När internet upptäckte My Little Pony

Alla som använt Internet till annat än att läsa nyheterna är vid det här laget välbekanta med de nätfenomen som dyker upp med jämna mellanrum. Remixkulturen är ständigt i full gång med att skapa nya roligheter att slänga upp på YouTube, oavsett om det handlar om den tjugotusende repetitionen av något gammalt meme eller parodier på numera odödliga klassiker som Star Trek (eller -Wars, om du lutar åt det hållet).

För att komma direkt till saken (jag försöker kväva min ovana att skriva onödigt långa intros på mina blogginlägg): Hade någon berättat för mig för två månader sedan att My Little Pony, just det, den där leksaksreklamfilmen som man gjorde sitt bästa för att slippa se när man växte upp, skulle bli nästa stora nördkult och massor av i övrigt förnuftiga vuxna människors nya favoritserie så skulle jag fråga vart man kunde köpa så starka piller och vilka andra spännande bieffekter de hade.

Nu är det förstås inte 80-talets ponnyer vi snackar om utan den nyutgåva som började sändas 2010. Hasbro (som tillverkar leksakerna) ville ha nytt klirr i kassan, så de anställde en erfaren serieskapare vid namn Lauren Faust för att göra en ny iteration och förhoppningsvis sälja mer pastellfärgad plast till lättpåverkade små barn. Det funkade. Fast inte bara som de hade tänkt sig. Visserligen har serien ådragit sig en internationell miljonpublik – varav majoriteten naturligtvis består av unga flickor och deras föräldrar – och är just nu på väg att dra igång en tredje säsong, men serien fick också mycket snabbt en epidemisk spridning i en betydligt äldre skara fans, genom sociala medier och sajter som DeviantArt, YouTube och 4chan (ingen direktlänk – går du in där får du skylla dig själv).

När säsong 2 började produceras hade skaparna blivit varse om den enorma skaran män och kvinnor i vuxen ålder som fullständigt älskade ponnyernas äventyr, och till allas stora förvåning (särskilt fansen själva) så hade de inga som helst invändningar, utan började slänga in rätt så osubtila referenser och hälsningar till sina vuxna fans i serien. Skådespelarna och författarna började snacka direkt med fansen via Twitter. Resten är, så att säga, history in the making. Idag publicerade DN en artikel om “bronies”, som seriens vuxna fans kallas – en sammanslagning av orden “bro” och “pony”, som intressant nog används könsneutralt. Ett kortare videoreportage finns på CNN.

Själv blev jag inte indragen av själva serien, utan av musiken. Då syftar jag inte på originallåtarna utan alla tusentals (jo, tusentals) remixar och videor. Gillar man elektronisk musik som house, trance, dubstep och drum’n’bass är MLP-musiken en guldgruva. Jag har länkat in ett urval nedan. Eftersom jag ständigt är på jakt efter dylikt örongodis fastnade jag direkt, men det tog flera veckor av slösurfande innan jag började undra varför en massa uppenbart duktiga kreatörer var så förälskade i en serie om tecknade hästar. Efter första avsnittet (som av en händelse finns samtliga på tuben) fattade jag fortfarande inte. Sen kom det där ögonblicket när jag tittade på klockan, undrade om det var värt att gå och lägga sig innan nästa morgon, och insåg att jag hade sett nästan hela första säsongen i ett svep.

Hoppsan!

Nåväl, smaken är som bekant individuell, men jag hymlar inte med det faktum att den senaste utgåvan av My Little Pony (med undertiteln Friendship is Magic) är en riktigt bra serie. Detta med att tecknat kan vara underhållande även för vuxna är naturligtvis inte ett nytt koncept för någon som har tittat på anime i många år, men för västerländska serier är det nästan unikt, om vi bortser från enstaka Disney-produktioner – men inte ens då kommer något i närheten av den fanskara som MLP har samlat ihop. Sen är det förstås skitkul att spöa upp den gamla käpphästen att vissa typer av underhållning “ska” vara för tjejer respektive killar. Bra underhållning är bra underhållning. Mer komplicerat än så behöver man liksom inte göra det.

Det ska bli intressant att se vart detta leder härnäst. Hasbro har uppenbarligen sprungit på en nördguldgruva som de, hör och häpna, än så länge tycks hantera kompetent. Samtidigt finns det naturligtvis kritik, bland annat från de som tycker att det finns något obekvämt med vuxna män som gillar en serie för flickor (av någon anledning glöms de kvinnliga fansen ofta bort i dessa diskussioner). Andra tycker att det snarare är ett symptom på de gamla könsrollerna att det blir nyhetsartiklar när ett gäng killar gillar en serie som är “för tjejer”, men aldrig tvärtom. Men, dessa är sidodiskussioner och egentligen ganska ointressanta. Vad jag egentligen vill veta är ju vad Lauren Faust ska hitta på härnäst.

Enjoy the pwnies:

Nämnde jag att alla avsnitt finns på YouTube? Inte? Hoppas du inte har nåt bättre för dig den närmaste veckan.

Surface är vad plattdatorn borde ha varit hela tiden

Microsoft Surface w. Pinkie Pie

Sedan jag blev vän med Windows Phone 7 har jag varit väldigt nyfiken på vad Microsoft skulle hitta på härnäst. När ett företag med Microsofts nästan obegränsade resurser bestämmer sig för att vända skutan och börja göra produkter som är spännande snarare än (oftast) välfungerande men (i bästa fall) småtråkiga är det ju oundvikligt att det kommer något intressant ur det, men därifrån till någonting som jag faktiskt vill köpa är steget långt. Det bådar dessutom gott att Microsoft verkar ha tittat på vad Apple gör rätt med sina produkter – och helt struntat i att göra något av det som fruktföretaget gör fel.

Nyligen presenterade Microsoft sin plattdator Surface, som blir företagets första av sin sort – Microsoft har tidigare bara tillverkat enklare tillbehör såsom tangentbord och möss, en inte helt okänd tv-spelkonsol samt lite annat smått och gott. Datorerna har man lämnat åt “rena” hårdvarutillverkare (s k OEMs) typ Dell, HP/Compaq, IBM/Lenovo med flera. Detta är inte bara ett trendbrott utan också en konkurrensfördel som vi ska återkomma till. En sak att tillägga är att Surface i själva verket är två produkter – en enklare modell med hårdvara baserad på nVidia Tegra och därmed hyfsat lik andra plattdatorer, samt en mer avancerad modell som mer liknar en konventionell bärbar PC sett till specifikationerna, men som har i princip samma fysiska format. Vi snackar hög prestanda i ett fodral som var science-fiction för bara några år sedan.

Varför är Surface då spännande i högre grad än alla andra hundratals tablets på marknaden som dessutom går att köpa redan idag? Först, främst och viktigast: den kör ett riktigt operativsystem, men med ett gränssnitt välanpassat för fingrar. Jag har kört förhandstitten av Windows 8 på min gamla laptop i flera månader och saken är klar, det här är inte ett “for dummies”-OS som Android/iOS utan en fullvärdig uppföljare till namnet, som även i det enklaste utförandet ger tillgång till den klassiska Windowsmiljön om man behöver få jobb gjort eller köra gamla applikationer. Samtidigt finns det förenklade Metro-gränssnittet som likt en smartphone ger snabb tillgång till nyheter, webbläsare, kalender eller vad man nu behagar lägga på sin startskärm.

Förutom ett riktigt operativsystem så kommer Surface dessutom med riktiga portar, enligt etablerade standarder – vill man koppla in en extern disk, en mus eller en kamera via USB så är det inga problem, man behöver inte köpa en adapter. MicroSD-kortplats finns också. Tangentbordet, som finns i två varianter – supertunt med “platta” tangenter eller ett mer normalt tangentbord som ger riktiga tangentrörelser – är genialiskt eftersom det också funkar som skydd för skärmen. Budskapet att det här är en plattdator för folk som vill få saker gjorda och inte behöva släpa runt på en bärbar PC för den sakens skull kunde knappast göras tydligare.

Allt detta hade förstås vilken tillverkare som helst med duktiga ingenjörer kunnat hitta på. Där Surface representerar ett mer dramatiskt nytänk i Windows-världen är att Microsoft säljer den själva. Det har länge varit ett allmänt känt faktum att den bästa upplevelsen man kan få, får man om man kastar ut allt vad tillverkaren (oavsett om det är Dell, HP eller någon annan) skickar med och installerar om Windows så fort man kopplat in sin nya dator. I reklamsyfte, eller i något slags missriktat försök att skapa mervärden, skickas det med sådana oerhörda mängder skräpprogram att det helt enkelt inte är tidseffektivt att avinstallera dem ett och ett. Tillverkarnas svar på detta har varit att sluta skicka med Windows-skivan så att man inte har något val. När Microsoft nu håller i tyglarna helt själva – en utmärkt idé som de naturligtvis lärt av Apple – är det slut på det tramset.

Själv har jag aldrig sett mig själv som en plattdator-användare – jag drar hellre runt min uråldriga Precision M90 som ger mig en rejäl skärm, ett riktigt tangentbord, ett riktigt operativsystem och alla expansionsmöjligheter jag kan behöva. Visserligen väger den som ett mindre kassaskåp men det vägs upp (ha!) av att den låter mig få saker gjorda. Skulle jag köpa en av dagens plattor skulle det bara bli ytterligare en pryl att bära runt på eller lämna hemma i hyllan, för ingen av dem kan göra allt som en riktig PC kan, hur smidiga de än må vara. Lustigt nog var det ju precis där som plattdatorerna påbörjade sin ganska anonyma existens, innan någon visste att de ville ha en. Förmodligen för att den tidens “Tablet PCs” varken hade tekniken eller gränssnittet som behövs för att en dator utan tangentbord ska bli en trevlig upplevelse att använda.

Men nu har vi tekniken, även om jag känner en viss beklagan över att det tog så lång tid att komma ur “computer for dummies”-träsket som plattorna har befunnit sig i sedan Apple tog över marknaden med sin iPad. Det säger sig självt att jag står först i kön när det går att köpa en platta som kombinerar det bästa av bägge världar, förutsatt att den lever upp till förväntningarna. Där har Microsoft fortfarande en hel del kvar att bevisa.

Någon rosa ponny följer inte med Microsoft Surface vad jag vet – rubrikbilden är något jag slängde ihop i Photoshop när jag hade lite tråkigt. Originalet är här.

Trådlöst untz: Nokia Play 360

Nokia Play 360

Sommar, sol och semester! Då behöver man portabla högtalare för att kunna berika omgivningen med sin favoritmusik, var man än råkar befinna sig. Den uppenbarelsen fick jag för några veckor sedan när solen började titta fram och vårkänslorna spirade i takt med att vinterdäcken skruvades av (på tok för tidigt, med andra ord). Just portabla högtalare visar sig vara ett ganska överbefolkat marknadssegment, därför kunde jag ställa hårda krav. Viktigast först:

  1. Ska överleva Absolut Gotland
  2. Bluetooth
  3. Bra ljudkvalitet
  4. Ingen iPod/iPhone-hållare
  5. Låg vikt
  6. Pris runt 2 000 kr eller lägre

Det fjärde kravet kan tyckas vara omotiverat högt upp på listan, men jag totalvägrar att ge pengar till någon som tycker att en stor och ful kontakt som bara passar ett visst företags produkter är att föredra framför mer standardiserade lösningar. Apple är den enda stora telefontillverkare vars prylar inte kan laddas med Micro-USB. Nåväl, med denna spec var det fortfarande inte svårt att hitta ett antal kompetenta kandidater. Jag övervägde Bose SoundLink (överprisad), TDK 2 Speaker Boombox (för tung), Logitech Z715 (för plastig) och en hel rad andra innan jag fastnade för Nokia Play 360.

Detta val hade naturligtvis inte så lite att göra med att jag i vintras blev ägare till en Lumia 800, en telefon som övertygat mig om Nokias förmåga att bygga hårdvara som toppar marknaden i både design och kvalitet. Med såväl Bluetooth som en konventionell 3,5″-ingång kan Play 360 användas med så gott som alla på marknaden förekommande smartphones, emellertid är det alltid en liten hjälp att veta att prylarna förmodligen testats tillsammans minst en gång innan de släpptes till butikerna.

Instruktioner på botten

Att ansluta Play 360 till min telefon kunde knappast varit lättare. Hela manualen ryms på undersidan och Bluetooth-parningen gick blixtsnabbt. Varje förpackning innehåller bara en högtalare, men om man köper två (ja, de finns i tvåpack till rabatterat pris) hittar de varandra trådlöst och spelar i stereo. Möjligheten att ställa en högtalare på varje sida av rummet, eller hänga en på varje sida av bältet/ryggsäcken, ger förstås en helt annan ljudbild jämfört med högtalare där alla element sitter tätt ihop, men tyvärr går det inte att koppla ihop fler än två högtalare på detta vis (kanske är det tur för min plånbok). Räckvidden är som andra Bluetooth-enheter, 8-10 meter är inga problem och man kan behålla mobilen i säkert i fickan.

Talet “360” i högtalarnas namn hänvisar till det faktum att ljudet de ger ifrån sig ska vara rundstrålande. Detta visar sig vara en sanning med modifikation, som förstärks av den vackra men icke-funktionella grillen. I själva verket är högtalarelementet riktat uppåt; det enda som blåser åt sidan är en basreflexport på höger sida, som visserligen ger ett oomph som jag knappast hade förväntat mig av så små lådor. Dessa faktum gör att Play 360 presterar dramatiskt bättre (och högre) när ljudet har en lämplig yta att studsa mot, såsom en hylla eller ett bord. Inomhus är maxvolymen, trots den på pappret låga effekten (2,1 W RMS), fullt tillräcklig och även utomhus har de inga problem att göra sig hörda.

Ljudkvaliteten är också klart godkänd, den tid då Bluetooth per definition innebar uselt ljud är ett minne blott, men små bärbara högtalare är knappast av intresse för audiofiler till att börja med. Jag hade inga högtalare i samma prisklass att testa mot, men andra recensenter gör gällande att Play 360 låter bättre än Jawbone Jambox – “the best sounding wireless speaker on the planet“. Så där har vi det. Nokia har också slängt in några riktigt smarta lösningar:

Utbytbart batteri

Bilden ovan visar vad man finner när man tar loss botten – ett utbytbart batteri av typ BL-5C, som går att hitta för sisådär en hundring precis överallt. Det skulle inte förvåna mig om det finns på ICA. Förutsättningen finns alltså att dessa högtalare överlever betydligt längre än min Lumia 800 tack vare möjligheten att byta den enda slitdelen och ansluta till vilken mobil eller musikspelare som helst. Något man knappast kan säga om ljudlådor som kommer med formgjutna plastslidor för den just nu senaste modellen av iWhatever. Batteriladdning sker via Micro-USB och Nokia har varit trevliga nog att inkludera en laddare i förpackningen, trots att den som köper trådlösa högtalare med hög sannolikhet redan har minst en.

För övrigt går ljudvolymen att justera med knappar på framsidan av varje högtalare. Är två ihopparade synkar de förstås volymen med varandra, likaså stänger båda två av sig med en knapptryckning. Batteritiden är inte oväntat sämre än de 21 timmar som Nokia påstår – jag uppskattar att jag klämde ut åtminstone 12-15 timmar ur dem, då nästan uteslutande på högsta volym. Knappast något att bråka över. En annan liten trevlighet, som jag tyvärr inte hade möjlighet att testa, är att hela Bluetooth-parningen kan förbigås om man har en telefon med NFC – då är en lätt beröring av ovansidan allt som behövs.

I skyddspåsarna

Hur var det då med hållbarheten? Jotack, högtalarna överlevde AG trots hård tjänstgöring, inte minst tack vare de behändiga bärpåsar som följde med (se bild). De blå gummiringarna visade sig vara tillräckligt väl förankrade för att kunna användas som bälteshängare och påsarnas påverkan på ljudet är nästan försumbar. Nokia säger inget om högtalarnas tillförlitlighet i regn och jag bestämde mig för att inte testa detta ingående. Som stöt- och repskydd funkade emellertid påsarna utmärkt.

Slutkläm: För den som inte listat ut det ännu är jag fånigt nöjd med mitt köp. Mina två invändningar är egentligen att maxvolymen gott kunde varit något högre, om så krävts på bekostnad av batteritid; samt att man fortfarande får betala ganska mycket pengar för lyxen att kunna köra trådlöst, trots att Bluetooth vid det här laget borde betraktas som vardagsteknik. Exempelvis X-mini MAX levererar mer kräm i ett kompaktare format till en bråkdel av priset, om än med ömtåliga sladdar och en ljudkvalitet som närmast för tankarna till en skrikande apa i en tomburk. Man kan alltså komma undan betydligt billigare om prioriteringslistan ser annorlunda ut. Men för trådlösa högtalare med bra ljud, snygg design, låg vikt och smarta finesser tror jag knappast att jag hade kunnat göra ett bättre val.

Backup av Windows Phone 7 – en liten guide

Lumia 800 is hungry!

Eftersom jag var tvungen att skicka iväg min Nokia på service (och stå ut med en fruktansvärd vikarie i en vecka) fick jag anledning att prova på den inbyggda funktionaliteten för säkerhetskopiering och återställning i Windows Phone 7, då telefonen naturligtvis var fabriksåterställd när den kom tillbaka. Jag har lite svårt att bestämma mig för om Microsoft har gjort ett bra eller dåligt jobb – de byggt något som är tekniskt nästintill perfekt, smidigt och lättanvänt – men liksom glömt bort att implementera stöd för användningsfall som borde vara fullständigt uppenbara. Samma mönster finner man för övrigt också i förhandstitten av Windows 8, men Windows Phone 7 har ju ändå funnits ute på marknaden ett tag nu.

Vad menar jag då med det? Låt oss börja med de bra bitarna. Backupfunktionen i Windows Phone 7 kombinerar det bästa av två världar genom att dels lagra mycket av dina data i gratis molntjänster (precis som Android och iOS), dels göra backuper som innehåller allt i telefonen. Dessa backuper kallas “restore points” och är i princip avbildningar av hela telefonens internminne. Detta innebär att en telefon som blivit fabriksåterställd eller utbytt kan återställas till precis den konfiguration som fanns innan, med noll arbetsinsats från användaren. Jämför man med motsvarande procedur för Android – där första steget är “roota din telefon (och riskera att förlora garantin)” – så inser man snabbt att Windows Phone 7 har ett försprång här.

Problemet är att Microsofts Zune-programvara (motsv. iTunes), förmodligen i något slags missriktad önskan att göra saker och ting enkla för oss sinnessvaga konsumenter, enbart skapar en “restore point” precis före installation av en ny OS-uppdatering. Att skapa en på begäran går helt enkelt inte (däremot kan man lyckligtvis återställa när man vill). Varför det var så fruktansvärt svårt att sätta en knapp som hette “Backup” bredvid “Restore” förstår jag inte, men så är det alltjämt. Vill man alltså göra en backup precis innan man skickar in telefonen på service – alltså precis min situation för ett par veckor sedan – är det kört. Fast inte.

HOWTO: Fullständig backup av Windows Phone 7

Obligatorisk friskrivning: Ingenting i den här guiden kräver att du “rootar” din telefon eller gör något som riskerar att upphäva din garanti. Den här metoden kan dock upphöra att fungera i framtiden. Risken för att någonting går sönder är liten, men allt sker på egen risk.

WP7 Update Cab Sender

1. Ladda hem WP7 Update Cab Sender och extrahera till en ny katalog.

2. Anslut din telefon via USB. Stäng Zune om det är öppet.

3. Öppna en kommandoprompt (cmd.exe) i mappen där WP7 Update Cab Sender.bat ligger.

WP7 Update Cab Sender

4. Skriv “wp7” (utan citattecken) och tryck på Tab, därefter Enter. Tryck B. Om du omedelbart får ett felmeddelande (t ex “No devices were found”), åtgärda felet, tryck Enter och därefter B för att försöka på nytt.

5. Vänta. Eftersom hela telefonen kopieras så tar detta en god stund, åtminstone 15-30 minuter. Rör inte telefonen under tiden, den kommer att starta om sig automatiskt.

WP7 Update Cab Sender

6. När allt är klart kommer du att se ett stort och läskigt felmeddelande på telefonen och i kommandoprompten som lyder ungefär “None of the packages in the update are applicable”. Detta felmeddelande ignorerar du bara. Det beror på att vi har “lurat” telefonen att det finns en uppdatering, vilket föranleder en fullständig backup, men det finns i själva verket ingen. Backupen skapas dock ändå.

7. Stäng kommandoprompten.

8. Du är klar. Backupen förvaras i C:\Users\{ditt namn}\AppData\Local\Microsoft\Windows Phone Update\{guid}\ och du behöver egentligen inte göra något med den, men om du av någon anledning vill ha flera backuper så får du göra en kopia av den mappen, för varje ny “restore point” skriver annars över den föregående.

HOWTO: Fullständig återställning av Windows Phone 7

Obligatorisk friskrivning: Detta ersätter alla data och inställningar i din telefon med det som tidigare har säkerhetskopierats. Skriver du över något viktigt så får du skylla dig själv.

1. Anslut din telefon via USB och öppna Zune om det inte sker automatiskt.

Zune

2. Klicka på “Settings” högst upp i Zune-fönstret. Klicka på “Update” i menyn till vänster. Vänta ett ögonblick på att Zune ska leta efter uppdateringar. Scrolla ner i fönstret tills du hittar knappen “Restore”.

3. Kontrollera att datumet som står till höger om “Restore”-knappen stämmer överens med datumet på den säkerhetskopia du vill återställa. Klicka “Restore”.

4. Följ instruktionerna.

Zune

5. Vänta. Länge och tålmodigt. Rör inte telefonen under tiden. Återställning tar längre tid än backup, räkna med 20-40 minuter. Processen kan se ut att ha stannat av, men det har den inte (det är normalt att det tar nästan 10 minuter att komma till 1%, sen går det fortare).

6. När allt är klart kommer telefonen att starta om.

Fotnot

Hoppas att den här guiden är till nytta för någon. Originalkällan är det här foruminlägget som gör gällande att samma metod även funkar på andra telefoner än Nokia Lumia 800, men helt säker kan man förstås inte vara förrän man provat!

iPhone-fansen kanske har en poäng då

Okej. Det här är svårt. (Tar några djupa andetag.) Vi börjar från början. När min stackars Lumia 800 blev tvungen att besöka det vackra landet i öst, till följd av ett fall ner i asfalten på Skavsta – fruktansvärt nog att krossa vilken iPhone som helst till grus men som bara resulterade i en sprucken skärm och ett sargat hörn på finnen – tänkte jag att det kanske vore kul att prova en Android-telefon med den riktiga “Google Experience(TM)”, alltså en av de telefoner som Google själva varit med och utvecklat. Valet, som Android-kännare redan känner igen från bilden ovan, föll på Nexus S, alltså inte den absolut senaste modellen (någon sådan fanns tyvärr inte att låna på jobbet) men alltjämt betydligt nyare än min gamla trotjänare HTC Desire. Desire släpptes i februari 2010 och Nexus S i december samma år. Det var den första telefonen med Android 2.3 (“Gingerbread”) vilken förvisso senare släpptes även till Desire och de flesta andra telefoner i samma generation.

Min förhoppning att få testa det haussade Android 4.0 (“Ice Cream Sandwich”) mattades dock när det visade sig att Googles löfte om att Nexus S alltid ska vara först med de senaste uppdateringarna är en lögn. Eller ja, ICS hade visserligen släppts till Nexus S men sedan drog man raskt tillbaka den uppdateringen när det visade sig att den var buggig som tusan och två månader senare har man fortfarande inte gjort något nytt försök. Nästan orelaterat kan nämnas att Microsoft rullade ut sin senaste stora uppdatering till Windows Phone 7 (“Mango”) till i princip samtliga sålda Windows Phones på en månad, oavsett tillverkare och operatör.

Nåväl, att köra Gingerbread var jag ju van vid sedan tidigare och den överlägsna hårdvaran, den med skicklighet optimerade mjukvaran hos en telefon utformad i samarbete med genierna på självaste Google skulle ju ge ett rejält lyft. Döm om min häpnad när jag upptäckte att att Nexus S är en gigantisk hög med skit. Från den intetsägande designen som inte skiljer upp från ned – hälften av gångerna trycker jag på volymen när jag vill tända skärmen eller vice versa – till materialet i billigaste, repvänligaste sunkplast – till skärmen som har så dålig återgivning att svart framstår som mörklila även i perfekt betraktningsvinkel (tydligen fick bara USA den bättre AMOLED-modellen).

Och den laggar. Herregud vad den laggar. Visserligen är jag bortskämd med den överlägsna smidigheten i Windows Phone 7, men så här illa var aldrig min HTC Desire. Faktum är att jag var tvungen att gräva fram sagda Desire ur sin byrålåda för att bekräfta känslan. Liggandes sida vid sida blir jag återigen påmind om hur ful och usel bildskärmen på Nexus S är. Desire lyser starkare och svärtan är svart. Dessutom är den tunnare och smidigare trots att den har plats för SD-kort, en funktion som genierna på Google tydligen inte fattar nyttan med. Allvarligt talat, om Nexus S vore en människas första introduktion till Android så skulle jag inte klandra henne* om hon* gick och köpte en iPhone istället.

En kollega som lyckats fånga den bespottade ICS-uppdateringen till sin Nexus S lät mig prova den men någon mildring av plågan fanns inte att finna där heller. Det var först när en vän, som spenderat en betydande del av sin magra inkomst på en Galaxy Nexus, förbarmade sig över mig som jag hittade en “Nexus” som faktiskt gör skäl för de förväntningar som Google-logotypen inger. Plötsligt anar jag att Nexus S bara var en misslyckad prototyp till Galaxy Nexus, som av någon anledning hamnade på produktionslinan istället för i sopcontainern där den hörde hemma. Nu längtar jag bara tillbaka till min Nokia. Det riktigt beklagliga är emellertid att Android förtjänar bättre. Det finns mängder av utmärkta Android-telefoner, men om man som konsument inte kollar noga i förväg kan man bli bränd som attan trots att man köper vad man tror är ett “säkert kort”. På andra sidan har vi Apple, som säljer En. Telefon. Som förvisso är kass på sina egna vis, men jag har svårt att tro att någon som köper den egentligen lär bli särskilt missnöjd. Så nog har fanboisen en poäng, åtminstone.

* Jag använder “hon/henne” som könsneutrala pronomen. “Hen” är ett fånigt påhitt som mest liknar ett japanskt tillmäle.

Doften av brinnande datorer

Så här ska det tydligen inte se ut.

Det enda som luktar värre än bränd elektronik är bränd elektronik som man har betalat dyra pengar för. I början av förra året ingick jag en ohelig allians med en av mina mer pålitliga vänner genom vilken vi skulle hjälpa varandra med förvaring av säkerhetskopior. Några månader senare upptäckte jag att min väns dator tydligen inte längre var så sugen på att ta emot mina backuper, ett problem som snabbt kunde spåras till den externa hårddisken på vilken backuperna skulle lagras.

Eftersom jag är en klåfingrig jävel var jag förstås tvungen att ta en titt på insidan av burken för att se om den till äventyrs gick att rädda, men den välbekanta doften (se ovan) gjorde gällande redan från början att det var kört. Dum som jag är satte jag in disken i ett annat kabinett vilket fick den omedelbara följden att det också pajade. Sunt förnuft 1, Wille 0.

Den externa hårddisken – för övrigt en Western Digital Elements Desktop – var lyckligtvis inom garantin och till Dustins heder ska sägas att de skickade mig en ny helt utan knussel eller fördröjning. Återstår bara två saker: att återigen vänta på att Bahnhof ska skyffla 2 TB säkerhetskopior över sina fiberlinor och att omutvärdera min långtstående policy att enbart köpa WD-diskar.

 

Marginaler

Jag handlar ofta och gärna på Dustin. Att priserna inte alltid är lägst kompenseras mer än väl av snabb leverans, ett bra utbud och positiva kontakter med kundtjänst vid returärenden och frågor. När jag så behövde en reservdel till en Dell-laptop som gjort sig lite illa googlade jag på reservdelsnumret (RX216) och föga förvånande kom Dustin bland de första resultaten. Det som fick mig att rygga tillbaka var priset:

Dustin.se

Gulmarkeringarna är mina, jag har också suddat ut mina kunduppgifter från skärmdumpen.

Ett stycke plast som rimligtvis måste vara en ganska vanlig reservdel (särskilt om man ska tro Dells supporttekniker!) kostar alltså 1 045 kr exkl moms. Nog för att den som handlat reservdelar till märkeslaptops vet att det kan kosta, men det är faktiskt rätt löjligt. Så hellre än att låta den kostnaden drabba min arbetsgivare utan vidare ringde jag Dell och frågade om priset på samma artikelnummer. Offerten damp ned i mailen någon minut senare:

Dell offert

Skärmdump av PDF med mina gulmarkeringar och censurering av mina kunduppgifter.

Nu blev det plötsligt betydligt rimligare. 143,16 kr exkl moms eller, om man räknar in moms- och fraktkostnader, hela 1 374,80 kr billigare (motsv 88% rabatt!) än att köpa samma pryl från Dustin. Uppenbarligen är det någon som tar riktigt feta marginaler någonstans. I ren förundran googlade jag också på några andra sajter och fann att Dustin är långt ifrån ensamma om att ta ut otroliga överpriser för enkla reservdelar, så möjligen är det Dells återförsäljarpriser som är boven i dramat.

Förstå mig rätt nu: jag är inte ute efter att dissa någon. Jag vill bara ge mina kära läsare en enkel varning. Kolla alltid vad tillverkaren ska ha innan du köper reservdelar via en återförsäljare. Även om det innebär att du måste beställa via något så ålderdomligt som en människa med en telefon. De tio minuterna kan betala sig väldigt snabbt!

Nokia Lumia 800: the recension

Det har nu gått ungefär 1½ vecka sedan jag fick hem min nya leksak i posten och nu börjar jag tycka att vi lärt känna varandra tillräckligt för att jag ska kunna skriva någon form av recension. Egentligen har jag redan rescenserat den flera gånger om, för det har knappt gått en dag utan att någon har frågat mig vad jag tycker om den. Trots att Nokia Lumia 800 i mångt och mycket är lik andra Windows Phone 7-lurar, ett operativsystem som funnits på marknaden i mer än ett år nu, tycks Nokian väcka ett särskilt intresse. Kanske inte förvånande om man minns att väldigt många i min generation växt upp med 5110 och känner en koppling till märket sedan gammalt. Min sista Nokia var en 6150 som senare fick se sig utbytt mot en T610, följd av en V800 och diverse Windows Mobile-lurar, varav de flesta från HTC. Så småningom hittade jag Android i Desire, just då förmodligen världens bästa smartphone. Onekligen ett par ganska rejäla skor för Nokia Lumia 800 att fylla.

Och hur går det? Tja, ska man vara ärlig så måste man först ha klart för sig var ribban ligger. Nokia Lumia 800 är inte en telefon för entusiasten som vill ha (minst!) fyra processorkärnor, nog med minne att lagra sin samling rippade BluRay-filmer och en skärmstorlek som gör iPad-ägare avundsjuka. På pappret är specifikationerna för Lumian hyfsat medelmåttiga, men 3,7-tums storleken är förmodligen perfekt för de allra flesta, snäppet större än iPhone4, och 16 GB internt lagringsutrymme räcker ändå långt. Man vinner inga sifferjämförelser med Lumia 800 men den modesta hårdvaran borgar trots allt för god batteritid och ett attraktivt pris i handeln. Däremot törs jag påstå att Nokian vinner stort på utseendet, det mattsvarta skalet (finns även i blått och rött) är helt slätt och fritt från skarvar eller onödiga, ömtåliga krusiduller. Framsidan är täckt av repsäkert s k Gorilla-glas och skärmbilden imponerar med såväl utmärkt skärpa som färgåtergivning och en nästan perfekt svärta.

Windows Phone 7 som operativsystem betraktat har en bit kvar på vägen innan alla “självklara” funktioner finns på plats, där s k tethering (möjligheten att använda telefonen som 3G-modem till en dator) är det jag saknar mest. App-marknaden är förstås blott en bråkdel av vad som finns tillgängligt för iOS/Android, även om antalet appar växer mycket snabbt. Det enda jag egentligen saknar är en riktig Google+-app och någonting som laddar ner flygvädret åt mig från LFV, men den första sägs vara på gång och den sistnämnda kodar jag på själv nu i afton. Spel finns det gott om, förmodligen till stor del tack vare Microsofts långa samarbete med olika Xbox-utvecklare. En trevlig funktion är att man kan testköra betalappar (även spel), så man behöver aldrig betala för något i blindo eller ge sig ut på jakt efter en gratisversion.

Prestandan i operativsystemet och apparna är en av Windows Phone 7’s allra starkaste sidor, gränssnittet är mer responsivt än något jag sett på Android-lurar med betydligt fetare hårdvara och det märks att Microsoft i viss mån lyckats vända det faktum att man är sist in på en väldigt konkurrensutsatt marknad till sin fördel: de inbyggda apparna för mail, sociala nätverk, foton och annat är utan undantag välgjorda, responsiva och vackra att se på. Många av de appar som finns på marknaden känns också mer putsade än sina motsvarigheter till Android, där YouTube-appen MetroTube är det bästa exemplet. Det gamla problemet att “inaktiva” appar ligger och får batteriet att ta slut har man löst på ett smidigt sätt – man kan välja vilka appar som får köra i bakgrunden och telefonen säger till om den tycker att någon app ligger och snurrar helt i onödan.

Sannolikt är det också lärdomar från konkurrenterna som fått Microsoft att välja en medelväg mellan Androids totala öppenhet och iOS’ gyllene fängelse. Telefontillverkare och operatörer har begränsade möjligheter att anpassa operativsystemet efter eget tycke, istället behåller Microsoft ett avgörande inflytande över användarupplevelsen. Efter att ha sett hur välmenande men hafsigt utvecklade tillägg kan fullständigt förstöra en i övrigt utmärkt Android-lur ser jag numera detta som positivt för mig som slutanvändare. I Lumia 800 har Nokia valt att skicka med en liten men värdefull skara egna appar: App Highlights som rekommenderar särskilt utvalda appar, Nokia Music som är företagets egna musikspelare och -butik a la iTunes samt Nokia Maps och Drive som erbjuder kartor och navigation. Nokia Drive är samlingens absoluta höjdpunkt, en fullt fungerande men helt gratis navigator som inkluderar kartor för hela planeten. Åtminstone för oss som kör bil är det ett tillskott som ger Nokia en mycket stor fördel framför övriga WP7-leverantörer.

Sammanfattningsvis är Nokia Lumia 800 en telefon som jag hoppas få behålla länge. Jag har inga större tvivel på att de enstaka brister i operativsystemet som fortfarande finns kommer att rättas till i en snar uppdatering – Microsoft tycks ha siktat in sig på en hög leveranstakt som inte får Windows Phone 7 att halka efter Android eller iOS, men först har man förstås en del att komma ikapp. Jag saknar inte gimmickar som videosamtal, men tethering vore hemskt trevligt och att lägga in egna ringtoner borde faktiskt kunna göras något enklare. Men vad gäller det jag faktiskt använder min telefon till varje dag – läsa mail, uppdatera fejjan, spela spel, lyssna på musik och kanske någon gång ringa telefonsamtal(!!), är Lumia 800 en förbättring på alla sätt jämfört med vad jag upplevt från Android eller iOS. Med tanke på att Nokia även tycks fatta det här med marknadsföring finns alla förutsättningar för Lumia 800 att sälja riktigt bra. Den som räknar ut Microsoft eller Nokia på grund av att de kommer något sent till matchen har en överraskning att vänta inom en nära framtid.

I korthet

Det bra: Kanske marknadens just nu bästa gränsnitt på en mobiltelefon. Utmärkt prestanda och bra batteritid. Snygg och minimalistisk design som sticker ut i mängden, särskilt bildskärmen imponerar. Innovativt, inituitivt och snyggt OS med många nya lösningar och välgjorda appar. Bra integration med Facebook och Googles mail/kalender. Kompetent spelplattform.

Det dåliga: Operativsystemet saknar fortfarande en del funktionalitet, kanske kommer senare med uppdateringar. Inte en telefon för entusiaster som vill ha den häftigaste hårdvaran, dubbla kameror, MicroSD-kortplats med mera. Ännu långt ifrån samma utbud av appar och spel som iOS/Android.

Upprättelse!

Nokia Lumia 800

Ibland händer saker fortare än man tror – för bara ett par veckor sedan skrev jag att mitt intresse för den i övrigt tilltalande Nokia Lumia 800 hade mattats en smula, främst av två specifika anledningar: att Microsoft på sämsta Apple-manér valde att göra det omöjligt att installera appar som inte först blivit censurerade godkända, och att jag saknade viktiga appar som utlovats sedan länge, där Spotify var den mest kritiska. Nåväl, två veckor senare har det levererats på båda punkter.

Vad gäller app-restriktionerna så krävs först lite bakgrundhistoria. Microsoft valde initialt att låsa ned Windows Phone 7 på samma sätt som Apple gjort med sina telefoner, vilket gav upphov till stark irritation lite varstans, även på den här bloggen. Den korta versionen är att jag inte accepterar sånt trams. En “marknadsplats” med kontrollerade appar är helt okej, det är naturligtvis skönt att ha den tryggheten som användare. Men möjligheten att gå utanför den måste alltid finnas där. Det finns helt enkelt för många exempel på fullt legitima appar som censurerats för att jag ska ge någon annan än mig själv den möjligheten, om vi bortser från det rent principiellt tveksamma i att något företag på andra sidan gjorden ska bruka censur mot mig utan mitt samtycke.

Lyckligtvis var det många andra som kände likadant, så kort efter att WP7 såg dagens ljus hade någon hackat det och gjort det möjligt att köra vilka appar som helst. Upplåsningsverktyget släpptes gratis på nätet under namnet ChevronWP7. Nu skulle man kunna tro att Microsoft omedelbart gav sig på utvecklarna med sin armé av advokater, men så skedde inte – istället gjorde man något smart, man skapade en officiell och supporterad tjänst där vem som helst kan låsa upp sin telefon för en trivial avgift. En smula krångligt i jämförelse med Android, och lång tid tog det att få fram den officiella tjänsten, men tillräckligt för att plattformen ska bli intressant igen. Det skadar knappast att den officiella appen för Spotify släpptes nästan samtidigt.

Eftersom Nokia Lumia 800 inte släpps i Sverige förrän efter nyår – och faktiskt ingen annanstans heller förrän om knappt två veckor – har jag haft anledning att se över alternativen. Jag har otroligt bra erfarenheter av HTCs telefoner sedan tidigare och flera av mina vänner föreslog att jag skulle ta en titt på Titan. Samsung har också gjort sig synliga med nya Focus S, som tyvärr bara finns tillgänglig i USA (fast man kan ju importera) och såväl den som Titan har på pappret betydligt bättre prestanda, större skärmar och fler finesser (t ex dubbla kameror) jämfört med Nokia. Därmed betingar de förstås också ett betydligt högre pris. Jag får medge att avgörandet till slut hamnade på utseendet och det faktum att Nokia numera är Microsofts bästa kompis, så om någon telefon kan ge den optimala upplevelsen av Windows Phone 7 så borde det vara deras. Det bådar dessutom gott för framtida uppdateringar.

En recension kommer naturligtvis så fort leksaken är i mina händer, men när det blir är ännu okänt – jag har lagt en förbeställning på Expansys, fast där har man varken leveransdatum eller pris – det kan bli snart, redan den 16 november om det vill sig väl, ska man tro Twitter har vissa butiker redan tjuvstartat. Den som väntar på något gott…!

Samsung Focus S, HTC Titan, Nokia Lumia 800

UEFI, Windows 8 och dubbelmoralen

Den senaste månaden eller så har det klottrats en del i IT-pressen om att datorer med Windows 8 “låser ute” andra operativsystem, såsom Linux. Trots att Microsoft har dementerat detta (och publicerat en lång, teknisk artikel om tekniken det gäller) så fortsätter sensationalistiska rubriker med titlar som “Kampanj mot låsning i Windows 8” att ploppa upp. Okej, jag borde kanske skylla mig själv som läser IDG (IT-världens motsvarighet till Aftonbladet, med ungefär samma faktakoll!) men ändå irriterar det mig en smula. Sanningen är nämligen inte särskilt svår att förstå, men känner man till den så blir det lite svårare att göra lockande rubriker. Gamla vanor är svåra att bryta och det är fortfarande något slags instinktiv reaktion bland många bloggare och journalister – särskilt de med fötterna i FOSS-stövlar – att skylla allt ont i världen på Microsoft.

Så vad är problemet?

Jo, sedan en tid tillbaka har BIOS – det program som hanterar interaktionen mellan hård- och mjukvara på en grundläggande nivå – så sakteliga börjat bytas ut mot UEFI, Unified Extensible Firmware Interface. Det är minst sagt på tiden, BIOS är 80-talsteknik som bland annat är en del av orsaken till att man fortfarande kan få vänta flera minuter på att en PC ska starta upp. UEFI (och dess föregångare EFI) används alltså lite varstans redan idag, på datorer med Windows 7, Linux eller Mac OS X. Så långt inget konstigt, men jag har på en del sajter läst påståendet att man ska vägra datorer med UEFI eftersom de bara kan köra Windows. Det är ren lögn och lika korkat som att påstå att Volvo-bilar bara kan köras inom Sverige.

Uppståndelsen beror på följande: en av de saker som Microsoft har introducerat i Windows 8 är möjligheten att utnyttja Secure Boot på datorer som har denna funktion (som är en valfri del av UEFI). Secure Boot är ett skydd mot en typ av datorangrepp som kallas rootkit, där en hackare kan ta kontroll över datorn på ett sätt som är nästan omöjligt att upptäcka, genom att han byter ut grundläggande delar av operativsystemet. Secure Boot kan skydda mot denna typ av angrepp genom att kontrollera att den kod som körs inte har blivit modifierad med hjäp av digitala signaturer. Poängen är att om man har en dator med Secure Boot så måste förstås varje OS man vill använda ha en sådan digital signatur. Signaturen måste i sin tur vara godkänd av den som tillverkat datorn, annars skulle ju vem som helst – även hackare – kunna signera sin mjukvara och installera den.

För den som använder det operativsystem som datorn levereras med – cirka 95%, alltså – är detta inget som helst problem. Det blir ett problem först när man vill installera ett annat OS som inte är signerat med en godkänd signatur. Detta godkännande ligger helt och hållet hos datortillverkaren. Om datorn levereras med Windows betyder det förstås att signaturen på Windows är godkänd från början. Utöver den kan tillverkaren välja att godkänna vilka han vill, eller göra det möjligt för användaren att godkänna själv, eller stänga av kontrollen helt och hållet vilket ger samma nivå på skyddet som dagens datorer – fullt tillräckligt i de flesta fall. Observera att om man byter ut “Windows” mot “Mac OS X” i den här paragrafen så stämmer den fortfarande.

Det som ger upphov till oro är att en del datortillverkare kan komma att sälja datorer som enbart godkänner operativsystemet de levereras med, utan någon möjlighet för användaren att byta ut det. Den som vill installera Linux på en PC med Windows, eller Windows på en Mac, eller någon annan kombination som inte motsvarar precis det som tillverkaren har givit sin uttryckliga välsignelse till, skulle därmed kunna stå lottlös. Alldeles säkert kommer det att säljas datorer med denna begränsning. Minst lika troligt är det att det kommer att säljas datorer som kan göras helt öppna, eller där man kan godkänna vilka signaturer man vill. PC-marknaden är hårt konkurrensutsatt och marknaden för folk som vill köra Linux eller något helt annat är alltjämt för stor för att ignorera.

Så visst är det bra att problemet blir känt. Men allt detta är än så länge enbart baserat på antaganden. Det finns idag bara två populära modeller av datorer som hindrar användaren från att installera sitt eget val av operativsystem, och det är Apples två generationer av iPad. Som konstigt nog har undgått kritiska artiklar i pressen trots denna bristfällighet.