Recension: Någon annan betalar

Någon Annan Betalar

Vid få tillfällen blir diskussionen om vilka skattesatser vi ska ha lika aktuell som under valrörelsen. I en hysterisk kamp om att framstå som mest ekonomiskt ansvarstagande har partierna valt olika linjer i sin marknadsföring. Gemensamt är dock att fokus ligger väldigt mycket på vad skattepengarna ska användas till: jobb, välfärd, rikets försvar, renare miljö, jämställdhet och annat som obestridbart ligger i allas vårt intresse. Någon annan betalar ställer den minst lika relevanta frågan: varför spenderar vi massor av pengar på saker som uppenbarligen inte ligger i allas vårt intresse?

“Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Gustav Möller (s)

Redan tidigt görs klart att filmen inte är partipropaganda åt något håll och inte heller en propaganda mot skatt. Det finns tyvärr inte med i YouTube-versionen, men innan filmen började berättade filmskaparen Martin Borgs rörande för oss i publiken om hur hans liv och många andras har räddats av skattefinansierad sjukvård. Frågan är inte varför vi betalar så mycket skatt – utan hur mycket mer nytta våra skattepengar skulle kunna göra om de inte slösades bort på kommunala prestigeprojekt och felinvesteringar, flertalet exempel på vilka utgör filmens grundstomme. Varvade med dessa ges kommentarer av Maria Wetterstrand (miljöpartist), Inga-Britt Ahlenius (revisionsexpert m m) och Johan Norberg (liberal debattör).

En enkel uppradning av misslyckade investeringar skulle lätt kunna bli tråkig; faktum är att boken som ligger till grund för filmen, 365 sätt att slösa med dina skattepengar, lätt blir repetitiv och tröttsam efter ett tag. Filmen är ett slags “topplista” från boken, där slöserierna presenteras ömsom i form av clownsketcher, ömsom i form av intervjuer med ansvariga politiker. Tempot är högt och gapskratten är många, men fastnar lite i halsen när man ser vilka summor det rör sig om. Vad är 250 miljoner i sjuksköterskor räknat, någon som vet? Och när man ser historien om hur Kristianstads kommun spenderar en halv miljon kronor per år på taxi för att frakta några portioner mat 110 meter samtidigt som man drar in på färskpotatisen till äldreboenden så vill man bara sträcka sig genom rutan och strypa den ansvarige.

Alla som har någon som helst åsikt om skatter i Sverige borde se den här filmen, för sjukdomsinsikt är det första steget mot en lösning. Idag finns tyvärr mycket begränsade möjligheter att beivra eller bestraffa den som slösar med allmänna medel – det togs bort 1986 och har aldrig återinförts. Är det inte på tiden? Enbart var fjärde år har vi möjlighet att rösta bort de politiker som missköter sig, vilket uppenbarligen är otillräckligt, och slösarna finns över hela det politiska spektrat. Skälet till att det krävdes en frivilligfinansierad film för att få upp frågan på dagordningen är hyfsat uppenbart: massmedia i Sverige är till stor del beroende av statliga pengar, i praktiken rena bidrag till vinstdrivande företag. Man biter inte den hand som föder en.

Så ta och se Någon annan betalar nästa gång du har en timme över. Någon annan har betalat för den (ha!), så du får se den helt gratis. Dessutom är den rejält underhållande. Men efter att ha sett den så går det aldrig mer att se ett politiskt budskap om hur “vi prioriterar X före sänkta skatter” utan att få en klump i magen. Oavsett från vem eller vilket parti som budskapet kommer.

Bara 10 år efter alla andra…

D-oh!

Kära Universal och Sony Music, i egenskap av musikälskare vill jag välkomna er till 2000-talet. Synd att det redan är 2011 i den värld vi konsumenter lever i.

Det som har hänt, för det har det faktiskt, är att två stora skivbolag har meddelat att man nu kommer att släppa ny musik på CD och radio samtidigt, så att konsumenterna ska kunna köpa den så fort den finns tillgänglig, istället för sex veckor senare som tidigare var standard av “marknadsföringsskäl”.

“What we were finding under the old system was the searches for songs on Google or iTunes were peaking two weeks before they actually became available to buy, meaning that the public was bored of – or had already pirated – new singles”

Orden kommer från David Joseph, chef för Universal Music, och han har naturligtvis rätt. Faktum är att det hela är ett sant genidrag. Åtminstone om vi låtsas att det är 1999 och inte 2011. Det är ju fullständigt självklart, för varje människa med en halv fungerande hjärncell eller fler, att man inte gör kunderna nöjda på att vägra sälja en vara bara för att man kan. Om jag ser en stor reklamskylt för en ny produkt som lockar mig, går till butiken för att köpa den och finner att den inte är till salu förrän om sex veckor fastän jag kan se flera stycken i skyltfönstret och hundratals lådor inne på lagret, då kommer jag att naturligtvis inte att lämna butiken glad och belåten.

Enda anledningen till att en så idiotisk affärsmodell har kunnat fungera för ickemateriella varor är att det fram tills 1999 eller så åtminstone krävde lite tekniskt kunnande för att helt enkelt piratkopiera alla låtar man ville ha. Sen kom Napster, 2003 kom The Pirate Bay och så småningom hamnade vi där vi är idag. Den enda ljusningen som musikindustrin har sett på 10 år är tjänster som Spotify, iTunes och liknande där musikindustrins produkt finns att köpa i ett format som moderna konsumenter faktiskt kan tänka sig att betala för. Även om vi ibland fått vänta sex veckor helt i onödan. Notervärt är att ingen av dessa tjänster har startats av redan etablerade företag inom musikindustrin.

Det finns moraliska invändningar mot piratkopiering. Men det totala konsumentförakt som musikindustrin – i gott sällskap med filmmakare och andra – uppvisar tar ganska effektivt död på alla moraliska betänkligheter jag eventuellt har inför att piratkopiera ett musikstycke om jag inte kan få tag i det via mitt (betalda!) Spotify-konto, eller genom att betala några kronor för en MP3:a. Vi får hoppas att Universal/Sonys agerande startar en trend. Exakt samma problem finns ju nämligen också när det gäller film och TV-serier. Om jag följde House, vilket jag inte gör, skulle jag förmodligen skriva ett argt blogginlägg om hur idiotiskt det är att en svensk tittare som inte vill vänta månader/år på senaste avsnittet har ett enda alternativ. En dag kanske distributörerna inser att de flesta svenskar förstår engelska och gärna skulle betala för dagsfärska avsnitt direkt hem i datorn.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Biograferna är stoppklossar

Det var rätt länge sedan jag gick på bio. Dels har jag knappt tid, dels är det för dyrt, dels är upplevelsens kvalitet alltför oförutsägbar. Med detta menar jag att även om filmen mot förmodan är bra så riskerar man fortfarande att hamna i samma salong som någon eller några som medvetet eller omedvetet gör sitt bästa för att förstöra upplevelsen för alla andra.

Jag avnjuter däremot gärna en bra film i hemmets lugna vrå, vid precis den tidpunkt och med precis det sällskap som passar mig. Tyvärr är detta idag inte möjligt utan omfattande användande av fildelningssajter, vilket i praktiken gör att jag tittar på ganska lite film. De lagliga alternativen är som bekant urusla (ja, Voddler också) och har en film inte släppts på DVD går för det mesta även The Pirate Bay bet på att ge mig en version som är värd att se.

Tyvärr har vi ett släpankare som är fastkedjat i nätfilmbutikernas kollektiva anklar: nämligen biografbranschen. Biograferna ska ha ensamrätt i fyra månader på varje ny film och det krävs knappast ett geni för att lista ut att intresset är som störst under den perioden. Fick nätbutikerna konkurrera på lika villkor med biograferna skulle det förmodligen göra underverk mot piratkopieringen. Naturligtvis skulle mängder av biografer få stänga igen, men är inte hela den branschen i behov av en rejäl omstrukturering redan nu? Jag vill hävda att merparten av alla biografer lever på övertid.

Den svenska biografindustrin har nämligen sitt eget släpankare i form av det så kallade Filmavtalet, vilket kräver att 10% av bruttobiljettintäkterna går till “svensk filmproduktion” – ni vet, alla de där filmerna som knappt någon hör talas om och ännu färre faktiskt vill se. Filmavtalet, som i grunden är en 60-talskonstruktion, är idag frivilligt vilket innebär att alla nätbutiker står utanför. Föga förvånande finns det krafter som verkar för att ersätta det frivilliga avtalet med en lag som tvingar alla som säljer film i någon form att donera pengar till svensk filmindustri.

Det hela är naturligtvis fullständigt absurt, oavsett om det rör sig om ett avtal eller en lag. Varför ska en industri som inte klarar av att gå med vinst på egen hand hållas under armarna av staten, eller värre, tilldelas pengar som stulits från fungerande verksamheter? Marknaden – vi konsumenter – ska avgöra vilka filmer som är värda att betala för, inte ett gäng kultursnobbar som avlönas med skattepengar! Jag har förstås inget emot att det görs “smala, konstnärliga” filmer. Däremot anser jag att producenter av dylika får finansiera sina hobbies ur egen ficka, precis som alla vi andra.

Peter Sunde inte det lätta byte SVT Debatt hade tänkt sig

Peter Sunde, en av männen bakom The Pirate Bay, blev inbjuden till SVT Debatt för att diskutera uppståndelsen som kommit genom att en av TPB:s användare lagt ut ett förundersökningsprotokoll inkluderande obduktionsbilder. Frågan i sig har väckt ganska stor uppmärksamhet i media den senaste veckan, men tyvärr tycks fokus snarare ha legat på hur hemskt det är att vanliga människor plötsligt kunde ladda ner offentliga handlingar utan att behöva gå via en myndighet, snarare än vilken praktidiot åklagaren var som inte fattade att han lade ut någons döda, nakna ungar för allmän beskådan när han gjorde bilderna offentliga. Fel redan från början alltså. Men här hade Sunde en chans att i en saklig debatt förklara TPB:s syn på saken.

Själva grundfrågan, hur man balanserar allas rätt till yttrandefrihet med vissas önskan att slippa “obekväma” åsikter och “olämpligt” material, är uråldrig och ganska intressant. Men när Sunde kom till tals hade Janne Josefsson precis pratat med pappan till de mördade barnen i telefon; pappan var naturligtvis inte överlycklig över det faktum att The Pirate Bay “publicerat” obduktionsbilderna (för övrigt en lögn i sig, som tycks spridas av dem som är okunniga om hur Internet och BitTorrent fungerar). Och Peter Sunde får exakt motsatsen till en saklig debatt kastad i ansiktet:

När väl mitt inslag kommer – så börjar det som jag påpekat att jag vägrat ställa upp i. Barnens pappa frågas känslomässiga frågor – och som om det vore det mest inövade i hela världshistorien skickas mikrofonen över till mig och Janne Josefsson frågar – “Vad vill du säga till pappan när du hör det här?”. Ordagrannt taget från det scenariot som jag påpekat ett antal gånger för SVT att jag inte var intresserad av att ställa upp i. Och nu är det live inför en miljon tittare eller så.

Citatet kommer från Sundes eget blogginlägg, som är långt men mycket läsvärt. Man kan visserligen hävda att Sunde var naiv som väntade sig en djup, nyanserad eller saklig debatt i ett TV-program – men även en obotlig cyniker som jag förväntar mig att löften hålles, åtminstone om de kommer från människor som har en backlash att vänta om löftet bryts. Backlash har det också blivit. SVT har faktiskt gått ut med en ursäkt, vilket tyder på att de åtminstone inser att de gjort fel. Tyvärr är det för lite och för sent. The Pirate Bay meddelar att man från och med nu avbryter alla kontakter med media.

Vi har förstås bara hört Peter Sundes sida av saken. Visst är det möjligt att det är som SVT skriver – en ren kommunikationsmiss vid inspelningen – men det är uppenbarligen inte hela sanningen. Ser man exempelvis på den senildementa kärring som av någon outgrundlig anledning också fick vara med i Debatt är det uppenbart att programmets syfte inte var att ge någon objektiv granskning:

Det är inte mitt fel att någon annan, lägger ut kränkande obduktionsbilder på Sara och Max, de båda mördade barnen i Arboga, sa Peter Sunde och flinade.

I c:a 10 minuter satt denna fjuniga skitungen och gnällde över hur taskiga alla var mot The Pirate Bay. Det var som att prata med en demenspatient. Nej förresten, demensjuka är mycket trevligare och framförallt ärligare

Där satt vi Debattstudion i Göteborg och försökte få Peter Sunde att ta ett enda litet, pyttelitet ansvar. Vad gör fanskapet? Jo, skyller på media. Hahhaha! Lille vän, du är så ute och seglar i motvind så det anar du inte.

Citat ur Ramona Franssons blogg (via Laakso). Läs hela – det är så patetiskt att det har ett underhållningsvärde i sig. Naturligtvis förklarar Fransson inte någonstans varför det skulle vara Peter Sundes fel att en av hans sajts medlemmar lade ut en offentlig handling för distribution via TPB. Denna människa släppte SVT in i studion, i vad som för Peter Sunde hade presenterats som en möjlighet till saklig och djup debatt! Inte konstigt att killen är sur. Det hade jag också blivit. Trots att Sunde och jag knappast håller med om någonting vad gäller politiken i övrigt så ger jag honom mitt fulla stöd i detta.

Uppdatering (23:45): Fransson har tagit tillbaka texten jag citerade ovan och skrivit ett nytt inlägg som håller en högre nivå och ger visst stöd till Sunde, samt kraftig kritik till SVT.

När vi ändå snackar om gammelmedias pågående förfall – jag är som många vet inget stort fan av bio (åtminstone inte om jag är intresserad av filmen snarare än sällskapet) utan föredrar mina filmer hemma, i lugn och ro. Ikväll kände jag för att titta på Pixars eller DreamWorks‘ senaste 3D-epos. Finns de på DVD? Nej. Går de att ladda ned via något av de lagliga alternativen? Nix pix (som om de lagliga alternativen var värda ett öre till att börja med). The Pirate Bay? Jepp, 30 minuter senare har jag båda två i fullt tillräcklig kvalitet för att rulla vid sidan av under tiden jag kodar lite kod. Jag hade gärna betalat en rimlig summa för den bekvämligheten. Varför får jag inte det för filmbolagen?

Lina Inverse är tillbaka!

Jag gillar anime, likt ganska många andra i och kring min generation, men det är rätt sällan jag skriver om det här på bloggen. Detta förtjänar dock en blänkare: för första gången på sju år (elva år om man bara räknar TV-serierna) har det gjorts en ny utgåva av superklassikern Slayers. Slayers är en av de bästa och mest långlivade manga/anime-serierna någonsin, varför en ny utgåva varit hett efterlängtad. Slayers Revolution, som den nya TV-serien heter, ser dessutom ut att förvalta arvet utomordentligt väl. Jag har inte sett några engelsktextade releaser av första avsnittet på nätet ännu, men väl japanska i hög kvalitet. Det räcker långt för oss nördar. ^_^

Wille ser på film

I brist på bättre att göra ägnade jag helgen åt att se på film. Jag älskar film – problemet är att en typisk rulle tar 2-3 timmar att se igenom, och jag har sällan så mycket fritid (som inte redan är intecknad till viktigare saker). Men sommaren för ju med sig fördelen att man har lite mer tid att ägna åt mindre viktiga saker, och jag har faktiskt hunnit med att se fem långfilmer den här helgen – eller sex, om man räknar misslyckanden. De utvalda:

Ocean’s Eleven – Mästertjuven George Clooney och hans tio kompisar reser till Las Vegas för att utföra århundradets kupp och råna tre kasinon på en kväll. Action med mycket humor och många bra skådisar. Julia Roberts, whoho! Minuspoäng för att man tänjer lite väl mycket på fysikens lagar – inte ens en gymnasieelev med en halv hjärna skulle ha låtit sig luras. Fyra kasinon av fem.

Ocean’s Twelve – Arg kasinoägare söker blodig hämnd på Clooney och hans gäng, och det slutar med att densamme utmanas av “The Night Fox” i syfte att avgöra vem som är världens bäste tjuv. Lika bra skådisar som första filmen men en story som inte kan stå på egna ben och lägger för mycket energi på att förvirra publiken. Tre av fem i betyg.

Next – Nicolas Cage spelar socialt missanpassad trollkarl som kan se in i framtiden på riktigt. Men bara sin egen framtid, och bara två minuter. Fanatisk FBI-agent får nys om hans “gåva” och bestämmer sig för att han skall bistå i en utredning av kärnvapensmuggling, mot sin egen vilja. På flykt från FBI lyckas Cage’s karaktär också hitta sig en söt tjej, som därefter ägnar hela filmen åt att vara damsel in distress. Lagom stereotypt. Popcornfilm utan riktigt slut. Tre av fem atombomber.

Shooter – Framstående men desillusionerad prickskytt i den amerikanska armén blir ombedd att försöka hindra ett mord på presidenten – som slutar med att han själv blir utpekad för mordet på en afrikansk biskop(!). Därefter blir det Enemy of the State för hela slanten. Lysande actionscener och skådespeleri som håller hela vägen till slutet. Om man sväljer bristen på realism i vissa scener är detta en absolut keeper. Fem av fem måltavlor.

Apocalypto – Mayacivilisationen närmar sig sin undergång och de styrande bestämmer sig för att börja offra människor till gudarna i hopp om bättre tider. Den här filmen (som Mel Gibson regisserat) hade jag stora förhoppningar inför, men jag orkade inte ens se hela. Kanske nåt för den som gillar att se blåmålade infödingar få sina inälvor utslitna inför en jublande publik, men jag finner den inte ens värd att ladda ned. Noll poäng.

300 – När det persiska imperiet invaderar Grekland med en slavarmé på över en miljon, tar kung Leonidas av Sparta på sig att försvara sitt land med en armé bestående av blott 300 män. Filmen är baserad på ett riktigt slag vid Thermopylae år 480 före kristus, men den historiska exaktheten ligger inte i fokus – snarare är detta en fantastiskt välgjord actionfilm av det kladdigare slaget. Jag förväntade mig två timmar av glänsande svärd och flygande lösa kroppsdelar och fick ungefär det. Ändå inte en film jag känner för att se om. Tre av fem THIS IS SPARTAAAA!!