Provkörd och jämförd: BMW 330d vs Volvo S60 D5

Som bilentusiast, och hyfsat märkestrogen sådan, är det lätt att sätta sitt eget märke på piedestal. Sedan några månader tillbaka är jag ägare till en BMW 330d cabriolet, årsmodell 2012, som jag importerade från Tyskland (ett långt inlägg om hur det gick till kommer så småningom). Den korta versionen är att det är en fantastisk bil som levererar allt vad jag önskade mig, om än inte helt utan brister. Men trots jag köpte den nästan helt utan att överväga andra bilmodeller, är det ändå så här i efterhand lite intressant att jämföra med vad som kunde ha varit. Döm om min glädje när en kollega erbjöd mig en provtur i hans sprillans nya Volvo S60 D5!

Den uppmärksamme noterar att jag jämför föregående generation BMW 3-serie mot en årsfärsk S60, men jämförelsen är relevant – de betingar nämligen ungefär samma inköpspris. För en BMW i grundutförande som min drygt två år gamla vagn får man betala drygt 650 000 kr ny, innan någon större mängd extrautrustning har lagts till! Volvon i det utförande jag fick provköra ligger på cirka 320 000 kr och har då betydligt mer utrustning. Begagnatpriset på min BMW låg dock nära Volvons nypris, så för den som har en någorlunda begränsad budget är modellerna högst jämförbara. Att BMW:n är en cab gör visserligen en del för priset, men sedan en tid tillbaka tillverkar Volvo varken cabrioleter eller coupéer, till undertecknads stora besvikelse.

E93 Ext
BMW 330d Cab M-sport 2012
Volvo S60 R-design 2014
Volvo S60 R-design 2014

Utseende

Som så mycket med bilar är utseende en smaksak. Det är svårt att inte älska BMW:s slanka linjer, långa motorhuv och klassiskt inramade grill med det gigantiska gapet för laddluftkylaren under. LED-ringarna i strålkastarna har varit BMW:s signum sedan över ett decennium och är fortfarande marknadens vackraste, som andra märken med varierande framgång försökt kopiera (Audi har lyckats absolut sämst, med LED-ljus som påminner om en femårings försök att skapa abstrakt konst). Det gläder mig därför att Volvo har gått på en egen linje, även om tekniken är liknande med två separata lyktor och LED-accenter omkring.

På Volvon är även dimljusen i LED och smälter fint in i fronten, men utan något större insläpp nedtill – förmodligen ger den stora grillen med den överdimensionerade Volvo-loggan fullt tillräckligt luftflöde. Ingen tvekan – här syns att det kommer en Volvo. Sedd från sidan ser Volvon mer bullig ut än BMW:n, men det krävs ju för att få rum med två bakdörrar och ett baksäte som är rymligare än BMW:ns även i vanligt 4-dörrarsutförande. Jag kan inte finna några fel med Volvons akter, ljussignaturen är lika vacker som distinkt – man ser att det är en Volvo man blir ifrånkörd av.

Volvo S60 R-design 2014
Volvo S60 R-design 2014
BMW 3-serie 2012
BMW 3-serie 2012 (ej min bil, saknade lämpligt foto).

Interiör och förarmiljö

Att jämföra bilarnas förarmiljöer är som att jämföra en Blackberry-smartphone med en klassisk Nokia – Volvon har tusen plottriga knappar, ett helt digitalt instrumentkluster och grafik som ett datorspel. Alla “analoga” instrument och nålar är fejk, men Volvo har vetat att dra maximal nytta av detta – beroende på personlig smak kan instrumenten visa olika egenskaper i olika färgteman. Den ilsket röda varvräknaren med digital hastighetsavläsning kan med några knapptryckningar bytas ut mot en svalt blå och “analog” hastighetsmätare.

Det som irriterar mig med plottrigheten är egentligen inte antalet knappar, utan att form inte följer funktion – vredet för ljudvolym är identiskt med vredet för temperatur. Knapparnas storlek står inte i relation till hur ofta man behöver använda dem och de flesta är rätt små. Tydligt är att Volvo här valt den layout som såg snyggast ut, med mindre hänsyn tagen till ergonomi. Det ser onekligen bra ut, ska sägas. BMW:n känns som ett under av enkelhet i jämförelse, trots att det fortfarande finns gott om knappar att pilla med. Viktiga reglage är stora och muskelminnet lär sig snabbt vad som sitter var.

Interiören är samtidigt där åldern hårdast tagit ut sin rätt, och faktum är att instrumenteringen inte förnyats särskilt mycket sedan 2004. Jag älskar de två runda, klassiska mätartavlorna med riktiga nålar och både bränsletillgång och -förbrukning enkelt avläsbara. Men min nostalgi för orange-på-mörkröda, grovt pixliga displayer för färddator, temperatur och klocka är högst begränsad i jämförelse. BMW:ns centrala infotainment-skärm är stor och högupplöst – hade det varit så svårt att klämma in ett par TFT-skärmar i instrumentklustret också?

Även i annat framstår BMW:n tydligt som den mer traditionellt utformade av de två. Handbromsen är en manuell spak som inte förändrats nämnvärt sedan 70-talet – i Volvon är det en enkel knapp. Volvons infotainmentsystem är rappare och modernare, har appar för integration med smartphones och tjänster som Spotify, vilket BMW:n inte har i samma utsträckning. Huruvida man värdesätter detta beror förstås på hur mycket man använder dylika tjänster. BMW:n fixar alltjämt Bluetooth-streaming från smartphones och kan spela MP3/WMA-filer via USB-uttag eller CD-skiva, så helt frånkörd är den inte på underhållningsfronten.

Sätena i de två är jämbördiga, men skiljer i karaktär. Volvons är skönare och fluffigare. BMW:ns känns mer fasta och sportiga, med lite fler inställningsmöjligheter. Vilka man föredrar är nog mest en smakfråga.

BMW 330d
Men vacker är den!

Motor och drivlina

Folk har sagt mig att Volvo numera gör körglada bilar – jag vet inte hur det är med den saken, men S60 D5 är en helt annan bil än en miljöklassad snål-V40. Den 5-cylindriga dieseln råmar vackert och har ett modernt dieselljud även på låga varvtal, utan markant knatter. Tyvärr har Volvo meddelat att man framöver inte kommer att använda sig av motorer med fler än fyra cylindrar, vilket lär lägga band på ljudupplevelsen i framtida modeller. Motorn levererar 215 hk/420 Nm och gör detta mycket sofistikerat, accelerationen är mysigt linjär.

Tyvärr märks det att Volvo gör bilar för medelsvensson, som vill ha en rolig bil att köra till ICA med men utan sportambitioner. S60 är rolig men saknar bett, det finns inget som riskerar att utmana eller överraska. Växellådans lägen är lätta att hitta men går obesvärat och odistinkt i, det känns lite löst i länkaget. Fjädringen kunde vara flera snäpp hårdare, som den är nu är det ingen risk att man spiller ut kaffet på väg över ett farthinder. För en bekväm familjebil är detta naturligtvis perfekt.

I jämförelse är BMW:n betydligt grövre och kräver en fastare hand. Den korta växelspaken ligger tajt i spåren och bjuder på rejält motstånd. Den betydligt tjockare rattkransen styr ett par nervösa framhjul som kräver ständig passning på ojämn väg. Fjädringen är nästan för hård för vissa situationer – jag får ta det rejält lungt över ett par järnvägsspår för att framvagnen inte ska “slå”. Motorn vrålar snarare än råmar på höga varv, det skiljer bara 30 hk (245 hk) men 100 Nm (520 Nm!) mellan BMW:s treliterssexa och Volvons något mindre femma. Det gör märkbar skillnad i acceleration, och BMW:n har en markant turbofördröjning som följs av en spark i baken när nålen passerar 2000 varv/minut. Fantastiskt kul!

Ingen jämförelse mellan en framhjulsdriven och en bakhjulsdriven bil är komplett utan att den aspekten berörs, men jag anser att detta numera är en fråga om smak snarare än säkerhet eller körupplevelse. Den försämrade styrförmåga som ofta drabbar framhjulsdrivna bilar under acceleration märkte jag inte av i Volvon. Framhjulsdrift drillas alltjämt in i unga körkortselever som det “säkrare” valet av lärare som senast uppdaterade sina kunskaper på hedenhös tid, men med dagens stabilitets- och antisladdsystem är det tämligen odramatiskt att köra en motorstark, bakhjulsdriven bil på halt väglag.

E93 Insta
Förarens bil.
Det förnuftiga valet?
Det förnuftiga valet?

Sammanfattning

BMW är förarens bil. Det är en profil som märket har hållit fast i under hela dess livstid och det går igen i 3-serien. Jämfört med Volvo S60 är BMW 330d roligare att köra, har en mer ergonomisk förarmiljö och ser rent subjektivt bättre ut både interiört och exteriört. Volvo S60 D5 är å andra sidan rymligare, modernare och säkrare, inte minst för att oerfarna förare förmodligen har svårare att göra bort sig i den. Sist men inte minst så kostar den ny lika mycket som BMW:n gör efter drygt två års slitage. När man tar Volvons lägre bränsleförbrukning och de garantier som följer med en fabriksny bil i beaktning så är BMW:n ett ekonomiskt slukhål i jämförelse, som bara kan motiveras om man föredrar BMW:ns mer sportiga men mer traditionella förarupplevelse. (Eller vill ha en cab.)

Min provkörning i kollegans S60 motiverade mig inte att omedelbart slänga ut min 3-serie på Blocket och börja leka i Volvos onlinekonfigurator. Men i en annan värld där jag var mindre fäst vid BMW som märke och värdesatte komfort över sportighet, hade jag nog inte blivit missnöjd med en glänsande ny S60 utanför knuten.

Not.: Bilderna på Volvo S60 visar inte min kollegas bil utan är hämtade från pressmaterial.

Den Nya Eran

Jag klandrar inte den som gissar utifrån rubriken att det här blogginlägget handlar om FRA-lagen. Det gör det inte. Jag tänker inte skriva ett ord om lagen, annat än att jag helst hade sett att den inte gått igenom. Däremot vill jag säga ett par väl valda ord om diskussionen i bloggosfären, före och efter beslutet: den är åt helvete. Jag vägrar delta till den; jag vägrar diskutera med, eller sänka mig till irrationellt hat, skadeglädje och ren idiotisk fanatism. När bloggare jag beundrar gör det överväger jag att skita i allt vad politik heter framöver och göra om det här till en bilblogg.

Kanske dags att börja direkt: BMW har en ny reklamkampanj, Den Nya Eran, som är helt fantastisk. Vrid upp volymen och kolla in den här. Knappen för helskärm ligger nere till vänster. Extra coolt är att BMW har lagt ut musiken som en fri nedladdning. Jag kan inte sluta lyssna på den; den är perfekt, bortsett ifrån att den borde vara 10 minuter lång. Kan ingen göra en remix?

Den stora frågan är förstås vad det är BMW tänker avtäcka, och när. Ryktet går att det är den nya 7-serien. På tiden! Den nuvarande modellen var verkligen grisful när den kom, och även om ansiktslyftningen på senare år gjort den betydligt mer attraktiv ligger den fortfarande efter både Audi A8 och Mercedes S-klass i karisma. BMW spöar å andra sidan bägge två på nästan samtliga övriga bilmodeller, men just de stora lyxbilarna är ett område där åtminstone jag gärna ser att BMW är kung.

För övrigt så håller jag på att installera en baslåda i min nya bil. Följ bygget i galleriet.

Att bränna däck på lagligt vis

Sedan jag bytte ut min slagkryssare mot en bil som lämpar sig lite bättre för inspirerad körning har mina morgonresor till jobbet blivit mycket roligare. Jag kan liksom inte låta bli att ta något extra varv i en rondell, gå ut lite hårdare än nödvändigt i kurvorna och liksom njuta lite mer av att resa från A till B. Nu begränsas förstås min framfart av att jag befinner mig på allmän väg och därför försöker hålla fartgränserna – och avståndet till övrig trafik – med betryggande marginaler. Men det finns ett ställe där allt sånt är ointressant: på en avlyst bana, långt från allt vad allmän väg heter.

Nu i helgen, den 25 maj närmare bestämt, körde jag konbana med New Mini Club Sweden, en förening för oss som kör MINI Cooper (både nya och gamla, trots namnet). Det var första gången på bana och en minst sagt minnesvärd upplevelse. Jag trodde att dylika manövrar bara förekom på film, men känslan av att lägga av en riktigt fet bredsladd (jag vet vad det kostar i däck, men då kändes det fullständigt ointressant) är faktiskt något som var och en borde uppleva i verkligheten. Hjälm (för motorcykel eller motsv) är dessutom krav när man kör på banan, vilket skänker en känsla av surrealism till hela upplevelsen.

Filmen ovan är faktiskt inspelad på precis den dagen och banan vi körde. Det är dock inte jag som kör; jag var väl sisådär 10 sekunder långsammare runt banan i min dieselkombi, men jag hade minst lika roligt ändå. Vi började klockan åtta på morgonen med att köra i karavan från BMW Group i Solna till banan, som låg i Lunda cirka fyra mil utanför Uppsala. Solen sken hela dagen lång och vi serverades tokigt smaskiga grillmackor av Rent-a-chef, vars medarbetare också passade på att svänga runt banan i sina firmabilar (märke och modell kan ni själva gissa)…

Kolla gärna in mina foton från evenemanget. Det lär bli fler!

Tittat, provkört – såld!

Så blev det till sist en MINI Cooper D Clubman. Jag har tidigare skrivit ett par gånger om denna i mina ögon helt underbara lilla bil, men nu i helgen bar det av till BMW Group Solna för att provköra, en upplevelse som gick över förväntan. Alla tankar på att vänta till våren med att beställa gick också upp i rök när det visade sig att leveranstiden på en diesel-Cooper ligger på saftiga 5-6 månader. Det blev alltså bilköp, en bil av nästan precis den modell och utrustning som jag tidigare visat fina bilder här i bloggen. Credd till Niclas och övrig personal på BMW i Solna, som gjorde det hela till en alltigenom smidig och angenäm upplevelse, trots att vi stormade in en timma före stängningsdags en söndag.

Lite tekniska detaljer: Rak fyrcylindrig turbodiesel med Common Rail-teknik, 1.6 liter, 110 hk vid 4000 varv/min, 260 Nm vid 1750 varv/min, max. hastighet 193 km/h, acceleration 0-100 km/h på 10.4 sekunder, manuell sexväxlad låda, framhjulsdrift, tjänstevikt 1 250 kg, dieselförbrukning 4.1 l/100 km (blandad körning), koldioxidutsläpp 109 g/km (gränsen för miljöbil är 120 g/km).

Miljömässiga finesser (standard): Auto start/stoppfunktion som stänger av motorn då bilen står stilla, växelindikator som indikerar effektivaste växelval, bromskraftsåtervinning, dieselpartikelfilter.

Säkerhet (standard): Fem stjärnor i Euro-NCAP. Airbags för förare och passagerare, sidoairbags fram och bak. Huvudairbags fram och bak. Batterifäste som automatiskt bryter strömmen vid olycka. “Follow-me-home”-funktion. Centrallås. Däcktrycksindikator. Slitagevarnare för bromsbelägg. Bältesstramare och bälteskraftsbegränsare. Elektronisk bromskraftsfördelning. Antisladdsystem och dynamisk stabilitetskontroll (DSC).

Extrautrustning: Metalliclack, skinnklädsel “Lounge”, sportläderratt med multifunktion, 16″ lättmetallfälgar, sportstolar fram, automatisk klimatanläggning, färddator, farthållare, stöldlarm, glastak (elektriskt öppningsbart), bi-xenonstrålkastare, radio/CD “MINI Boost” med MP3-stöd, högtalarsystem “MINI HiFi”, vita blinkers runt om samt interiörpaneler i pianosvart.

Nu är det bara att vänta. Kan det inte vara april snart? Typ, imorrn?

MINImalism

Jag har tidigare skrivit om MINI Cooper Clubman, den bil jag trånar efter (för tillfället – det har funnits andra…) som ersättare till min nuvarande trotjänare. Sverigepremiären var i torsdags och jag hade haft turen att få plåtar till showen, som ägde rum på Nordic Light Hotel i Stockholm. Fick tillfälle att både titta på, känna på och provsitta bilen, samt lyssna till VD:n för BMW Group när han drog ett ganska PR-mässigt tal. Det bjöds också på lite dansnummer, om än inte lika stort och flashigt som på världspremiären i Frankfurt så klart sevärt ändå. Jag tog också ett helt gäng bilder. Intrycken från kvällen kan väl sammanfattas så här i korta drag:

Det bra: MINI Clubman är precis lika cool i verkligheten som på bild. Trots att det är en relativt billig bil känns den väldigt premium och välbyggd. Komforten är utmärkt, skinnsätena är väldigt sköna, även om jag har upplevt bättre. Glastaket är supercoolt. Dessutom fick jag till slut bekräftat att dieselmodellen har turbo, en detalj som webbens visdom inte kunnat ge mig ett tydligt svar på. Trimchip, någon?

Det dåliga: Jag lär få vänta ett tag på min bil, efterfrågan är stor (särskilt på dieslarna) och jag har inte råd att vara bland de första att beställa, snarare lär det bli till våren. Dessutom har jag hittat ett par utrustningsoptioner som jag förmodligen inte klarar mig utan – man fattar att det är en BMW när ett armstöd kostar 1 600 kr. Jag skippar nog just det. Tycker också att säljarna som BMW hade på plats verkade vara illa rustade för att svara på frågor av teknisk natur.

På det hela taget hade jag dock en jättetrevlig kväll, och jag är fortfarande fullständigt betuttad i bilen! Vi får se till våren hur det blir. Ska i alla fall försöka ta mig in till BMW i Solna och provköra nu till helgen.

Maximal vill-ha-faktor!

Jag har börjat gå i tankar på att byta ut min älskade, underbara, men något slagskeppsliknande BMW 740iA ’99 mot en mindre bil. Dels är små bilar körgladare, dels är de oftast mycket billiga i drift. Att överträffa BMW:n i komfort och utrustning går knappast – åtminstone inte med mina begränsade ekonomiska medel – så istället är planen att hitta en bil som helt enkelt är coolare, inte heller det en lätt uppgift. Nu tror jag emellertid att jag har lyckats. I dagarna lanserade BMW nya MINI Cooper Clubman, en något förlängd version av succén Mini Cooper som erbjuder mer av allt, inklusive bagageutrymmet föregångaren saknar. Efter att ha lekt med konfiguratorn på MINIs engelska webbplats och snackat med en trevlig BMW-säljare är jag i princip såld. Eller vad sägs om följande ögongodis:

Mini Cooper D Clubman, Exteriör 1

Mini Cooper D Clubman, Exteriör 2

Mini Cooper D Clubman, Interiör

Klicka på respektive bild för att se den i originalstorlek. Bilderna kommer direkt från MINIs konfigurator, och visar alltså den bil jag specade ihop åt mig själv. Otroligt läcker, om jag må så säga. I utrustningen återfinnes bland annat skinnklädsel, HiFi-paket med 10 högtalare, panoramaglastak, klimatanläggning, bi-xenonstrålkastare och en massa andra saker man helt enkelt inte kan leva utan. Motorn är en pigg diesel på 110 hk, miljöbilsklassad såklart! Och priset? Lägre än man kan tro…

Om någon vecka har MINI Cooper Clubman premiär i Stockholm. Förhoppningsvis får jag med kameran och kan ta lite bilder. Stay tuned.

Tillägg (21:08): Woot! Mini Clubman på Youtube! Och tjejer! Kolla!

BMW-träff i Eskilstuna

I måndags eftermiddag var det vårträff i BMW Club Schweden, förlagd till Eskilstuna. Jag och min bror åkte dit med sjuan – en angenäm upplevelse bara det, som inte försämrades av det fina vädret, nästan tomma motorvägar och ett rikt tillflöde av träffdeltagare. Träffen påbörjades på firman M-Bilar varefter vi körde i kolonn till Sundbyholms Slott där det serverades en fikabuffé. Många fina bilar deltog, dock främst av äldre modeller, jag tror att min tillhörde de nyare. Jag hade gärna sett fler nya bilar och fler 7-serier, men jag antar att vi entusiaster i många fall dras till de äldre bilarna – de är ju på många sätt trevligare bekantskaper än de nya.

Jag tog ett antal foton på träffen som kan beskådas i mitt galleri.