Ett spel om pengar

Steam

Jag tänkte ta ett par minuter av din tid för att beskriva, eller argumentera om man så vill, för sättet jag köper spel på. Jag har spelat datorspel sedan 80-talet, större delen av mitt jordliga liv. I början var det nästan uteslutande piratkopiering som gällde men över tiden har det blivit så enkelt och smidigt att köpa spel att jag i princip helt har slutat med det. Steam och liknande tjänster har gjort det så lätt för oss alla att utforska och uppleva sådant som tidigare krävde en omständig tripp till en butik och en investering motsvarande ett mindre afrikanskt lands halva BNP. Ni som fortfarande spelar på konsoler, jag tycker rätt synd om er! Men allt är inte frid och fröjd i PC-land för det. Det är vida känt att spelbranschen i stort jobbar som följer:

  1. Släpp halvfärdigt, buggigt spel för €50-60
  2. Använd intäkterna från den första försäljningsspiken för att fixa de värsta bristerna
  3. Släpp återstående innehåll som DLC för €10-15/styck
  4. Använd intäkterna från DLC för att fixa fler buggar, producera mer DLC, och så vidare
  5. Över flera månader/år, reducera priset stegvis för att hålla försäljningen uppe

Den här affärsmodellen, som man kan ha många invändningar mot, arbetar under förutsättningen att många spelköpare är så överväldigade av hypen att de köper spelet på steg 1. Min metod är att köpa spelen först efter att spelen har legat på steg 5 i flera månader, gärna år. När en “Steam Summer/Winter Sale” eller motsvarande drar igång så kollar jag bara vilka spel på min “önskelista” som ligger på €10 eller så, och dem köper jag, såvida inte recensionerna gör gällande att utvecklarna helt abdikerade nånstans på steg 2 och nu bara försöker skrapa in vad pengar de kan för att inte gå i kånken.

Fördelarna med denna metod är:

  • Jag har alltid en kö på 8-10 spel som ligger och väntar – min tid är det enda som sätter gränsen för hur mycket jag vill spela
  • Jag har råd att köpa alla spel jag vill ha när de aldrig kostar mer än typ €10
  • Jag behöver inte uppgradera min dator särskilt ofta eftersom spelen jag köper inte ligger på “cutting edge” vad gäller systemkrav
  • Jag behöver aldrig chansa på om ett spel är bra eller inte innan jag köper det
  • När spelen kommer ut på €10 så är det ofta inklusive all DLC, “pre-order exclusives” (ha!) och expansioner, med mera
  • När spelen har varit ute en tid så är alla större buggar (och många små) oftast fixade
  • När spelen har varit ute en tid så kommer det att finnas mängder av moddar ute, om spelet har en mod-community

Nackdelarna är:

  • Om jag hade varit en spel-hipster så hade det varit väldigt jobbigt att aldrig vara tidig med det nya
  • Om en vän vill spela ett spel med mig som inte ligger i kön så är jag nödgad att rucka på mina principer
  • Den enorma mängden pengar jag sparar på att köpa spel för 10-20% av ursprungspriset riskerar att leda till högre ölkonsumtion

Här följer några invändningar jag har fått från mina vänner och bekanta när jag förklarar varför jag t ex inte har köpt Fallout 4 ännu:

  • “Jag kan inte vänta så länge!” Varför inte? Du springer ju i löparspåret en gång i veckan, handlar ekologiskt när du kan och fäller ner toalocket efter dig som en duktig svenne. Är lite självdisciplin så himla svårt?
  • “Om alla gjorde så där skulle spelbranschen gå under!” Nej, de skulle ändra sin affärsmodell och börja släppa färdiga spel igen. Men så länge folk är beredda att köa för nya spel som alla vet kommer att vara en ospelbar bugghärd första månaden så är det nog ingen större risk…
  • “Men min polare/henvän/farmor/undulat vill spela med mig nu, inte om två år!” Precis som med hälsosamma dieter så är min strategi helt värdelös om man inte får göra undantag ibland. Men du, det går faktiskt utmärkt att spela spel tillsammans som inte kom ut i förra veckan…
  • “Du är orättvis mot små oberoende utvecklare som gör sitt bästa för att släppa buggfria spel!” Bah, med tanke på vad Steam Early Access spottar ur sig ibland så tvivlar jag. Men indie-spel kommer ofta ut på en bra prisnivå oavsett och har ett större engagemang från utvecklarna än AAA-titlar, det är ingen stenhård princip att man måste vänta flera år på buggfixar.
  • “Varför just €10? Varför inte €5 om man nu ska vara en snål jävel?” Det är inte prisnivån som är det viktiga egentligen, det är att maximera sina chanser att få en bra spelupplevelse. €10 är ett riktvärde, det kan lika gärna vara €15 eller €20. Poängen är att vänta på att spelet har fått tid att “mogna” och minska risken med investeringen.

Har du fler invändningar? Bring ’em on! Och om du inte är övertygad så vill jag ta mina sista rader till att tacka dig för att du hjälper mig att betatesta spelen som kommer ut nu så att jag kan njuta av dem om 6-18 månader eller så. Tack!

Rubriken borde nog ha varit “Mesta möjliga spel för minsta möjliga pengar” men även jag faller lätt för lockelsen att pimpa innehållet en smula

Recension: Drömmen om Alexandria

Drömmen om Alexandria

Digital distribution av innehåll är en välsignelse för mänskligheten. Det som verkade som en utopi i min barndom – att var som helst i världen ha tillgång till all kunskap och kultur som någonsin producerats, genom en liten dator som jag kan bära i fickan – är om inte praktisk så åtminstone teknisk verklighet sedan några år tillbaka. Med det menar jag att även om tekniken finns så sätter verkligheten käppar i hjulet: infrastrukturen saknas på många platser, det är inte allt material som faktiskt publiceras på nätet, mycket av det är upphovsrättsligt tveksamt och den lilla datorn i fickan får snabbt slut på batteri. Men ändå.

Internet och webben har gjort för kunskap och kultur vad tåg, flygplan och bilar gjorde för resande och transport. På samma sätt som då, och i all teknisk utveckling, finns det vinnare och förlorare. Drömmen om Alexandria (Den digitala distributionens dilemma), skriven av Per Strömbäck och utgiven av Timbro, fångade min uppmärksamhet med texten på baksidan:

Med tillgänglighet och gratis som ledord har Internet gjort populärkulturen ännu mer populär, men att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande på de gamla analoga systemen i hög grad. […] Men den gratis råvaran är inte outsinlig. I takt med den digitala ekonomins framgång utarmas de analoga system som subventionerar de digitala. […] Det är den digitala distributionens dilemma.

Här ska sägas att jag, när jag läste boken, inte hade en aning om att Per Strömbäck arbetar som lobbyist för upphovsrättsindustrin. Hade jag vetat det hade jag nog inte ens köpt den. Nu läste jag den med någorlunda objektiva ögon och blev rätt förvånad när den landade i den hopplöst förvirrade slutsatsen: allt blir bra (igen) om vi bara inför lagar som tvingar internetleverantörer och teknikföretag att bygga in spärrar mot upphovsrättsintrång i sina produkter och tjänster. Så, nu har jag spoilat hela boken. TL;DR.

Strömbäck gör mig besviken. I de första kapitlen redogör han för situationen ser ut idag för digital distribution, hur vi kom hit och olika teorier kring hur man kan lösa situationen för att den som skapar material ska kunna få betalt för det, något som han menar har gått förlorat idag. Denna redogörelse är genomgående välskriven och Strömbäck framstår som påläst och välorienterad inom ämnet. Vi får veta att det på nätet idag är svårt att ta betalt för innehåll, men lätt att ta betalt för tillgänglighet. Tjänsterna som gör materialet tillgängligt (internetleverantörer, Spotify, Google m fl) kan dra in storkovan men bara en spottstyver når artisterna.

Så långt är det svårt att inte hålla med Strömbäck. Men det blir snabbt förvirrat när han försöker argumentera för att man kan göra “vad som helst” med programkod, och system för exempelvis e-handel byggs från början enligt de lagar som gäller – därför vore det inte komplicerat alls att bygga till exempel molntjänster och operativsystem som inte tillåter upphovsrättsintrång, bara viljan fanns hos branschen (eller tvingades fram med lagstiftning)! Plötsligt blir Strömbäcks okunnighet om internetteknikens fundamenta uppenbar. Eller så spelar han okunnig för att främja en agenda.

I själva verket är det här ett av de äldsta och mest söndertrampade förslagen för att stävja piratkopiering som vädras, om än omsorgsfullt sminkat. Det räcker med att konstatera att det är tekniskt och praktiskt omöjligt att särskilja internettrafik som bryter mot upphovsrätten från trafik som inte gör det, så inser man varför alla lagar på området är ineffektiva. Piratkopieringen sker helt öppet, på offentliga sajter som fortfarande ligger uppe trots miljoner investerade i att ta ner dem, och risken för att åka fast för “vanliga användare” är noll.

Mer intressant och viktigare är diskussionen om utarmningen av det “analoga systemet” som fortfarande, enligt Strömbäck, producerar materialet som folk vill betala för att komma åt. Med detta menar han exempelvis artister med skivbolagskontrakt, som får svårare att leva på sitt skapande när intäkterna minskar. Strömbäck menar att de mellanhänder som finns i det gamla systemet tillförde värde, främst genom att kunna erbjuda exklusivitet och gallring av innehållet.

Jag ser det som ett hopplöst föråldrat synsätt i en värld där demokratisering, individualisering och organisk delning av innehåll allt mer ersätter de traditionella “top-down”-kanalerna, där någon elit i form av en marknadsavdelning bestämde vad som skulle stå längst fram i skivbutikerna. Säkert 90-95% av den musik jag lyssnar på idag kommer via rekommendationer i sociala medier. Och den ligger för det mesta inte på Spotify, utan delas via plattformar som SoundCloud där artister kan publicera sig själva. Jag betalar inte sällan för låtarna, inte för att jag måste utan för att jag vill stödja artisten, uppmuntra till mer skapande.

En del kommer att gå förlorat i det nya systemet. Sådan är teknikutvecklingens natur. Vi är inte vid resans slut ännu och alla lösningar är inte klara. Det har blivit svårare att försörja sig genom kreativt skapande på heltid. Folk som jobbat inom upphovsrättsindustrin med distribution, marknadsföring och annat som nu blivit onödigt får kanske se sig om efter nya jobb. Å andra sidan så kommer vi att bli av med exkluderande inlåsningsmekanismer som sätter en artificiell gräns för spridningen av mänskligt vetande och kultur. På sikt är jag övertygad om att det är det bästa för oss.

Recension: MyUS.com (samfrakt från USA)

Julfrakt

Jag ska medge att jag blir en liten smula beklämd när jag hör en vän eller kollega, ofta lite självbelåtet, förklara att “i vår familj, där har vi slutat med julklappar”. Inte för att jag förnekar någon rätten att välja sina jultraditioner, utan för att jag har lite svårt att förstå varför man vill undvara en så härlig tradition som att ge varandra gåvor vid jul. Om något vill jag se fler högtider som uppmanar människor att vara givmilda. Jag älskar utmaningen att välja något som passar var och en, spänningen i att se hans eller hennes reaktion när julklappen öppnas, och så naturligtvis nöjet i att leta världen över efter det som jag vill ge bort!

Världen över, var det ja. Den som försökt handla från konsumerismens högborg – det stora landet i väst – möts inte helt sällan av de frustrerande beskeden: Item ships within the US only och Free shipping within the continental United States. Samt helt hutlösa fraktkostnader som stiger exponentiellt för varje butik man vill handla ifrån. Att säkert en tredjedel av kostnaden för mina inköp från exempelvis ThinkGeek eller WeLoveFine gått åt till frakt är inget jag är särskilt nöjd med. Men ibland är det man vill ha helt enkelt inte tillgängligt i Sverige.

Lösningen heter samfrakt. Vem har inte en vän eller kollega vars släkting eller vän i USA eller Asien tar med sig billiga elektronikprylar och annat trevligt krafs till Sverige när hen kommer på besök? När jag var en fattig student var min lösning för att få hem prylar att helt enkelt gå ihop med ett gäng av mina vänner och lägga en stor gemensam beställning. Billigare frakt för alla, men det förutsätter ju att alla vill handla från samma butik och ungefär samtidigt. Nu visar det sig att samma princip går att applicera om man köper från flera butiker, tack vare samfraktande företag som ger dig en “leveransadress” i USA. Principen är enkel – utnyttja gratis (eller billig) frakt inomlands för att få prylarna till samfraktaren, få därefter hem dem i ett stort paket som kostar mindre att frakta än flera små. Åtminstone i teorin.

Jag bestämde mig för att prova MyUS.com* när jag fick ett trevligt erbjudande av dem i min inkorg. Jag hade tidigare varit en smula skeptisk till dylika tjänster eftersom jag utgick ifrån att samfraktarnas affärsmodell gick ut på att ta hutlöst betalt för frakten och förvaringen, eftersom de i praktiken håller kundens varor som gisslan när de väl tagit emot dem. Erbjudandet var emellertid så bra att jag var hyggligt säker på att åtminstone inte gå med förlust jämfört med om jag köpt mina klappar på vanligt sätt – och fraktkostnaden hem till Sverige, som gick att uppskatta på förhand, verkade inte så dyr som jag hade befarat.

* Valet av just MyUS.com var, i ärlighetens namn, inget som föregicks av någon research från min sida. Det finns många företag som erbjuder motsvarande tjänster och det jag beskriver i den här artikeln kan ses som ett exempel. Jag uppmanar den som vill prova på samfrakt från USA att utvärdera de olika alternativen.

Så hur funkar det?

Egentligen var det inte svårt alls. Efter registreringen, som var okomplicerad och inte krävde mycket mer än ett giltigt kreditkort från min sida, fick jag veta “min” adress och se min (tomma) “inbox”. Adressen ser ut som vilken som helst, men med ett nummer till en “suite” som identifierar mitt konto. Att det vi skulle kalla för postbox kallas för “suite” i USA är tydligen inget konstigt. Jag fick dessutom ett äkta amerikanskt telefonnummer, vilket många beställningsformulär kräver. Några dagar att jag hade beställt varor till “min” adress hos så fick jag mail om att jag hade fått paket:

MyUS

För att kunna hålla koll på varorna fick jag se spårningsnummer, avsändare, deklarerat varuvärde och en scannad bild på följesedeln. I det här läget kunde jag välja att leverans av de paket som hunnit anlända, eller vänta in flera. Paket kan ligga upp till en månad innan MyUS börjar ta betalt för förvaringen. Man erbjuder också en rad extratjänster, såsom att packa om varorna i stadigare kartonger, ta foton på varorna, kontrollera att inget gått sönder, osv. Tjänsterna kostar några dollar styck och för min del nöjde jag mig med foton ($2 per paket) för att försäkra mig om att jag fått vad jag beställt.

Jag var på förhand lite orolig för att en del butiker skulle vägra leverera till MyUS-adresser, precis som vissa webbsajter inte tillåter registreringar med en anonym e-postadress. Några sådana problem stötte jag inte på. Att använda mitt svenska kreditkort för att betala trots att leveransadressen låg i USA var heller inget som föranledde några som helst bekymmer, men skulle man råka på ett sådant otyg erbjuder sig MyUS att agera mellanhand också för betalningen – mot en extra kostnad, naturligtvis. En annan lustig funktion är en Google-proxy som gör att man kan få sökresultaten som om man var i USA, oavsett var i världen man befinner sig.

För själva frakten hem till Sverige går det att välja mellan några olika fraktalternativ, men några lågprisalternativ erbjuds inte – det är DHL, UPS eller FedEx som gäller. Den som tror sig kunna spara på frakt genom att välja ett alternativ som tar ett par veckor (om man är ute i god tid, alltså) lär bli besviken. Det billigaste alternativet är tar 5-10 dagar men prisskillnaden är så liten upp till expressleverans 1-4 dagar att det rimligtvis bara kan vara aktuellt för den som verkligen snålar, eller handlar väldigt mycket. MyUS ger löpande upplysningar om när man senast måste beställa frakten för att med säkerhet få varorna innan jul och vilka fraktalternativ som tillfälligtvis har förseningar.

Just kring jul är förstås belastningen extra hög men trots att jag gjorde mina inköp precis i Black Friday-rushen så tog det inte särskilt lång tid för MyUS att registrera dem eller skicka vidare paketen till Sverige. Jag lade beställningen på eftermiddagen och fick spårningsnumret några timmar senare – på en lördag. Det är inte en servicenivå jag stött på särskilt ofta hos andra leverantörer. Jag valde DHL som min leverantör, deras utlämningsställe ligger närmast, och paketen var i mina händer knappt två dygn senare (snitthastighet 174 km/h, fågelvägen).

Black Friday

Mitt omdöme

Min upplevelse av MyUS.com var genomgående positiv. Företaget höll vad de lovade, tog inte ut några avgifter utöver vad jag hade förväntat mig, mina julklappsköp levererades snabbt och kom fram hela. Trots detta blev inte resultatet som jag hade väntat mig, även om jag har svårt att beskylla MyUS för detta. Jag beställde en vara som visade sig ha betydligt större yttermått än vad jag hade räknat med, vilket drev upp fraktpriset ordentligt och utplånade en stor del av den förväntade besparingen. Än värre blev det när ett av mina paket till MyUS blev försenat, för att inte riskera att få alla varor efter jul kände jag mig tvungen att beställa två leveranser. I slutändan kom allt fram i tid ändå, men poängen med samfrakt är onekligen en smula förverkad om man ändå får betala för flera leveranser.

Med detta sagt så var det en rolig upplevelse att kunna bläddra runt bland en massa butiker som jag aldrig hade övervägt annars och med lite bättre planering – och kanske lite mer is i magen – så kanske jag provar igen nästa år, för utöver det stora urvalet av butiker finns det också pengar att spara för den som är bra på att pricka in sina Black Friday-deals. Vill man handla julklappar eller något annat från USA med minsta möjliga bekymmer verkar MyUS eller någon annan samfrakttjänst fylla behovet med råge, men det är ingen magisk silverkula – i slutändan ankommer det fortfarande på köparen själv att hålla koll på fraktavgifter, skrymmande föremål, tullavgifter och leveranstider för att allt ska gå som planerat.

Ett litet semesterprojekt

Gigabyte BRIX

Semestertider, äntligen! När solen skiner, fåglarna kvittrar i grönskande träd, det festas i varenda park och svenska insjöar blir badvänliga för omväxlings skull… sitter jag på kontoret och jobbar. Inte för att jag är allergisk mot solen, men jag sparar mina semesterdagar tills dess jag vill komma bort från Sveriges hemska väder och till varmare klimat. Ändå ser jag fram emot sommarens semestertider eftersom kontoret då blir behagligt tomt på folk, trafiken glesnar sig och även om man slutar jobbet först klockan 17 finns det fortfarande massor av sol kvar att njuta av. Just den här veckan har kontoret varit extra öde och jag har kunnat ägna tid åt ett litet sidoprojekt – en “dashboard” för kontorets ljudanläggning, tillika driftstatus, AW-underhållning och annat.

Detta visade sig vara ett stimulerande projekt som påminde mig om hur snabbt utvecklingen av datorhårdvara går framåt. Skrivbords-PC:n står sig ännu stark, domedagsprofeterna till trots. Bortser vi från enstaka designspyor är en hederlig x86-burk fortfarande det mest funktionella, effektiva och prisvärda sättet att Få Saker Gjorda, särskilt om man faktorerar in möjligheten till framtida uppgraderingar. Härmed hoppas jag på förhand ha undanröjt eventuella invändningar av typen “meh, det där kan man göra med en Raspberry Pi/iTaco/Android för halva priset”. Syftet var aldrig att pressa in projektet i en tajt budget eller tvingas ägna merparten av tiden åt att krångla med esoteriska Linux-distar. Inte för att jag har något emot sådana projekt av princip, men färsk hårdvara med ett modernt OS och de bästa av utvecklingsverktyg som marknaden kan erbjuda släpper på gränserna för vad man kan hitta på och gör utvecklarens jobb trevligare.

Pekskärm 27"

Prylar från Dustin

Som grundpelare i bygget valde jag en Gigabyte BRIX. Brix är en barebones-PC i stil med Intels NUC eller Apples Mac Mini, men med fler funktioner än NUC och mindre skräp än Mac:en (bara att slippa OS X är värt en tusenlapp, minst). I min valda Brix-modell sitter en tvåkärnig Core i3 på 1.9 GHz (Ivy Bridge), Intel HD 4000-grafik, WiFi (b/g/n) och Gigabit Ethernet. Måhända låter det inte som några fantastiska specar, men i3-3227U presterar över processorer som skeppades i tunga arbetsstationer för några år sedan och grafikkretsen duger mer än väl för allting vi kan tänkas köra. Paketet kompletterades med en 120 GB SSD-disk (Intel series 525) och 16 GB RAM från Kingston.

Pekskärmen, den enda utåt synliga delen av bygget, blev en Acer med det föga tungvänliga namnet T272HL bmidz. Även andra tillverkare har 27-tummare med multitouch på marknaden, men Dustin hade av någon anledning bara Acer i sitt sortiment. Underligt, men med full HD-upplösning (1920 x 1080), USB 3.0-hubb, breda betraktningsvinklar och VESA-fäste var valet inte särskilt krångligt och utseendemässigt finns knappast något att klaga på. Acerns enda nackdel för vardagsbruk verkar vara den tröga och ostadiga “kryckan” den ska luta sig mot, men det är ju inget problem vid väggmontering.

Gigabyte BRIX

Insidan, före montering

Montering av SSD

Montering av RAM

Montering av delarna i Brix:en kunde knappast ha varit lättare. Fyra skruvar håller fast bottenplattan. MSATA-porten för SSD:n sitter ovanför WiFi-kortet (mPCI) och på motsatt sida två vanliga SODIMM-platser för RAM. En pillvänlig layout utan överraskningar, men för att komma åt övriga delar får man ta loss den övre delen av moderkortet, så om fläkten skulle behöva rengöras någon gång i framtiden kan det bli en smula intressant. Gigabyte förtjänar dock cred för att ha gjort Brix så lättarbetad, trots det lilla formatet. Storleken imponerar också – Brix mäter knappt 115 x 108 x 30 mm, dessutom följer det med VESA-fäste så att man kan montera den direkt på en bildskärm. Hade vår skärm inte varit ämnad för väggmontage hade det varit en mycket uppskattad detalj.

Externa anslutningar på Brix:en är två USB 3.0-portar, HDMI, mini-DP och RJ45. För att koppla in en rejäl bildskärm (eller två) är det förstås precis vad man väntar sig och jag uppskattar verkligen att man inte gjort som med vissa (värdelösa!) bärbara och uteslutit en vanlig nätverkskontakt. För en dator som ska komma att göra tjänst som mediaserver och dessutom mata ut flera strömmar över nätverket gör den extra hastigheten och pålitligheten i Ethernet stor skillnad över enbart WiFi. Köket är dessutom en liten bit från närmaste accesspunkt och jag var orolig för att signalstyrkan inte skulle vara särskilt god – helt i onödan, visade det sig.

Inget OS, inga problem...

För hur kul är det med pekskärm?

Med allting ihoptråcklat och Windows 8 Enterprise “bränt” till en USB-pinne var det så bara att köra, “it just works”-känslan var pålitlig när exakt all hårdvara kändes igen direkt (ljuddrivrutinerna behövde dock uppdateras) och efter den vanliga busslasten med Windows-uppdateringar var det bara att hiva upp alltsammans på väggen. Det är lite sorgligt att det i dessa upplysta tider krävs tre(!) sladdar för att förse en pekskärm med ström, signal och USB-anslutning, men en vit kabelstrumpa gjorde åtminstone trasslet (och synintrycket) minimalt. Väggfästet från Multibrackets stod en smula längre ut från väggen än vad jag hade tänkt mig, men det underlättade installationen avsevärt och gav en mycket bra vinkel på skärmen. Plus i kanten för den smarta kabelföraren. Plus också till min kollega som lånade ut en borrhammare modell Götterdämmerung 9000 eller motsvarande – att borra hål i väggar är aldrig så kul som när det går fort!

Kabeldragning modell C:\TEMP

Färdigt!

Ovanför innertaket

(Fler bilder av monteringen finns här, för den som är intresserad.) Väl uppe i innertaket visade det sig att alla eluttag som fanns att tillgå lät sig styras av knappen till takbelysningen – inte helt optimalt för en anläggning som ska vara igång jämt och kanske inte reagerar positivt på plötsliga strömbortfall. En förlängningssladd, några lossade paneler och uppfinningsrik kabeldragning rådde dock bot på det problemet. För att undvika att damm och partiklar från takplattornas fiberull letade sig in i fläkten i allt för stor utsträckning lade jag ett par rejäla pappskivor mellan taket och elektroniken. Förhoppningsvis ska vi inte behöva klättra upp dit särskilt ofta, men i det olyckliga fall att någon skulle stänga av datorn via Windows blir det nödvändigt (se den blå “på/av”-knappen på bilden ovan). Klimatmässigt är det förstås en smula varmt och gosigt i undertaket med all belysning men Brix:ens lilla fläkt verkar hålla processorn kring behagliga 60 grader utan någon större ansträngning, och desto viktigare, utan att några ljud letar sig ner till köket.

En summering av kostnaden (priserna är exkl moms) och komponenterna för projektet följer:

  • Bildskärm (Acer T272HL bmidz) – 5 399 kr
  • Mini-PC (Gigabyte Brix I3-3227U) – 2 399 kr
  • RAM-moduler (2 st Kingston 8 GB 1333 MHz) – 880 kr
  • SSD-disk (Intel 525 series 120 GB) – 999 kr
  • Väggfäste (Multibrackets M Vesa Flexarm 360) – 299 kr
  • HDMI-kabel (Supra HDMI Cable 3 m) – 495 kr
  • Övrigt kablage (USB, ström, nätverk) – 285 kr

Summa: 10 756 kr. Har man inte redan en Windows-licens på lager så tillkommer ca 700 kr.

Libratone

Uppmärksamma läsare som känner igen Spotify har kanske vid det här laget undrat om vår tiotusenkronors-leksak spelar musik genom bildskärmens inbyggda högtalare (förmodligen att jämföra med oförskämda tonåringar som spelar hiphop på sina mobiler). Det gör den inte – vi har ett par Libratone Zipp (se pressbild ovan) som projicerar ljud över hela kontoret, eller varhelst vi råkar befinna oss. Dessa pjäser, för modiga 3 698 kr(!) per styck(!!) låter både högt och vackert men för mig som sedan något år har världens bästa Bluetooth-högtalare till min Lumia hade jag förväntat mig betydligt bättre för burkar som betingar det fyradubbla priset. Det utlovade DLNA-stödet visade sig exempelvis vara en bedräglig lögn och inte ens med en av tillverkaren välsignad Apple-produkt kan man få båda högtalarna att arbeta tillsammans.

Räddningen blev istället det lilla programmet Airfoil som “fångar” ljudet från en utvald Windows-applikation och skickar det till högtalarna, var för sig men i perfekt synkronisering. Det går heller inte att förneka att Libratone-högtalarna har en stark After Work-potential (så länge man inte festar för länge – batteritiden är bara fyra timmar) och ett snyggt utseende med överdrag i Cashmere-ull(!!!) som väl i någon mån motiverar det hutlösa priset.

Så långt om mitt semesterprojekt – jag skulle förmodligen kunna hålla på ett tag till, men efter närmare 1 300 ord tror jag att ni börjar tröttna nu, kära läsare. På återseende!

Microsoft Surface Pro: It’s the ecosystem, stupid

Surface Pro

Det är omöjligt att göra en bedömning av Microsoft Surface utan att en väldigt stor del kommer att handla om Windows 8. Den senaste versionen av Windows har fått ta emot mycket skit, till stor del rättmätig kritik mot vad som kan tyckas är en överdriven fokusering på fingervänliga gränssnitt. Att tvingas på en rad fullskärms-“appar” och en dito startmeny är ofta mest till irritation för den som sitter med en vanlig, hederlig dator, för även om man kan köpa även fristående skärmar med pekfunktion numera är det svårt att se någon nytta. Är man van vid att jobba med tangentbord och mus är det jobbigt och oergonomiskt att behöva lyfta handen mot skärmen för att göra något som annars går lika lätt med en musrörelse eller ett par tangenttryck.

Med lite konfiguration och kanske ett eller annat tredjeparts-tillägg går det förvisso att få Windows 8 att se ut ungefär som Windows 7, men då är förstås frågan: varför inte köra sjuan till att börja med? De (hyfsat små) förbättringar som Windows 8 för med sig väger knappast upp allt merarbete som krävs för att bli kvitt finger-fokuset, så min rekommendation är att stanna på sjuan om du inte har en bärbar dator med pekskärm – där kan åttan komma till sin rätt, och det är också i precis det facket vi hittar Surface Pro. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att Windows 8 har utvecklats specifikt för att passa Surface Pro. Synd för Microsofts hårdvarupartners.

Jag vill, förresten, skriva av mig angående Windows RT (och Surface RT, den version av Surface som bygger på en ARM-processor). Jag förstår faktiskt inte hur Microsoft tänkte där. Ekosystem är ett begrepp som alla med någon som helst koll på konsumentsidan av IT är väl bekanta med: att välja ett operativsystem eller en hårdvaruplattform har inte nödvändigtvis så mycket med råa tekniska meriter att göra som allt runtomkring. Visst, nya ShinyToy 2013 kanske har sexton CPU-kärnor och tre månaders batteritid, men har den Instagram? Kan den synka med min Gmail? Kommer företaget bakom den att se till att jag får uppdateringar under många år framöver?

Ekosystem är en av anledningarna till att Apple aldrig kommit i närheten av att spöa Microsoft på PC-marknaden (de andra två är hutlösa priser och att OS X är en hög med exkrement). Ekosystem är anledningen till att det tog sådan tid för Android-lurar att ta över förstaplatsen från iPhone, trots överlägsen teknik till en bråkdel av priset. Ekosystem är anledningen till att det fortfarande finns folk som vägrar släppa sina Blackberries. Och ekosystem är anledningen till att Windows RT är fullständigt dödfött. Kanske finns det några som älskar Windows 8-gränssnittet så mycket att de accepterar bristen på appar, men varför då inte punga ut lite mer och få en Surface Pro?

Här kom vi inte helt osökt in på hela anledningen till att jag fullständigt älskar Surface Pro: it’s the ecosystem, stupid! Med en plattdator som kör ett riktigt operativsystem har jag tillgång till alla programvaror som finns i Windows-universumet, samtidigt som jag har tillgång till det förenklade, pekvänliga gränssnittet för enklare göromål som att kolla mailen eller Facebook. En iPad eller Android-platta är i grunden avsedd för att konsumera innehåll, men är man ute efter att skapa – oavsett om det handlar om grafik, det skrivna ordet eller programkod – är de hopplöst otillräckliga*, de appar som finns är bleka kopior av vad man har tillgång till på en riktig PC.

Med en Surface Pro behövs inga sådana kompromisser. Det är i praktiken en bärbar PC som krympts till surfplatte-format, med samma mjukvaruutbud och expansionsmöjligheter. Jag skulle därtill kunna skriva ett antal paragrafer om hur tajt och solid den känns, hur praktisk nätdelen som även kan ladda min smartphone är, hur överraskande bra jag finner batteritiden (trots att ett antal recenscenter påstått att den var dålig), hur bra prestandan är och hur trevligt det är med både USB 3.0 och en riktig DP-utgång för att ansluta en stor skärm eller projektor – men jag överlåter till andra recenscenter att fokusera på tekniken.

Det enda som jag vill ge lite extra fokus är den medföljande pennan, som används ihop med pekskärmen. Den är genialisk av två skäl – dels ger den extra precision när man behöver använda ett icke-pekvänligt program utan tangentbordet anslutet, dels gör den det till ett sant nöje att använda Surfacen som “ritplatta” eller anteckningsblock. Tyvärr finns det inget riktigt bra ställe att förvara den på om man inte köper ett separat fodral, men det misstänker jag att många ändå kommer att göra. En expedition till Media Markt gjorde gällande att de flesta väskor/fodral som inte är formgjutna specifikt för iPad passar utmärkt även till Surface Pro.

Ska jag så till sist varna lite för de fallgropar som drabbat mig som early adopter så finns det två: detta är inte en produkt helt utan barnsjukdomar, även om Microsoft har visat sig mycket responsiva med patchar så uppvisade Surfacen en del skumma beteenden i början, inklusive en hederlig blåskärm. Det mesta tycks dock vara fixat vid det här laget. Det andra är priset: på pappret ser Surface Pro ut att vara ett kap med ett pris väl under t ex en motsvarande Macbook Air, trots att Surface Pro inte ens går att köpa via större återförsäljare ännu (min är en USA-import via Bazula) och hårdvaran är överlägsen. Men tangentbordet säljs separat för över tusen spänn! Exakt varför har jag inte kunnat lista ut – det är av allt att döma ett vanligt tangentbord, om än i miniatyr.

När jag skaffade min Surface Pro så var det först och främst för att ersätta min gamla Dell-trotjänare vilken jag använt som “bärbar” surf- och kodmaskin sedan flera år tillbaka. I denna roll har Surfacen visat sig briljera: betraktad som ultraportabel PC är den så gott som perfekt. Den gör också ett utmärkt jobb som “surfplatta”, men jag tänker inte låtsas som om den som bara vill kunna läsa på fejjan och spela spel har något som helst mervärde av en Surface – då är det bättre att satsa på en leksak med Android som inte gör lika ont i plånboken. Där Surface Pro briljerar är det i sin dubbelidentitet – den växlar mellan leksak och arbetsstation helt utan ansträngning. För mig som inte har lust att släpa på både laptop och platta är den en enastående följeslagare.

* Fotnot: Jag vet att det finns folk (*host*hipsters*host*) som säger sig kunna “jobba” via iPad. Jag (kanske något generaliserande) likställer att jobba med att skapa innehåll, i den här texten. Att det tekniskt sett går att skriva texter eller rita på en padda är ungefär lika relevant som att en polis kan göra sitt jobb iförd enbart nätstrumpor. Det må vara fysiskt möjligt, men det är inte optimalt eller praktiskt för det.

Lumia 920, stepping the game up

För vissa verkar marknadsandelar vara oerhört betydelsefulla. Jag ska medge att jag har fallit i den fällan själv några gånger. När någon random äpple-fanboi hävdar att OS X är överlägset ger det onekligen en viss belåtenhet att kunna påpeka att enbart Windows Vista sålt fler exemplar än alla versioner av Mac OS (med/utan X) tillsammans. Egentligen är det ett ganska tomt argument. Ska jag istället försöka förklara vad som är uselt med OS X så blir diskussionen förstås snabbt väldigt subjektiv. För somliga är det säkert ytterst välkommet när en ikon plötsligt får en akut släng av Jack Russell-sjukan och studsar upp i rutan där jag försöker arbeta. Själv får det mig att vilja ge den MacBook jag stundtals utsätts för på jobbet en enkelbiljett till avfallskvarnen.

På tal om subjektivitet (och rubrikbilden), i andra sammanhang har jag fått ta en del skit för att jag ibland tittar på en utmärkt serie innehållandes pastellfärgade hästar. Men nu glider jag ifrån ämnet en smula…

Jag bytte nyligen ut min Nokia Lumia 800 mot en 920. Inte för att 800:an började bli särskilt gammal – det är fortfarande en utmärkt telefon som gör allt vad man kan behöva – åtminstone numera, efter flera uppdateringar. Nej, det som fick mig att punga för 920:an var löftet om en telefon som är lik 800:an fast med mer av allt. Jag är tokförtjust i startskärmen som undviker den trista och oflexibla app-listan i iOS utan att falla ner i Androids brokiga widget-träsk. Jag gillar att det finns telefoner som känns välbyggda och tajta utan att offra funktion och ergonomi för ett glansigt yttre, likt en iPhone. Och som flitig användare av sociala nätverk uppskattar jag att Microsoft lyckats integrera Facebook, Twitter och diverse Google-tjänster (fast inte Google+, ännu) på ett sätt som känns smidigare och tillgängligare än i någon annan telefon.

Innan jag skaffade 800:an gjorde jag en stor sak av att mina favoritappar måste måste måste finnas för att jag över huvud taget skulle kunna tänka mig att byta. Som Android eller iPhone-användare är man van vid att apparna heter samma sak, en bekvämlighet som brukar blåsas upp till enorma proportioner när en Windows-telefon ska rescenseras (och jag minns hur samma argument användes mot Android en gång i tiden). Ett år senare är det slående hur få av mina “måste-appar” jag fortfarande använder. I verkligheten finns det alltid fullgoda om än mindre namnkunniga alternativ, oftast mitt framför ögonen. Nokia Music och dito Maps visade sig vara överlägsna alternativ till Spotify och Google Maps. Även om det inte alltid finns en exakt motsvarighet – jag nämnde ju Google+ ovan – så är jag i efterhand lite skamsen över hur upphängd jag var på specifika varumärken.

Kommer Windows Phone någonsin att få ett genomslag på den breda marknaden? Det finns uppenbarligen de som tror det och oavsett vad man tycker om systemens relativa meriter så är det tydligt att Apple inte längre kan leva på “coolhets-faktor” och ompaketering av andras innovationer. Det finns helt klart plats för en tredje spelare på marknaden. Och Microsoft har en viss rutin på att ta sig in i andras revir…

Kommer någon att sakna Expert?

Expert i Kista, fredag 21/9

Bor man inte under en sten så har man vid det här laget hört att hemelektronikkedjan Expert har gått i kånken, lite drygt ett år efter konkurrenten Onoff. Bilden ovan visar deras butik i Kista Galleria – där jag senast var på Onoffs konkursutförsäljning. Butiken togs sedermera över av Expert men trycket på personalskjortorna kan knappt ha hunnit torka innan det, som synes, var dags igen. Den här gången skippar jag nog utförsäljningen – kön av folk ringlade sig ännu på söndagen så långt ut i gallerian att den utgjorde ett hinder och jag värderar min tid högre än så. Dessutom tycker cynikern i mig att det hela är som upplagt för att lura folk, för anser man sig ha tid att stå i kö en halv arbetsdag så är man kanske inte heller den sorts person som gör prisjämförelser före köp. Av de som har tagit sig in har allt jag hört varit att priserna fortfarande inte är så imponerande.

Frågan är om det finns skäl att sörja Expert, annat än av medlidande för dem som snart blir arbetslösa? Hemelektronikbutiker har sedan länge tillhört gruppen av verksamheter som egentligen bara finns kvar av gammal vana – liksom exempelvis bankkontor, telebutiker, postkontor och skivaffärer är de hopplöst frånsprungna av teknikens framsteg men lever kvar eftersom många människor helt enkelt inte ids eller törs överge tryggheten av det välbekanta i utbyte mot det nya men obeprövade, hur överlägset det än må vara. Och i vissa fall finns det förstås också personliga preferenser som styr. Man ska absolut inte underskatta personligt bemötande som faktor i ett köp, inte ens när allting äger rum på nätet. Samtidigt har betald butikspersonal i mångt och mycket ersatts av nätets kollektiva vishet. Det som förr var:

  1. “Jag behöver en diskmaskin”
  2. Gå till butik #n
  3. Fråga säljaren vilken som är den bästa diskmaskinen
  4. Fråga vad den kostar
  5. Repetera för stigande värden på n tills du storknar
  6. Köp diskmaskin

Har nu blivit:

  1. “Jag behöver en diskmaskin”
  2. Googla fram vilken som är den bästa diskmaskinen
  3. Kolla var den är som billigast
  4. Beställ eller åk och hämta

Det senare alternativet går inte bara fortare, du behöver inte heller fråga dig om butiken du står i också råkar vara den billigaste och om den smilande säljaren verkligen rekommenderar dig den bästa diskmaskinen pengar kan köpa eller den som han helst vill bli av med eftersom den snart börjar mögla.

Expert lär vara långt ifrån de sista att falla; nätbutikerna har till synes bara fördelar. De behöver mindre personal, kan ha ett mycket större produktutbud och är i princip immuna mot stölder och skadegörelse. Därigenom kan de ta ut lägre priser – och över en viss nivå så spelar det ingen roll hur snäll och trevlig personalen är, för varan är trots allt exakt densamma. Det man inte kan få på nätet är “klämma-och-känna-upplevelsen”, kanske inte så viktig när det gäller elektronik och vitvaror men nog så när det gäller exempelvis kläder – där kommer det nog att ta betydligt längre tid innan nätbutikerna gör något större avtryck på det som finns ute i “verkligheten”.

Min gissning är att utvecklingen går mer mot stora lagerbutiker som de vi ser idag hos Elgiganten med flera, där “butiken” egentligen bara är ett något snyggare inrett hämtlager. I dessa kommer företag som har gott om pengar att lägga på marknadsföring kanske att sätta upp montrar för att framhäva sina produkter, men frågan är om det är värt det – många av kunderna har ju redan fattat beslutet om vad de ska köpa innan de kommer dit. Mer sannolikt är att vi får se fler “showrooms” som egentligen snarare syftar till marknadsföring än att sälja prylar. Det blir förstås bara aktuellt för stora företag (vi kan ju redan se att Apple går i den riktningen) där man redan är tillräckligt kända för att folk ska söka upp märket, snarare än tvärtom.

Börjar Apples utförsrusch nu?

Det är alltid kul att få rätt.

För många år sedan släppte ett företag i kris en MP3-spelare med ett klatschigt namn och en väldigt framgångsrik reklamkampanj. Företaget var då främst känt för att bygga överprisade datorer med ett konstigt OS som liknade Windows en smula (fast med färre spel), så vi nördar som redan då lyssnade på MP3or i våra smartphones lyfte en smula på ögonbrynen. Kanske för att fråga oss varför någon ville bära runt på en separat burk som bara kunde spela musik, eller om det kanske var sista dödsryckningen för Apple att försöka bli ett konsumentelektronikföretag och försöka tävla mot Sony istället för mot Dell – något som, var många rörande ense på den tiden, knappast skulle gå särskilt bra för fruktnissarna.

Nåväl, nördar kan som bekant ha fel, och vi vet ju alla hur det gick för Apple sedan. Inte för att jag för en sekund ställer upp på snacket om “revolution” – allt Apple någonsin har lanserat under 2000-talet har någon annan byggt först och oftast bättre, men marknadsföring på gränsen till bedrägeri har gjort att folk i gemen – även teknikjournalister som borde veta bättre – har anammat och propagerat bilden av ett “innovativt” företag. De verkliga innovatörerna har sällan fått ta plats i rampljuset. Men – det tjänar förstås inte till att gnälla över den saken nu, för Apple har bevisligen gjort ett bra jobb i att lura folk på sina hårt förvärvade slantar, sedan kan bittra bloggare typ undertecknad yla över den saken hur länge som helst utan att det gör den minsta skillnad.

Störst skuld för Apples stora framgångar ligger förstås på Apples konkurrenter, som i många fall stått handfallna när fruktbolaget snott deras kunder, teknik och medieutrymme. Kanske för att de själva har våta drömmar om en hyperlojal, hjärntvättad kundkrets – men det finns knappast plats för fler än en Apple på marknaden. Det enda företag som kommer i närheten är väl möjligen Nintendo, som också har en enastående bakgrund av att släppa generation efter generation av skräp där samma uttjatade gamla spel itereras in absurdum – och som trots detta åtnjuter en förvånansvärt stor och trogen kundkrets.

Min tro har alltid varit att framgång av den typ vi sett hos Apple sällan är särskilt långlivad. En strategi som bygger på en fasad kommer förr eller senare att genomskådas och när så sker blir fallet oundvikligen brant. Lanseringen häromdagen av iPhone5 kan mycket väl bli slutparentesen av Apples framtida wikipedia-artikel. Efter den högst marginella uppdateringen av iPhone4 till -S hade alla förväntat sig något stort, men det bidde en tumme. Större skärm i ett format som pajar existerande appar? Check. Samma design som föregångaren? Check. Hårdvara som nu ligger markant efter flera månader gamla konkurrenter, redan innan prylen kommit i butik? Det också. Jag ska medge att iPhone 4S var ett av de få tillfällen då Apple hade ett genuint tekniskt försprång. Det är förvånande att de valde att släppa det efter bara en halv generation.

Skojigast är ändå den nya iPhone5-kontakten, kallad “Lightning” (kanske för att underlätta förväxling med Intels Thunderbolt-port). Bilden ovan, som jag påtade ihop med hjälp av Google Images, illustrerar det rätt väl. Plötsligt blev hela avdelningar av konsumentelektronik obsoleta, bara för att Apple för många år sedan valde att bygga sin egen kontakt istället för att använda den (redan då väletablerade och extremt spridda) USB-standarden som alla andra. Vad får då den som investerat pengar i prylar som bara går att ansluta till en iTaco i belöning? En fet spark i arslet. MicroUSB-adaptern för iPhone5 är så liten att kontakterna förmodligen är elektriskt kompatibla egentligen. Varenda adapter som säljs i butik borde ha en stor bild av Steve Jobs som pekar finger på paketet. Folk skulle ju köpa dem ändå. Men den som går på samma bluff två gånger har faktiskt bara sig själv att skylla.

När internet upptäckte My Little Pony

Alla som använt Internet till annat än att läsa nyheterna är vid det här laget välbekanta med de nätfenomen som dyker upp med jämna mellanrum. Remixkulturen är ständigt i full gång med att skapa nya roligheter att slänga upp på YouTube, oavsett om det handlar om den tjugotusende repetitionen av något gammalt meme eller parodier på numera odödliga klassiker som Star Trek (eller -Wars, om du lutar åt det hållet).

För att komma direkt till saken (jag försöker kväva min ovana att skriva onödigt långa intros på mina blogginlägg): Hade någon berättat för mig för två månader sedan att My Little Pony, just det, den där leksaksreklamfilmen som man gjorde sitt bästa för att slippa se när man växte upp, skulle bli nästa stora nördkult och massor av i övrigt förnuftiga vuxna människors nya favoritserie så skulle jag fråga vart man kunde köpa så starka piller och vilka andra spännande bieffekter de hade.

Nu är det förstås inte 80-talets ponnyer vi snackar om utan den nyutgåva som började sändas 2010. Hasbro (som tillverkar leksakerna) ville ha nytt klirr i kassan, så de anställde en erfaren serieskapare vid namn Lauren Faust för att göra en ny iteration och förhoppningsvis sälja mer pastellfärgad plast till lättpåverkade små barn. Det funkade. Fast inte bara som de hade tänkt sig. Visserligen har serien ådragit sig en internationell miljonpublik – varav majoriteten naturligtvis består av unga flickor och deras föräldrar – och är just nu på väg att dra igång en tredje säsong, men serien fick också mycket snabbt en epidemisk spridning i en betydligt äldre skara fans, genom sociala medier och sajter som DeviantArt, YouTube och 4chan (ingen direktlänk – går du in där får du skylla dig själv).

När säsong 2 började produceras hade skaparna blivit varse om den enorma skaran män och kvinnor i vuxen ålder som fullständigt älskade ponnyernas äventyr, och till allas stora förvåning (särskilt fansen själva) så hade de inga som helst invändningar, utan började slänga in rätt så osubtila referenser och hälsningar till sina vuxna fans i serien. Skådespelarna och författarna började snacka direkt med fansen via Twitter. Resten är, så att säga, history in the making. Idag publicerade DN en artikel om “bronies”, som seriens vuxna fans kallas – en sammanslagning av orden “bro” och “pony”, som intressant nog används könsneutralt. Ett kortare videoreportage finns på CNN.

Själv blev jag inte indragen av själva serien, utan av musiken. Då syftar jag inte på originallåtarna utan alla tusentals (jo, tusentals) remixar och videor. Gillar man elektronisk musik som house, trance, dubstep och drum’n’bass är MLP-musiken en guldgruva. Jag har länkat in ett urval nedan. Eftersom jag ständigt är på jakt efter dylikt örongodis fastnade jag direkt, men det tog flera veckor av slösurfande innan jag började undra varför en massa uppenbart duktiga kreatörer var så förälskade i en serie om tecknade hästar. Efter första avsnittet (som av en händelse finns samtliga på tuben) fattade jag fortfarande inte. Sen kom det där ögonblicket när jag tittade på klockan, undrade om det var värt att gå och lägga sig innan nästa morgon, och insåg att jag hade sett nästan hela första säsongen i ett svep.

Hoppsan!

Nåväl, smaken är som bekant individuell, men jag hymlar inte med det faktum att den senaste utgåvan av My Little Pony (med undertiteln Friendship is Magic) är en riktigt bra serie. Detta med att tecknat kan vara underhållande även för vuxna är naturligtvis inte ett nytt koncept för någon som har tittat på anime i många år, men för västerländska serier är det nästan unikt, om vi bortser från enstaka Disney-produktioner – men inte ens då kommer något i närheten av den fanskara som MLP har samlat ihop. Sen är det förstås skitkul att spöa upp den gamla käpphästen att vissa typer av underhållning “ska” vara för tjejer respektive killar. Bra underhållning är bra underhållning. Mer komplicerat än så behöver man liksom inte göra det.

Det ska bli intressant att se vart detta leder härnäst. Hasbro har uppenbarligen sprungit på en nördguldgruva som de, hör och häpna, än så länge tycks hantera kompetent. Samtidigt finns det naturligtvis kritik, bland annat från de som tycker att det finns något obekvämt med vuxna män som gillar en serie för flickor (av någon anledning glöms de kvinnliga fansen ofta bort i dessa diskussioner). Andra tycker att det snarare är ett symptom på de gamla könsrollerna att det blir nyhetsartiklar när ett gäng killar gillar en serie som är “för tjejer”, men aldrig tvärtom. Men, dessa är sidodiskussioner och egentligen ganska ointressanta. Vad jag egentligen vill veta är ju vad Lauren Faust ska hitta på härnäst.

Enjoy the pwnies:

Nämnde jag att alla avsnitt finns på YouTube? Inte? Hoppas du inte har nåt bättre för dig den närmaste veckan.

Surface är vad plattdatorn borde ha varit hela tiden

Microsoft Surface w. Pinkie Pie

Sedan jag blev vän med Windows Phone 7 har jag varit väldigt nyfiken på vad Microsoft skulle hitta på härnäst. När ett företag med Microsofts nästan obegränsade resurser bestämmer sig för att vända skutan och börja göra produkter som är spännande snarare än (oftast) välfungerande men (i bästa fall) småtråkiga är det ju oundvikligt att det kommer något intressant ur det, men därifrån till någonting som jag faktiskt vill köpa är steget långt. Det bådar dessutom gott att Microsoft verkar ha tittat på vad Apple gör rätt med sina produkter – och helt struntat i att göra något av det som fruktföretaget gör fel.

Nyligen presenterade Microsoft sin plattdator Surface, som blir företagets första av sin sort – Microsoft har tidigare bara tillverkat enklare tillbehör såsom tangentbord och möss, en inte helt okänd tv-spelkonsol samt lite annat smått och gott. Datorerna har man lämnat åt “rena” hårdvarutillverkare (s k OEMs) typ Dell, HP/Compaq, IBM/Lenovo med flera. Detta är inte bara ett trendbrott utan också en konkurrensfördel som vi ska återkomma till. En sak att tillägga är att Surface i själva verket är två produkter – en enklare modell med hårdvara baserad på nVidia Tegra och därmed hyfsat lik andra plattdatorer, samt en mer avancerad modell som mer liknar en konventionell bärbar PC sett till specifikationerna, men som har i princip samma fysiska format. Vi snackar hög prestanda i ett fodral som var science-fiction för bara några år sedan.

Varför är Surface då spännande i högre grad än alla andra hundratals tablets på marknaden som dessutom går att köpa redan idag? Först, främst och viktigast: den kör ett riktigt operativsystem, men med ett gränssnitt välanpassat för fingrar. Jag har kört förhandstitten av Windows 8 på min gamla laptop i flera månader och saken är klar, det här är inte ett “for dummies”-OS som Android/iOS utan en fullvärdig uppföljare till namnet, som även i det enklaste utförandet ger tillgång till den klassiska Windowsmiljön om man behöver få jobb gjort eller köra gamla applikationer. Samtidigt finns det förenklade Metro-gränssnittet som likt en smartphone ger snabb tillgång till nyheter, webbläsare, kalender eller vad man nu behagar lägga på sin startskärm.

Förutom ett riktigt operativsystem så kommer Surface dessutom med riktiga portar, enligt etablerade standarder – vill man koppla in en extern disk, en mus eller en kamera via USB så är det inga problem, man behöver inte köpa en adapter. MicroSD-kortplats finns också. Tangentbordet, som finns i två varianter – supertunt med “platta” tangenter eller ett mer normalt tangentbord som ger riktiga tangentrörelser – är genialiskt eftersom det också funkar som skydd för skärmen. Budskapet att det här är en plattdator för folk som vill få saker gjorda och inte behöva släpa runt på en bärbar PC för den sakens skull kunde knappast göras tydligare.

Allt detta hade förstås vilken tillverkare som helst med duktiga ingenjörer kunnat hitta på. Där Surface representerar ett mer dramatiskt nytänk i Windows-världen är att Microsoft säljer den själva. Det har länge varit ett allmänt känt faktum att den bästa upplevelsen man kan få, får man om man kastar ut allt vad tillverkaren (oavsett om det är Dell, HP eller någon annan) skickar med och installerar om Windows så fort man kopplat in sin nya dator. I reklamsyfte, eller i något slags missriktat försök att skapa mervärden, skickas det med sådana oerhörda mängder skräpprogram att det helt enkelt inte är tidseffektivt att avinstallera dem ett och ett. Tillverkarnas svar på detta har varit att sluta skicka med Windows-skivan så att man inte har något val. När Microsoft nu håller i tyglarna helt själva – en utmärkt idé som de naturligtvis lärt av Apple – är det slut på det tramset.

Själv har jag aldrig sett mig själv som en plattdator-användare – jag drar hellre runt min uråldriga Precision M90 som ger mig en rejäl skärm, ett riktigt tangentbord, ett riktigt operativsystem och alla expansionsmöjligheter jag kan behöva. Visserligen väger den som ett mindre kassaskåp men det vägs upp (ha!) av att den låter mig få saker gjorda. Skulle jag köpa en av dagens plattor skulle det bara bli ytterligare en pryl att bära runt på eller lämna hemma i hyllan, för ingen av dem kan göra allt som en riktig PC kan, hur smidiga de än må vara. Lustigt nog var det ju precis där som plattdatorerna påbörjade sin ganska anonyma existens, innan någon visste att de ville ha en. Förmodligen för att den tidens “Tablet PCs” varken hade tekniken eller gränssnittet som behövs för att en dator utan tangentbord ska bli en trevlig upplevelse att använda.

Men nu har vi tekniken, även om jag känner en viss beklagan över att det tog så lång tid att komma ur “computer for dummies”-träsket som plattorna har befunnit sig i sedan Apple tog över marknaden med sin iPad. Det säger sig självt att jag står först i kön när det går att köpa en platta som kombinerar det bästa av bägge världar, förutsatt att den lever upp till förväntningarna. Där har Microsoft fortfarande en hel del kvar att bevisa.

Någon rosa ponny följer inte med Microsoft Surface vad jag vet – rubrikbilden är något jag slängde ihop i Photoshop när jag hade lite tråkigt. Originalet är här.