Vill ni inte ha mina pengar så behåller jag dem!

Lost Tracks on Spotify

Jag trodde att min musiksamling var förskonad från skivbolagens härjningar på Spotify, men i går visade det sig att så inte var fallet. Efter den senaste “uppdateringen” av katalogen, som Spotify själva kallar det, rök i runda slängar 60% av mina spellistor. Jag har därför stängt av de återkommande betalningarna på mitt premiumkonto; det är helt enkelt inte värt det längre. Dessutom känns det som ett fett svek att locka mig med ett stort utbud av musik för att sedan införa regionala begränsningar och annat stenåldersskit som gör musiken jag redan betalar för otillgänglig. Även om det egentligen är skivbolagens fel att musiken inte är tillgänglig via Spotify så påstås det ju att dessa begränsningar har funnits i avtalen hela tiden. Därmed lägger jag också ett stort ansvar på Spotify själva för att man inte informerat om dessa begränsningar i tid, eller gjort mer för att motverka att de infördes.

Själv skiter jag naturligtvis högaktningsfullt i musikindustrins patetiska försök att begränsa vad jag lyssnar på – vill de inte ha mina pengar så behåller jag dem gladeligen för mig själv. Efter en stunds aktivt sökande och tankande är jag på god väg att återskapa åtminstone merparten av låtarna jag förlorat. Som en bieffekt av detta har jag nu inte längre särskilt mycket av min favoritmusik i Spotify-listor, så jag lär använda Spotify betydligt mindre i framtiden (särskilt när mitt premiumkonto går ut och reklamen drar igång igen). Från win-win till lose-lose, bara sådär. So long, Spotify! Det var kul så länge det varade.

Det tragiska i sammanhanget är att jag faktiskt är en sån som gärna betalar för mig, så länge någon faktiskt vill sälja mig det jag vill ha till ett rimligt pris. I förrgår köpte jag exempelvis Grand Theft Auto IV över Steam, trots att det har funnits piratkopior ute sedan länge. Steam är en riktigt bra tjänst; den är snygg, lättanvänd, inte nedlusad med reklam, att köpa spel går snabbt och smärtfritt, de laddas ned direkt till datorn och man kan ha dem på flera datorer samtidigt utan problem, eftersom spelen är länkade till ens användarkonto snarare än till en viss fysisk dator eller DVD-skiva. Dessutom är jag hyfsat säker på att Steam inte kommer att göra en Spotify och plötsligt radera GTA från min dator med hänvisning till regionala begränsningar. Hela tanken är ju absurd, och borde vara det även vad gäller musik om det inte vore så att musikindustrin levde i la-la-land.

På tal om datorspel så har jag också köpt mig en ny mus. Min gamla Razer Copperhead har varit mig trogen länge – säkert tre-fyra år, jag minns faktiskt inte hur länge jag har haft den – men hade på senare tid drabbats av såväl flagnande ytskikt som slumpmässiga frånkopplingar (klara dödsryckningar när det gäller en trådbunden mus!) och kraftigt försämrad precision. Eftersom Copperhead-råttan också varit en av de bästa möss jag någonsin använt föll valet av ny mus naturligt på en Razer Lachesis – på många sätt en naturlig efterföljare till Copperhead. Såväl formen som känslan känns definitivt igen, designen är mer avskalad men fortfarande 100% funktionell och skönare att hålla i än tidigare eftersom de utstickande gummilisterna på sidorna är borta.

Den som är uppmärksam kanske noterar att jag länkade FZ för Copperhead-recensionen men SweClockers för testet av Lachesis – det beror på att jag inte alls håller med FZ:s jämförelse mellan Lachesis och Logitech G9. All respekt för Tomas personliga åsikter, men G9:an är ett under av usel, assymetrisk design, ful som stryk och ligger som en jäst köttfärsbiff i handen, bred och kort istället för långsmal som möss ska vara. Dessutom är den överprisad. Jag är visserligen aningen partisk i det att jag aldrig kunnat komma överens med Logitech-möss över huvud taget; det är Microsoft eller Razer som gäller på mina skrivbord, punkt slut. På jobbet har jag en ergonomisk MS-råtta som jag inte skulle vilja byta mot någonting. Den ser visserligen ut som ett bouleklot, men ger en annorlunda handställning som är väldigt behaglig när man sitter framför datorn många timmar utan avbrott.

Det här blev ett väldigt långt och spretigt inlägg. Peace out!

Spotify är ingen frizon från gammelmedias idiotier

Musiktjänsten Spotify har idag meddelat att man tar bort tusentals låtar ur sitt utbud och inför omfattande begränsningar avseende vilka musikstycken som finns tillgängliga beroende på var i världen man bor. Anledningen är avtalen med de skivbolag som publicerar sin musik på Spotify, vars restriktioner man av någon anledning tidigare inte behövt respektera. Men nu är tiden ute. Av reaktionerna att döma är användarna delade i två läger: dem som förlorat alla sina favoritartister och därför lämnar tjänsten, och dem som knappt märkt någon skillnad.

Själv tillhör jag den senare kategorin. Jag är premium-användare, vilket innebär att jag betalar 99 kr/mån för tjänsten, men slipper reklam. Personligen tycker jag att Spotify är den bästa musiktjänsten någonsin. Lösningar där man betalar per spår, såsom iTunes, eller för en godtycklig ihopsättning låtar varav en eller två är bra och resten skit, som med konventionella album, är totalt förlegad. “All you can eat” är det som gäller. Men då måste utbudet vara bra, och där har Spotify precis fått sig en törn. Hur bra gränssnittet än är, hur många låtar som än finns, hur billigt det än är måste den musik som jag vill lyssna på finnas där.

Hur tänker egentligen skivbolagen? Att om en Spotify-användare inte hittar låten där så kommer han att köpa den på CD? Knappast troligt. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men hittar jag inte vad jag söker så är nästa stopp The Pirate Bay. Annars måste jag leta upp en “laglig” nätbutik som har låten jag vill ha, skapa ett konto där, tjafsa med betalkortsuppgifter, osv – bara för att förhoppningsvis, långt senare, få låten i ett DRM-tyngt format som jag inte kan lägga in i mina andra spellistor eftersom de ligger på Spotify allihop.

Kort och gott: Finns musiken inte på Spotify så kommer jag inte att betala för den. Om skivbolagen vill sälja mig musik måste de släppa sina stenåldersfasoner såsom regionala begränsningar och “releasefönster”. All musik. Överallt. När som helst. Utan att jag behöver installera suspekta saker på datorn. Då betalar jag gärna.

Jag betalar för mitt Spotify-konto per månad, fastän man sparar pengar på att betala per år. Det är säkrast så; även om jag litar på Spotify när de säger att de inte planerar att behöva ta bort någon mer musik så vet jag att det i själva verket inte är deras beslut, utan skivbolagens – dessa retarderade stenåldersföretag som varken förstår sig på Internet eller hur människor vill konsumera musik år 2009. Tyvärr bidrar jag ju på sätt och vis till dem genom att använda Spotify. Men det är OK, för jag kan, åtminstone i teorin, lyssna dygnet runt på musik jag tycker om för priset av en mellantallrik sushi varje månad. Win-win liksom.

Tillägg: I dag ser jag att det skrivits lite mer i frågan.

För övrigt har jag sisådär 20 inbjudningar till Spotify (gratisvarianten med reklam) liggandes. Skriv in din e-postadress och be lagom snällt om du vill ha.

Forskningen stöder inte upphovsrättsindustrin

I sina debattartiklar brukar företrädare för upphovsrättsindustrin – med det menar jag dem som tjänar pengar på att ta betalt för att göra kopior, alltså skivbolag och förläggare, bland andra – påstå att deras försäljning kraftigt har minskat på grund av (olovlig) fildelning. Men detta påstående finns det inget stöd för i oberoende forskning. Fildelning snarare ökar skivförsäljningen, vilket är logiskt om man inser att det är mycket lättare för oss musikälskare att utforska nya artister och genrer när vi inte behöver betala för varje enskild låt, inte behöver oroa oss för att en viss låt eller skiva skall vara ur tryck eller vara utgiven av “fel” distributör.

Istället är det, enligt forskarna, skivbranschens totala oförmåga att ta till sig den nya tekniken som gör att de upplever fildelningen som ett hot. När det stod tydligt att många hellre laddade ner en MP3:a än köpte CD-skivor så gjorde man helt fel sak: man försämrade sin produkt kraftigt genom att lägga på olika typer av DRM, i ett från början dödsdömt försök att försvåra kopieringen. Samtidigt gick priserna upp, rimligtvis därför att DRM-teknik kostar en massa pengar att utveckla. Resultatet blev att skivindustrin, än idag, bokstavligen driver sina kunder till fildelning. Även vi som är beredda att betala för oss ser fildelning som det överlägsna alternativet.

Som om detta inte vore nog, har upphovsrättsindustrin dessutom lyckats placera sig själva ett snäpp lägre än satan i det allmänna rättsmedvetandet. Detta då man, i sin iver att “avskräcka” folk från att fildela, ägnat sig åt grovt juridiskt missbruk, av vilket mycket finns dokumenterat hos advokaten Ray Beckerman. I USA har skivindustrin under en längre period ägnat sig åt att bokstavligen “spamma” ut stämningsansökningar mot människor som i många fall varit fullständigt oskyldiga. Naturligtvis med helt orimliga ersättningskrav där man antar att varje nedladdad låt (för att inte tala om de uppladdade) utgör en förlorad CD-försäljning. Även det en lögn.

Nu ser vi en liknande utveckling i Danmark, där IPRED-direktivet redan finns i lag. Skumraskadvokater anlitade av skivindustrin skickar utpressarbrev på formen “Vi tror att du är en fildelare. Betala x kronor inom 10 dagar eller så stämmer vi dig på 2x kronor, och vi har fler advokater, så du kommer att förlora oavsett vad”. Dessa lagens stolta väktare har även ägnat sig åt att försöka koppla ihop kända fildelningssajter med barnporr i syfte att misstänkliggöra dem.

Allt detta, för vad? Tror någon verkligen att den tekniska utvecklingen kan hejdas? För att dra en parallell, antag att tillverkare av kulramar skulle kräva särlagstiftning för att skydda dem mot den fruktansvärda konkurrens som miniräknare och datorer utgör – skulle någon ta dem på allvar? Och även om man antar ståndpunkten att fildelning är ett brott snarare än en milstolpe inom mediadistribution, är det då ett brott av sådan tyngd att samhället bör lägga stora resurser på att bekämpa det? Svaren på dessa frågor är välkända och underbyggda av forskning. De talar tillsammans sitt tydliga språk: skrota IPRED och legalisera ickekommersiell fildelning.

Rätt men fel om “kommersiell” fildelning

Införandet av IPRED i svensk lag möts, föga förvånansvärt, av en bloggbävning inte helt olik den kring FRA-förslaget. Måna om att inte få ett till FRA-fiasko på halsen (särskilt nu när det ser bättre ut i opinionen) har Alliansen varit snabba med att tydliggöra att man kan tänka sig inskränkningar i förslaget, till exempel genom att begränsa det till att omfatta “kommersiell” fildelning, alltså då man bryter mot upphovsrätten i syfte att tjäna pengar. Jag skulle kunna ställa mig positiv till ett sådant förslag.

Kommersiell fildelning, alltså då man helt enkelt säljer piratkopior till intet ont anande konsumenter, är i mina ögon inte försvarbart på samma sätt som att helt enkelt dela med sig till andra utan egen förtjänst. Dessutom är det lätt hänt (om inte direkt avsiktligt) att köparna luras att tro att de köper äkta vara. Jag har till och med råkat ut för detta själv.

Tyvärr är det fortfarande många allianspolitiker som inte riktigt har koll på begreppen eller ens grundläggande fakta kring fildelning. Eller vad “kommersiell” betyder. Här ett citat av Hans Rothenberg (m), om förslaget att begränsa lagen till kommersiell fildelning (alltså fildelning i vinstsyfte):

“Jag skulle mycket väl önska att det går att få till ett förnuftigt sådant resonemang, och det är inte omöjligt. Frågan är bara hur man drar gränsen. Säg att du laddar ned en låt. Alternativet är att köpa skivan eller betala för en legal nedladdning, då är det egentligen så att du laddar ned för ett kommersiellt syfte.”

Själva konceptet att varje nedladdat musikstycke i själva verket är en förlorad försäljning har krossats till pulvermos sedan länge. Vetenskapliga studier har funnit att kanske en eller två nedladdningar av tio skulle ha kunnat leda till ett köp; jag misstänker att siffran i själva verket är betydligt lägre om man dessutom tar med gratistjänster såsom Spotify eller TheSixtyOne i beräkningarna.

Vad politikerna måste inse är att musikindustrins nuvarande distributionsmodell, baserad på en “okränkbar” upphovsrätt, är döende och saknar bevarandevärde. I en avvägning mot den personliga integriteten hos miljoner bredbandskunder och fildelande ungdomar, för att inte tala om den stora nytta som fildelning gör för samhället, måste den offras. Det är definitivt på tiden.

Peter Sunde inte det lätta byte SVT Debatt hade tänkt sig

Peter Sunde, en av männen bakom The Pirate Bay, blev inbjuden till SVT Debatt för att diskutera uppståndelsen som kommit genom att en av TPB:s användare lagt ut ett förundersökningsprotokoll inkluderande obduktionsbilder. Frågan i sig har väckt ganska stor uppmärksamhet i media den senaste veckan, men tyvärr tycks fokus snarare ha legat på hur hemskt det är att vanliga människor plötsligt kunde ladda ner offentliga handlingar utan att behöva gå via en myndighet, snarare än vilken praktidiot åklagaren var som inte fattade att han lade ut någons döda, nakna ungar för allmän beskådan när han gjorde bilderna offentliga. Fel redan från början alltså. Men här hade Sunde en chans att i en saklig debatt förklara TPB:s syn på saken.

Själva grundfrågan, hur man balanserar allas rätt till yttrandefrihet med vissas önskan att slippa “obekväma” åsikter och “olämpligt” material, är uråldrig och ganska intressant. Men när Sunde kom till tals hade Janne Josefsson precis pratat med pappan till de mördade barnen i telefon; pappan var naturligtvis inte överlycklig över det faktum att The Pirate Bay “publicerat” obduktionsbilderna (för övrigt en lögn i sig, som tycks spridas av dem som är okunniga om hur Internet och BitTorrent fungerar). Och Peter Sunde får exakt motsatsen till en saklig debatt kastad i ansiktet:

När väl mitt inslag kommer – så börjar det som jag påpekat att jag vägrat ställa upp i. Barnens pappa frågas känslomässiga frågor – och som om det vore det mest inövade i hela världshistorien skickas mikrofonen över till mig och Janne Josefsson frågar – “Vad vill du säga till pappan när du hör det här?”. Ordagrannt taget från det scenariot som jag påpekat ett antal gånger för SVT att jag inte var intresserad av att ställa upp i. Och nu är det live inför en miljon tittare eller så.

Citatet kommer från Sundes eget blogginlägg, som är långt men mycket läsvärt. Man kan visserligen hävda att Sunde var naiv som väntade sig en djup, nyanserad eller saklig debatt i ett TV-program – men även en obotlig cyniker som jag förväntar mig att löften hålles, åtminstone om de kommer från människor som har en backlash att vänta om löftet bryts. Backlash har det också blivit. SVT har faktiskt gått ut med en ursäkt, vilket tyder på att de åtminstone inser att de gjort fel. Tyvärr är det för lite och för sent. The Pirate Bay meddelar att man från och med nu avbryter alla kontakter med media.

Vi har förstås bara hört Peter Sundes sida av saken. Visst är det möjligt att det är som SVT skriver – en ren kommunikationsmiss vid inspelningen – men det är uppenbarligen inte hela sanningen. Ser man exempelvis på den senildementa kärring som av någon outgrundlig anledning också fick vara med i Debatt är det uppenbart att programmets syfte inte var att ge någon objektiv granskning:

Det är inte mitt fel att någon annan, lägger ut kränkande obduktionsbilder på Sara och Max, de båda mördade barnen i Arboga, sa Peter Sunde och flinade.

I c:a 10 minuter satt denna fjuniga skitungen och gnällde över hur taskiga alla var mot The Pirate Bay. Det var som att prata med en demenspatient. Nej förresten, demensjuka är mycket trevligare och framförallt ärligare

Där satt vi Debattstudion i Göteborg och försökte få Peter Sunde att ta ett enda litet, pyttelitet ansvar. Vad gör fanskapet? Jo, skyller på media. Hahhaha! Lille vän, du är så ute och seglar i motvind så det anar du inte.

Citat ur Ramona Franssons blogg (via Laakso). Läs hela – det är så patetiskt att det har ett underhållningsvärde i sig. Naturligtvis förklarar Fransson inte någonstans varför det skulle vara Peter Sundes fel att en av hans sajts medlemmar lade ut en offentlig handling för distribution via TPB. Denna människa släppte SVT in i studion, i vad som för Peter Sunde hade presenterats som en möjlighet till saklig och djup debatt! Inte konstigt att killen är sur. Det hade jag också blivit. Trots att Sunde och jag knappast håller med om någonting vad gäller politiken i övrigt så ger jag honom mitt fulla stöd i detta.

Uppdatering (23:45): Fransson har tagit tillbaka texten jag citerade ovan och skrivit ett nytt inlägg som håller en högre nivå och ger visst stöd till Sunde, samt kraftig kritik till SVT.

När vi ändå snackar om gammelmedias pågående förfall – jag är som många vet inget stort fan av bio (åtminstone inte om jag är intresserad av filmen snarare än sällskapet) utan föredrar mina filmer hemma, i lugn och ro. Ikväll kände jag för att titta på Pixars eller DreamWorks‘ senaste 3D-epos. Finns de på DVD? Nej. Går de att ladda ned via något av de lagliga alternativen? Nix pix (som om de lagliga alternativen var värda ett öre till att börja med). The Pirate Bay? Jepp, 30 minuter senare har jag båda två i fullt tillräcklig kvalitet för att rulla vid sidan av under tiden jag kodar lite kod. Jag hade gärna betalat en rimlig summa för den bekvämligheten. Varför får jag inte det för filmbolagen?

(This is) How smart people party

Jag har som vanligt varit pissusel på att uppdatera min blogg de senaste veckorna, men för en gångs skull kan jag härleda min upptagenhet till två konkreta händelser: Quarnevalen 2008 och Absolut Gotland. Båda studentfester av högsta klass, men med lite olika utformning. Quarnevalen känner väl åtminstone alla Stockholmsbor till; vissa tror att den bara inbegriper KTH-studenter, men det är fel, studenter från alla landets delar deltar. Idén är enkel: något hundratal lag bygger varsitt i förväg planerat ekipage på en vecka, därefter tågar ekipagen genom Stockholm City. Under byggveckan bjuds alla deltagare på obegränsade mängder gratis öl och på kvällarna är det fester med desto starkare (men dyrare) drycker.

Det borde ju vara ganska uppenbart vad som händer när man ger något tusental ur sveriges akademiska elit byggmaterial, powertools, en avzonad lekplats och gratis öl i en vecka? Succén är liksom ett faktum innan första spiken är satt i plankan eller svetslågan nuddat lacken på den första skrotbilen. Att östermalmsborna dessutom får stå ut med att samma låt spelas kontinuerligt, tolv timmar om dagen i en vecka, är bara grädde på moset. Och även om man kan ifrågasätta samhällsnyttan i att spärra av halva Stockholms innerstad så är publiksuccén ett faktum; Quarnevalen beskådas var tredje år av mellan 400 000 och en halv miljon människor.

Detta var för en vecka sedan – den här helgen har jag varit på Gotland och testat en betydligt mindre välordnad modell av studentfest, i form av Absolut Gotland. Konceptet är även här förföriskt enkelt; 1 400 studenter bokar upp hela Kneippbyn och röjer loss en långhelg. Naturligtvis med skyttelbussar mellan byn och systembolaget i Visby. Här snackar vi fest av minst sagt liberal karaktär: Alkoholen flödar och det hånglas i varenda buske. Saker som utskänkningstillstånd är obekväma fantasier, någon annans problem. Töntiga liveband som spelar samma usla Per Gessle-covers varje sommar förekommer inte, musiken kommer från överdimensionerade bilstereoanläggningar (effekt sisådär 1200 W) inbyggda i hjulförsedda lådor. Piratkopierat? Finns det någon annan sort?

Absolut Gotland (och liknande fester som exempelvis Sjöslaget) kan bäst beskrivas som en paus från verkligheten. Några dagars frihet att festa loss. Blir man hungrig så grillar man, blir man törstig dricker man, blir man trött somnar man (och när man vaknar har ens vänner tuschat en måttligt naturtrogen karikatyr av det manliga könsorganet i ens panna). Segregeringar på grund av inkomst, etnicitet eller kön förekommer inte. Alla är studenter, med eller utan (men oftast med) overall. Våld förekommer praktiskt taget inte. Det enda som möjligtvis blir lidande är levern och den personliga hygienen; efter tre dagar luktar ovven rök, kroppen är svettig, huvudet värker och huden svider. Men med en flicka i ena handen och en öl i den andra är det faktiskt sak samma.

Bilden föreställer min kompis Emmy i en för gotlandsfestande KTH-studenter typisk sinnesstämning och position. Jag hoppas att hon inte har något emot att jag använder bilden.

Uppdatering (2009-05-19 21:30): Emmy har lagt upp en väldig massa fler foton från AG. Kanske syns till och med jag på några av dem.

SF Anytime och film2home är fullständigt värdelösa

Film2Home

De lagliga svenska filmsajterna förlorar stort på användarvänlighet och utbud när de jämförs med piratsajterna, visar en undersökning som presenteras i Computer Sweden. Där jämförs den “olagliga” sajten ZML, som erbjuder ett brett utbud av filmer utan kopieringsskydd för cirka 30 kronor styck, med de “lagliga” sajterna SF Anytime och film2home. Slutsatsen är dräpande för de lagliga alternativen:

Jag upplevde ZML som jättebra. De svenska sajterna tänker väldigt mycket på begränsningarna, och verkar därmed tycka det är ok att bryta mot användarupplevelsen. Man ger inte kunderna vad de efterfrågar, säger Björn Jeffrey.

Jag surfade in på film2home och möttes av bilden ovan. Efter att ha klickat bort den kunde jag bläddra runt på sajten. Utbudet är inget vidare och en film kostar 139 kronor att ladda ned. Då med restriktiv DRM som hindrar mig från att exempelvis konvertera filmen till ett format som funkar på min handdator. Helt värdelöst. Då kan jag lika gärna köpa DVD:n för 199 kronor. Den är också kopieringsskyddad, men det “skyddet” är brutet sedan länge och därmed kan jag göra vad jag vill med filmen. Förutsatt att jag är villig att lägga ned det arbetet.

Eller så laddar jag bara ned filmen från närmaste piratsajt, helt gratis, med noll restriktioner! Eller betalar ZML trettio spänn för att slippa letandet, samt risken att filmen har dålig bild- eller ljudkvalitet. Ingen vettig människa kan rimligtvis vara förvånad över att “laglig” nedladdning av film på nätet blivit ett totalt fiasko.

Jonas Dahllöf, vd på SF Anytime, pekar på att branschen i dag bygger på release­fönster, och att det måste vara upp till upphovsmannen att bestämma när en film ska släppas.

Här är hela problemet. Vi som gillar film skiter fullständigt i hur filmindustrin vill paketera sitt material. Själva filmerna är det mestadels inget fel på (om man bortser från tycke och smak). Det är paketeringen som är problemet. Piratkopieringen är bara ett symptom; sedan 1996 eller så har musik- och filmindustrin låtit oss konsumenter gradvis vänja oss vid att kunna välja fritt ur ett enormt utbud av underhållning, i öppna och obegränsade format, till extremt låga priser, oftast gratis. Under en lång period fanns det inga lagliga alternativ alls. När de nu kommer är det med en servicenivå som vida understiger vad vi är vana vid. Fiasko? Naturligtvis!

Om någon från filmindustrin läser, var god fatta följande: Regionala begränsningar är inte OK. Att filmen släpps i Sverige eller på nätet märkbart senare än någon annanstans är inte acceptabelt. DRM är inte heller OK. Filmen måste hålla hög bild- och ljudkvalitet och vara i ett sådant format att jag fritt kan omvandla den efter behov. Tidsbegränsning är inte OK. Droppa hela grejen med “hyrfilm” – när filmen inte längre är bunden till något fysiskt som en DVD-skiva är hela konceptet meningslöst. Är filen på min hårddisk så är den min. Och sist men inte minst, reklam före, efter eller under filmen är inte heller OK. Håll den skiten på era webbsidor där den är lätt att blockera.

De flesta filmälskare är villiga att betala, så även jag, även om jag anser 139 kr/film en smula dyrt. Men då måste de lagliga alternativen vara värda pengarna.

Bert Karlsson förkroppsligar industrins undergång

Fast som jag var i en bilkö häromdagen gjorde jag ett litet räkneexempel i mitt huvud, avseende hur fildelning har revolutionerat musikdistributionen. Jag kom fram till att en enda privatperson, med relativt modesta medel (en dator och en internetuppkoppling) och relativt lite tid (mindre än en dag) kan producera och distribuera tillräckligt många perfekta kopior av ett album i digitalt format för att tillgodose hela sveriges befolkning. Kostnaden för produktion och distribution är approximativt 0,00 kr per kopia. Klimatpåverkan per kopia är lika obefintlig.

Samtidigt vill Bert Karlsson och andra idioter att vi skall betala 200 kr för ett album, tryckt på en skiva av pressad plast som det krävs ett helt nätverk av producenter, distributörer och säljare för att efter många turer (via kostsam marknadsföring) få ut till konsumenterna. Som i många fall går direkt hem, trycker in CD:n i datorn och rippar den till MP3 efter att ha kringgått kopieringsskyddet. Sedan hamnar CD:n på närmaste sopberg, trots att den redan gett upphov till stora utsläpp från produktionen, transporter med lastbil, butiker, osv.

CD:n är död. Fildelningen vann för tio år sedan, först nu verkar musikindustrin fatta att de har förlorat. Att skivaffärer och skivbolag går under är bara att applådera. Det är den oövervinnerliga teknikens framsteg i aktion. Den som vägrar anpassa sig skall lida en välförtjänt undergång.

Jag uppmanar alla att se debatten mellan Peter Sunde och Bert Karlsson på TV4:s webb-tv. Den som fortfarande har någon sympati för musikindustrins pågående undergång lär fort bli kvitt den. Sällan har jag sett någon begå självmord så spektakulärt inför rullande kameror.

Idiotmoderater

Jag skrev igår att riksdagsledamöter är som folk är mest, idag verkar det som om jag får äta upp mina ord. Nu har nio moderata riksdagsledamöter skrivit en osedvanligt korkad artikel där de går till angrepp mot fildelning, reform av upphovsrätten, sunt förnuft och sina egna partikamrater. Oscar Swartz har skrivit en våldsamt bra sågning av hela artikeln. Ett stycke måste jag dock själv kommentera:

Sanningen är att Sverige ligger ­efter i kampen mot nätpiraterna. I Nord­en och allt fler EU-länder skärps lagstiftningen till skydd för upphovsrätten. De är inga efterblivna polisstater utan kultur- och kunskapsnationer, ofta borgerligt styrda, som i god liberal anda värnar den intellektuella äganderätten. 

Att säga att “Sverige ligger efter i kampen mot nätpiraterna” är ungefär som att säga att “Kina ligger efter i kampen mot mänskliga rättigheter”. Lyckligtvis har Sverige varken resurser eller folkligt stöd för att bedriva något som helst “kamp” mot fildelare, vilket ju redan har konstaterats. Vidare så vill jag invända mot själva uttrycket “den intellektuella äganderätten”. Något sådant finns inte i svensk lag. Äganderätten gäller enbart materiella ting. Upphovsrätten motverkar äganderätten. Också detta är gammal skåpmat för den som läst några bloggar, och ingen ur upphovsrättsindustrin har kunnat bemöta det hittills.

Se även en annan lysande sågning från Copyriot av en artikel i Expressen där en bunt icke-namn från huvudsakligen filmindustrin ondgör sig över upphovsrättens (förhoppningsvis) stundande undergång.

En gratis öl till var och en av dessa hederskvinnor och -män!

Att vara upphovsrättskramare i Sverige idag måste svida. Efter att debatten om fildelning åter fick liv tack vare det utmärkta inlägg som sju moderater skrev i Expressen för en vecka sedan har debattens vågor gått höga, både i bloggvärlden och i tidningarna. Detta resulterade småningom i att Horace Engdahl, en i vanliga fall respektabel person, blev knuffad i ryggen av en bunt ruttnande pampar från upphovsrättsindustrin och publicerade ett svar. Som snavade redan i ingressen. Kanske blir det 2007 års mest sågade artikel, vad vet jag. Piratpartisten Rick Falkvinge var inte sen att plocka isär Horace. Idag blev det de sju moderaternas tur. Men nu har de blivit tretton!

Moderater

De är (i ordning som på bilden) Anders Hansson, Margareta Cederfelt, Ulf Berg, Lena Asplund, Karl Sigfrid, Lisbeth Grönfeldt Bergman, Staffan Appelros, Göran Montan, Ann-Charlotte Hammar Johnsson, Marie Weibull Kornias, Finn Bengtsson, Jeppe Johnsson och Sven Yngve Persson.

Att så många som tretton ordinarie riksdagsledamöter undertecknat inlägget är lite häftigt i sig. Man får onekligen leta rätt länge i pressens debattsidor innan man hittar artiklar som så många är villiga att sätta sina namn på. Det kan ha sin förklaring i att riksdagsledamötet, när allt kommer omkring, är som folk är mest: en stor andel av dem fildelar antagligen själva. Flera av dem, särskilt Karl Sigfrid, har länge gjort sina röster hörda till stöd för fildelning. Deras svar till Horace Engdahl och hans kompisar i DRM-maffian är förstås välskrivet, men ekar i övrigt vad alla har kunnat läsa i bloggosfären den senaste veckan. Följande snutt var dock ny för mig:

Något som tycks komma som en nyhet för Horace Engdahl och hans allierade fildelningsmotståndare är att moderaterna värnar yttrande- och informationsfriheten. Om de gjort sin hemläxa hade de vetat att vi gick till val på att avkriminalisera fildelningen. Följande gick att läsa på moderaternas hemsida: “Dagens hårda lagstiftning har plötsligt gjort miljoner svenskar till brottslingar. Sådana lagar kan man givetvis inte acceptera! Har riksdagen tagit en lag som inte fungerar i verkligheten får man inte vara rädd att ändra lagen.”

Hoppla! Jag har bevisligen inte gjort min hemläxa, för jag trodde att moderaternas – och Reinfeldts – snack om fildelning före valet 2006 var röstfiske utan substans. Ändå röstade jag på dem, godtrogen  som jag är. Men det är alltså ett officiellt vallöfte från regeringens största parti att avkriminalisera fildelningen! Ytterligare ett bevis på att Sverige ligger miltals före resten av den industrialiserade världen när det gäller att anpassa upphovsrätten till dagens teknik och verklighet (det kan förvisso hävdas att upphovsrätten varit ur fas med verkligheten i flera hundra år, men det är en annan diskussion).

En annan mumsig fildelningskaramell som ramlat ned är att åklagaren grävt ned stridsyxan i rättegången där en Linköpingsbo står anklagad för fildelning. Bevisningen visade sig vara helt värdelös, så nu måste rättegången tas om från början. Dock utan kammaråklagaren, som klokt konstaterar att det krävs oacceptabla mängder resurser för att ens försöka stävja fildelning genom rättegångar. Och då skall man ha i åtanke att detta bara gäller ett enda fall, av relativt små proportioner (den åtalade påstås ha delat ut 30-talet filmer och 23 000 låter). Skulle man lägga nödvändig mängd av statens resurser på att utreda alla miljoner filmer och låtar som delas ut av svenska hem under ett typiskt dygn är det snabbt konstaterat att en hel del mördare, rånare och våldtäktsmän skulle få gå fria istället.

Det verkar inte som en bra idé.