Yes, jag är 80-talist och jag kommer att ta över världen

Fenomenet att en generation på väg att gråna ut gnäller på dagens ungdom är knappast nytt eller originellt. Vi 80-talister har de senaste åren – sannolikt som en direkt konsekvens av att vi kommit ut på arbetsmarknaden, plus de obligatoriska 4-5 åren som det tar för att dinosaurierna ska reagera – fått utstå väldigt många generaliseringar från förståsigpåare som trots universitetsutbildning inte ser det problematiska i att dra en hel generation över samma kam. Ett exempel på särskilt ointelligent ordspya finner vi hos kulturkoftorna på DN, som beklagar bristen på en “ungdomsrevolt” och utser Gustav Fridolin (mp) till “en tänkbar talesperson”:

Det som gör att 80-talisterna inte har revolterat än är att samhällsklimatet individualiserar problem som att inte få jobb och bostad. Tidigare generationer har betraktat detta som ett samhällsproblem och fick därför makten att reagera.

Om det finns något skäl för mig som 80-talist att göra revolt så är det väl för att hindra egotrippade ekotöntar som Fridolin från att föra min generations talan. Om något är det väl ett sundhetstecken ifall vi nu skulle vara den första generation som nått insikten att man faktiskt har ett visst personligt ansvar för hur det går i livet. Om sedan Fridolin anser detta vara något dåligt så kan han ju fråga sig om det är “samhällsstrukturerna” han har att tacka för att han nu sitter på riksdagsplats och får betalt i skattepengar för att klia sig i röven.

Nu var det inte Fridolin som fick mig att vilja blogga utan Emma Pihl, som släppt en bok för chefer om hur det är att leda 80-talister. Eftersom Pihl är född ’82 så finns ju en viss chans att hon faktiskt vet vad hon skriver om – jag har faktiskt beställt boken, om den är intressant så återkommer jag med en recension. Pihl tycker följande om sin egen generation:

[80- och 90-talisterna] är otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning i stället för gruppens. Det ser arbetsplatsen som en utvecklingsarena och inte som ett ställe dit man går och utför sitt jobb.

Det var ju en nyhet för mig att jag inte ser min arbetsplats som en plats där jag arbetar, men det där med utveckling stämmer ju – därmed inte sagt att man inte kan arbeta och utvecklas på samma gång. Att 80-talister skulle vara illojala är något som i princip alla som tycker nåt om 80-talister verkar tycka, men det är naturligtvis en korkad generalisering som sannolikt beror på att man blandar ihop lojalitet med blind tro. Det är kanske ett skäl till att vi har dissat religion: det är liksom inte förenligt med sunt förnuft att ge sin kropp och själ till något som inte ger ett skit tillbaka, särskilt inte en skäggig låtsasgubbe i “himlen”.

Samma sak gäller naturligtvis arbetsgivare. Ett företag saknar förmåga till lojalitet och förtjänar således ingen av sina anställda. Däremot kan ömsesidig lojalitet och kamratskap mellan individer existera inom ett företag, även mellan personer på olika nivå i hierarkin. Observera ordet “ömsesidig” – jag har en känsla av att det kommer som en överraskning för vissa. Pihl konstaterar att cheferna måste börja lägga mer tid på själva ledarskapet och det ligger onekligen mycket i det. Den stora frågan är väl vad de har pysslat med fram tills nu och varför 60/70-talisterna har stått ut med att bli behandlade som skit!

Någon “ungdomsrevolt” kommer inte att ske i min generation. Däremot är vi 80-talister fruktansvärt bra på att ställa krav, att kräva gensvar för våra insatser och att arbeta runt – eller kasta ut – gamla betonghäckar som står i vår väg. 90-talisterna är med på samma tåg, för de är inte dummare än att de ser vart det bär hän. Vi är rika som troll och lever på Red Bull och espresso. Framtiden är vår. Bäst att ni andra är redo för den.

Kollektiva löner tillhör en svunnen tid

Demonstration i Kiruna

När jag för många år sedan sommarjobbade på ICAs lager i Kallhäll upptäckte jag att det fanns en skillnad mellan de fastanställda och oss sommarjobbare när det gällde synen på arbete. När “kvoten” för levererade ordrar var uppfylld fortsatte vi att jobba för att maximera våra ackordstillägg, och för att det trots allt var betydligt roligare att springa runt på lagret än att sitta och stinka svett. De fastanställda planterade sina breda fundament i fikarummet och flyttade sig först när en arbetsledare visade sig, då under ljudligt grymtande och klagande. Jag hade en viss förståelse för det. Det fanns ju trots allt inget som helst incitament att göra sitt bästa eftersom lönen var helt avtalsstyrd, utöver nämnda ackordstillägg som maxade på 5 kr/timmen. Ackordet var för övrigt föremål för klagomål från en del äldre anställda som ansåg att vi sommarjobbare “stressade upp tempot”.

Numera är jag också fastanställd – om än i ett helt annat yrke. Jag har inget kollektivavtal och skulle inte acceptera ett som innebar kollektiva löneförhandlingar. När man som enskild anställd saknar möjligheten att styra sin egen lön – eller värre, upptäcker att lönen sätts baserat på senioritet, som inte har någonting att göra med arbetsprestation eller skicklighet – då är det inte konstigt att arbetsmoralen går i botten. Kollektiva löner skadar svaga gruppers chanser på arbetsmarknaden eftersom trösklarna blir onödigt höga. En hög ingångslön minskar arbetsgivarens möjlighet att “chansa” på en nyanställd, istället försöker man redan i rekryteringen sortera ut alla som inte verkar perfekta för jobbet. I själva verket tar det ju ofta ett par månader i ett nytt yrke innan såväl arbetstagare som arbetsgivare vet om man fungerar bra tillsammans.

Ytterligare en nackdel med kollektiva löner är att arbetsgivaren förlorar ett viktigt verktyg för att belöna duktiga anställda. Visst går det ofta att betala mer än vad kollektivavtalet säger – men om avtalslönen redan är förhandlad till det högsta som arbetsgivaren kan acceptera så finns ju inget sådant utrymme. Svenska Elektrikerförbundet (LO) skriver i sin broschyr “Kollektivavtal för Framtiden“:

Individuella löner – förföriskt men farligt

Skyddet för din lön ligger i kollektivets styrka. På senare år har alltfler avtal träffats där individuell lönesättning är huvudformen. Vad blir följden? Jo:

  • Intresset riktas mot kamraternas löner mer än mot höjning av lönenivån.
  • Arbetsgivaren får möjlighet att splittra.
  • Känsliga grupper blir mer utsatta än förut.

Förslag: Lönen ska aldrig baseras på arbetsgivarens subjektiva värderingar utan på fakta som år i yrket, utbildning, och dokumenterad mångsidighet.

Ordvalet “kamrater” ger ju en viss uppfattning om författarens ideologiska ställning. Här får vi veta att vi som föredrar individuell lön minsann är avundsamma (varför man skulle nedlåta sig till avundsjuka över andras goda löneutveckling framgår inte) och att min chef kommer att använda lönen för att odla fiendeskap mellan mig och mina kollegor (alla arbetsgivare är tydligen psykopater). Jag förmodar att den sista punkten syftar på folk som är dåliga på sina jobb. Men så har vi ju fackets föreslagna lösning, nämligen en återgång till lön baserad på (i praktiken enbart) senioritet. Att den som bär ansvaret för resultatet av ditt arbete och därför är den person som har bäst förutsättningar att bedöma det – arbetsgivaren – inte ska få ha ett ord med i leken gör ju tydligt vad det handlar om. De inkompetenta ska skyddas till varje pris. Du ska inte tro att du är bättre. Jantelagen 4-ever.

Men! Så liberal jag är, accepterar jag naturligtvis att en del vill ha det på det här viset. Att man hellre sitter i fikarummet och fiser eftersom man ändå får samma lön som om man jobbade, hellre än att någon eller några gånger om året faktiskt vara tvungen att motivera varför man har gjort sig förtjänt av mer betalt. Jag köper helt och fullt att alla inte tycker som jag i den här frågan och att det dessutom finns omständigheter som gör individuella lönesamtal väldigt svårhanterliga för vissa.

Det jag inte köper är de rena avundsjukeargument som kommer från fackliga representanter inför årets avtalsrörelse. Snarare än att faktiskt motivera med en solid grund i fakta varför medlemmarna ska ha högre löner så kommer man med argument som påminner starkt om hur små barn avkräver föräldrarna samma veckopeng som den bortskämda killen i plugget. Per Bardh, avtalssekreterare LO:

Då är det klart att det finns ett stort uttryckt behov att den ökade tillväxten också måste komma löntagarna till del. Det kan inte bara handla om ökade aktieutdelningar och att de stora företagens direktörer ska leva ett eget liv där de kan skära guld med morakniv.

Alltså, man kan naturligtvis ha åsikter om huruvida högt uppsatta tjänstemän förtjänar sina bonusar. Men det är en fråga mellan dem och deras chefer. Facket försöker anföra ren avundsjuka som argument för höjda löner, och det är varken intelligent eller rationellt. Faktum är ju dessutom att reallönerna har ökat varje år, även under “krisen”, samtidigt som många företag tog stora förluster eller gick under. Kanske är denna verklighetsfrånvändning helt enkelt ett tecken på att fackförbunden anser det viktigare att synas i media än att faktiskt göra någon nytta för sina medlemmar. I sådant fall är det ju bara ytterligare ett tecken i raden på fackförbundens växande irrelevans.

Fikarummet har flyttat ut på nätet

Socialt nätverk

Artiklar om folk som får sparken på grund av kommentarer på Facebook och andra sociala nätverk verkar dyka upp med en viss frekvens numera. I vissa fall – som med 28-åringen på Volvo – är det uppenbart att arbetsgivaren agerat korkat och drastiskt. En chef som hör den anställde nämna ordet “dårhus” i ett samtal med arbetskamrater på fikarasten och ger honom sparken direkt kommer förmodligen inte att ses som rättvis och förnuftig. Om den anställde däremot sätter upp en stor lapp på anslagstavlan där samma chef pekas ut som en “pervers runkpelle” (min översättning – se sida 13) skulle sympatierna kanske däremot inte komma lika spontant. Måhända känner man att det är rätt åt honom eller henne.

Jag har hört folk beklaga sig över att man inte kan skriva vad man vill i sin Facebook-status eftersom “fel” person kanske läser. Som om Facebook vore ett fikarum där man kan välja vem man ska prata med. Här handlar det ju i själva verket om sunt förnuft – Facebook är inte ett förtroeligt samtal, det är en megafon! Lägger man till kollegor, chefer och vänner på Facebook måste man beakta att det man skriver kan komma att läsas av alla dessa. Samt eventuellt resten av Internet. Snackar man skit om sin arbetsplats på fejjan bör man alltså vänta sig samma reaktion som om man gick in på sin chefs kontor och skrek det i hans öra.

Faktum är ju – och nu tar jag i viss mån överdrivet stingsliga chefer i försvar – att en person som är förnuftig hanterar problem på arbetsplatsen enligt följande fem steg:

  1. Pratar med sina kollegor om det
  2. Pratar med chefen om det
  3. Pratar med chefens chef om det
  4. Säger upp sig
  5. Skriver av sig i sin blogg/facebookstatus/twitterfeed/memoarsamling om hur mycket det gamla jobbet sög.

Du som är med i facket kan ju lägga till det på valfri plats i listan. Man kan också diskutera hur mycket energi man bör lägga på respektive steg. Men att gå direkt på steg fem utan att ens försöka lösa problemet på ett vuxet sätt, tja, låt oss säga att jag förstår att man som arbetsgivare hellre väljer någon annan. Att anställa idioter är nämligen inte en bra affärsstrategi.

Alltjämt kan man ju faktiskt alienera sig hos en nuvarande eller potentiell arbetsgivare utan att egentligen ha skrivit något om företaget. På ett av mina tidigare kneg blev min chef uppringd av en mycket arg man långt ute till vänster som inte gillade vad jag hade skrivit i en kommentar på hans blogg. Varför han trodde att min chef brydde sig om det vet jag inte; chefen var hur som helst måttligt road av att bli uppringd av en galning mitt i arbetet. Det påverkade inte min anställning (jag var just då provanställd på deltid och blev senare fastanställd på heltid) men det är lätt att tänka sig att det finns chefstyper där ute som är rädda för att anställda tar aktiv ställning i kontroversiella ämnen – bara utifallatt någon skulle få för sig att blanda ihop den anställdes privata åsikter med företagets.

Detta oroar mig inte. Frågan jag ställer mig är: om en arbetsgivare har en så negativ inställning till att de anställda har åsikter och yttrandefrihet, varför skulle jag då vilja jobba där? Jag väljer naturligtvis en arbetsgivare som delar mina värderingar. Och tänker på att det jag skriver på nätet blir synligt för både mina vänner och min CEO.

En fråga om livskvalitet

Random studentfoto jag snodde från Google Images

Alla (nästan) har vi varit där – studentexamen. Fräsiga vita mössor, finkläder, skumpa, fest – och ett definitivt slut på de ljuva ungdomsår då man tanklöst kunde blaja runt utan att bry sig särskilt mycket om framtiden utöver morgondagen. Härefter började allvaret, eller om man valde att plugga vidare på universitet, ytterligare 5-15 års något seriösare blajande innan allvaret började På Riktigt. Those were the days, indeed. Det är naturligtvis lätt för mig att lägga ett romantikens skimmer över min gymnasietid, när jag så här ett decennium senare kan konstatera att det gått ganska hyggligt – men i dessa tider av allt högre ungdomsarbetslöshet måste man fråga sig om det inte snarare finns anledning till kritisk reflektion. Ska gymnasiet uppmana en att läsa om det man för stunden tycker är roligast, eller det man har störst nytta av för resten av sitt liv?

Anledningen till att jag reflekterar över detta (och inte flygplan eller något annat kul) är den här debattartikeln från Svenskt Näringsliv. När jag skulle göra mitt gymnasieval, respektive under de följande åren på gymnasiet, pratades det väldigt lite (inte alls?) om möjligheterna till att faktiskt få jobb efter avslutad utbildning, hur mycket man kunde förvänta sig att tjäna och hur den lönen jämför sig med vad man får ut efter någon annan utbildning. Det råder förstås ingen brist på sådan information – SCB har tillsammans med Svenskt Näringsliv satt ihop en liten sajt, Gymnasiekvalitet.se, där man kan jämföra resultaten av olika program, både nationellt och för specifika skolor. Förtjust som jag är i grafer så tog jag ut snittlönen tio år efter examen för några utvalda program:

Månadslön efter 10 år

Den som pluggar natur kan alltså se fram emot en lön ungefär 7 000 kr (eller 30%) högre än den som blir estet. “Men,” protesterar nu någon syokonsulent, “pengar är faktiskt inte allt här i livet! Man måste ha ett jobb man trivs med!” Vilket förvisso är sant men i någon mån också förutsätter att man faktiskt får ett jobb. Även den som egentligen vill viga sitt liv till att komponera sonetter föredrar nog att vända papper på ett kontor hellre än att gå på A-kassa:

% anställda efter 10 år

Grafen visar hur många % av de gymnasieexaminerade som hade en anställning tio år senare. Argumentet håller alltså hyfsat för vårdlinjen (som har sämst lön men hyfsat goda chanser till jobb) men faller platt om vi återigen betraktar de stackars esteterna. Jag orkade inte göra fler grafer men du som är så lagd kan ju gå in på sajten och kolla siffrorna själv.

Egentligen borde detta inte vara nyheter för någon. Alla som sett sig omkring en smula i samhället vet redan att akademiker tjänar bra och bönder tjänar dåligt. Alla vet – eller kan åtminstone luska ut – att det behövs mer folk inom allt som har med IT att göra men knappast fler Idol-deltagare. På mitt jobb har vi försökt anställa folk hur länge som helst – men de som faktiskt kan något blir uppsnappade så fort att vi är glada om vi kan få dit någon på intervju, och då har vi heller inga illusioner om att personen i fråga ska kunna börja tjäna pengar åt företaget från första arbetsdagen. Ungdomsarbetslöshet, mitt arsle! Samtidigt kan man förstås inte klandra kidsen för att de pluggar det som verkar roligast när det är vad vuxenvärlden säger åt dem att göra.

Här behövs en förändring. När man väljer gymnasieutbildning borde fokus ligga på vad den leder till, vad man kan tjäna och hur troligt det är att man får jobb (alltså, hur stort det förväntade behovet är). Inte på om man har tillgång till biljard, roddbåt och gulliga djur att gosa med. Det kan verka trist att ägna de tio år av sitt liv åt att plugga matte, fysik och pilla på datorer – men jag lovar att det är roligare än Arbetsförmedlingen.

Bättre än inget

Det dök upp en sån där jobbannons igen:

Apputvecklare till iPhone! Vill du vara med och utveckla nya idéer? Vill du ha möjlighet att tjäna extra pengar på dina kunskaper? Jag är en PR-konsult som söker en duktig utvecklare till en idé som jag presenterar för den som är intresserad. Betalningen sker efter överenskommelse och är baserad på antal applikationer som laddas ner. Just av den anledningen har jag vänt mig till studenter då man kan ta projektet som en del av studierna och se pengarna som bonus då man först och främst får betalt i högskolepoäng.

Texten har modifierats kraftigt eftersom jag inte vill hänga ut någon och fetstilen är min emfas. Även i originalversionen så klämtar varningsklockorna illavarslande innan jag kommit halvvägs. En “PR-konsult” med en idé? Inget på förhand bestämt arvode? BETALT I HÖGSKOLEPOÄNG!? Jag måste medge att jag inte hade sett den sista förut. Det är ganska fräckt att påstå att man betalar i högskolepoäng när utvecklaren givetvis får dessa av skolan, oaktat vad han/hon utvecklar så länge det ryms inom kursens ramar (och särskilt många kurser i “hur man jobbar gratis” finns inte på KTH, sist jag kollade).

Det finns en viktig sak som inte lärs ut på universiteten: Idéer är nästintill värdelösa. Den “revolutionerande” sajten/appen/tjänsten/prylen du precis drömde ihop har nästan säkert drömts ihop av någon annan först. Du är inte Mark Zuckerberg och Mr. Facebook är för övrigt en riktigt vass programmerare, inte bara bra på att hitta på affärsidéer. Själva implementationen – att koda koden eller bygga prylen – är alltid den svåraste biten, möjligtvis med undantag för marknadsföringen (annars skulle kanske fler än en handfull skäggiga källarnördar världen över köra Linux på sina hemdatorer).

Jag berättade om mina varningsklockor för några av dem som läst jobbannonsen och fick då svaret att det ju faktiskt fortfarande lär ge mer än att sitta hemma på kammaren och koda för sitt eget höga nöjes skull. Jag har inget bra svar på den invändningen. Till detta kan ju också läggas viss arbetslivserfarenhet och lottochansen att det man kodar ihop faktiskt blir ett känt varumärke så småningom, en välkommen skjuts för en utvecklare i början av sin karriär. Är man medveten om riskerna i att jobba för en chef som uppenbarligen har väldigt låga moraliska standarder (men säkert väldigt höga krav på det han förväntar sig att du ska leverera) så säger jag bara: Lycka till.

Den enda möjliga invändningen jag kan komma på är det faktum att du genom att acceptera att jobba för usel lön i någon mån bidrar till att sänka nivån för vad man kan betala för en utvecklare. Det kan påstås skicka en signal att det är OK att utnyttja godtrogna studenter som “jobbar för högskolepoäng” till att implementera en kommersiell produkt. Men seriöst, vem bryr sig? Det fackliga löftet är sedan länge kört i dokumentförstöraren och slängt i containern märkt “välvilliga men hopplöst naiva idéer” tillsammans med alla andra vänsterpåfund som dog ut när människor lärde sig att tänka själva någon gång på 80-talet.

Därmed inte sagt att det jag skrev i det tidigare inlägget inte gäller. Det är fortfarande viktigt att ha koll på sådana saker som upphovsrätt, F-skatt, leveransdatum och förväntade åtaganden efter leverans. Eller ja, skatten är kanske inget problem om man ändå inte får någon lön. Upphovsrätten – var det inte den som Napster avskaffade back in 1999? Du har ju massor av tid över så några sömnlösa nätter för att hinna med en deadline är väl inget att tjafsa om. Nåväl, nu när du är medveten om riskerna så kan inte så mycket gå snett. Det värsta som kan hända är att du sitter och skriver ett eget småbittert blogginlägg om några år. Förresten har jag en utmärkt affärsidé till dig…

Timmar och minuter

Så här i juletider tänkte jag – helt orelaterat – försöka mig på att skriva lite om arbete. Inte då nödvändigtvis ur en politisk vinkel (som så ofta annars här i högerkonspirationen) utan om vad som gör en bra arbetsplats, en bra arbetsgivare, en bra chef och bra kollegor. Min grundinställning vad gäller jobb har alltid varit och kommer förhoppningsvis alltid att förbli: om jobbet är riktigt dåligt, så byt! Att försöka driva igenom stora, strukturella förändringar på sin arbetsplats är sällan värt besväret och dessutom ett slöseri med tid så länge man helt enkelt kan rensa skrivbordet och dra. Det enklaste sättet att visa en arbetsgivare sitt missnöje är att byta ut honom. Små förändringar som i huvudsak rör hur man själv jobbar – och som inte kräver mer än ett tyst samtycke från chefer eller kollegor – kan lyckligtvis vara väldigt lätta att åstadkomma. Gör det! Jobbet tar upp så pass mycket av våra dagliga liv att det är direkt självvådligt att inte göra det till en så trevlig upplevelse som möjligt.

Arbetstiden är ett av de viktigaste attributen hos en arbetsplats, men också ett av de mest problematiska. Min erfarenhet är att många chefer finner en trygghet i att den anställde sitter på sin plats – om han faktiskt gör någonting vettigt är sekundärt – ser en chef att skrivbordsnissarna på någon annans avdelning går hem tidigt så kommer han naturligtvis att låta den ansvarige chefen få veta det på nästa möte. Resultatet: sagda nissar får sig en påminnelse om att företagets officiella arbetstider är 08:00-17:00, moralen får sig en törn, produktiviteten minskar förstås eftersom mer tid ägnas åt att ”fylla ut dagen” och se till att den där arbetsuppgiften som skulle ta en halv dag gör precis det, även om den hade gått på två timmar egentligen (ett fenomen som är så välkänt att det har fått ett namn: Parkinsons lag).

Det hela görs inte bättre av det faktum att arbetstiden i andras ögon allt som oftast bara definieras av när du går hem. Den som kommer in vid sju varje morgon och går hem vid fyra kommer att ses som en latmask jämfört med den som kommer in vid nio och går hem vid sex, även fast den morgonpigge med stor sannolikhet får mer jobb gjort – tidigt på morgonen är ju kontoret mestadels fritt från kollegor som distraherar! Samma sak gäller lunchrasten – nöjer man sig med 30 minuter lunch istället för den avtalsenliga timmen finner man inte helt sällan att detta inte i allas ögon berättigar en till att gå hem en halvtimme tidigare. Ägnar man däremot halva lunchen åt att sitta vid sitt skrivbord och ”jobba” (genom att skriva kommentarer på Facebook) så kommer ingen att bry sig.

Det finns förstås en aspekt på det hela som inte får glömmas och som i viss mån försvarar ett visst mått av rigiditet i arbetstiderna; när man jobbar i grupp, som man oftast gör, är det förbannat opraktiskt om en gruppmedlem jobbar 7-16 när de andra jobbar 9-18. Plötsligt finns bara halva tiden tillgänglig för möten, mer tid går åt att synkronisera arbetet inom gruppen och allt detta leder till onödig friktion. Hur man klarar detta beror väldigt mycket på jobbet och gruppen – det kan vara helt ohållbart i vissa fall och fullständigt oproblematiskt i andra. Det hela blir förstås mycket enklare om den eller de som har avvikande arbetstider kan tänka sig att rucka på dessa ibland. På ett av mina tidigare jobb var jag den avvikande – jag kom till jobbet två timmar före alla andra, helt enkelt för att slippa den värsta trafiken på morgonen och eftermiddagen. Det gick bra, eftersom jag kunde stå ut med att fastna i en bilkö om mina kollegor ville ha ett möte efter 16:00. Hade jag istället varit tvungen att åka tidigt för att exempelvis hämta barn på dagis hade förstås situationen varit en annan.

Finner man att man sitter på en arbetsplats där närvaro är viktigare än resultat är det läge att arbeta för en förändring. Har man dessutom obetald övertid (vilket är mycket vanligt inom IT) så ska man absolut inte acceptera att jobba en enda timme mer än nödvändigt för att hålla sin arbetsinsats på rätt nivå (som man förstås bestämmer själv) de dagar då övertid inte krävs. Förväntar sig chefen att man jobbar tio timmar en dag då det är mycket att göra måste han naturligtvis också acceptera att man jobbar sex timmar en dag då arbetsbelastningen är mindre! Och är alla dagar övertidsdagar, då är det läge att byta jobb. Eller förklara för chefen att du förväntar dig 125%(+) av lönen för 125% av arbetstiden framgent.

Alternativet till att förespråka mer flexibla arbetstider där resultat värderas högre än närvaro är förstås att göra tvärtom och jobba exakt åtta timmar per dag, med exakt en timmes lunch, exakt 12:00-13:00 (eller när de avtalsföreskrivna tiderna nu är) och gå hem på klockslaget då den officiella arbetstiden slutar, oavsett vad man håller på med just då eller hur mycket som finns att göra. Den chef som inte väldigt snabbt förstår fördelen med flexibla arbetstider, samt att man inte både kan äta kakan och behålla den på samma gång, är det läge att lämna vid rännstenen ASAP.

Råd till blivande kalsongkonsulter

Som blivande IT-ingenjör på KTH lever du en ganska okomplicerad tillvaro. Kurserna kommer och går, festerna likaså, du prickar av lagom många av varje sort och så håller du på så i 5-10 år tills du har din examen. Fast det är klart, bor du inte hos sina föräldrar blir det ganska knapert med pengar emellanåt. Du känner att med dina otroliga skillz i både C++ och Java borde du ju kunna skrapa ihop bättre än de tre lax i månaden du lyckats lura till dig från CSN. Då får du syn på den lilla lappen som försöker göra sig sedd i myllret på skolans anslagstavla:

Hej! Jag och en polare har en lysande affärsidé med enorm potentiell marknad som bygger på webben och på iPhone och Android-apps. Tyvärr kan vi inget om programmering men vi tror att du som är student med grymma kunskaper inom databaser, integration mot externa källor, webbutveckling och mobil utveckling kan fixa den tekniska biten om du är villig att lägga några timmar i veckan. Möjlighet till delägarskap i företaget finns om vi ser potential i dig. Vill du tjäna en hacka, jobba med spännande teknik, vara med och skapa något nytt, kontakta mig så berättar jag mer! trettiopoangforetagsekonomi@hotmail.com

Trots bristen på detaljer, projektets uppenbart skakiga underbyggnad och det faktum att “en hacka” förmodligen betyder “del av vinsten ifall vi någonsin får någon, och efter att vi som kom på idén har fått våra 98%” så visst känns det lockande? För din inre syn ser du ett ekonomiskt oberoende innan du ens fyllt 25 jordsnurr, eller åtminstone befrielse från CSN-eländet. Om den första lappen inte är tillräckligt övertygande så hittar du snart fler. Idésprutor och entreprenörer med Handels-examen färsk i fickan skriker efter unga och hungriga (läs: billiga) utvecklare som kan förverkliga deras drömmar.

Been there, done that, som klyschan säger. Det är absolut ett bra sätt att tjäna pengar under tiden man pluggar – i vissa fall dessutom en god stund därefter. Jag kan lugnt säga att alla små konsultuppdrag (för det är ju vad det är) jag åtagit mig under åren på KTH bidragit rejält till att bekosta såväl bilar som andra nöjen. Men fallgroparna är många och man är naturligtvis extra sårbar när man är ung och saknar branscherfarenhet. Ofta lider dessutom beställaren av en svårdiagnosticerad sjukdomsprofil där hybris avseende den egna affärsidén kombineras med en svårartad okunskap om vad som är en realistisk tidsåtgång (och kostnad) för ett stycke mjukvaruutveckling utifrån en spec som är luddigare än vad min katt har mellan bakbenen.

Här kommer därför några råd – eller checkboxar om man så vill – på saker som är bra att hålla koll på innan man ger sig ut på sitt första uppdrag som kalsongkonsult:

  1. Vems är upphovsrätten på det du levererar? Din eller beställarens? Om den är din, hur ser licensavtalet ut för beställarens användande av programvaran efter leverans?
  2. Vem äger specifikationen? Är den huggen i granit från projektstarten eller är den mer flytande? Vet beställaren vad han vill ha? (Nej.)
  3. När ska leveransen vara klar? Vem bestämmer om leveransen är klar? Vad händer om det tar längre tid på grund av oväntade problem? Vad händer om det tar längre tid på grund av att beställaren ändrar sig?
  4. När får du betalt? Hur mycket? Vitt eller svart? Är det beroende av svaret på frågorna ovan? Får du betalt per timme eller förväntar sig beställaren “flat rate”? Vad händer med det överenskomna priset om tidsåtgången eller kraven ändras?
  5. Vem ansvarar för underhåll och support av mjukvaran efter leverans? Kommer beställaren att förvänta sig kontinuerlig tillgång till dig framöver? Får du betalt för det? Vad händer om du vill hoppa av?
  6. Förväntar sig beställaren att få programkoden eller räcker det med binärer?
  7. Ska koden vara dokumenterad? Förväntar sig beställaren att du producerar en användarhandbok eller motsvarande?
  8. Vem bär ansvaret om din kod, g#d förbjude, orsakar någon ekonomisk skada eller används på ett sätt som strider mot lagen?

Givet dessa åtta punkter inser man förstås att man helst vill friskriva sig från precis allt ansvar efter att mjukvaran är levererad, ta betalt per timme (både under projektets gång och för support därefter) men gå med på att beställaren ändrar sina krav under resans gång. Det finns bara ett problem; väldigt få beställare går med på detta. Man vill ha ett fast pris, bestämt på förhand, baserat på en specifikation som är så otydlig att tidsåtgången bara kan uppskattas till “veckor” eller “månader”. I värsta fall erbjuds ingen fast ersättning alls utan bara “del i vinsten”. Mitt råd är att tacka nej till sådana uppdrag. Det minsta man kan begära är betalning vid leverans.

Kravet på ett fast pris är lättare att hantera. Du kan köra Dilbert-varianten och multiplicera din tidsuppskattning med en faktor 20 så att du nästan säkert tjänar på det, även om beställaren ändrar sig i elfte timmen. Du kan kräva att få kraven specade ner till minsta detalj och kräva mer kosing för varje liten ändring. Du kan bita ihop, ta betalt för en ärlig uppskattning och hoppas att det ändå löser sig på något vis. Av dessa alternativ är egentligen inget särskilt bra. Det är upp till dig att avgöra vilket som är minst dåligt.

Sist men inte minst, många beställare vill gärna betala svart. Inte en jättebra idé. Det är förvisso rätt mycket jobb att dra igång en enskild firma, momsregistrera sig och betala F-skatt bara för ett enstaka uppdrag. Men om man tänker göra en hobby av att kalsongkonsulta är det definitivt värt det. Man vet aldrig när ett organisationsnummer kommer till nytta.

Uppdatering (2011-01-05): Fortsättning följde.