De rödgröna vill ha våra pengar

Så kom det till slut; de rödgrönas enda konkreta budskap, åtminstone så här långt (men håll inte andan) är att de vill höja skatten. Okej, i rättvisans namn skall nämnas att de faktiskt vill några andra saker också, men det handlar om så luddiga och verklighetsfrämmande idéer att de inte förtjänar att nämnas. Den som ändå är intresserad kan läsa den här ledaren i Expressen. Jag rekommenderar även (som alltid) Johan Ingerös kommentarer.

För att symbolisera sitt nyfunna(?) kamratskap har de rödgröna partiledarna gett sig ut på en tågturné. Alliansens ledare borde känna sig stolta, jag har hört att imitation är den högsta formen av smicker! Symboliskt nog inleddes tågturnén med att SL:s bokningssystem gick ned i sex timmar. Det är inte utan att man ser en viss parallell mellan det haveriet och de rödgrönas så kallade “politik”.

Men, åter till ämnet. Mona Sahlin och hennes kamrater vill alltså höja skatten. Trots att vi redan har det näst högsta skatteuttaget bland OECD-länderna (och OECD anser även att vi bör fortsätta att sänka skatten så som Alliansen gjort under sin mandatperiod). Varför ska vi betala 48% av allt vi tjänar till staten? Uppenbarligen finns det gott om pengar kvar att spara, eftersom andra länder klarar att ge sina medborgare lika bra, eller i många fall bättre, service med ett skattetryck runt 30-40%.

Ger man människor mer pengar att leva för ökar dessutom välståndet. Därför är den opinionsfråga som de rödgröna baserar sin utpressningspolitik på helt fel. Frågan borde snarare formuleras: “Är det okej om Alliansen både sänker skatten och förbättrar välfärden, eller vill du hellre att Mona Sahlin ska höja skatten och slösa bort pengarna?” Fast det är klart, då skulle svaren kanske bli en smula enformiga.

Jag kan inte riktigt förstå hur någon tänker sig att rösta på sossarna idag. De har inte ens några löften att komma med, bara floskler om att “återställa rättvisan” som inte ens bygger på en korrekt definition av ordet “rättvisa” (vänsterns definition är som bekant att ge mer till dem som gjort minst för att förtjäna det). Då har jag betydligt större förståelse för dem som röstar på Vänsterpartiet, eller “Arbetarinitiativet”, eller något annat parti som är mer renodlade socialister. De har åtminstone en ideologi (rimmar på idiokrati) att luta sig mot och kan argumentera envist för den, även fast alla vet att den i praktisk applikation alltid slutar i elände.

Jag hoppas att de som i opinionsundersökningarna hävdar att de tänker rösta på de rödgröna tar en rejäl funderare på vad de egentligen får. Sahlin har inte sagt hur mycket hon vill höja skatten – men en rimlig gissning är väl att hon river upp jobbskatteavdraget. Det handlar alltså om flera tusen kronor – av din lön, varje månad – som hon vill slösa bort på fan vet vad. Istället för att använda det redan enorma skatteuttaget mer effektivt. Är det någon som verkligen tycker att det är OK?

Working as intended

Att sätta fokus på hur totalt frånkopplade vänsterns tänkare är från verkligheten är ett bra sätt att få folk att inte rösta på dem, har jag märkt. I dag har turen kommit till jj.n, ytterligare en bloggare som tillsammans med bland andra Svensson bosatt sig under kategorin “långt till vänster men skriver ibland något tänkvärt” i min länklista. Den likt många andra arga vänsterbloggare anonyme “J N” har stora nyheter att komma med: Kapitalismen fungerar inte!

Man behöver banne mig inte vara det minsta konspiratoriskt, eller för den delen råkommunist, för att inse att kapitalismen inte fungerar den heller, i synnerhet inte för invånarnas bästa. Det räcker att läsa dagens rubriker…

Vad är det då för rubriker som lett honom fram till denna slutsats? Jo, att mataffärer planeras för att maximera antalet varor som en typisk kund får syn på (ohmygod!), att ett gäng konsulter blir utredda för skattefusk, att LCHF hjälper mot diabetes och att – håll i er nu – unga människor är mindre erfarna än äldre bland annat vad gäller att planera sin ekonomi. Tänka sig, det kunde jag aldrig ha gissat! Finns det något annat som man blir bättre på ju längre tid man ägnar sig åt det?!?

Från dessa var för sig tämligen ointressanta artiklar (varav ingen hade nått min webbläsare om herr J N inte länkat till dem) så är det naturligtvis en aning långsökt att stolt proklamera icke-fungerandet hos ett system som bevisligen fungerat alldeles utmärkt i flera decennier nu. Resultatet av sådana uppenbara vurpor är bara att man tappar respekt i läsarens ögon. Till och med Svensson håller med om att “kriser” som den nuvarande inte heller utgör kapitalismens undergång, och att det saknas alternativ till kapitalismen som system (det länkade inlägget innehåller en del felslut, men för att inte spreta iväg bemöter jag dem inte här).

Låt oss börja med matbutikerna, för de är intressantast. SvDs artikel hänvisar till en två år gammal forskningsöversikt av marknadsföring i butiker, men det rör sig egentligen inte om något nytt eller avslöjande; att butiker ofta planeras utifrån att man skall gå ett “varv” där man lätt har tillgång till i princip alla varor som finns till försäljning vet ju alla som någon gång satt sin fot på exempelvis ICA. Den mindre konspiratoriskt lagde kan ju lätt konstatera att detta även är bra för konsumenter som inte vet var allting finns: följer man den “snitslade banan” finner man förr eller senare det man vill köpa! Många använder denna taktik för att inte gå vilse i en främmande eller oöverblickbar butik, inklusive mig själv så sent som i förrgår, då jag (motvilligt) fann mig på Coop Forum i Uppsala.

Den mot kapitalismens undergång ledande slutsatsen som J N drar av detta är .. ingen alls. Han länkar bara till inlägget som ett slags “kolla här, kapitalismen är dålig för konsumenterna!” utan någon som helst kommentar eller reflektion. Dylikt länkfarmande är förstås ingen ovanlighet bland metrobloggare (som får betalt per sidvisning), men läskunnigheten måste vara usel om man missat att artikeltextens första mening slår fast att det är den som handlar, och ingen annan, som “högst frivilligt” beslutar om exakt vilka varor som skall hamna i shoppingkorgen.

Vidare till konsulterna. Okej, de har (förmodligen av girighet) inte spelat enligt reglerna och därmed undanhållit staten massvis med skatt. Diskussionen om huruvida våra skattenivåer är moraliskt riktiga eller inte åsido kan vi konstatera att de brutit mot lagen, och nu håller på att få sina straff för detta. Uppenbarligen fungerar systemet exakt som det är tänkt, så vad är argumentet? Att uråldriga mänskliga later som girighet mirakulöst försvinner i en planekonomi? Påståendet är skrattretande för den som lagt märke till hur den politiska eliten i världens mer och mindre “socialistiska” länder och organisationer också gärna tar för sig på sina “kamraters” bekostnad.

Nu börjar det här inlägget bli långt, men jag kan ju avseende kostråden bara enkelt konstatera att det finns gott om den sorten på Internet, att Livsmedelsverket inte är att lita på i frågan, samt att det inte finns någon anledning att tro att forskningen skulle göra fler eller större framsteg om företagen inte kunde skydda sina investeringar med patent, eller om all forskning skulle prioriteras och finansieras av staten. Vi behöver, återigen, bara se på de länder där socialism i olika former har prövats för att inse att den kapitalistiska marknadsekonomins totala överlägsenhet som samhällsbärande system gäller även detta område.

…och de röstar säkert på sossarna också!

White Trash

Den här krönikan är så rolig att jag måste blogga om den, fast det är söndag kväll och jag borde göra något vettigt egentligen, typ sova, gosa med katten eller skriva lite kod. Sara Kadefors ondgör sig över “brölande män” som “invaderar stan (Göteborg, min anm) tillsammans med vårsolen”.

Nu ska de ut på stan och röja. Det är sommar, för fan! Tjena brudar! Vill ni knulla? Inte? Vad fan är det för fel på er då? Ni är jävligt fula, det är det som är felet. Öööhhh! De hejdar en spårvagn med hjälp av sina nakna bringor. Rullar av utanför krogen. Vill du ha stryk, din jävel? Kom, så ska jag slå dig! Var fan är alla brudar? Fan buddy, jag älskar dig. Vi tar en sexa jäger till, nej förresten, en åtta! Ingen får banga nu. Ingen!

Det står inte i texten, men det är alldeles uppenbart den svenska versionen av white trash som Sara så på pricken skildrar.  Själv håller jag fullständigt med om att dessa hemska varelser borde rensas bort från vårt samhälle! Det är ju i exakt den här demografiska gruppen (lågutbildade män under 50) som både Vänsterpartiet, sosseriet och Sverigedemokraterna hämtar merparten sina väljare! Blir vi bara av med dem så är minst hälften av samhällets problem (alkoholism, kvinnomisshandel och krogvåld för att nämna tre) lösta, och kanske kan vi dessutom stänga landets alla fotbollsarenor, som ju också tycks attrahera neandertalare i drivor. När börjar vi saneringen?

Jag (liksom Sara) skämtar givetvis, men tydligt är ändå att hennes text trampat på minst en öm tå. Läser man kommentarstråden så dyker genast de obligatoriska referenserna till judeutrotning, etnisk rensning och anklagelser om sexism upp. Det som slår mig som en smula underligt är dock att alla (inklusive rubriksättaren på kommentarstråden) tycks ha fått för sig att det är unga män det handlar om, alltså killar i 20-årsåldern. Min upplevelse är snarare att den stereotypa brölande white trash-snubben (varav rätt många förresten är kvinnor) snarare återfinnes i åldersgruppen 30-50 år. Åtminstone om man ser på Sundbybergs många krogar och restauranger, där jag av förklarliga skäl spenderat flera varma vårkvällar på sistone.

Men är de ett problem? Nej. Tonårsflickor som skriker i sina mobiltelefoner är också störande. Studenter i overaller som har fylleslag på campingplatser är förmodligen extremt störande enligt vissa. Jag åker hellre bil än kollektivt eftersom jag avskyr att bli antastad av pärm- och lapptiggare, religiösa galningar, försäljare och andra mörkrets varelser som smyger runt där i jakt på försvarslösa offer. Men ett visst mått av tolerans är ändå nödvändigt för att vi alla ska kunna leva tillsammans. Så jag åker kollektivt ändå, när det är smidigast. Och om Sara Kadefors tycker att det är jobbigt att gå på krogen kanske hon borde söka sig till lite bättre ställen. Krogar som serverar fler än tre ölsorter (ljus lager räknas som en ölsort oavsett hur många olika märken det finns) tycks nämligen ha något slags osynlig barriär mot folk som inte kan uppföra sig.

En ny familjemedlem

Mini/Mischa gillar att bli kelad med

Mini/Mischa på klöstornet

Mini/Mischa sover

Som synes har jag gått och blivit kattägare, mycket tack vare inspiration från min bror. Katten är en hona av rasen europeiskt korthår vid namn Mischa (vilket jag förkortar till Mini). Hittills har vår gemenskap bestått av för mitt umgänge med tjejer ganska typiska steg (om än kanske inte vanligtvis i den här ordningen):

  • Bilresan hem: Oavbrutet jamande. Jag förstod ingenting men lyssnade tålmodigt. (2 timmar)
  • Gömde sig under sängen när hon kom ut ur buren. Plötsligt är jag det farligaste som finns. Tittar ut, men gömmer sig igen om jag närmar mig. (1½ timme)
  • Hittade en plats överst på klöstornet och jamar oavbrutet om jag inte kelar med henne. Se foton ovan. Mysigt. (1 timme)
  • Somnade. (1 timme)

Minis nuvarande favoritsyssla är att gå någonstans i lägenheten där jag inte är och jama högt. När jag går dit teleporterar hon sig någon annanstans. Repeterar. Har tydligen skitroligt. Jag känner mig dresserad.

Detta kan nog bli en trevlig gemenskap! :)

Roger Wallis!

Plantering från Interflora

Även om jag inte skrivit så mycket om den pågående rättegången mot The Pirate Bay så följer jag den slaviskt via Piratpartiets utmärkta portal. I dag var det särskilt intressant när Professor Roger Wallis från KTH förhördes angående hans forskning, vilken tydligt visar att fildelningen inte har orsakat upphovsrättsindustrin någon skada. Detta gjorde han med bravur. Innan honom var det Kristoffer Schollin, som också gjorde ett utmärkt jobb. SvD har referat av båda förhören här och här. Att särskilt Wallis retade gallfeber på Pontén och andra antipirater visade sig tydligt när de senare istället för att bemöta Wallis’ forskning i sak siktade in sig på att ifrågasätta hans personliga meriter. Wallis visade sig dock vara en smula mer än vad de kunde hantera:

Pontén: Vi fick inte fram ett komplett CV på dig, på institutionen svarar man att du är gästprofessor.

Wallis: Vet du hur man använder Google? Där får man fram ett CV till mig.

Pontén: Fanns det fler sökande?

Wallis: Jag gick igenom samma urvalsmetod som alla professorer på KTH. Tre professorer, två internationella experter som tyckte jag skulle ha det här. Fanns det fler? Jag vet inte.

Pontén: Vilka undersökningar finns som är relevanta för svenska förhållanden?

Wallis: Om vad? Vilken fråga?

Pontén: Hur det drabbar industrin?

Wallis: Hur det påverkar industrin; det finns många…

Jag vet inte om erfarna jurister är mer garvade avseende sådant här beteende, men hade jag varit domare hade jag idiotförklarat Pontén där och visat ut honom. Givetvis efter att ha visat den fina sajten Let Me Google That For You. Nu har ett stort antal bloggare och pirater skickat blommor till Wallis’ fru, eftersom han önskade sig det istället för den sedvanliga ersättningen från rätten för sin medverkan. Jag skickade själv ett blommogram av den billigare sorten, i form av den fina planteringen som syns ovan, givetvis laddad med seeds!

Av sajten Vi som tackat Wallis! att döma kommer det att landa en lastbilslast med blommor, choklad och andra tackkort hemma hos honom i morgon. Någon borde vara där med en kamera, helst en dagstidning eller fler. (Oj, det gick fort!)

Såg förresten en artikel i Computer Sweden idag där en skivbolagsdirektör (från Sony, tror jag) åmade sig över att de minsann börjar “komma ifatt” den tekniska utvecklingen tack vare tjänster som Spotify. Det är ju bra att någon inom upphovsrättsindustrin inser att de ligger efter, åtminstone. Men anser de sig vara i närheten av att hinna ikapp utvecklingen? Om jag kunde hitta lika många låtar på Spotify som på ett fildelningsverk och ladda hem dem, utan DRM och oberoende av var i världen jag befann mig, så vore det ett steg på vägen. Men dit har musikmaffian långt kvar.

ICA-äventyr med Mari Jungstedt

Visst är jag smart, genom att skriva Mari Jungstedt i titeln kommer det här blogginlägget att hittas av en massa Googlesökningar! Om jag hade haft annonser hade de fått jättemånga klick nu! (Skrattar elakt)

Jag har som bekant en viss kärlek till ICA som matvaruhandel; dels har jag jobbat där (fast på lagret, inte i butiken) för en massa år sedan, dels har jag sedan unga år i princip aldrig handlat någon annanstans frivilligt. Kortare exkursioner till Coop (hmm…), Vi (usch), Lidl (bläää) eller Netto (urk) har aldrig gett mig anledning att tvivla på det förnuftiga i denna preferens, snarare tvärtom. Även om jag råkat ut för en del bisarra händelser i samband med ICA-besök har de snarare berott på att jag just då råkat dela butik med någon född i den grunda delen av genpoolen.

Kvällens ICA-besök var emellertid något utöver det vanliga. Min vana trogen vallfärdade jag i min bil till ICA Maxi Solna i syfte att inhandla råvarorna till veckans måltider. Väl inne i butiken fångades min blick dock snabbt av en enorm låda full med pocketböcker, strategiskt utplacerad och med ett lockande köp-3-betala-2-erbjudande utskrivet i enorm röd text på sidan. Eftersom jag precis läst ut en utmärkt bok av Mari JungstedtDen Döende Dandyn – och hungrade efter mer, blev jag glad när jag hittade en bok av just Jungstedt överst i högen. Att hitta två andra böcker att komplettera erbjudandet med var inte svårt, varefter jag snabbt plockade resten av mina varor.

Så långt en väldigt normal inköpsrunda, men fortsätt läsa: underligheterna började i kassan. När jag skulle betala visade det sig att rabattkupongen jag klippt ut några veckor tidigare hade slutat att gälla dagen innan. Kassörskan visade dock medlidande med mig och gav mig rabatten ändå, värd ungefär 50 kr, en i sammanhanget anmärkningsvärd summa. Nöjd tog jag min kasse och började gå mot bilen, slentrianmässigt läsandes kvittot på vägen.

Då såg jag den: Den fruktansvärda, ödesmättade missen. 3-för-2-erbjudandet på pocketböckerna hade tydligen passerat obemärkt förbi kassan, för någon rabatt stod inte att finna. Normalt hade jag struntat i en sådan sak – det brukar trots allt inte röra sig om några större summor – men i detta fall skiljde det 60 kronor (en billig lunch, eller två minuters parkeringstid på Östermalm!) Jag kunde givetvis inte låta denna skandal passera, varför jag begav mig till informationsdisken. Där fick jag reda på att Jungstedt-boken inte ingick i 3-för-2-erbjudandet.

Nähä. Men jag insisterade; den hade ju faktiskt legat i lådan med de andra lågpris-pocketarna. Detta fick infodisk-killen att plocka upp en telefon och ringa någon ansvarig person långt borta, som strax därefter teleporterade in på plats och bad mig visa var jag hittat boken. Efter en kortare arkeologisk expedition ner i bokberget kunde vi konstatera att jo, den låg där den låg, fastän datorn sa att den inte borde göra det.

I detta läge hade det varit klart försvarligt om personalen helt enkelt erbjudit mig att byta ut Jungstedt-boken mot en av de böcker som faktiskt ingick i erbjudandet. Att ett par pocketböcker hamnar fel är trots allt ett ganska förståeligt misstag. Så gjorde man dock inte. Istället fick jag boken gratis, plus 25 kronor ytterligare tillbaka som plåster på såren för att jag fått vänta i infodisken (fem minuter eller så). Det är vad jag kallar kundservice!

Vad är då lärdomen av denna historia? Ett – att alla företag begår misstag; det är hur man hanterar dem som skiljer de bra företagen från de dåliga. Två – kolla alltid kvittot, även datorer gör misstag. Tre – insistera på din rätt som konsument, men utan att vara otrevlig eller påstridig. Butikspersonal är också människor. (Eller hur, Pau?)

“You asked for miracles, Theo…

…I give you the F.B.I.” Så lyder skurken Hans Grübers ord när han i Die Hard (1988) till slut lyckas ta sig in i ett kassavalv fyllt av dyrgripar. Bakgrunden är att valvets låsmekanism är så kraftfull att det skall krävas “ett mirakel” för att knäcka den. Men i ett försök att försvaga ockupanterna stänger FBI av strömmen till skrapan som valvet är inbyggt i, och vips släpper (det elektromagnetiska) låset.

Av detta lär man sig att mirakel kan komma i många former och ofta från helt oväntade håll. När alliansen nu återhämtat nästan allt stöd man förlorat till vänsterblocket sedan valet 2006 skulle jag visserligen gärna vilja säga att det var helt och hållet den förda politikens förtjänst. Men minst lika stort inflytande tror jag att Mona Sahlin har haft. Hon låter som en pantad tonåring. Hon är fullständigt oförmögen att presentera ett trovärdigt alternativ till Alliansens politik. Och nu har hon dessutom visat att hon antingen är så dum att hon kommer med patetiska lögner för att vinna billiga poäng, eller så kan hon inte läsa innantill.

Jag syftar nu på det pressmeddelande som Sahlin nyligen släppte med hänvisning till Gender Gap Index 2008, en rapport som mäter ekonomisk jämställdhet, utgiven av World Economic Forum. Rapporten rankar världens länder och Sverige kom på tredje plats, ett tapp med två placeringar från rapportens tidigare utgåva. Detta fick naturligtvis Sahlin att gå i taket:

Effekterna av två år med regeringen Reinfeldt syns redan. Vi har under den moderatledda regeringen trillat ner till tredjeplatsen på World Economic Forums lista gällande Gender Gap Index 2008. Tidigare år har Sverige alltid legat på första plats.

Oavsett om man tycker att jämställdhet är något vi bör prioritera över allt annat är pressmeddelandet ett Sahlinskt skott i foten av episka proportioner. Rapporten baserar sig nämligen på data insamlad mellan 1998-2006, alltså de åtta år då Socialdemokraterna senast satt vid makten. Dessutom var Mona Sahlin jämställdhetsminister åren 2003-2004.

Så är Sahlin inkompetent eller ljög hon medvetet? Vi lär tyvärr aldrig få veta sanningen, för hon har avböjt kommentar. Det kanske är den smartaste strategin för henne just nu. Så länge hon håller käften kan ju de väljare som ännu inte tagit av sig de röda glasögonen fortfarande inbilla sig att Socialdemokraterna vinner valet 2010.

Läs även Johan Ingerös kommentar.

Odubbade vinterdäck är skit!

Då har så äntligen Det Stora Snökaoset infunnit sig, med stora krigsrubriker som bevisar att ja, för vissa som bor i detta avgjort jävligt kalla land kommer vintern som en stor överraskning varje år. Nu föll den första snön här i Stockholm inte på en vardag, vilket mildrade effekten något. Gick faktiskt helt okej för mig att åka Sundbyberg-Hammarby med bil idag, trafiken var oerhört gles och ingen verkade ha fastnat, antagligen en kombination av att folk undvek bilen på grund av rubrikerna och att vi som faktiskt var ute och körde var väl förberedda.

För allvarligt talat, vad tänker folk med som inte krängt på vinterdäcken ännu fastän det är november? I helgen såg jag en gubbe som i värsta snökaoset stod och bytte däck på sitt gamla vrak, mitt på gatan. Av åldern att döma måste han ha upplevt 50-60 vintrar redan. Varför då avsiktligt göra det svårt för sig genom att vänta till sista stund? Då var han ändå inte en av de idioter som ger sig ut på vägarna med sommardäck, eller nästan lika illa, odubbade vinterdäck. Dessa livsfarliga skräpdäck har på sistone haussats till skyarna av bland annat Vägverket, som menar att vi som hellre kör på vägen än brevid den är elaka miljöbovar.

Testerna talar varje år sitt tydliga språk: Skillnaden mellan dubbdäck och dubbfria vinterdäck är avgörande när det gäller att undvika en olycka. Även om man skiter i vad biltidningarna trycker råder det ingen brist på forumtrådar som den här där skillnaden bekräftas. Visst, dubbdäck är bullriga. Visst, på torr eller välplogad asfalt är det ingen skillnad. Men gissa vad, det är inte på torr eller välplogad asfalt som olyckorna sker! Det är på is och tätpackad snö, och där är friktionsdäck fullständigt värdelösa!

På tal om miljöpåverkan, förresten; det räcker med att en enda idiot med fel sorts däck skall sladda in i mitträcket på Essingeleden en snöig eftermiddag för att trafiken skall bli stående. Tiotusentals bilar som går på tomgång, timme efter timme. Det kan man kalla miljöpåverkan!

Utmärkt förslag om vigselrätten

Jag kan inte annat än hålla med om vad som skrivs i dagens SvD Opinion – låt staten, och staten ensam, äga den juridiska vigselrätten. Kyrkan, oavsett om det är Svenska Kyrkan eller FSM, ska inte ha något med saken att göra om de som gifter sig inte vill det. Inte heller ska något religiöst samfund ha monopol på generella termer såsom “äktenskap” eller tvinga fram lösningar där parternas kön avgör vad de får sätta för namn på sin relation.

Det är en lösning som ger jämlikhet både mellan religioner och mellan sexuella läggningar. Först går man till tingsrätten och skriver på pappret, sedan kan man gå och yla åt ett skäggo bland molnen om man tror att det gör någon skillnad. Eller så festar man loss i trygg förvissning att om det mot förmodan finns en gud (eller flera) så är han (eller hon) förmodligen dödstrött på böner och predikningar vid det här laget.

Som “kompromiss” åt de böghatande sandarslenas håll kan jag tycka att det är rimligt att religiösa samfund, och/eller enskilda präster, själva skall få välja vilka de vill ta emot och viga. Man kan inte gärna kräva att en stackars gammal prälle, som tycker att homosexualitet är hädelse, utan protester skall viga ett samkönat par. Det vore ju djurplågeri, typ.

På tal om djurplågeri kläckte en anonym kommentator den här sköna hårbollen i SvD:s kommentarsfält:

Vad är det för livsåskådning som humanister föreslår? Att man ordnar en civilvigsel ändrar ju inte någonting! Det är samma Gud (skapare) som i kyrkan man ropar efter ändå för att han skulle välsigna äktenskapet! Det att man håller vigselakten på ett annat ställe och inte tror på någonting – blir ju bara teater!

Om det är något som är teater är det väl att göra sig till för en låtsasgubbe i “himlen”… eller? Och sedan när ingår det någon form av “välsignelse” i en borgerlig vigsel? Suck…

Om vi levde på stenåldern…

…hade den här pajasen varit död för länge sedan. Förmodligen utsvulten, död av hög ålder eller sjukdom. Ty på stenåldern fanns nämligen inga containrar utanför livsmedelsbutiker att stjäla mat ur, inga kompisar att parasitera på när “det blir för kallt ute” och ingen möjlighet att leva på andras skattepengar bara för att man känner för att kalla sig “grön anarkist” eller någon annan titel för misslyckade töntar som kallar sitt sinnessvaga gnäll för “civilisationskritik”.

Jag blir så trött…