Recension: Drömmen om Alexandria

Drömmen om Alexandria

Digital distribution av innehåll är en välsignelse för mänskligheten. Det som verkade som en utopi i min barndom – att var som helst i världen ha tillgång till all kunskap och kultur som någonsin producerats, genom en liten dator som jag kan bära i fickan – är om inte praktisk så åtminstone teknisk verklighet sedan några år tillbaka. Med det menar jag att även om tekniken finns så sätter verkligheten käppar i hjulet: infrastrukturen saknas på många platser, det är inte allt material som faktiskt publiceras på nätet, mycket av det är upphovsrättsligt tveksamt och den lilla datorn i fickan får snabbt slut på batteri. Men ändå.

Internet och webben har gjort för kunskap och kultur vad tåg, flygplan och bilar gjorde för resande och transport. På samma sätt som då, och i all teknisk utveckling, finns det vinnare och förlorare. Drömmen om Alexandria (Den digitala distributionens dilemma), skriven av Per Strömbäck och utgiven av Timbro, fångade min uppmärksamhet med texten på baksidan:

Med tillgänglighet och gratis som ledord har Internet gjort populärkulturen ännu mer populär, men att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande på de gamla analoga systemen i hög grad. […] Men den gratis råvaran är inte outsinlig. I takt med den digitala ekonomins framgång utarmas de analoga system som subventionerar de digitala. […] Det är den digitala distributionens dilemma.

Här ska sägas att jag, när jag läste boken, inte hade en aning om att Per Strömbäck arbetar som lobbyist för upphovsrättsindustrin. Hade jag vetat det hade jag nog inte ens köpt den. Nu läste jag den med någorlunda objektiva ögon och blev rätt förvånad när den landade i den hopplöst förvirrade slutsatsen: allt blir bra (igen) om vi bara inför lagar som tvingar internetleverantörer och teknikföretag att bygga in spärrar mot upphovsrättsintrång i sina produkter och tjänster. Så, nu har jag spoilat hela boken. TL;DR.

Strömbäck gör mig besviken. I de första kapitlen redogör han för situationen ser ut idag för digital distribution, hur vi kom hit och olika teorier kring hur man kan lösa situationen för att den som skapar material ska kunna få betalt för det, något som han menar har gått förlorat idag. Denna redogörelse är genomgående välskriven och Strömbäck framstår som påläst och välorienterad inom ämnet. Vi får veta att det på nätet idag är svårt att ta betalt för innehåll, men lätt att ta betalt för tillgänglighet. Tjänsterna som gör materialet tillgängligt (internetleverantörer, Spotify, Google m fl) kan dra in storkovan men bara en spottstyver når artisterna.

Så långt är det svårt att inte hålla med Strömbäck. Men det blir snabbt förvirrat när han försöker argumentera för att man kan göra “vad som helst” med programkod, och system för exempelvis e-handel byggs från början enligt de lagar som gäller – därför vore det inte komplicerat alls att bygga till exempel molntjänster och operativsystem som inte tillåter upphovsrättsintrång, bara viljan fanns hos branschen (eller tvingades fram med lagstiftning)! Plötsligt blir Strömbäcks okunnighet om internetteknikens fundamenta uppenbar. Eller så spelar han okunnig för att främja en agenda.

I själva verket är det här ett av de äldsta och mest söndertrampade förslagen för att stävja piratkopiering som vädras, om än omsorgsfullt sminkat. Det räcker med att konstatera att det är tekniskt och praktiskt omöjligt att särskilja internettrafik som bryter mot upphovsrätten från trafik som inte gör det, så inser man varför alla lagar på området är ineffektiva. Piratkopieringen sker helt öppet, på offentliga sajter som fortfarande ligger uppe trots miljoner investerade i att ta ner dem, och risken för att åka fast för “vanliga användare” är noll.

Mer intressant och viktigare är diskussionen om utarmningen av det “analoga systemet” som fortfarande, enligt Strömbäck, producerar materialet som folk vill betala för att komma åt. Med detta menar han exempelvis artister med skivbolagskontrakt, som får svårare att leva på sitt skapande när intäkterna minskar. Strömbäck menar att de mellanhänder som finns i det gamla systemet tillförde värde, främst genom att kunna erbjuda exklusivitet och gallring av innehållet.

Jag ser det som ett hopplöst föråldrat synsätt i en värld där demokratisering, individualisering och organisk delning av innehåll allt mer ersätter de traditionella “top-down”-kanalerna, där någon elit i form av en marknadsavdelning bestämde vad som skulle stå längst fram i skivbutikerna. Säkert 90-95% av den musik jag lyssnar på idag kommer via rekommendationer i sociala medier. Och den ligger för det mesta inte på Spotify, utan delas via plattformar som SoundCloud där artister kan publicera sig själva. Jag betalar inte sällan för låtarna, inte för att jag måste utan för att jag vill stödja artisten, uppmuntra till mer skapande.

En del kommer att gå förlorat i det nya systemet. Sådan är teknikutvecklingens natur. Vi är inte vid resans slut ännu och alla lösningar är inte klara. Det har blivit svårare att försörja sig genom kreativt skapande på heltid. Folk som jobbat inom upphovsrättsindustrin med distribution, marknadsföring och annat som nu blivit onödigt får kanske se sig om efter nya jobb. Å andra sidan så kommer vi att bli av med exkluderande inlåsningsmekanismer som sätter en artificiell gräns för spridningen av mänskligt vetande och kultur. På sikt är jag övertygad om att det är det bästa för oss.

Bara 10 år efter alla andra…

D-oh!

Kära Universal och Sony Music, i egenskap av musikälskare vill jag välkomna er till 2000-talet. Synd att det redan är 2011 i den värld vi konsumenter lever i.

Det som har hänt, för det har det faktiskt, är att två stora skivbolag har meddelat att man nu kommer att släppa ny musik på CD och radio samtidigt, så att konsumenterna ska kunna köpa den så fort den finns tillgänglig, istället för sex veckor senare som tidigare var standard av “marknadsföringsskäl”.

“What we were finding under the old system was the searches for songs on Google or iTunes were peaking two weeks before they actually became available to buy, meaning that the public was bored of – or had already pirated – new singles”

Orden kommer från David Joseph, chef för Universal Music, och han har naturligtvis rätt. Faktum är att det hela är ett sant genidrag. Åtminstone om vi låtsas att det är 1999 och inte 2011. Det är ju fullständigt självklart, för varje människa med en halv fungerande hjärncell eller fler, att man inte gör kunderna nöjda på att vägra sälja en vara bara för att man kan. Om jag ser en stor reklamskylt för en ny produkt som lockar mig, går till butiken för att köpa den och finner att den inte är till salu förrän om sex veckor fastän jag kan se flera stycken i skyltfönstret och hundratals lådor inne på lagret, då kommer jag att naturligtvis inte att lämna butiken glad och belåten.

Enda anledningen till att en så idiotisk affärsmodell har kunnat fungera för ickemateriella varor är att det fram tills 1999 eller så åtminstone krävde lite tekniskt kunnande för att helt enkelt piratkopiera alla låtar man ville ha. Sen kom Napster, 2003 kom The Pirate Bay och så småningom hamnade vi där vi är idag. Den enda ljusningen som musikindustrin har sett på 10 år är tjänster som Spotify, iTunes och liknande där musikindustrins produkt finns att köpa i ett format som moderna konsumenter faktiskt kan tänka sig att betala för. Även om vi ibland fått vänta sex veckor helt i onödan. Notervärt är att ingen av dessa tjänster har startats av redan etablerade företag inom musikindustrin.

Det finns moraliska invändningar mot piratkopiering. Men det totala konsumentförakt som musikindustrin – i gott sällskap med filmmakare och andra – uppvisar tar ganska effektivt död på alla moraliska betänkligheter jag eventuellt har inför att piratkopiera ett musikstycke om jag inte kan få tag i det via mitt (betalda!) Spotify-konto, eller genom att betala några kronor för en MP3:a. Vi får hoppas att Universal/Sonys agerande startar en trend. Exakt samma problem finns ju nämligen också när det gäller film och TV-serier. Om jag följde House, vilket jag inte gör, skulle jag förmodligen skriva ett argt blogginlägg om hur idiotiskt det är att en svensk tittare som inte vill vänta månader/år på senaste avsnittet har ett enda alternativ. En dag kanske distributörerna inser att de flesta svenskar förstår engelska och gärna skulle betala för dagsfärska avsnitt direkt hem i datorn.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Där försvann min sista* anledning att tanka MP3:or

Som alla andra älskar jag musik. Oavsett om jag sitter hemma, på jobbet eller i bilen så är det sannolikt en låt som spelar i bakgrunden. I detta är jag naturligtvis långt ifrån ensam, vilket är skälet till att Spotify blivit en sådan succé. På något underligt vis lyckades de få så gott som alla skivbolag med på noterna ungefär samtidigt, plus att de byggde en programvara som är både snygg, snabb och stabil. Tre önskningar på en gång? Men det gååår ju faktiskt inte! Nej, mycket riktigt har även solen sina fläckar. Länge hade jag en mobil för vilken någon Spotify-klient inte gick att finna. Kanske anade man redan då att Windows Mobile tuggade på sin sista lakritspipa.

Min bil, en nästan perfekt vagn för mina behov, klarar inte heller av att tanka hem musik från nätet utan hjälp. BMW erbjuder visserligen ett USB-kit för en oherrans massa pengar men att kunna ha mina mp3:or på flashminne istället för att bränna en ny CD-skiva med jämna mellanrum kändes inte värt stålarna. Det är nämligen att få tag i musikfilerna som är den stora tidsåtgången. Att behöva rota runt på diverse fildelningsnätverk känns helt enkelt som ett monumentalt slöseri med tid när jag redan samlat ihop alla* låtar jag vill höra i Spotify.

Räddningen kom i april när mitt nya jobb erbjöd en chans att skaffa en ny telefon: en HTC Desire med Android 2.1. Bortsett från att vara marknadens bästa smartphone i allt övrigt (du längst bak med en Nexus One – sitt ner och håll käften!) har den också en Spotify-klient. I kombination med min bil, en USB-laddare för cigguttaget (fyrtio spänn inkl frakt) och en ljudsladd jag hade liggande hemma har jag Spotify i bilen, vart jag än må fara. Laddaren eliminerar risken för batteritorsk under resan; jag behöver bara luta mig tillbaka och njuta av ryggmassagen som min subwoofer (effekt blygsamma 1500 watt RMS) står för.

Och kostnaden för allt detta? Inget mer än vad jag redan betalat för telefonen, bilen, baslådan och ett par sladdar. 3G-trafiken ingår i mobilabbonemanget och Spotify tar inget extra för den mobila tjänsten utöver de 99 kr/mån som jag redan betalar. En struntsumma, för övrigt. Om Spotify erbjöd ett dyrare abbonemang skulle jag förmodligen hoppa på det utan vidare, tjänsten är helt enkelt så bra. De som påstod att legala alternativ aldrig skulle kunna konkurrera med “gratis” hade fel. Visserligen krävdes det en uppstickare för att göra det, men ändå. Det där med distribution har ju egentligen aldrig varit skivbolagens starka sida.

* Är då solen numera fläckfri? Nej, inte riktigt. Än så länge begränsas förstås utbudet på Spotify rent praktiskt av skivbolagen och deras förvirrade försök att styra marknaden. Jag måste fortfarande bege mig ut på nätets bakgator för att få tag i Robyns senaste (är videon redan klar måste låten också vara det – så varför släpps den först i juni?!) och mer eller mindre obskyra japanska artister såsom DJ Sharpnel och Kotoko lyser fortfarande med sin frånvaro. Men varje låt som jag inte behöver ladda ner är en seger både för mig och musikindustrin. Därmed borde det bara vara en tidsfråga innan mp3-filen är att betrakta som ännu en IT-antikvitet.

En utveckling att se fram emot

Det borde sakta men säkert sjunka in i vårt kära rättsväsendes murknande hjärnbark – den delen som pysslar med upphovsrätt vill säga, resten har nog förstått det för länge sedan – att den tekniska utvecklingen alltid kommer att ligga fem steg före, utan att ens anstränga sig särskilt mycket. Först lite bakgrund: majoriteten av all fildelning – såväl legal som illegal – sker idag med BitTorrent. Äldre tekniker – från vanliga webbplatser där vem som helst kan surfa in och tanka till program med lustiga namn såsom WinMX, Limewire och Direct Connect – lever kvar och används också flitigt. Alla dessa har funnits länge och bygger på välkänd teknik. Ändå är risken att åka fast för upphovsrättsintrång via fildelning nära noll, särskilt för “vanliga” människor som inte laddar hem särskilt mycket.

Det lustiga i detta är att inget av de fildelningssystem som nu är populära har byggts för att försvåra insyn. Laddar jag hem en fil via BitTorrent kan jag i programfönstret se IP-adresserna till andra som laddar hem samma fil. Åtminstone vissa av dessa går att knyta till verkliga personer – vissa identifierar till och med specifika fysiska datorer på arbetsplatser, universitet eller bibliotek. Ändå är som sagt risken att man åker dit, eller ens får ett argt brev hemskickat, extremt låg. Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att lista ut att ett fildelningsnätverk som faktiskt är konstruerat för att skydda användarnas anonymitet gör alla försök till spaning eller bevissäkring fullständigt omöjliga. Ett antal sådana nätverk finns redan. Att de inte är populärare beror sannolikt på att endast de paranoida egentligen anser sig ha något behov av säkrare fildelning för stunden.

Nu begär Antipiratbyrån en uppdaterad lagstiftning (artikeln är tämligen fattig på detaljer om hur den skulle se ut) för att “kunna skicka varningsbrev direkt till misstänkta fildelare”. Ett sätt att avmaskera IP-adresserna, får vi anta. Utskicken ska ske via en “oberoende organisation”, men för att kunna göra något måste ju även Antipiratbyrån ha tillgång till personens identitet, annars inser ju vem som helst att hotbreven skulle komma att vara fullständigt grundlösa. “Vi vet inte vem du är, men sluta dela våra filer, kthx!” har ju inte riktigt samma tyngd som “Bäste herr Svenselius, om du inte slutar distribuera 2012 (2009) DVDRip XviD-MAXSPEED så kommer Henrik att k****a dig i r***n!!11elva!”. För att ge ett trovärdigt exempel på hur hotbreven skulle kunna vara formulerade.

Till skillnad från vissa andra ser jag ingen större poäng med att gå i taket över upphovsrättsindustrins krav på (ytterligare!) särlagstiftning för att skydda sin döende affärsmodell. Samhällsutvecklingen har inte följt deras taktpinne sedan 80-talet, så varför skulle den börja nu? Det tjafsas en massa om att säkrare fildelning även kan användas av “riktiga” brottslingar för att skydda sina förehavanden, men det argumentet är så trångsynt att jag nästan inte orkar bemöta det. Gissa vad: brev, radiosändare, telefoner, bilar, flygplan, helikoptrar, båtar, hammare, sticksågar, gafflar och flaskpost utgör också utmärkta redskap för kriminella. Ändå är det ingen som kräver en “oberoende organisation” som kan ta svara på vem som satt i en viss bil vid en viss tidpunkt. Precis som med fildelning överväger den potentiella nyttan med bred marginal den potentiella skadan. Vill några elakingar kommunicera utan risk för avlyssning finns det faktiskt ett antal sätt att åstadkomma det redan idag.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Piratkopieringen är inte underhållningsindustrins egentliga problem. Problemet är att de bryr sig mer om hur de själva anser att produkterna ska distribueras och paketeras än om hur kunderna faktiskt vill ha dem. Piraterna däremot utformar sina tjänster för att ge bästa möjliga kundupplevelse. Skit samma om det är gratis – de flesta har faktiskt råd att betala för sin underhållning – men varför ska man få en sämre produkt för att man väljer att göra rätt för sig? Bilden ovanför den här texten illustrerar problemet på ett utmärkt sätt. Klicka på den!

Voddler igen

Fick en hel del positiv kritik för min Voddler-recension, men Calle “spiken” Johansson (of FZ) kom ändå med en kommentar som, tja, egentligen sammanfattade allt jag hade att säga i en, dessutom betydligt roligare, mening:

Voddler känns ungefär som en gratislunch där du måste äta mat du inte tycker om och dessutom med boxningshandskar och ätpinnar.

Case closed. Nu väntar vi med spänning på att Voddler-teamet fixar buggarna och licensieringen så att vi får ett legalt alternativ till fildelning av film!

Gott nytt år, förresten!

Spotify för film? Inte ens nära!

Voddler

Video-on-demandtjänsten Voddler poppar upp i bloggar och annan media med jämna mellanrum, men i själva verket tycks utveckligen gå långsamt. Jag provade Voddler först i december, eftersom en generös arbetskamrat (du vet vem du är!) gav mig en invite. De första intrycken är, milt sagt, väldigt långt ifrån vad jag upplevde när jag provade Spotify för första gången. Voddler är krångligt att använda, utbudet är uselt och för många av de filmer som ändå finns måste man betala. Priserna är visserligen bättre än hos konkurrenterna Film2Home och SF Anytime – men vad hjälper det? Precis som med Spotify är konkurrenten man måste spöa inte något företag, utan de alternativ som konsumenterna själva skapat i brist på acceptabla erbjudanden från distributörerna – The Pirate Bay och andra fildelningstjänster.

Voddlers testdialog

Efter att ha installerat Voddler-klienten är det första man möts av en ruta som begär att man testar sin uppkoppling. Testet tar “minst fem minuter” enligt texten – förvisso inte jordens undergång, men långt ifrån Spotify, där man kan installera klienten och börja lyssna på musik inom loppet av ett fåtal sekunder. Dessutom är testet missvisande; på min ena dator rapporterade det att min 100 Mbit-uppkoppling hade otillräcklig kapacitet för att visa film. När jag ignorerade testresultatet och gick vidare funkade förstås tjänsten utmärkt.

När jag väl gått igenom installationen upptäckte jag en ny ikon i mitt aktivitetsfält, som inte försvann trots att jag hade stängt av Voddler-klienten. Voddler installerar tydligen ett program som använder ens uppkoppling och datorkapacitet till att förse andra användare med tjänsten – precis som peer-to-peer-nätverk. Detta har jag principiellt inget emot – exempelvis BitTorrent fungerar likadant – men bara när man faktiskt använder nätverket själv. Voddler däremot finner det lämpligt att förbruka nätverks- och processorkapacitet även när man inte använder tjänsten. Knappast acceptabelt! För att slippa donera kapacitet till Voddler närhelst man har datorn igång måste man själv deaktivera tjänsten manuellt eller avinstallera klienten.

Nåväl, många har säkert kapacitet till övers och är ointresserade av tekniska detaljer. Så hur är själva tjänsten? Rätt okej – om man bortser från pinsamma buggar som ingen tycks ha fixat trots att Voddler faktiskt har funnits ett bra tag nu. Klientprogrammet kan bara köras i fullskärmsläge, okej om man har en dedikerad hemmabio-PC men väldigt störande om man ser på film med sin vanliga dator, vilket de flesta som testar Voddler troligen gör. Det går inte att klicka sig runt i menyerna med musen, man måste använda tangentbordets piltangenter. Man kan inte söka efter filmer, men att sortera listan går bra – så länge man inte försöker sortera den alfabetiskt. Voddler tycks nämligen lida av svår dyslexi och sorterar “The Hunt for Red October” först.

Lista på filmer i Voddler

Utbudet är uppdelat i filmer som kostar pengar och filmer som är gratis att se, med de förvirrande namnen “Premium” och “Recommended”. Vad en film kostar kan man se först om man klickar på den. Priserna varierar från en femma till knappa femtiolappen – till skillnad från Spotify kan man inte välja att stå ut med reklam istället för att betala. Betalfilmerna har man dessutom bara tillgång till under en 24-timmarsperiod, sedan måste man betala igen. Varför är filmindustrin så låst i hyrfilmsmodellen? På vilket sätt är det mer arbete att ge mig filmen att se på när jag vill än att dra tillbaka den efter ett dygn?

Nu var detta aldrig något problem för mig eftersom Voddler erbjuder exakt noll filmer som jag faktiskt vill se på. Utbudet är, milt sagt, patetiskt. Redan vid lanseringen hade Spotify en otrolig mängd musik – även om man fick dra tillbaka en del på grund av fossilerna i musikindustrin – men numera är det svårare att hitta låtar som inte finns på Spotify än tvärtom. Utbudet på Voddler matchar knappt videohörnan i en småsvensk lanthandel. Men nu heter inte konkurrenten Berras Däckverkstad och Videobutik i Falerum, utan The Pirate Bay. Som ett enkelt test kollade jag de tio populäraste filmerna på sagda webbsajt och sökte efter dem på Voddler. Resultatet är slående, 10-0 till piraterna:

Voddler The Pirate Bay
2012 Nej Ja
Zombieland Nej Ja
District 9 Nej Ja
The Invention of Lying Nej Ja
Invictus Nej Ja
Dorian Gray Nej Ja
Law Abiding Citizen Nej Ja
Michael Jackson This Is It Nej Ja
Couples Retreat Nej Ja
Paranormal Activity Nej Ja

För rättvisans skull uteslöt jag filmer som inte släppts på DVD, annars skulle Avatar förstås komma först. Strax därefter gjorde jag motsvarande test på Spotify, med betydligt bättre resultat för de tio populäraste skivorna:

Spotify The Pirate Bay
Lady GaGa – The Fame Ja Ja
Alicia Keys – The Element of Freedom Ja Ja
Black Eyed Peas – The E.N.D. Ja Ja
Michael Bublé – Crazy Love Ja Ja
Shakira – She Wolf Ja Ja
Lady GaGa – Bad Romance (single) Ja Ja
Muse – The Resistance Ja Ja
John Mayer – Battle Studies Ja Ja
Owl City – Ocean Eyes Ja Ja
Metallica – Discography 1983-2008 Nej Ja

10-9 till piraterna, kanske föga förvånande eftersom Metallica-diskografin består av 19 album. Tilläggas skall att på Spotify är var och en av dessa skivor tillgängliga gratis om man är beredd att lyssna på lite reklam. Bortsett från enstaka nysläpp gör Spotify samma musik tillgänglig för såväl betalande som icke-betalande kunder.

Jag förstår om den här artikeln ses som att jag sågar Voddler fullständigt, men så är inte fallet. Man ska komma ihåg att Voddler fortfarande är i ett beta-stadium – även om det inte är särskilt svårt att få tag i en invite så är det tydligt att tjänsten ännu inte är avsedd för allmänt bruk. När så sker kommer säkert utbudet att vara bättre, programvaran mer välutvecklad. Det vore orättvist att fälla ett slutgiltigt omdöme över Voddler redan nu. Däremot finns det skäl för oro. Filmbranschen verkar ovillig att överge sin gamla affärsmodell, trots att den är hopplöst ur tiden. Jag tvivlar på att Voddler, ens vid lanseringen, kommer att kunna erbjuda hela sitt utbud av filmer med enbart reklamfinansiering, eller med ett abbonemang a la Spotify Premium där man kan titta på obegränsat antal filmer mot en fast, låg månadskostnad.

Summa summarum: Voddler är inte Spotify för film. Voddler är en lite bättre videobutik på nätet. Spotify-konceptet, som jag ser det, handlar om att erbjuda ett utbud som kan konkurrera med fildelarnas, gratis för alla men med lite högre kvalitet och utan reklam om man vill betala för sig. Dessutom förmedlat i en snygg, enkel programvara som inte tränger sig på. Voddler har inget av detta. Utbudet är uselt, priserna är fortfarande för höga och programvaran tar de facto över din dator utan att be om lov. Själva programmet kan förstås förbättras, problemet är att filmbranschen fortfarande tycks tro sig kunna bestämma hur människor ska se på film. Det gick inte 2005; år 2010 är det närmast patetiskt. Huruvida Voddler kan överbrygga dessa hinder återstå att se. Det är definitivt ett steg i rätt riktning.

Piratkopiering och fantasisiffror

Blir via SvD uppmärksammad på att BSA släppt sin rapport om internationell piratkopiering för 2008. Där kommer man fram till att cirka 25% av all mjukvara som används på datorer i Sverige är piratkopierad, vilket lustigt nog placerar oss ganska långt ned på listan över världens pirattätaste länder. Naturligtvis gäller undersökningen i första hand företagsanvändare, vilket innebär att saker som spel inte är inräknade. Tittar du in i en typisk hemdator så är andelen piratkopior förmodligen aningen högre än 25%.

BSA och andra antipiratorganisationer gillar ju att i dessa rapporter försöka framställa piratkopieringen som en stor kostnad för industrin, ofta klämkäckt angiven som en ganska exakt summa (72 miljarder i Sverige enligt rapporten). Här lyckas dock SvD:s artikel vara mer vinklad än själva rapporten (som för övrigt finns i sin helhet här). Där rapporten faktiskt medger att siffran bara är en uppskattning av antalet piratkopierade program multiplicerat med det genomsnittliga värdet på ett stycke mjukvara och sätter förluster –  “losses” –  inom citattecken för att markera att det rör sig om låtsaspengar, skriver man i SvD ut siffran som om det var faktiska förluster det handlade om:

I USA är andelen lägre än i Sverige, men trots det blir förlusten för IT-industrin störst där, drygt 9 miljarder dollar eller nästan 72 miljarder kronor.

Dålig journalistik, någon? Det är lätt att inse att för att få en rimlig bild av hur mycket pengar som industrin i själva verket förlorar genom piratkopiering, måste undersökningen av “hur många piratkopierade program har du på din dator” även kompletteras med frågorna:

  • Av alla piratkopierade program du använder, hur många hade du valt att klara dig utan om du inte hade tillgång till piratkopiorna?
  • Av alla piratkopierade program du använder, hur många hade du ersatt med ett billigare – eller gratis – program från en annan leverantör om du inte hade haft tillgång till piratkopiorna?
  • Av alla de program du använder, hur många har du köpt legala versioner av efter att tidigare ha använt en piratkopia?

Samma frågor (i anpassad form) kan naturligtvis appliceras på “undersökningar” gällande piratkopiering av film, musik eller annat material. En grundläggande anledning till att man piratkopierar är nämligen att det ofta är betydligt enklare att få tag i det man behöver piratvägen. De distributionssystem som upphovsrättsindustrin utvecklat för många miljarder kronor kan inte tävla med enkla webbplatser och fildelningprogram som studenter och källarnördar svängt ihop ideellt. När industrin börjar leverera vad kunderna efterfrågar, då kan vi börja snacka om “förluster” av fildelning. Just nu är det en grop som upphovsrättsindustrierna har grävt åt sig själva.

På tal om upphovsrätt – jag har fortfarande inte bestämt mig hur jag vill rösta i EU-valet. Sajter som den här pekar mig ganska solklart i riktning mot något av Allianspartierna. Men det här är ytterligare en anledning för mig att rösta Pirat. Sexköpslagen är vid sidan av LAS en av de mest antiliberala lagar vi har, eftersom den försöker förbjuda vuxna individer att ingå frivilliga avtal som inte innebär skada för någon. Dessutom vet vi sedan länge att den bara försvårar för de prostituerade. Men det är ett ämne för en annan bloggpost.

EU-valet, en svår fråga

EU-flagga

Det börjar närma sig EU-val igen och jag är uppriktigt sagt totalt kluven i hur jag ska rösta. Efter lite tänkade har jag kommit fram till att det finns två huvudsakliga mål som jag gärna skulle vilja hjälpa till att uppnå:

  1. Slå knock på Socialdemokraterna genom att rösta fram Moderaterna som största enskilda parti i en riksomfattande omröstning
  2. Få in Piratpartiet i EU-parlamentet som en högljudd och nödvändig motvikt till upphovsrättsindustrins lobbyister och korkade politiker som går deras ärenden

Ser man på siffrorna som DN/Synovate har tagit fram så finns det en realistisk chans att båda målen går i uppfyllelse den 7 juni. Det vore naturligtvis fullständigt enastående. Frågan är om opinionssiffrorna verkligen håller sig i en månad. Vi har exempelvis inte sett röken av Junilistan ännu, men de kan med sin EU-kritiska inställning säkert plocka en hel del röster, särskilt från vänster. Fördelen med det är att eftersom Piratpartiet också plockar huvuddelen av sina röster från den röda sidan kan det leda till storslam för Allianspartierna, särskilt om de lyckas mobilisera många väljare (EU-valet har dock traditionellt sett uselt valdeltagande).

Att rösta på Moderaterna vore dock för mig mest en symbolhandling. Jag vet ju att de kommer in i parlamentet hur som helst, och får massor av mandat. Piratpartiet har potential att göra mycket mer nytta i EU om de kommer in, dessutom i en fråga där jag upplever de andra partierna som alltför passiva. Undantaget är Miljöpartiet, men deras politik innehåller så många vidrigheter i övrigt att jag hellre skulle rösta blankt än på dem.

Det vore dock inte helt oproblematiskt att lägga min röst på Piratpartiet, för även om jag helt delar deras uppfattning i fildelningsfrågan och hyser stor respekt för Christian Engström (däremot inte för Rick Falkvinge) så är jag lite orolig  för deras tvetydighet i hur de tänker göra när de avkrävs ställningstaganden i alla andra frågor som EU behandlar. Deras strategidokument skänker tyvärr ingen klarhet på denna punkt:

Så grundtipset blir endera gröna gruppen eller liberala gruppen, beroende på deras dagsform när det gäller att värna medborgerliga rättigheter och försvara det öppna och demokratiska samhällets grundvalar.

Så de kan tänka sig att gå med i den Liberala gruppen (tillsammans med (c) och (fp)) vilket jag förstås inte har något emot. Men Gröna gruppen? Där har vi Miljöpartiet, vilket jag som sagt skyr som pesten. Å andra sidan har (mp) en vettig inställning just i fildelningsfrågor, så risken finns ju att Christian Engström känner sig hemma hos dem. Usch. Jag röstar helst inte på Piratpartiet om det finns en överhängande risk för att de faktiskt kommer att rösta mot Moderaterna i EU-frågor… Just det faktum att (pp) hämtar så många av sina väljare från vänstern är också en orsak till oro, särskilt vad gäller riksdagsvalet 2010. Tänk om Piratpartiet i förlängningen blir ett vänsterparti?

Finns det ingen EU-kandidat för Moderaterna med en tydligt fildelningsvänlig och upphovsrättsreformistisk profil? Karl Sigfrid till EU, någon? Tur att det är lång tid kvar till den 7 juni. Jag kommer att behöva ruva på den här frågan ett bra tag till.

Föraktet

Det gick som väntat i första delen av rättegången mot The Pirate Bay. Synd förstås, en friande dom i tingsrätten hade varit en bra markering och moralhöjande för oss som hejar på den goda sidan , men i övrigt har den inga konsekvenser alls. Vad hovrätten, och i förlängningen kanske HD, säger är desto mer intressant, men de domarna ligger så långt fram i tiden att både TPB som fenomen och BitTorrent som fildelningsprotokoll kanske är historia till dess. Antipiraterna har också totalt misslyckats med att dra några längre växlar på domen. Annat än i retoriken, såklart.

Varför var då domen väntad? Därför att oavsett vad man anser om huruvida fildelning är rätt eller fel och om branschen verkligen lidit någon skada av den så är den nuvarande lagen tydlig (och fel). Det går inte att med trovärdighet neka till att The Pirate Bay underlättar fildelning av upphovsrättsskyddat material (både sådant som lagts ut olagligt och sådant som ligger ute med rättighetsinnehavarens välsignelse). Å andra sidan kan man säga samma sak om Google och en busslast andra sökmotorer. Men en dom mot Google har inte alls samma symboliska värde och till skillnad från TPB har Google mängder med pengar.

Jag förundras emellertid fortfarande över den falskhet, den intellektuella ohederlighet och den blindhet som präglar antipiraternas uttalanden. Hur dessa människor kan se sig själva i spegeln övergår mitt förstånd. Tag detta klipp ur SvD som exempel:

Henrik Pontén, jurist vid Antipiratbyrån, pekar på att domen inte räcker för att stoppa sajten:
"Uppenbart är att de är fällda för det här men har signalerat att de tänker fortsätta. De visar ett förakt för lagstiftaren."

Nähä!? Bäste Henrik, lagstiftaren (och du, och dina kompisar) kämpar aktivt för att kriminalisera en hel generation ungdomar, för att inte tala om miljontals vuxna. För att bestraffa dem som gör något som inte är omoraliskt, som inte gör någon skada och som majoriteten av svenska folket anser borde vara lagligt. Ursäkta, men vad fan förväntar du dig? Blommor och applåder? Förakt är den naturliga reaktionen till vad du och dina polare inom upphovsrättsmaffian håller på med. Och ni kan ändå inte göra ett skit för att stoppa utvecklingen.

Not.: Bloggen har bytt adress. Den gamla adressen kommer att fortsätta fungera, men nu kan bloggen även nås via Högerkonspiration.se . Tack Erik och Ann-Sofi för den fina födelsedagspresenten!

Roger Wallis!

Plantering från Interflora

Även om jag inte skrivit så mycket om den pågående rättegången mot The Pirate Bay så följer jag den slaviskt via Piratpartiets utmärkta portal. I dag var det särskilt intressant när Professor Roger Wallis från KTH förhördes angående hans forskning, vilken tydligt visar att fildelningen inte har orsakat upphovsrättsindustrin någon skada. Detta gjorde han med bravur. Innan honom var det Kristoffer Schollin, som också gjorde ett utmärkt jobb. SvD har referat av båda förhören här och här. Att särskilt Wallis retade gallfeber på Pontén och andra antipirater visade sig tydligt när de senare istället för att bemöta Wallis’ forskning i sak siktade in sig på att ifrågasätta hans personliga meriter. Wallis visade sig dock vara en smula mer än vad de kunde hantera:

Pontén: Vi fick inte fram ett komplett CV på dig, på institutionen svarar man att du är gästprofessor.

Wallis: Vet du hur man använder Google? Där får man fram ett CV till mig.

Pontén: Fanns det fler sökande?

Wallis: Jag gick igenom samma urvalsmetod som alla professorer på KTH. Tre professorer, två internationella experter som tyckte jag skulle ha det här. Fanns det fler? Jag vet inte.

Pontén: Vilka undersökningar finns som är relevanta för svenska förhållanden?

Wallis: Om vad? Vilken fråga?

Pontén: Hur det drabbar industrin?

Wallis: Hur det påverkar industrin; det finns många…

Jag vet inte om erfarna jurister är mer garvade avseende sådant här beteende, men hade jag varit domare hade jag idiotförklarat Pontén där och visat ut honom. Givetvis efter att ha visat den fina sajten Let Me Google That For You. Nu har ett stort antal bloggare och pirater skickat blommor till Wallis’ fru, eftersom han önskade sig det istället för den sedvanliga ersättningen från rätten för sin medverkan. Jag skickade själv ett blommogram av den billigare sorten, i form av den fina planteringen som syns ovan, givetvis laddad med seeds!

Av sajten Vi som tackat Wallis! att döma kommer det att landa en lastbilslast med blommor, choklad och andra tackkort hemma hos honom i morgon. Någon borde vara där med en kamera, helst en dagstidning eller fler. (Oj, det gick fort!)

Såg förresten en artikel i Computer Sweden idag där en skivbolagsdirektör (från Sony, tror jag) åmade sig över att de minsann börjar “komma ifatt” den tekniska utvecklingen tack vare tjänster som Spotify. Det är ju bra att någon inom upphovsrättsindustrin inser att de ligger efter, åtminstone. Men anser de sig vara i närheten av att hinna ikapp utvecklingen? Om jag kunde hitta lika många låtar på Spotify som på ett fildelningsverk och ladda hem dem, utan DRM och oberoende av var i världen jag befann mig, så vore det ett steg på vägen. Men dit har musikmaffian långt kvar.