Proggiga barnböcker

Trots min kärlek till allt digitalt läser jag fortfarande helst böcker av gammalt hederlig sort: på inbundet papper. Dessutom både gärna och ofta – den senaste veckan har jag avverkat både flera volymer manga och Nice Girls Don’t Get the Corner Office, en bok med karriärråd för kvinnor, i stor grad tillämpbar även på män. Mest av allt uppskattar jag böcker som får mig att skratta, gärna med ett rejält inslag av bildning på samma gång. Proggiga barnböcker: därför blev vi som vi blev är en sådan bok. Författaren, avbildad ovan, heter Kalle Lind och skriver bloggen En man med ett skägg som varit ett självklart inslag i min RSS-feed under en längre tid. Inte helt oväntat var det så jag upptäckte boken.

Boken handlar om barnböcker från sjuttitalet, definierat lite löst som perioden 1968-1982. För mig som född ’83 är “sjuttitalet” – på gott och ont – inte en period som har präglat min uppväxt. Jag har en inlärd bild av det som kraftigt vänstervridet men de i min bekantskapskrets som har genomlevt det framstår för mig inte som mer vänster än folk i allmänhet. Ändå inser man att det var något riktigt skumt på gång när man läser Proggiga barnböcker. Boken tar upp de mest aparta – men helt autentiska – exemplen på sjuttitalistiskt vänstertokeri som förekom inom barnlitteraturen: kraftigt politiska böcker fulla av tokiga generaliseringar (egendom är stöld, USA är nazister, rikedom är ondska), träig socialrealism, Mao-citat, demonstrationståg och idel försäkringar om att den stora röda revolutionen är precis runt hörnet.

Kalle Lind beskriver och citerar friskt ur den proggiga boksamlingen, dessutom med sidonoter för “åttitalister och borgare” där vi får förklaringar av referenser som går många av oss förbi, exempelvis Hylands Hörna. Analyserna är inte sällan spetsiga, ofta just så sarkastiska som materialets natur kräver, men samtidigt inte utan värme och uppskattning för de positiva inslag som ändå står att finna. Samt naturligtvis rejäla portioner nostalgi. Som ett exempel på de vanvettigheter till propaganda som avhandlas kommer här ett citat ur När Barnen Tog Makten (Gunnar Ohrlander, 1969):

Fast ibland händer det att folket gör uppror. Dom vill inte svälta längre. Då går alla människor ut på gatorna och tågar mot de stora slotten där soldaterna och dom som bestämmer bor. Alla, stora människor, barn och gamla människor, går ut på gatorna och dom sjunger och alla har röda flaggor (…) Folkets ledare säger: Det räcker inte med att vi gör uppror. Det räcker inte med att vi bara går ut på gatorna och säger att vi inte vill vara fattiga längre. Nu måste vi göra revolution. Vi måste bli listiga. Vi måste slåss i hemlighet. Vi måste bilda en folkets armé som vet hur den ska driva soldaterna och dom rika på flykten. Nästa gång ska ingenting kunna hejda folkets flodvåg.

…vilket skriftställare Lind kommenterar som följer:

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinsjutsen efter kårhusockupationer och Parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sig själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror (…) När [författaren] förekom i teve framstod han som en sansad, eftertänksam och bildad karl. Hur kunde han då en gång gå i såna här förenklade revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och att våld leder till rättvisa?

Detta är som sagt bara ett exempel och jag rekommenderar varmt alla att köpa boken för att få läsa resten. Som omväxling finns också ett par inslag från diametralt motsatt håll – de högerkristna, som minsann inte missade ett tillfälle att pådyvla dåtidens barn sin egen ovetenskapliga bild av livet och döden. Den inte överdrivet vänstertokiga – men däremot ateistiska – Lasses farfar är död (1972) kontrades samma år av Lenas farfar är i himlen på vars baksidestext man upprör sig över “den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.” Också ett par böcker av denna typ är föremål för granskning i Proggiga barnböcker, vilket utgör en trevlig omväxling från allt vänstertrams.

Som övertygad liberal – jag räknas säkert som nyliberal enligt Lind eftersom jag läser Johan Ingerö – finner jag boken mestadels underhållande men också en smula oroande. Att det faktiskt fanns och i viss mån ännu finns folk som anser att våld leder till rättvisa, att egendom är stöld och att kommunistisk diktatur à la Kuba är att föredra framför kapitalistisk marknadsekonomi à la USA är en inte helt angenäm tanke, även om dessa människor förstås var hyfsat marginaliserade redan på 70-talet (annars kanske det faktiskt hade blivit revolution!) och fullständigt marginaliserade idag 2010. Det är alltså inte bara en rolig bok, utan också bildande och i viss mån viktig läsning för oss som inte var med. Därmed minskar vi risken för att samma idiotier ges utrymme på nytt.

Själva boken går att köpa här. En stor del av materialet, samt lite mer som inte fick plats i boken, finns också – om än inte lika grundligt behandlat – på bloggen. Eftersom sökfunktionen inte är nåt vidare har jag sammanställt allt “extramaterial” nedan: (VARNING: flera timmars extremt beroendeframkallande läsning!!)

Det är också värt att läsa om en förvirrad recension av en “68-veteran i total avsaknad av självdistans” som kan sägas ha missat hela poängen med boken. Samt naturligtvis reklamfilmen!

iVerklighetsförankring

Apple är ett intressant företag. Få andra elektroniktillverkare lyckas få folk att köa till deras premiärer. Få andra lyckas ta ut så höga priser för samma asientillverkade komponenter som alla tillverkare bygger sina prylar av. Få andra lyckas så väl med att bygga en armé av fanboys som sväljer marknadsföringsbudskap som fakta. Det är inte för inte man talar om en applekult; den “kärlek” som många av Apples kunder visar tämligen vardagliga prylar såsom telefoner och laptops saknar motstycke, trots att själva prylarna, sedda ur ett rent tekniskt perspektiv, rankar någonstans mellan mediokra och hyfsade. Det tog till generation fyra innan iPhone fick möjligheten att köra två program samtidigt, en funktion som funnits i alla andra “smartphones” nästan 10 år dessförinnan.

Antennagate är ett utmärkt exempel. För er som missat det, handlade det om en ganska enkel konstruktionsmiss på iPhone 4 – antennen är gjord på ett sätt som gör den extra känslig för störningar om användaren håller telefonen på ett visst sätt. Antennen får då sämre mottagning, vilket kan resultera i avbrutna samtal. Apple förnekade först problemet. När rapporterna tilltog i styrka och felet bekräftades av flera oberoende källor, erkände man dess existens men hävdade att det gällde även konkurrenternas telefoner; detta fortsätter Apple att hävda trots att motsatsen har bevisats – felet är unikt för iPhone 4. Så småningom meddelande Apple att man ger alla ägare till en iPhone 4 ett gratis skal som kompensation –  ett gummiband som förmodligen kostar femtio öre att tillverka.

Naturligtvis är detta en storm i ett vattenglas. Problemen med antennen på iPhone 4 drabbade förmodligen ett relativt litet antal användare och i länder med väl utbyggda mobilnät, såsom Sverige, märks felet sannolikt inte alls. Det intressanta är hur Apple valde att hantera situationen. Från total förnekelse till att kasta skit på konkurrenterna inom bara några dagar. Självkritiken lyser med sin frånvaro. Fasaden måste hållas uppe. Efterfrågan på iPhone 4 tycks heller inte ha påverkats nämnvärt. Hade det inte varit enklare att kompensera de drabbade användarna direkt och sopa hela historien under mattan?

Nästa exempel är närmare hemmet. En tjej som heter Quetzala Blanco skrev nyligen en väldigt rolig debattartikel i Expressen om hur “Iphonekillar är lika osexiga som lajvare“:

Men det är inte varje dag som det sitter 10- 15 killar i skrangliga tältstolar utanför Teliabutiken på Kungsgatan. Jag saktar ner takten. Strunt samma om jag blir sen till jobbet, jag kan ju omöjligen missa den här freakshowen. Riktar in mig på en kille. Han är helt stelfrusen, ansiktet är rött. Kanske av kyla. Kanske av dålig rengöringsrutin. Hur länge har han suttit där? Har han ätit en enda munsbit sedan Steve Jobs tillkännagav Iphone 4? Är han fortfarande oskuld? Har han någon mamma eller pappa?

Man kan tycka att vuxna, intelligenta människor som tjänar tillräckligt bra för att köpa en iPhone skulle känna igen humor när den levereras med hjullastare på det här sättet, men att döma av kommentarerna på Facebook, där länken postats, är så inte fallet. Indigationen och glåporden haglar över Quetzala, som tydligen är “ytlig”, “ful”, “behöver en dildo” och “har ett ansikte som en giraff”. Jag har då aldrig läst så dräpande kritik. Misstänker starkt att detta var själva syftet med artikeln och gör tummen upp för Quetzala. Successful troll is successful!

En intressant åsikt som också framförts är att Quetzala minsann precis lika gärna hade kunnat skriva om folk som har någon annan typ av telefon, typ Android. Det är inte bara osannolikt utan fullständigt omöjligt. Det finns Android-fans, men ingenting i närheten av Apple-kulten kring Google och deras produkter. Såväl jag själv som halva min bekantskapskrets är synnerligen förtjusta i våra Android-telefoner, men ingen skulle få för sig att köa till premiären av en ny pryl – det går ju att beställa över Internet! Det är bara hos Apple-fansen man finner det flockbeteende och den oifrågasättande hängivenhet som gör dem roliga att retas med. Själva produkterna och deras tekniska meriter (brist på) är ointressanta i jämförelse!

Voddler igen

Fick en hel del positiv kritik för min Voddler-recension, men Calle “spiken” Johansson (of FZ) kom ändå med en kommentar som, tja, egentligen sammanfattade allt jag hade att säga i en, dessutom betydligt roligare, mening:

Voddler känns ungefär som en gratislunch där du måste äta mat du inte tycker om och dessutom med boxningshandskar och ätpinnar.

Case closed. Nu väntar vi med spänning på att Voddler-teamet fixar buggarna och licensieringen så att vi får ett legalt alternativ till fildelning av film!

Gott nytt år, förresten!

Skivcentrum är dött, länge leve…?

Estrad

Min rofulla lördagspromenad på flykt från bakfyllan tar plötsligt en oönskad vändning. Vart har mitt favoritfik tagit vägen? Skylten är nedplockad. Ordet “Skivcentrum” kan fortfarande anas i glaset men hela fasaden är täckt av brun byggpapp. Har de slagit igen? Nej, nej, nej! Förvisso finns det väldigt många fik i Sundbyberg varav majoriteten ligger inom behagligt gångavstånd från min lya, men Skivcentrum var liksom speciellt. Min oas. Inte för att jag någonsin köpte en enda skiva där, men de mysiga fåtöljerna, den utmärkta servicen och kaffet från Johan & Nyström fick mig att återvända, helg efter helg. No more.

Lommar besviket tillbaka längs Sturegatan och får syn på en skrikrosa skylt som förkunnar: “Skivcentrum har flyttat.” Logotypen och namnet (estrad? e-strad?) får mig att tänka på något från dotcom-eran, men när jag så småningom hittar en matchande skrikrosa fasad några hus ned på Stationsgatan råder inga tvivel längre. Skylten förkunnar: “café & mp3”. Ett hopp tänds i min (fortfarande ömma) hjärna om en modern skivhandel där digital musikdistribution möter gott kaffe och service med ett leende. Detta måste jag se!

Resolut och fylld av naiv hoppfullhet kliver jag in genom dörren. Allting ser nytt och fräscht ut, stället är fullt av folk som sörplar kaffe i välstoppade fåtöljer. Några mp3:or går dock inte att hitta och kön till kassan är lång. Personalen uppför sig mer som deltagare i ett rollspel om usel gruppdynamik än som serveringspersonal på ett café. I den del av lokalen som är dedikerad till skivförsäljning finns nästan inga kunder men däremot två(!) säljare som står och snackar sinsemellan. Bakom cafédisken springer ett par unga tjejer förvirrat fram och tillbaka. Den ena är uppenbarligen den andras chef. Hon slungar ur sig kommandon med barsk röst och ett rasande tempo i vilket den andra har uppenbara svårigheter att hänga med.

Med växande irritation beskådar jag spektaklet från min plats längst bak i kön. Chef-tjejen blir mer och mer irriterad på sin undersåte, denna tycks å andra sidan ha problem med göromål som kan tyckas extremt grundläggande för en caféanställd, såsom att förflytta grädde från en behållare till en annan. Gordon Ramsay skulle ha ett par saker att säga. Framför mig i kön står dessutom en hoper halvgamla Fru Tält-instanser i lila hattar som trots sin ålder ännu inte har fattat det där med att bestämma vad man vill ha innan man kommer till kassan.

Så småningom ska det sista tältet beställa och hon ber om en sojalatte (alltså en latte gjord på sojamjölk för veganer, eko-tokar och andra stollar). “Du måste göra en latte!” fräser chef-tjejen åt slav-tjejen. “Det kan jag inte” molar hon. “KAN DU INTE GÖRA EN LATTE?” gormar chefen och ser ut som om hon ska spräcka en ådra i pannan. Jag orkar inte mer utan vänder på klacken och går ut. Är detta vad mitt favoritfik har förvandlats till, något slags vuxendagis med tillhörande skivloppis där gamla ruckel dricker låtsaskaffe?

Vill bara gå hem och sura framför datorn, men på vägen fastnar jag utanför Tre Med Café på Fredsgatan. Jag har varit där förut men stället har aldrig fallit mig i smaken. Nu ser det lite halvstängt ut, men dörren är öppen och det tycks finnas folk i lokalen. Kaffesugen som jag är så går jag in. “Det är stängt” – förklarar killen bakom disken. “Butiken har bytt ägare så jag är bara här och städar. Men det finns kaffe om du vill ha, gratis.” Han pekar på en kanna rykande bryggkaffe som står på disken. Två minuter senare är jag tankad med kaffe och lycklig igen. Det finns hopp för Sundbyberg trots allt!

2010-01-10: Denna artikel har en fortsättning. Läs gärna den.

Lobotomerade vänsterbloggare famlar efter (sd)

Dagens stora nyhet i den röda delen av bloggosfären är att Reinfeldt blev irriterad i TV över att för sjuttielfte gången bli tillfrågad av en journalist om samarbete med Sverigedemokraterna kan bli aktuellt efter valet. På detta svarade stadsministern tydligt att nej, Alliansen tänkte inte samarbeta med någon annan än Alliansens partier. När den förvirrade intervjuaren upprepade frågan blev Reinfeldt en smula purken i tonen och framförde teorin att journalister ständigt upprepar frågan eftersom Socialdemokraterna vill det. Vilket ju inte är ett dugg osannolikt egentligen, om än något av en konspirationsteori.

Videoklippet av den relevanta delen av intervjun finns här. För er som inte orkar klicka kommer här ett direkt citat från Reinfeldt:

Våra fyra partier söker fortsatt majoritetsstöd, vi tänker inte samarbeta med någon annan, vi tänker samarbeta med varandra.

Hur man ur detta som vissa bloggare med mer rödfärg i kontaktlinserna än levande materia mellan öronen kan tolka att Moderaterna “inte helt vill stänga dörren för SD” är mig fullständigt ofattbart. Så om vi antar att det inte finns en tyst sammansvärjning mellan vänstervridna journalister och dito politiker att fortsätta försöka få det att låta som om Alliansen vill samarbeta med (sd) så finns det helt enkelt ett stort antal tyckare på vänsterkanten som är fullständigt oförmögna att tolka enkla, tydliga meningar på svenska.

För att verkligen alla ska förstå har jag ritat min egen karta över det svenska politiska landskapet som byter ut den traditionella och högst subjektiva höger-vänsterskalan mot en tvådimensionell rangordning enligt de synnerligen objektiva begreppen irrelevans och idioti. Att ur grafen uttolka sannolikheten för att något av partiblocken skulle samarbeta med Sverigedemokraterna lämnas som en övning åt läsaren.

Politiska Landskapet

Man kan förstås fortfarande fråga sig vad som skulle hända i den hypotetiska situationen att båda blocken får 45% och Sverigedemokraterna sitter där med 6% av rösterna. Men eftersom båda blocken nu har svarat tydligt nej på att samarbeta med (sd) är väl det mest sannolika något slags koalition. Alternativt att någon partiledare sviker sitt ord och sina principer. Där har förstås Mona Sahlin ett tydligt försprång sedan länge

Uppgradera inte till Windows 7 (eller: hur du blir en äkta geek)

Windows RG

Jag blir alltid en smula ledsen när jag stöter på människor som spenderat flera tusen kronor på en utmärkt dator (eller i vissa fall, en pissusel dator som kan bli fullt användbar med några billiga modifikationer) men som inte klarar av att använda den. Ni vet vilka jag menar: samma kategori av människor vars DVD-spelare blinkar “00:00” konstant och som har övertygat sig om att alla popup-rutor, inklusive de som påminner om 947 oinstallerade Windowsuppdateringar, är “virus”.

Dock finns det ett par goda råd som även hyfsat kompetenta datoranvändare lätt glömmer bort, eftersom de kräver en del egen ansträngning att komma igång med, fastän resultatet ofta sparar in den ansträngningen tio gånger om. Ni som likt mig käkar enligt LCHF känner igen principen. Inspirerad av de ofta återkommande men i nio av åtta fall helt meningslösa artiklarna i slaskpressen på samma tema kommer här därför mina tre råd till hur man får sin dator att fungera bättre:

1. Kasta ut Windows XP och gör en ren installation av Windows 7

Windows Vista fick inte något vidare gott mottagande, kanske med all rätt. Men Windows 7, som landar i butiker den 22 oktober (men som alla datornördar med självrespekt förstås redan har provat) är en annan femma. Sedan jag uppgraderade är det en ren plåga för mig att använda en XP-dator. Det är som att jobba med ett trubbigt instrument, där allting tar längre tid och kräver fler handgrepp än det borde. Därför gör det mig ont att se hur vissa klamrar sig fast vid XP som en alkis vid en halvdrucken Arboga 7,2.

Jag kan ägna spaltmeter åt att förklara exakt hur bra Windows 7 är jämfört med alla andra populära OS på marknaden (och några impopulära) men enklast är egentligen om du provar själv. Jag har gjort tillräckligt med obetald reklam för Microsoft redan.

Så varför titeln på detta blogginlägg? Jo, ett vanligt misstag när en ny version av Windows landar är att man stoppar in skivan och klickar på “uppgradera”. Låt bli det. Formatera hårddisken och installera om på nytt. Plötsligt känns datorn minst tio gånger snabbare, du blir av med all skit som ackumulerat under åren och slipper krångla med inkompatibla drivrutiner. Dessutom går en nyinstallation mycket snabbare än en uppgradering. “Alla mina jätteviktiga filer då?” undrar du. Läs vidare:

2. Lagra personliga filer och sådant du inte kan installera om på en separat disk

Att tömma disken och installera om datorn är inte särskilt jobbigt eller tidskrävande. Men om du är den sortens person som lagrar allt under C:\WINDOWS kan du stöta på problem. Genom att lägga alla personliga filer – allt du inte enkelt kan installera om genom att stoppa in en skiva eller ladda hem från Internet – på en separat disk, åstadkommer du två saker. Dels behöver du inte vara orolig för att göra en ren Windows-installation, allt det du vill spara ligger ju separat. Dels blir det mycket lättare att göra säkerhetskopior. (Gör du inte säkerhetskopior? Där har du ett större problem. Åtgärda och fortsätt läsa sen.)

Använd med fördel en extern hårddisk för dina personliga filer. Dels kan du lätt ta den med dig eller stoppa undan den när du ska resa bort. Dels har den säkert inbyggda funktioner för säkerhetskopiering. En variant är att ha två likadana som du synkroniserar en gång i veckan/månaden (det finns många smidiga program för att göra detta). Den ena använder du, den andra låser du in i ett kassaskåp. Växla med jämna mellanrum för att maximera diskarnas livslängd.

3. Köp mer minne och kör ett 64-bitars operativsystem

Precis som många har en irrationell rädsla för att byta bort trygga gamla sunk-XP finns det en rädsla för att köra 64-bitars Windows. Vissa tror att deras datorer inte har 64-bitars processorer eftersom det sällan marknadsförs. Andra tror att 64-bitars Windows inte kan köra 32-bitars program, eller att det sker något slags “emulering” som försämrar prestandan. Ingetdera är sant. Något som däremot är sant är att en dator med ett 64-bitars operativsystem och processor bättre kan utnyttja hårdvarans resurser, blir snabbare (och ofta mer stabil) än samma dator med 32-bitars operativsystem.

En dator med 32-bitars operativsystem kan som mest använda 4 GB internminne (RAM), även om man rent fysiskt kan trycka in mer. Ingen big deal säger du, men ofta är gränsen mycket lägre, beroende på vilken hårdvara som används. Med t ex ett modernt grafikkort kan gränsen bli så låg som 2 GB, vilket är ungefär vad man hittar i en billig laptop. Nu skakar ni som Varit Med Förr på huvudet och konstaterar att det ska till ett fetto-OS som Windows för att kräva mer än 2 GB internminne. Men nej! Det fina i kråksången är att Windows 7 (och Vista) kan utnyttja oanvänt RAM som ett slags dynamisk RAM-disk för att snabbladda program och filer som används ofta. Resultatet är att datorn flyger fram. Dessutom är RAM otroligt billigt. Jag tycker inte att 8 GB är onödigt mycket, och köper man ändå en ny dator är extrakostnaden försumbar.

Sammanfattning

Om det ovanstående verkar för jobbigt eller krångligt för dig, sorry. Du tillhör nog inte målgruppen för den här artikeln. Gå och ställ klockan på din DVD-spelare och se om det känns bättre sedan. Eller sälj din PC till någon som kan använda den och skaffa dig en fruktdator eller ett Nintendo Wii. De är mer lämpade för folk som inte vet hur datorer fungerar. Alternativt kastar du av dig okunnighetens mössa, svär att aldrig lägga pengar på ful vit plast och börjar läsa några wikipedia-artiklar om processorarkitektur. Det är aldrig försent att bli en äkta geek!

“I’m sure there’s a good explanation for this…”

Med risk för att förvandla min blogg till en spegel av Digg eller annan “what’s hawt on teh intarwebz”-sajt så kände jag mig tvungen att påvisa den här lilla skillnaden mellan Microsofts amerikanska och polska webbplatser… för att detta stycke näthistoria inte ska gå förlorat för eftervärlden har jag även tagit ett par skärmdumpar, som får ligga kvar tills jag får Microsofts advokater efter mig:

microsoft.com/businessproductivity, USA-versionen

microsoft.com/businessproductivity, Polen-versionen

Lila Windows – för dig som är trygg i din sexualitet.

Hur kan marknadsnissen som photoshoppade in en fetgrinande white boy ha tänkt? Syftet var förmodligen välmenande: de tilltänkta kunderna antas vilja identifiera sig med leendena i annonsen och i Polen är andelen svarta män mycket lägre än i USA. Men sida vid sida ser det bara fel ut, särskilt eftersom det är ganska slarvigt gjort – ljuset på det inklippta ansiktet faller in från fel håll och handen på bordet har fortfarande originalets hudfärg.

Jag vill dock lyfta en upprördhetens lysande pekpinne mot den sanna skandalen med den här bilden, som många tycks ha missat: killen sitter ju uppenbarligen med en Macbook! Även om Microsofts Photoshop-genier uppenbarligen gjort sitt bästa för att dölja den detaljen också. Mig – och säkert er också, kära läsare – gör det riktigt upprörd att se frukthårdvara på vad som förmodligen är ett viktigt affärsmöte. För att i någon mån lindra våra upprörda känslor kan vi anta att han har installerat Vista på den. Så, känns det bättre nu?

För att tillföra åtminstone en gnutta icke-trams till den här bloggposten: det ska sägas att sådana här misstag förmodligen är typiska för när någon som är van vid att jobba i gammelmedia, med sina begränsade distributionsformer, plötsligt ska ut på webben. Många förstår inte omedelbart att allt man lägger ut på nätet kan ses, sparas och förlöjligas av precis vem som helst. För alltid. Marknadsnissen på Microsoft kan måhända känna sig lugnad av Ines Uusmans numera legendariska spådom från 1997 – att det här med Internet, det är nog bara en ovanligt envis fluga.

Magnus Uggla tjänar som han förtjänar

Flera stora tidningar toppar idag med nyheten att Magnus Uggla tar bort sina låtar från Spotify – eller vad vi andra brukar kalla “den enda lagliga musiktjänsten som inte suger pudelbjällror“. Enligt Ugglan själv beror vredesutbrottet på att:

När jag fick den första avräkningen från Spotify och det visade sig att jag under det första halvåret tjänat lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusikant drar in på en dag

Detta kan ju sådär helt utan tillgång till fakta verka vara rätt så lite, men det vore onekligen intressant med faktiska siffror, gärna satta i kontrast mot vad Uggla tjänar på (a) radiospelningar, (b) livespelningar, (c) CD-försäljning under samma period.

Tvärtemot vad vissa av tidningarna tycks ha fått det till så är det emellertid inte Spotify som Magnus Uggla riktar sin ilska mot, utan skivbolagen. Och att sagda skivbolag varken är intresserade av artisternas eller konsumenternas bästa är ju känt sedan långt tidigare. Så Uggla skulle nog ha en poäng, om det inte vore för att andra tongångar hörs på annat håll; Stim, som representerar en stor del av sveriges musiker säger sig vara nöjda med ersättningarna. En alternativ förklaring är att folk som lyssnar på avdankade gamla punkrockare som Magnus Uggla förmodligen inte är sådär otroligt sofistikerade och således inte använder sig av Spotify i någon större utsträckning.

Man kan också fråga sig hur mycket pengar Magnus Uggla egentligen fortfarande förtjänar att tjäna på sin musik, år 2009. En snabb titt i diskografin avslöjar att 15 av hans 22 album gavs ut före 1995. Av de sista sju är två samlingsalbum (läs: gammal skåpmat) och ett en coverplatta. Om vi låtsas att upphovsrättens skyddstid är satt till 15 år efter publicering, en mer rimlig tid än dagens obscena 70 år efter artistens död, har Magnus Uggla alltså gjort fyra album med originellt innehåll som han eventuellt förtjänar att dra in lite stålar på.

Jag törs påstå att det är ungefär vad en halvdan gatumusikant hinner riva av på en dag… Magnus Uggla tjänar således förmodligen ungefär precis så mycket som han förtjänar. Sannolikt mer. Vi som har i högsta grad kreativa arbeten – typ målare, snickare och utvecklare – men som inte har välsignats med speciallagstiftning skulle jubla över möjligheten att utan ansträngning få en inkomst av ett och samma verk livet ut, även om det bara rörde sig om småpengar.

På tal om Spotify: Från och med idag har Spotify slagit på möjligheten att köpa musik i MP3-format, till relativt humana priser, för svenska kunder. Tyvärr verkar utbudet av köpbara låtar vara patetiskt litet. Synd, annars hade jag nog använt tjänsten för att få ut låtar från Spotify till MP3-spelaren i min bil utan att behöva gå omvägen via fildelning.

Elöverkänslighet är i bästa fall en fobi

I dessa dagar av allt hårdare konkurrens om lyssnarna kan man förvisso inte klandra dem som, likt den brittiske musikern Steve Miller, hittar på lite annorlunda sätt att marknadsföra sig. Exempelvis genom att påstå sig vara allergisk mot trådlösa nätverk. Det hela avslöjades förstås rätt fort som marknadsföring för hans kommande album (som passande nog heter Electrosensitivity) men då fanns storyn förstås redan på alla möjliga löpsedlar. Även blogginlägg som detta hjälper väl i viss mån att marknadsföra herr Miller, men jag kan i viss mån tycka att det är välförtjänt:

För det första så gör Steve Miller, som går under artistnamnet Afterlife, helt okej musik (Spotifylänk) som jag förmodligen aldrig hade hittat om jag inte hade läst om hans “allergi”. För det andra så är det ett utmärkt tillfälle att påpeka att “elöverkänslighet”, oavsett om man hävdar allergi mot Wi-Fi, mobiltelefoner eller datorskärmar, är om inte ett PR-trick så i bästa fall en ren inbillingssjukdom.

Problemet är att om man söker på Google så hittar man inte särskilt många som har fattat det. Deprimerande nog är det översta sökresultatet på elallergi faktiskt en sajt som hävdar att:

Många faktorer har föreslagits som orsak till elöverkänslighet. Psykologiska förklaringar var vanliga på 90-talet, men ingen har klarat en konfrontation med verkligheten. Av testade behandlingar fungerar psykologiska metoder sämst. Elöverkänsliga reagerar helt enligt grunderna i elläran …

Påståendet är löjeväckande. Författaren har uppenbarligen varken läst den här studien (2006) eller den här (2007), som visar att personer med påstådd elöverkänslighet reagerar när de tror att de utsätts för strålning, inte när sådan strålning faktiskt förekommer. Därmed inte sagt att symptomen de uppvisar är fejkade – tvärtom. Men att bygga “elsanerade” hus är ett monumentalt slöseri på skattepengar. Psykologiska sjukdomar botas med psykologiska metoder.

Att man även hittar uppgifter om att elallergi minsann finns på riktigt hos sådana reputabla informationskällor som Aftonbladet och S-Info torde väl knappast förvåna någon. Lyckligtvis har FASS och Nationalencyklopedin lite bättre koll på läget:

Inga objektivt påvisbara biologisk-medicinska processer har kunnat knytas till elöverkänslighet.

Punkt slut.

De rödgröna vill ha våra pengar

Så kom det till slut; de rödgrönas enda konkreta budskap, åtminstone så här långt (men håll inte andan) är att de vill höja skatten. Okej, i rättvisans namn skall nämnas att de faktiskt vill några andra saker också, men det handlar om så luddiga och verklighetsfrämmande idéer att de inte förtjänar att nämnas. Den som ändå är intresserad kan läsa den här ledaren i Expressen. Jag rekommenderar även (som alltid) Johan Ingerös kommentarer.

För att symbolisera sitt nyfunna(?) kamratskap har de rödgröna partiledarna gett sig ut på en tågturné. Alliansens ledare borde känna sig stolta, jag har hört att imitation är den högsta formen av smicker! Symboliskt nog inleddes tågturnén med att SL:s bokningssystem gick ned i sex timmar. Det är inte utan att man ser en viss parallell mellan det haveriet och de rödgrönas så kallade “politik”.

Men, åter till ämnet. Mona Sahlin och hennes kamrater vill alltså höja skatten. Trots att vi redan har det näst högsta skatteuttaget bland OECD-länderna (och OECD anser även att vi bör fortsätta att sänka skatten så som Alliansen gjort under sin mandatperiod). Varför ska vi betala 48% av allt vi tjänar till staten? Uppenbarligen finns det gott om pengar kvar att spara, eftersom andra länder klarar att ge sina medborgare lika bra, eller i många fall bättre, service med ett skattetryck runt 30-40%.

Ger man människor mer pengar att leva för ökar dessutom välståndet. Därför är den opinionsfråga som de rödgröna baserar sin utpressningspolitik på helt fel. Frågan borde snarare formuleras: “Är det okej om Alliansen både sänker skatten och förbättrar välfärden, eller vill du hellre att Mona Sahlin ska höja skatten och slösa bort pengarna?” Fast det är klart, då skulle svaren kanske bli en smula enformiga.

Jag kan inte riktigt förstå hur någon tänker sig att rösta på sossarna idag. De har inte ens några löften att komma med, bara floskler om att “återställa rättvisan” som inte ens bygger på en korrekt definition av ordet “rättvisa” (vänsterns definition är som bekant att ge mer till dem som gjort minst för att förtjäna det). Då har jag betydligt större förståelse för dem som röstar på Vänsterpartiet, eller “Arbetarinitiativet”, eller något annat parti som är mer renodlade socialister. De har åtminstone en ideologi (rimmar på idiokrati) att luta sig mot och kan argumentera envist för den, även fast alla vet att den i praktisk applikation alltid slutar i elände.

Jag hoppas att de som i opinionsundersökningarna hävdar att de tänker rösta på de rödgröna tar en rejäl funderare på vad de egentligen får. Sahlin har inte sagt hur mycket hon vill höja skatten – men en rimlig gissning är väl att hon river upp jobbskatteavdraget. Det handlar alltså om flera tusen kronor – av din lön, varje månad – som hon vill slösa bort på fan vet vad. Istället för att använda det redan enorma skatteuttaget mer effektivt. Är det någon som verkligen tycker att det är OK?