturbryggd ekologisk rököl från de närkiska skogarna. Tittar vi sedan efter på vad en dylik Tuborg kostar så finner vi att närmare 1/3 av priset är ren skatt. Högst tveksamt om en liten gård på landet kan erbjuda lägre priser, om vi bortser från det faktum att alla produkter som finns på Systemet är förbjudna till att börja med.

Vill man komma åt missbruket utan att samtidigt bestraffa alla oss som bara gillar att smaka lite öl/vin/sprit ibland finns det ju tusen alternativ som är bättre än ett statligt monopol. Själv är jag lite småkär i idén om ett “alkoholkort” som man får på posten när man fyller 18. Modellen är välkänd för alla som har körkort – gör man bort sig för mycket eller ofta så ryker kortet! Sedan är det inte svårare än att alla som säljer alkohol måste kolla kortet på sina kunder, men det är ju inget merarbete eftersom alkoholkortet skulle ersätta legitimationen.

Men för tillfället är Sveriges alkoholpolitik fast i ett moralistiskt gulag och för oss som vill ha tillgång till mer än vad som passerar statens nålsöga är det förmodligen privatimport som gäller under en överskådlig framtid. Det skulle också vara förbjudet om nykteristerna fick bestämma. Återigen höjer jag glaset för att vi är med i EU.

Skål!

iVerklighetsförankring

Apple är ett intressant företag. Få andra elektroniktillverkare lyckas få folk att köa till deras premiärer. Få andra lyckas ta ut så höga priser för samma asientillverkade komponenter som alla tillverkare bygger sina prylar av. Få andra lyckas så väl med att bygga en armé av fanboys som sväljer marknadsföringsbudskap som fakta. Det är inte för inte man talar om en applekult; den “kärlek” som många av Apples kunder visar tämligen vardagliga prylar såsom telefoner och laptops saknar motstycke, trots att själva prylarna, sedda ur ett rent tekniskt perspektiv, rankar någonstans mellan mediokra och hyfsade. Det tog till generation fyra innan iPhone fick möjligheten att köra två program samtidigt, en funktion som funnits i alla andra “smartphones” nästan 10 år dessförinnan.

Antennagate är ett utmärkt exempel. För er som missat det, handlade det om en ganska enkel konstruktionsmiss på iPhone 4 – antennen är gjord på ett sätt som gör den extra känslig för störningar om användaren håller telefonen på ett visst sätt. Antennen får då sämre mottagning, vilket kan resultera i avbrutna samtal. Apple förnekade först problemet. När rapporterna tilltog i styrka och felet bekräftades av flera oberoende källor, erkände man dess existens men hävdade att det gällde även konkurrenternas telefoner; detta fortsätter Apple att hävda trots att motsatsen har bevisats – felet är unikt för iPhone 4. Så småningom meddelande Apple att man ger alla ägare till en iPhone 4 ett gratis skal som kompensation –  ett gummiband som förmodligen kostar femtio öre att tillverka.

Naturligtvis är detta en storm i ett vattenglas. Problemen med antennen på iPhone 4 drabbade förmodligen ett relativt litet antal användare och i länder med väl utbyggda mobilnät, såsom Sverige, märks felet sannolikt inte alls. Det intressanta är hur Apple valde att hantera situationen. Från total förnekelse till att kasta skit på konkurrenterna inom bara några dagar. Självkritiken lyser med sin frånvaro. Fasaden måste hållas uppe. Efterfrågan på iPhone 4 tycks heller inte ha påverkats nämnvärt. Hade det inte varit enklare att kompensera de drabbade användarna direkt och sopa hela historien under mattan?

Nästa exempel är närmare hemmet. En tjej som heter Quetzala Blanco skrev nyligen en väldigt rolig debattartikel i Expressen om hur “Iphonekillar är lika osexiga som lajvare“:

Men det är inte varje dag som det sitter 10- 15 killar i skrangliga tältstolar utanför Teliabutiken på Kungsgatan. Jag saktar ner takten. Strunt samma om jag blir sen till jobbet, jag kan ju omöjligen missa den här freakshowen. Riktar in mig på en kille. Han är helt stelfrusen, ansiktet är rött. Kanske av kyla. Kanske av dålig rengöringsrutin. Hur länge har han suttit där? Har han ätit en enda munsbit sedan Steve Jobs tillkännagav Iphone 4? Är han fortfarande oskuld? Har han någon mamma eller pappa?

Man kan tycka att vuxna, intelligenta människor som tjänar tillräckligt bra för att köpa en iPhone skulle känna igen humor när den levereras med hjullastare på det här sättet, men att döma av kommentarerna på Facebook, där länken postats, är så inte fallet. Indigationen och glåporden haglar över Quetzala, som tydligen är “ytlig”, “ful”, “behöver en dildo” och “har ett ansikte som en giraff”. Jag har då aldrig läst så dräpande kritik. Misstänker starkt att detta var själva syftet med artikeln och gör tummen upp för Quetzala. Successful troll is successful!

En intressant åsikt som också framförts är att Quetzala minsann precis lika gärna hade kunnat skriva om folk som har någon annan typ av telefon, typ Android. Det är inte bara osannolikt utan fullständigt omöjligt. Det finns Android-fans, men ingenting i närheten av Apple-kulten kring Google och deras produkter. Såväl jag själv som halva min bekantskapskrets är synnerligen förtjusta i våra Android-telefoner, men ingen skulle få för sig att köa till premiären av en ny pryl – det går ju att beställa över Internet! Det är bara hos Apple-fansen man finner det flockbeteende och den oifrågasättande hängivenhet som gör dem roliga att retas med. Själva produkterna och deras tekniska meriter (brist på) är ointressanta i jämförelse!

Ett jobb för feminismen

Plockade upp ett ex av gratistidningen Vår linje på väg hem från Kista idag. Den är producerad av ett gäng ungdomar mellan 16-22 år, bosatta i förorterna kring Järvafältet (Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Kista och Husby) och tycks ha sociala problem i sagda förorter som sitt huvudfokus. Blev positivt överraskad av den förhållandevis goda kvaliteten på materialet; ett läsvärt helsideuppslag ägnas åt det faktum att kvinnor inte kan fika på ett vanligt café i Rinkeby centrum utan att bli utstirrade av män och få glåpord kastade efter sig. Andra delar gör mig mörkrädd:

Vi håller inte med om att kvinnor har lika mycket rätt som män, för att mannens jobb är att på något sätt tjäna pengar så att han kan försörja sin familj medan kvinnans uppgift är att ta hand om barnen och hemmet. Det har alltid varit så sedan de första två människorna på jorden. Så ingen ska komma och ändra på den saken nu. Män är inte lika kapabla att ta hand om sina barn som kvinnor är. Män är mer fysiska än kvinnor och mamman är bättre än pappan när det gäller hem och barn. Att jobba med ett yrke är absolut inget för kvinnor. Kvinnans uppgift är att sköta hushållsarbeten som sagt. Och även ifall hon vill jobba så skulle det inte passa. Vi menar att enligt islam är det en synd att anpassa religionen till efter var du bor. Man måste alltid ha sin religion i hjärtat. Om du försöker anpassa religionen så blir kanske folk nöjda men du glömmer din skapare. Och har man ingen religion så ligger man risigt till på domedagen.

Ovanstående publiceras som en “krönika” och författarna, som båda är 17 år, finns med i tidningen med namn och bild. En av dem förklarar i sin presentationstext att han “vill ändra bilden på Rinkeby. Jag vill visa att det finns bra saker i Rinkeby.” Hmm, bättre lycka nästa gång.

Jag är inget stort fan av feminism (däremot jämlikhet), men här finns uppenbarligen ett problem att lösa. Islam är inte min kopp té men jag vägrar tro att man inte kan leva som muslim utan att ha en kvinnosyn från 1800-talet. Istället för att tjafsa om enstaka procent i löneskillnad vore det en angenäm nyhet om några av de organisationer som säger sig arbeta för feminism tog itu med de värderingar som uppenbarligen växer sig starka inte minst i områden där andelen människor med utländsk bakgrund är stor.

Tyvärr är det ett politiskt vakuum. Partierna till höger har helt andra målgrupper och till vänster finns en djupt rotad beröringsskräck mot allt som kan ses som kritik mot invandrare eller deras kultur. Även när sagda kultur innehåller element som rimligtvis borde ligga i direkt konflikt med vänsterns politiska mål. Det är tydligen enbart om motståndaren passar in i den stenristade modellen av en vit, medelålders man som problemen finns på riktigt.

Jag rekommenderar tjejerna i Rinkeby att flytta till Sundbyberg. Här finns visserligen gott om vita, medelålders män, men jag garanterar att de får fika i lugn och ro.

Miljöpartiet vs vetenskapen

Det räckte visst inte med flumskolan, nu vill vänstern ha mer flum i sjukvården också. Eller ja, citatet från Miljöpartiets budgetförslag för Landstinget säger egentligen det mesta:

Det som anses vara vetenskapligt bevisat begränsas idag till vad vi för tillfället kan beskriva med olika mätmetoder.

Man vill alltså ändra definitionen av vetenskap så att lite vad som helst inryms, oavsett om det går att bevisa eller inte. Låter ju strålande. Istället för att satsa på korrekta diagnoser och behandlingar som har bevisad effekt så ska vi alltså använda oss av yoga, akupunktur eller annan flummig “alternativmedicin” vars effekt i bästa fall är placebo.

Som paradexempel på en sjukdom som medicinvetenskapen idag “avfärdar” såsom inbillad lyfter man fram elöverkänslighet:

Ett aktuellt exempel av växande betydelse är elektromagnetisk strålning eller elektromagnetiska fält. … Alla biologiska system påverkas, även människors hälsa. En ny funktionshindergrupp utgörs nu av personer med ”elöverkänslighet”.

Man kan visserligen hävda att vetenskapen “misslyckats” med att hitta vad som orsakar elöverkänslighet, men då uttrycker man sig klumpigt. I själva verket har flera studier visat att om elöverkänslighet orsakas av någon yttre påverkan, så utgörs påverkan i alla fall inte av elektromagnetisk strålning. Jag har skrivit om detta tidigare.

Det finns ett mycket bra skäl till att alla diagnoser och behandlingsmetoder måste passera en vetenskaplig prövning: felaktiga diagnoser och behandlingar är ett direkt hot mot människors liv. Det finns ett antal kända fall då människor dött på grund av att en okunnig men oftast välmenande omgivning försökt “bota” dem med ex.vis böner, vegetarisk mat eller akupunktur istället för att söka professionell läkarvård.

Nu vill tokstollarna i Miljöpartiet alltså likställa dylikt trams med seriös vetenskap. Låt oss se till att de inte lyckas.

Tragedi får vänsterbloggare att stänga av hjärnan

En av dagens löpsedelsnyheter är att en 61-årig kvinna tagit livet av sig efter att ha fått ett besked om indragen sjukpenning från försäkringskassan. Detta har (oförvånansvärt) fått ett gäng vänsterbloggare att gå igång så att saliven sprutar. Men om vi för ögonblicket bortser från det osmakliga i att använda en persons självmord för att elda på sitt egna ointelligenta hat så är det naturligtvis helt befängt att hävda att det på något vis var “sjukförsäkringsreglerna” eller “arbetslinjen” som dödade henne. Hon var psykiskt sjuk! Brevet kan ha varit droppen som fick bägaren att rinna över, men en frisk människa hade naturligtvis inte reagerat så.

Är man över huvud taget redo att ta sitt liv oavsett anledning så är man uppenbarligen svårartat rubbad till att börja med. Detta är förstås inget individen skall lastas för – man kan inte rå för att man blir sjuk, åtminstone inte i normala fall – men man kan heller inte skylla på reglerna, eller Försäkringskassan, eller dess handläggare. Allting måste inte ha en förövare och ett offer. Samhället kan givetvis inte fungera så att en myndighet skulle låta bli att tillkännage sina beslut bara för att mottagaren kan gå och ta livet av sig. De flesta människor reagerar inte så, sjuka eller ej. Inte heller tror jag att Försäkringskassan är ute efter att framkalla självmord.

Naturligtvis är det aktuella fallet djupt tragiskt. Dock har det ingen egentlig koppling till sjukförsäkringsreglerna. Problemet tycks ha varit dålig kommunikation mellan sjukvård och försäkringskassa. Det spelar ingen roll vad reglerna säger, om fel information kommer fram blir beslutet naturligtvis också fel. Uppenbarligen hade Mari-Louise också själv missat att det pågick mer än en utredning av hennes fall. Trots att detta tydligt framgår i artiklarna finns en tydlig tendens hos särskilt vänsterbloggare att på ett OCD-liknande vis försöka utmåla precis alla problem i samhället som regeringens (läs Alliansens) fel. Intellektuellt ohederligt och i det här fallet direkt osmakligt.

Läs även Den hälsosamme ekonomisten och Kent Persson i samma ämne.

Ekoterroristerna slog sönder sin svindyra leksak

Om det är något som upprör mig är det folk som ställer sig över lagen och är beredda att stjäla resurser, förstöra egendom, skada oskyldiga människor – i extrema fall begå mord – för att man har stora illusioner om att förändra samhället men saknar tålamodet – eller kompetensen – att få igenom dessa förändringar med lagliga medel. Det kan vara att införa kommunism/nazism/anarki, hindra svensk vapenexport, hindra folk med “fel” åsikter från att utnyttja sin grundlagsskyddade yttrandefrihet eller olika åtgärder i syfte att “rädda” mindre eller helt oundgängliga delar av planeten vi bor på.

I just det här fallet handlar det om valjakt. Specifikt den som japanska medborgare ägnar sig åt. Valjakten, som sker huvudsakligen i vetenskapligt syfte, är omgiven av viss kontrovers; det finns pågående dispyter mellan bland andra Japan och Australien angående hur mycket valjakt som skall tillåtas och under vilka former. Emellertid åtnjuter valjakten ett starkt folkligt stöd i Japan, köttet är mycket efterfrågat och Japan är långt ifrån det enda land som jagar val – exempelvis Norge gör detsamma, då huvudsakligen i kommersiellt syfte. Inget av detta tycks dock bekymra aktivisterna i Sea Shepherd, ett gäng Greenpeace-rejects som använder våldsamma metoder för att försöka stoppa den japanska valjakten.

Det som nu hänt är att aktivisterna – eller terroristerna, för vad kallar man annars dem som med våld eller hot om våld angriper civila? – fick sin tiomiljonersbåt Ady Gil rammad av ett japanskt valfångsfartyg. Innan sammanstötningen hade aktivisterna försökt sabotera valfångsfartyget genom att kasta ut en lina som skulle fastna i fartygets propeller och roder. Man hade även beskjutit besättningen med grön laser och illaluktande syrabomber. Långt ifrån den “oprovocerade attack” som Paul Watson, ledare för Sea Shepherd, vill få det till.

Man kan även fråga sig hur en toppmodern 50-knops trimaran, till ett värde av nära tio miljoner kronor, kan misslyckas med att hålla sig undan för en gammal skorv från 70-talet. Shonan Maru no.2, det andra fartyget som var inblandat i krocken, har en publicerad maxhastighet på 12 knop! Det är egentligen rätt uppenbart, skeppen kan bara ha kommit så nära varandra eftersom besättningen på Ady Gil genomförde ett våldsamt angrepp på Shonan Maru no.2 – något som dessutom finns dokumenterat i ett flertal filmklipp. Som man bäddar, får man ligga!

Jag har inget specifikt mot, eller för, valjakt. Det är förstås onödigt att utrota hela djurarter men den jakt som sker är knappast så omfattande att det finns någon större risk för det (se Wikipedia). Något jag däremot emotsätter mig kraftigt är små patetiska “aktivister” som tror sig kunna trycka ner sina åsikter i halsen på andra med destruktiva metoder, oavsett om våldet riktar sig mot sak eller person. Dessa aktivister tenderar dessutom att idoliseras av journalister som förmodligen växt upp med Bamse och Stålmannen överst i byrålådan och utan förmåga att särskilja serietidningarnas svartvita moral från verklighetens.

Den här gången kom ingen i Ady Gils besättning till någon större skada. Men terroristernas ledare hotar redan med “upptrappning”. Hur många människoliv är de beredda att offra för en val?

Några tankar om klimatet

Lille Havfruen, Köpenhamn

Det har varit dött på bloggen i en månad nu. Jobb och mer jobb tar sin tid, dessutom är jag mitt i förberedelserna för att börja gnugga på mitt pilotcert. Plus att det är jul. Det blir mer att jag postar länkar, med tillhörande cyniska kommentarer, på Facebook eller utsätter mina stackars vänner och arbetskamrater (ni vet vilka ni är!) för halvtimmesrants. Bättre än inget, I suppose, men bloggen är ändå bäst.

Klimatet dominerar medierna tack vare mötet i Köpenhamn. Själva mötet finner jag faktiskt ganska ointressant. Å ena sidan har vi en hög u-länder vars enda intresse av mötet är att sätta sig på tvären så att de ska slippa ta något som helst ansvar för sina utsläpp (eller sin brist på demokrati och mänskliga rättigheter) även fortsättningsvis. Vissa använder mötet för att predika socialism. Å andra sidan har vi EU och USA, två i grunden välmenande bjässar som ställer upp på vissa uppoffringar så länge de inte måste bära hela bördan själva. Till sist Kina, som kombinerar de sämsta sidorna av båda grupperingarna. Vem som helst förstår att det är upplagt för fiasko.

Jag ska inte påstå att jag är någon expert på klimatvetenskap, men jag har läst en del. Att medeltemperaturen för närvarande stiger tycks vara mestadels säkert men huruvida det faktiskt beror på människans koldioxidutsläpp finner jag osäkert. Ibland får man uppfattningen att det råder något slags konsensus inom forskarvärlden, vilket förstås är långtifrån sant. Även bland skeptikerna hittar man stora namn och fina titlar. Givet denna osäkerhet finns det egentligen bara ett argument som håller för att ändå dra ner på utsläppen i mesta möjliga mån, nämligen försiktighetsprincipen. Att släppa ut koldioxid kanske inte skadar miljön, men att inte släppa ut koldioxid gör det säkert inte.

Återstår då bara frågan om vem som ska betala för de nödvändiga samhällsförändringarna. Janne B. Svensson står kanske ut med några kronors högre bensinskatt, men att skippa Thailandresorna varje vinter? Sluta äta importerad mat? Sluta köpa julklappar? Glöm det! Om priset för en mindre uppvärmd planet är att vi måste offra vår civilisation så får planeten bli varmare, så enkelt är det. Det kommer inte att innebära slutet på allt liv, eller att planeten går i bitar – naturen kan själv åstadkomma långt svårare katastrofer än vad människan kan åstadkomma ens med kärnvapen, och ändå frodas livet fortfarande. Kanske stiger havet en smula så att några öar sjunker. Big fucking deal.

I grunden inser de flesta detta. Även om man månar om miljön så är det inte till vilket pris som helst. Jag ser därför ingen risk för att den ekosocialistiska agendan ska vinna särskilt mycket mark i demokratiska länder. Även tokstollarna inser detta och tillämpar därför rent antidemokratiska metoder för att få ut sitt budskap. Men den fria världen står emot. Själv ser jag ingen orsak till oro. Med tiden kommer vi att lösa miljöproblemen; men inte genom att lägga om våra liv, utan genom forskning och smartare teknik. Då kan Birger Schlaug, Michael Moore & co gorma bäst de vill.

Man skaffar sig ett jobb – man “får” det inte

Slaskmegafonen Aftonbladet har inlett en artikelserie om arbetslösheten. Helt oväntat handlar det inte om någon djupsinnig diskussion om exempelvis hur LAS slår mot redan svaga grupper på arbetsmarknaden till förmån för (huvudsakligen) medelålders män; istället handlar det tydligen om att ge spaltutrymme åt folk som ska “gråta ut” för att de är arbetslösa och så ska vi tycka synd om dem och kräva att någon göööööör något.

Inte helt oväntat har skvadroner av vänsterbloggare kravlat upp under respektive stenar och tar nu tillfället i akt att skylla på regeringen. Det där med finanskris tas det ingen hänsyn till. Ej heller att regeringen gjort mer än någon sosseregering i modern tid för att stimulera fram fler jobb, på effektivast möjliga sätt – genom att sänka skatten. Okej, att avskaffa LAS kanske vore effektivare, men så höga förhoppningar har jag inte om vår nuvarande regering. Kanske om några år.

Jag har faktiskt rätt svårt att tycka synd om en 26-årig singeltjej som inte lyckats få något jobb. Föga konstigt det när hon själv säger att hon “ingenting kan“. Hallå, vad har du pysslat med de senaste åtta åren? Tjejer med civilingenjörsexamen är högvilt på arbetsmarknaden och utbildningen är gratis! Alternativt kan man ju flytta någonstans där det finns jobb, men det sitter långt inne för många. Det kan förstås tyckas orimligt att bli “tvingad” att flytta hundra mil för att få jobb, bort från familj och vänner. Men vad är då alternativet?

Arbetstillfällen uppstår inte i ett vakuum. Det måste finnas ett behov och behovet måste motivera kostnaden för att anställa (här kommer skatten in – ju mindre pengar staten tar desto mer finns det över till löner). Det går naturligtvis inte att tvinga arbetsgivare att erbjuda jobb på de orter där det finns särskilt många arbetslösa, dessutom vore det bara att flytta på problemet. Återstår då två alternativ, antingen ska fullt arbetsföra människor gå på bidrag eller så får de ta sig i kragen och flytta dit jobben finns. Vilket är mest realistiskt? Jag frågade en kommunist, men i skrivande stund har jag inte fått något svar. Underligt.

På tal om LAS, förresten…