Låt Saab dö – andra behöver kompetensen

Det är redan gamla nyheter att Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson säger nej till att låna ut en miljard kronor till Koenigsegg Group. En del anser naturligtvis att detta är jättehemskt. Själv kan jag bara applådera. De senaste 20 åren har Saab varit en enda stor, blödande förlustmaskin som påstår sig tävla med BMW och Audi men som inte ens kan spöa tjeckiska lågprismärket Skoda på hemmaplan. Det finns därmed en positiv sida av att Saab går i konkurs – all den kompetens som eventuellt finns bland de anställda frigörs därmed och kommer mer dugliga företag till gagn. Men hade jag jobbat på Saab och varit någorlunda kompetent i det jobbet så hade jag flytt för länge sedan.

Ett argument som ofta lyfts fram är att det i teorin är billigare för staten att låna ut/köpa upp Saab än att ta konsekvenserna (i form av arbetslöshet, osv) av att Saab går under. Men då ser man ofta bara på den kortsiktiga kostnaden för själva lånet/köpet och ignorerar, eller underskattar, glatt det faktum att ingenting alls tyder på att Saab kommer att börja gå med vinst inom de närmaste seklen. Oavsett vem som blir nästa ägare kommer man antingen att behöva strukturera om företaget från grunden (=avskeda folk) eller räkna med många, många förlustår. Och experterna tvivlar på att Koenigsegg Group har vad som krävs. Förstå mig rätt – jag ser gärna att Saab återuppstår som en framgångsrik biltillverkare i Koeningseggs ägo – men jag skulle inte satsa en spänn av mina egna pengar på projektet.

Jag blir besviken när normalt sett vettiga personer som Alrik SöderlindAuto Motor & Sport (i nr 18, 25 aug 2009 – artikeln ej online) beklagar sig över att regeringen inte häller pengar över Saab när man faktiskt är delägare i andra företag. Alrik menar också att eftersom andra länders regeringar i vissa fall har lagt stora belopp på att rädda inhemsk bilindustri bör Sverige göra detsamma. Men vad den gode Alrik och andra då missar är att det är skillnad på normalt sett välskötta företag som bara fått sig en törn av “krisen”, och företag i bottenligan som inte gjort någon anmärkningsvärd vinst på 20 år, inte visar några tecken på att börja göra det och där lågkonjunkturen bara var ytterligare en spik i kistan.

Så Koeningsegg, köp Saab för era egna pengar eller låt det dö. Det är kanske på tiden.

Nej, Saab/Sahlin kommer inte att ro hem det här

Eftersom jag i min bekantskapskrets är känd som något av en bilnörd har jag flera gånger den senaste tiden fått frågan om hur jag tror att det kommer att gå med Saab. Mitt svar är att det inte är ett dugg förvånande att Saab håller på att gå omkull nu – det som däremot förvånar mig är att det inte hände redan för fem år sedan. Saab har under de senaste tio åren inte haft en enda modell i sitt utbud som varit klassledande, eller ens särskilt konkurrenskraftig som bil betraktad. Saabs bilar är visserligen nära toppen av sin klass på en punkt – säkerhet – ett område som, symptomatiskt nog, aldrig givits någon som helst fokus i deras marknadsföring.

Nej, istället för att fokusera på de områden där Saabs bilar faktiskt har en chans att hävda sig i konkurrensen har man försökt spela på sin (snällt sagt avlägsna) relation till stridsflygplansindustrin. Knappast en bransch man förknippar med säkerhet i första hand. Snarare extrema prestanda, vilket i en bil kanske skulle kunna kopplas till sportighet, men Saabs bilar är inte heller särskilt sportiga. Den värsta motorn du kan få in i en ny Saab 9-5 når knappt upp till mellanklass i en BMW, Mercedes eller Audi. Saabar är komfortabla snarare än sportiga, vilket förvisso alltid gått bra hem i Sverige (tack vare de långa avstånden och ofta halvsunkiga vägarna) men inte heller på detta område har man lyckats nischa in sig i marknadsföringen.

Sedan var det modellprogrammet. Under de senaste tio åren har Saab lyckats lansera TVÅ egna modeller, med de otroligt fantasifulla namnen 9-3 och 9-5. Jämfört med nästan vilket konkurrerande bilmärke som helst inser man snabbt hur patetiskt det är. Ser man till marknadsföringen, prisbilden (före rabatter) och hur märket behandlas i biltidningar skulle man kunna tro att Saab konkurrerade i samma liga som Volvo och de ovannämnda tyskarna. Men då duger det inte att ha ett modellprogram som består av två ungefär likadana kombi/sedaner (plus en tyvärr ganska bortglömd cab) – det är nya modeller som ger blickar, får tidningsartiklar skrivna, gör folk medvetna om att ett märke är kapabelt att utvecklas. Räkna bara på hur många nya modeller Volvo har släppt sedan år 2000, om jämförelsen med de stora tyska premiummärkena känns orättvis.

Den uppmärksamme noterar kanske att jag skrev två egna modeller ovan. När GM år 2005 skulle utöka modellprogrammet med en SUV och en mindre sportmodell gjorde man på det i bilvärlden avgjort sämsta sättet: man tog helt enkelt två existerande modeller från andra märken, hängde på lite Saab-inspirerad styling och sålde dem rakt av. I Saabs fall var den mindre sportmodellen 9-2X, eller Subaru Impreza, en billig plåtburk som visserligen är ganska rolig att köra men totalt berövad alla Saab-typiska egenskaper – de folk faktiskt vill ha, alltså – såsom komfort och säkerhet. SUVen var om möjligt ännu värre: 9-7X, eller Chevrolet Trailblazer, ett stenåldersbygge, “USA-komfortabel” (läs: svajigt slagskepp) vars främsta egenskap är att den slukar enorma mängder bensin. Det bästa med dessa två modeller var att de inte lanserades i Sverige, där bara nyheten om de två “nya” modellerna förmodligen gjorde tillräckligt för att skada Saabs image.

Kort sagt: Att någon skulle vilja köpa en Saab, eller företaget Saab Automobile, som det ser ut idag är mig fullständigt oförståeligt. Läggs företaget ned så friställs ju den kompetens man eventuellt har kvar bland de anställda, varpå mer välskötta företag kan ta över den. Saab har varken producerat konkurrenskraftiga fordon eller uppvisat konsekvent svarta siffror på 10-15 år, lite beroende på vem man frågar och hur man räknar. Varumärket kanske fortfarande kan räddas, om man får en ny ägare som skyndsamt reparerar den skada som GM gjort under det senaste decenniet. Men frågan är om man då inte hellre lägger sina pengar på något nytt märke, som inte bär på Saabs bagage?

Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson inser det här. Jag tror att största delen av svenska folket inser det också, för av opinionen att döma belönas regeringen för sin kompetenta hantering av finanskrisen i stort, där Saabs undergång väl får anses vara det som fokus hamnat mest på för svensk del. Frågan är om detta blir sista spiken i kistan för Mona Sahlin? Opinionsundersökningar i all ära, men av någon anledning tycks de tas på större allvar än de förtjänar av såväl bloggare som politiker. Kan Sahlin sitta kvar om alliansen går om de rödgröna redan så här långt före valet?

Odubbade vinterdäck är skit!

Då har så äntligen Det Stora Snökaoset infunnit sig, med stora krigsrubriker som bevisar att ja, för vissa som bor i detta avgjort jävligt kalla land kommer vintern som en stor överraskning varje år. Nu föll den första snön här i Stockholm inte på en vardag, vilket mildrade effekten något. Gick faktiskt helt okej för mig att åka Sundbyberg-Hammarby med bil idag, trafiken var oerhört gles och ingen verkade ha fastnat, antagligen en kombination av att folk undvek bilen på grund av rubrikerna och att vi som faktiskt var ute och körde var väl förberedda.

För allvarligt talat, vad tänker folk med som inte krängt på vinterdäcken ännu fastän det är november? I helgen såg jag en gubbe som i värsta snökaoset stod och bytte däck på sitt gamla vrak, mitt på gatan. Av åldern att döma måste han ha upplevt 50-60 vintrar redan. Varför då avsiktligt göra det svårt för sig genom att vänta till sista stund? Då var han ändå inte en av de idioter som ger sig ut på vägarna med sommardäck, eller nästan lika illa, odubbade vinterdäck. Dessa livsfarliga skräpdäck har på sistone haussats till skyarna av bland annat Vägverket, som menar att vi som hellre kör på vägen än brevid den är elaka miljöbovar.

Testerna talar varje år sitt tydliga språk: Skillnaden mellan dubbdäck och dubbfria vinterdäck är avgörande när det gäller att undvika en olycka. Även om man skiter i vad biltidningarna trycker råder det ingen brist på forumtrådar som den här där skillnaden bekräftas. Visst, dubbdäck är bullriga. Visst, på torr eller välplogad asfalt är det ingen skillnad. Men gissa vad, det är inte på torr eller välplogad asfalt som olyckorna sker! Det är på is och tätpackad snö, och där är friktionsdäck fullständigt värdelösa!

På tal om miljöpåverkan, förresten; det räcker med att en enda idiot med fel sorts däck skall sladda in i mitträcket på Essingeleden en snöig eftermiddag för att trafiken skall bli stående. Tiotusentals bilar som går på tomgång, timme efter timme. Det kan man kalla miljöpåverkan!

Veganen säger: ät mindre kött!

En grånande indier som 99% av sveriges befolkning aldrig har hört talas om säger att vi borde äta mindre kött för att rädda miljön. Inte helt oväntat är han själv vegan. Detta har på något vis blivit en huvudnyhet i flera stora svenska tidningar, troligen helt enkelt därför att kontroversiella uttalanden från “högt uppsatta” personer alltid är nyhetsstoff, oavsett om påståendet är särskilt vettigt eller intressant i sig. Nu gäller det dock klimathysterin. Som bekant är hela vår livsstil ett hot mot oss själva, alla andra, världen, universum och varenda köttbulle vi äter DÖÖÖÖDAR en oskyldig liten blå fågel någonstans i Östergötland.

Give me a fucking break.

“Klimathotet” och alla påstådda försök att bekämpa det handlar huvudsakligen om tomma symbolhandlingar. Privatbilister pressas åt så hårt att bilentusiasten riskerar att bli en utdöende art om 10-20 år. Samtidigt gör man i princip ingenting åt utsläppen från de tunga vägtransporterna. I Sverige springer småligisterna runt och knivar däcken på SUVar; men Kina, Indien och andra länder som ligger 20 år efter oss i utvecklingen tillåts släppa ut hur mycket skit som helst i luften. Varför?

Visst ska vi leva så miljövänligt som möjligt, under förutsättning att det inte innebär inskränkningar av livskvaliteten. Särskilt när det gäller fossila bränslen borde det vara enkelt: fixa en elbil som är snygg, prisvärd och rolig att köra så ställer jag mig först i kön för att köpa (det får gärna vara en BMW). Men det räcker inte. Enligt miljöfascisterna måste varenda förbränningsmotor bort, bort, bort, oavsett om det finns några vettiga alternativ (cykel räknas inte). Sådan idioti ger mig lust att börja hälla spillolja i närmsta vattenskyddsområde.

Det viktigaste är trots allt inte själva planeten, utan människorna på den. Om vi måste offra sådant som är viktigt för oss, bara för att jorden inte ska öka ett par grader i medeltemperatur, så är jag av den bestämda uppfattningen att klimatet allt får stryka på foten. Jag ställer hellre mitt hopp till den tekniska utvecklingen. Även om vi sabbar planeten kommer vi förmodligen att kunna fixa den en dag. Men tills dess tänker jag inte göra avkall på några av de saker som gör livet värt att leva. Som Maddox sa, för varje djur du inte äter, ska jag äta tre!

Provkörd: (Nya) Fiat 500

Eftersom jag själv kör en bil som är en nytolkning av en gammal klassiker blev jag nyfiken när Fiat lanserade sin nya 500, en småbil som åtminstone enligt marknadsföringen skulle vara för Fiat vad Mini var för .. öh, BMW? En liten, rolig bil med fokus på design och körglädje. Precis sånt jag vill ha, alltså! Det var därför med vissa förväntningar som jag begav mig till närmaste Fiat-handlare för en provtur.

Det bra: Designmässigt är bilen klockren. Den är “söt” och härligt nyretro men saknar kanske det “tuffa” jag ser i MINI Cooper. Däremot är den mycket mer intressant att titta på än t ex Toyota Aygo med vänner, som ju spelar i samma prisklass. Även interiören är helt OK, trots uppenbart billiga material känns den välbyggd och avgjort mindre billig än vad man får i den ovannämnda Aygo. Huvudinstrumentet påminner om det i nya Honda Civic, all information kombineras på en relativt liten yta utan att för den sakens skull bli otydlig. Dessutom är Fiat 500 en mycket billig bil, grundpriset med största motorn är knappt 150 000 kronor.

Fiat 500 är dessutom fullastad med tekniska leksaker, som till skillnad från många andra märken inte kostar skjortan. Det finns två utrustningspaket att välja på utöver grundutförandet: “Lounge” och “Sport”. Gissningsvis lär mycket få köpa bilen i grundutförande eftersom man då tvingas klara sig utan livsnödvändiga funktioner såsom AC och radio. I båda paketen ingår Bluetooth och USB-ingång för anslutning av musikspelare, med röststyrning(!) och “Lounge”-paketet innehåller även glastak.

Det dåliga: Om det är körgläde du är ute efter ska du inte ha en Fiat 500. För det första sitter man alldeles för högt upp, precis som i en Smart. Första kurvan jag försökte ta på “MINI-vis” krängde bilen så mycket att jag blev orolig för att den skulle välta. Vidare saknar Fiat 500 den precision i ratt, pedaler och växelspak som krävs för att ge en sportig körkänsla – växelspaken tycks vara ansluten till lådan med gummiband och även om styrservot tar i för kung och fosterland när det krävs så sker det osofistikerat, utan någon feedback till föraren.

Fiat 500 bjuder heller inte på någon som helst prestanda – den största motorn som finns just nu är en skrikig bensinfyra på 1,4 liter och 100 hästar. Trots den låga volymen och effekten räknas den inte som miljöbil – för det måste man välja en ännu klenare motor, antingen bensinaren på 1,2 liter (69 hk) eller dieseln på 1,3 liter (75 hk). Den senare har åtminstone turbo och därmed lite bättre vrid än bensinalternativen. Miljöfrämjande finesser såsom start/stopp-automatik, bromskraftsåtervinning och dylikt saknas dock helt.

Vem ska ha en Fiat 500? Du som sneglat på en Toyota Aygo, Citroen C1, Peugeot 107 eller Smart men vill ha en bil som du inte behöver skämmas för att bli sedd i. Du som gillar cool design och tekniska leksaker men egentligen inte bryr dig mer om körglädje än att du helst kommer från punkt A till B på rimlig tid.

Vi MINI-ägare kan emellertid ta det lugnt. Fiat 500 är ingen konkurrent – ännu. Det finns visserligen en mer racemässig variant i faggorna, under namnet Abarth, men den sägs inte komma till Sverige. Själv skulle jag hellre se en modell med eldrift som inte bara var en utställningsprodukt, men den som lever får se.

Plus: Billig, förhållandevis välutrustad, utmärkt exteriör och interiör design, relativt god kvalitetskänsla trots priset.
Minus: Motorerna är mer underdimensionerade än miljövänliga, körglädje saknas, osäkert om designen håller sig fräsch.

Att bränna däck på lagligt vis

Sedan jag bytte ut min slagkryssare mot en bil som lämpar sig lite bättre för inspirerad körning har mina morgonresor till jobbet blivit mycket roligare. Jag kan liksom inte låta bli att ta något extra varv i en rondell, gå ut lite hårdare än nödvändigt i kurvorna och liksom njuta lite mer av att resa från A till B. Nu begränsas förstås min framfart av att jag befinner mig på allmän väg och därför försöker hålla fartgränserna – och avståndet till övrig trafik – med betryggande marginaler. Men det finns ett ställe där allt sånt är ointressant: på en avlyst bana, långt från allt vad allmän väg heter.

Nu i helgen, den 25 maj närmare bestämt, körde jag konbana med New Mini Club Sweden, en förening för oss som kör MINI Cooper (både nya och gamla, trots namnet). Det var första gången på bana och en minst sagt minnesvärd upplevelse. Jag trodde att dylika manövrar bara förekom på film, men känslan av att lägga av en riktigt fet bredsladd (jag vet vad det kostar i däck, men då kändes det fullständigt ointressant) är faktiskt något som var och en borde uppleva i verkligheten. Hjälm (för motorcykel eller motsv) är dessutom krav när man kör på banan, vilket skänker en känsla av surrealism till hela upplevelsen.

Filmen ovan är faktiskt inspelad på precis den dagen och banan vi körde. Det är dock inte jag som kör; jag var väl sisådär 10 sekunder långsammare runt banan i min dieselkombi, men jag hade minst lika roligt ändå. Vi började klockan åtta på morgonen med att köra i karavan från BMW Group i Solna till banan, som låg i Lunda cirka fyra mil utanför Uppsala. Solen sken hela dagen lång och vi serverades tokigt smaskiga grillmackor av Rent-a-chef, vars medarbetare också passade på att svänga runt banan i sina firmabilar (märke och modell kan ni själva gissa)…

Kolla gärna in mina foton från evenemanget. Det lär bli fler!

Sunt förnuft 1, Gnällvänstern 0

Så kom då det väntade beslutet från Stockholms kommunfullmäktige: Bromma flygplats får förnyat avtal och får vara kvar på samma plats till åtminstone 2038. Detta trots de tidigare veckornas demonstrationer då ett hundratal gnällspikar, som visste mycket väl att det låg en flygplats där innan de flyttade till Bromma, krävt att avtalet upphävs. Inte helt oväntat har gnällvänstern tagit parti mot flygplatsen – de som vanligt ganska ogenomtänkta argumenten flödar, tydligen kommer flygplan att krascha till höger och vänster i Stockholms innerstad och allt är förstås måderaaaaaaaaternas fel. Gäsp.

Naturligtvis förs miljön fram som ett argument. Vänstern älskar ju att trycka in antingen genus- eller miljöaspekter i allt, oavsett om det är vidkommande, vilket det inte är i det här fallet. Flygtrafiken minskar nämligen inte av att man stänger Bromma flygplats, den flyttar bara till Arlanda, som redan är ganska tungt trafikerad. Att utsläppen sprids ut över flera flygplatser är snarare gynnsamt för miljön och luftkvaliteten generellt sett. Dessutom är Bromma flygplats till gagn för hela regionen tack vare sitt fina läge. Att flytta den skulle i sig innebära stora kostnader och utsläpp. Till det är en marginell försämring av luften i just Bromma en ganska klen motvikt.

Sedan var det bullret. Jag förstår egentligen hur de brommabor som protesterar tänker, för skulle flygplatsen flytta tjänar de ju storkovan när deras hus stiger i värde. Dem som klagar på bullret idiotförklarar dock sig själva. Varför i hela friden bosätter man sig bredvid en flygplats, om man inte kan stå ut med lite oljud? Det är ju ungefär som att flytta till Australien och sedan klaga på att solen skiner för mycket. Det kräver helt enkelt ett ganska stort mått dumhet för att inte inse en sådan sak på förhand.

Sist men inte minst kan vi konstatera att i de opinionsundersökningar som genomförts har stödet för att behålla Bromma flygplats varit tydligt, både bland privatpersoner och företagare.

Proud Citizen of Sundbyberg

MINI Cooper S Clubman Uppifrån

Vissa dagar är jag inte så stolt över att bo i Sundbyberg. Andra dagar känns det som om jag hittat helt rätt ställe att slå mig ned på. Idag är en dag i den senare kategorin. Eftersom min nya fina MINI Cooper D Clubman nu har landat i Sverige har jag ansökt om boendeparkeringstillstånd hos kommunen, så som sig bör. Min bil är en miljöbil (enligt Vägverket) och som sådan är den befriad från en del hemska avgifter som staten annars prackar på oss stackars bilägare.

Dock inte boendeparkeringsavgiften, visade det sig när jag läste villkoren på blanketten. Där framgick det tydligt att endast bilar som drevs av “alternativa” drivmedel kunde få parkera gratis. Min bil går på dieselolja, ett icke-alternativt drivmedel, men är ändå långt miljövänligare än exempelvis Toyota Prius och andra törstiga skitbilar vilka räknas som miljöfordon enbart för att de också delvis kan drivas med elektricitet.

Eftersom jag blev en smula uppretad av den korkade definitionen bifogade jag ett brev till min ansökan där jag påpekade att en mer vettig definition skulle ta hänsyn till de faktiska utsläppen snarare än vilket bränsle bilen drivs med. Framför allt, skrev jag, borde exceptionellt bränslesnåla bilar (MINI Cooper D Clubman drar cirka 0,4 l/10 km) åtnjuta samma fördelar som bilar drivna av alternativa bränslen.

Jag räknade naturligtvis inte med att få ett vettigt svar på mitt brev, men att gnälla är gratis. Hör och häpna när en kille från kommunen ringde mig idag och berättade att min bil är berättigad till fri parkering, villkoren hade ändrats, men tyvärr inte texten på blanketten med dem. Han lämnade också namn och telefonnummer så att jag kunde återkomma till honom ifall jag inte fick mitt “miljömärkta” parkeringstillstånd i god ordning.

Idag är jag glad att bo i Sundbyberg!

Tittat, provkört – såld!

Så blev det till sist en MINI Cooper D Clubman. Jag har tidigare skrivit ett par gånger om denna i mina ögon helt underbara lilla bil, men nu i helgen bar det av till BMW Group Solna för att provköra, en upplevelse som gick över förväntan. Alla tankar på att vänta till våren med att beställa gick också upp i rök när det visade sig att leveranstiden på en diesel-Cooper ligger på saftiga 5-6 månader. Det blev alltså bilköp, en bil av nästan precis den modell och utrustning som jag tidigare visat fina bilder här i bloggen. Credd till Niclas och övrig personal på BMW i Solna, som gjorde det hela till en alltigenom smidig och angenäm upplevelse, trots att vi stormade in en timma före stängningsdags en söndag.

Lite tekniska detaljer: Rak fyrcylindrig turbodiesel med Common Rail-teknik, 1.6 liter, 110 hk vid 4000 varv/min, 260 Nm vid 1750 varv/min, max. hastighet 193 km/h, acceleration 0-100 km/h på 10.4 sekunder, manuell sexväxlad låda, framhjulsdrift, tjänstevikt 1 250 kg, dieselförbrukning 4.1 l/100 km (blandad körning), koldioxidutsläpp 109 g/km (gränsen för miljöbil är 120 g/km).

Miljömässiga finesser (standard): Auto start/stoppfunktion som stänger av motorn då bilen står stilla, växelindikator som indikerar effektivaste växelval, bromskraftsåtervinning, dieselpartikelfilter.

Säkerhet (standard): Fem stjärnor i Euro-NCAP. Airbags för förare och passagerare, sidoairbags fram och bak. Huvudairbags fram och bak. Batterifäste som automatiskt bryter strömmen vid olycka. “Follow-me-home”-funktion. Centrallås. Däcktrycksindikator. Slitagevarnare för bromsbelägg. Bältesstramare och bälteskraftsbegränsare. Elektronisk bromskraftsfördelning. Antisladdsystem och dynamisk stabilitetskontroll (DSC).

Extrautrustning: Metalliclack, skinnklädsel “Lounge”, sportläderratt med multifunktion, 16″ lättmetallfälgar, sportstolar fram, automatisk klimatanläggning, färddator, farthållare, stöldlarm, glastak (elektriskt öppningsbart), bi-xenonstrålkastare, radio/CD “MINI Boost” med MP3-stöd, högtalarsystem “MINI HiFi”, vita blinkers runt om samt interiörpaneler i pianosvart.

Nu är det bara att vänta. Kan det inte vara april snart? Typ, imorrn?

MINImalism

Jag har tidigare skrivit om MINI Cooper Clubman, den bil jag trånar efter (för tillfället – det har funnits andra…) som ersättare till min nuvarande trotjänare. Sverigepremiären var i torsdags och jag hade haft turen att få plåtar till showen, som ägde rum på Nordic Light Hotel i Stockholm. Fick tillfälle att både titta på, känna på och provsitta bilen, samt lyssna till VD:n för BMW Group när han drog ett ganska PR-mässigt tal. Det bjöds också på lite dansnummer, om än inte lika stort och flashigt som på världspremiären i Frankfurt så klart sevärt ändå. Jag tog också ett helt gäng bilder. Intrycken från kvällen kan väl sammanfattas så här i korta drag:

Det bra: MINI Clubman är precis lika cool i verkligheten som på bild. Trots att det är en relativt billig bil känns den väldigt premium och välbyggd. Komforten är utmärkt, skinnsätena är väldigt sköna, även om jag har upplevt bättre. Glastaket är supercoolt. Dessutom fick jag till slut bekräftat att dieselmodellen har turbo, en detalj som webbens visdom inte kunnat ge mig ett tydligt svar på. Trimchip, någon?

Det dåliga: Jag lär få vänta ett tag på min bil, efterfrågan är stor (särskilt på dieslarna) och jag har inte råd att vara bland de första att beställa, snarare lär det bli till våren. Dessutom har jag hittat ett par utrustningsoptioner som jag förmodligen inte klarar mig utan – man fattar att det är en BMW när ett armstöd kostar 1 600 kr. Jag skippar nog just det. Tycker också att säljarna som BMW hade på plats verkade vara illa rustade för att svara på frågor av teknisk natur.

På det hela taget hade jag dock en jättetrevlig kväll, och jag är fortfarande fullständigt betuttad i bilen! Vi får se till våren hur det blir. Ska i alla fall försöka ta mig in till BMW i Solna och provköra nu till helgen.