Doften av brinnande datorer

Så här ska det tydligen inte se ut.

Det enda som luktar värre än bränd elektronik är bränd elektronik som man har betalat dyra pengar för. I början av förra året ingick jag en ohelig allians med en av mina mer pålitliga vänner genom vilken vi skulle hjälpa varandra med förvaring av säkerhetskopior. Några månader senare upptäckte jag att min väns dator tydligen inte längre var så sugen på att ta emot mina backuper, ett problem som snabbt kunde spåras till den externa hårddisken på vilken backuperna skulle lagras.

Eftersom jag är en klåfingrig jävel var jag förstås tvungen att ta en titt på insidan av burken för att se om den till äventyrs gick att rädda, men den välbekanta doften (se ovan) gjorde gällande redan från början att det var kört. Dum som jag är satte jag in disken i ett annat kabinett vilket fick den omedelbara följden att det också pajade. Sunt förnuft 1, Wille 0.

Den externa hårddisken – för övrigt en Western Digital Elements Desktop – var lyckligtvis inom garantin och till Dustins heder ska sägas att de skickade mig en ny helt utan knussel eller fördröjning. Återstår bara två saker: att återigen vänta på att Bahnhof ska skyffla 2 TB säkerhetskopior över sina fiberlinor och att omutvärdera min långtstående policy att enbart köpa WD-diskar.

 

Läs noga nu

Vi accepterar inte att avlyssnas av staten. Människor börjar förstå att staten inte alltid är god.

You preach it good, brother! Citatet är Rick Falkvinges och nådde mig via Johan Norberg. Jag när ett stilla hopp om att Piratpartiet med tiden kan utvecklas till ett parti med klassiskt liberala värderingar över hela spektrat av politiska sakfrågor, som kan delta i Alliansens episka kamp mot ondskan. Givet, naturligtvis, att Reinfeldt och company skärper till sig i frågor om integritet, medborgarrätt och fildelning. Där har vi som är Alliansens väljare ett ansvar att trycka på i rätt riktning, så att Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna (om det nu finns något hopp för dem) inser att de måste tänka om sin politik på dessa områden.

Jag röstar på Christofer Fjellner (m)

Efter en del eftertanke har jag så bestämt mig – det blir Moderaterna i EU-parlamentsvalet, närmare bestämt Christofer Fjellner. Länge funderade jag på Piratpartiet, som en nödvändig motvikt till alla betonghäckar där nere som inte förstår vikten av frihet och integritet på nätet. Samtidigt ville jag inte riskera att ge mitt stöd till (pp) om de skulle komma att rösta mot allianspartierna nere i Bryssel. Nåväl, nu slipper jag det problemet!

Varför då Fjellner? Han är ung, kraftigt för frihandel, liberal, och har en bra inställning i integritetsfrågor. Han har en rolig hemsida (“Alla politiker vill ha uppmärksamhet. Christofer Fjellner är inget undantag.”). Dessutom är EU så mycket mer än bara Internet och fildelning. Johan Ingerö, vars blogg är mitt husorgan när det gäller politisk kommentar från höger, har kommit till samma slutsats. Mattias Svensson också. Så nu jävlar ser vi till att Moderaterna blir största parti i EU-valet! Glöm inte att rösta senast på söndag!

Kollar man på vänsterbloggarna handlar fler inlägg om varför man inte ska rösta på Alliansen än om varför man ska rösta på något rödgrönt parti. Det säger något om bristen på trovärdighet, alternativ politik och den allmänna uselhet som socialdemokratin och dess underhuggare står för.

Bilkludd

Har spenderat julen i Linköping med familjen, vilket väl får anses ursäkta den torka som plågat bloggen på sistone. Jag har inte direkt någon utarbetad plan för det här inlägget heller, annat än att döda tid på en utstuderat tråkig bilresa där föräldrarna envisas med att maratonspela samma julskiva som maratonspelats hemma de senaste fyra dygnen – förvisso ingen dålig skiva, men lite väl tung på jesusdyrkan och seg i tempot för min smak. Samt naturligtvis fruktansvärt repetitiv när man hört den för många gånger.

Resans tristess ger mig dock möjligheten att testa potentialen hos min nya Touch HD som bloggverktyg, ett område där den pga avsaknaden av ett riktigt tangentbord tyvärr lämnar en del att önska. Det är svårt att få något vettigt tempo i skrivandet när en enkel paragraf som denna tar 10-15 minuter att skriva, pickandes med pennan på skärmen. Nåväl. Förhoppningsvis blir jag bättre på det med tiden.

Resan går förbi otaliga små byar, var och en med egen kyrka och en eller flera små verksamheter av typen bilmek/loppis/rökeri/julgransodling. Att de lyckas överleva förundrar mig, men levnadskostnaderna ute på landet är förstås inte vad de är i storstan. Stannade förbi en liten presentbod och priserna är dessutom rätt hyfsade. Köpte på mig ett par fönsterprydnader som nog hade kostat det tredubbla i Stockholm.

På tal om tredubbla priser; farsan har köpt sig en stor fin TV och i går åkte vi in till Linköping för att skaffa en HDMI-kabel med lämplig adapter för att ansluta densamma till datorn. Hade i förväg kollat priserna på Clas Ohlson – dryga 300 kr för fem meter kabel, snäppet över billigaste sorten. En DVI/HDMI-adapter skulle gå på 99 kr. Väl i stan bestämde vi oss dock för att titta in på mindre men snobbigare HiFi-klubben. Där var dock prisbilden en annan – den löjliga lilla adaptern skulle gå på 319 kr, sladden på över 700 kr. Då av “HiFi-klubbens eget märke” (kinatillverkat, naturligtvis) som skulle vara det “mest prisvärda som gick att hitta” enligt expediten.  Gissa vilken kabel vi gick hem med till slut? Gissa om den fungerar utmärkt?

I morgon (söndag) kommer jag hem till Stockholm igen. Det ska bli skönt.

Monaeffekten

De som med emfas hävdat att den “enorma” blockskillnaden i opinionsundersökningarna aldrig skulle kunna tas in av de borgerliga före valet 2010 torde väl hålla tyst framöver, eftersom sossarna nu lyckats tappa nästan hälften av sitt försprång på en månad. Med den typen av svängningar kan man inte förutsäga någonting om valresultatet utifrån undersökningar som görs flera år i förväg, vilket ju också är vad jag har sagt hela tiden. Således skänker jag inte denna undersökning så mycket vikt vad gäller de specifika procentsatserna. Det intressanta är vilken effekt det har om trenden fortsätter. Det kan mycket väl bli så att Mona Sahlin tvingas avgå som partiledare för att (s) skall anse sig ha en chans att vinna valet. Och det vore ju ganska synd för oss som hoppas på blå seger 2010…

Om vi levde på stenåldern…

…hade den här pajasen varit död för länge sedan. Förmodligen utsvulten, död av hög ålder eller sjukdom. Ty på stenåldern fanns nämligen inga containrar utanför livsmedelsbutiker att stjäla mat ur, inga kompisar att parasitera på när “det blir för kallt ute” och ingen möjlighet att leva på andras skattepengar bara för att man känner för att kalla sig “grön anarkist” eller någon annan titel för misslyckade töntar som kallar sitt sinnessvaga gnäll för “civilisationskritik”.

Jag blir så trött…

Reträtt eller inte?

Inte helt oväntat blev det stort tumult i de röda leden av Mona Sahlins uttalanden om att dörren till ett regeringssamarbete med (v) är stängd. Det tog heller inte lång tid innan korthuset föll och Sahlin tvingades backa. Eller? Hennes brev till Lars Ohly tyder egentligen inte på någon anmärkningsvärd reträtt från hennes tidigare uttalanden. Johan Ingerö har en läsvärd text om det hela, likaså Per Gudmundson. Och SVT Opinion påminner oss om att det finns gott om sosseväljare som hatar miljöpartiet.

Jag skulle gärna skriva mer själv, men jag ska strax styra kosan mot Värtahamnen och Sjöslaget. Silja Galaxy plus 2200 studenter = party party!

Vänstern har kort minne

EU är på väg att komma överens om en maxgräns för tiden ett land kan hålla en asylsökande inspärrad för att hindra denne från att fly från en utvisning, eller om den asylsökande vägrar samarbeta med myndigheterna, t ex genom att vägra uppge sin identitet. Tidigare har länderna fått bestämma själva, men med det liggande förslaget skall tiden begränsas till 18 månader för alla EU-länder. Regeringen har ställt sig bakom förslaget. Protesterna från vänstern behöver man dock inte vänta på; att hålla någon inspärrad så länge är “inte naturligt“, påstås det.

Så hur lång tid fick en asylsökande sitta inspärrad under den förra regeringen…?

Hur lång tid som helst. Det fanns ingen tidsgräns alls. Det finns fortfarande ingen och när regeringen nu försöker införa en gräns i samråd med resten av EU får de skit för att de inte gör den kortare. Varför gjorde inte sossarna, vänster- och miljöpartiet det själva när de hade makten?