Testat: MatHem

MatHem

Det blir bara lättare och lättare att vara latmask. SL transporterar mitt breda arsle till krogen – för kvällens Tinder-date – och Uber transporterar det hem. Om jag inte var så förtjust i min bil så skulle jag inte behöva äga den, DriveNow ser till att det står en smutt BMW utanför mitt köksfönster. Bostadsrättsföreningen hyr in en firma för att städa och göra fint på innergården, så att vi latmaskar slipper hjälpa till. Hurra! Om det nu bara gick att slippa gå till ICA för att handla mat också, skulle mitt liv säkert vara perfekt.

Lite så gick resonemanget i mitt huvud när en glättig säljare från MatHem ringde och erbjöd mig värsta dealen om jag provade att handla ett par gånger på MatHem (friskrivning: det är inlägget är alltså tekniskt sett sponsrat, men jag lovar att MatHem inte har fått se texten i förväg och att de inte kommer att tycka om den). Det var dessutom alldeles oavsett mycket billigare än ICA och om man inte ens orkade klicka på en apelsin så kunde man dessutom få färdigkomponerade matkassar levererade hem, precis när det passar! Säljarens varma ord var som balsam för min själ.

Latmaskens paradis med andra ord. Det enda problemet var att det inte funkade särskilt bra. ICA, ta mig tillbaka, allt är förlåtet!

Vad är då problemet, undrar kanske den nyfikne? ProblemeN, för det finns flera, börjar när jag ska leta reda på varorna i MatHems usla webbutik. Den som gått vilse i en matbutik stor nog att rymma ett stort antal mindre matbutiker prisar omedelbart förekomsten av en sökfunktion. Tänk så praktiskt att slippa leta bland hyllorna! Men till skillnad från MatHem ger hyllorna i en butik möjligheten att välja bananen med den rätta böjen, en biff med lagom mycket kappa eller det paket mjölk som har längst kvar till bäst-före. MatHem kan visa upp 22(!) olika alternativ för “entrecôte” men det är snudd på omöjligt att klura ut vad som skiljer dem åt förutom priset. Det som i butiken hade tagit 15 sekunder tar evigheter.

Men, invänder du kanske, det är ju bara att klicka på varan så får du mer information? Jo, naturligtvis. Typ den här informationen:

Entrecote Bit Sverige ca 1000g Garant är en av 11 varor i kategorin Entrecote och tillverkas av Garant Kött. I butiken kostar Entrecote Bit Sverige ca 1000g Garant 245.50 kr/st.

Lika lättläst som bibeln på klingonska och lika hjälpsamt som ComHem när du ringer för att avsluta ditt abonnemang, jajamensan. Och då är exemplet ovan ändå hämtat från en produkt där du får se hur produkten faktiskt ser ut i sin förpackning, inte ett photoshoppat “serveringsförslag”. Och då har jag inte gnällt på att det trots 22 varor i sökresultatet som bedömt är entrecôte så finns det tydligen bara 11 varor i den kategorin. Varför någon nu skulle bry sig om det. Men det står överst i inforutan, så det måste ju vara viktigast att veta.

Massor av varor saknar innehållsförteckning. Allergisk? Synd! Finns det en infotext så är det oftast inget mer än hjärndöd reklamcopy som får en att tappa hoppet om mänskligheten. Det går att använda filter som “laktosfri” eller “ekologisk”, men flera av dem är helt värdelösa och informationen är ofta felaktig – om du har det laktosfria filtret påslaget och bläddrar in på frukt så möts du av (trumvirvel…) frysta acaibär. Och ingenting annat. Jag är rätt säker på att det finns åtminstone ett par frukter till som inte innehåller laktos, hörni…

Okej. Efter att ha valt ut lite varor som förhoppningsvis matchar vad jag tänkte köpa – jag ville egentligen ha rostas men MatHem tror att det är nåt slags nötter – så kan jag checka ut och välja när jag vill ha varorna levererade. Fast nej, först måste jag klicka förbi en helsida med reklam, försök till merförsäljning och en uppmaning att spamma alla mina vänner på Facebook. Som om en tjock och påträngande jävel stod vid självskanningskassan på ICA och vägrade låta mig betala om jag inte lyssnade på hans säljpitch först.

Så äntligen får jag välja vilken tid jag vill ha leverans. Beroende på vilken tid man väljer kostar frakten olika mycket (0-95 kr) men priserna ser ut att sättas helt godtyckligt, jag kan bara be till en högre makt om att få leverans vid en tid då jag faktiskt är hemma. De billigaste tiderna verkar vara de som innebär att jag måste hålla mig anträffbar hela dagen (07-18) vilket får en att fråga sig om MatHem verkligen går med plus på bekvämlighetsnettot. Men den riktiga kickern är att valet är meningslöst, för varje gång jag beställt från MatHem har de varit flera timmar försenade. Den “uppskattade leveranstid” man får är ett skämt. Det finns inget som helst skäl att välja någon annan tid än så sent på kvällen som möjligt (om prislotteriet tillåter det) för när budet så småningom dyker upp är jag åtminstone hemma fortfarande.

Allt detta skulle kanske vara tolerabelt om MatHem var billigare i förhållande till vanliga matbutiker. Bortsett från det bekväma i att sitta framför datorn och beställa saker behöver ju internethandeln som regel inte ha några fysiska butiker, så kostnaderna blir mycket lägre, inte minst för personal. Här gick jag vetenskapligt till väga och jämförde helt enkelt kvittona från MatHem med vad samma varor kostar på min lokala ICA Nära. Summan av det blev att MatHem är billigare ibland och dyrare ibland, om man bara ser på vara för vara. Men när jag jämför med ICA Maxi (Nära-butikerna är som bekant bara för folk som hatar pengar) och räknar in MatHems leveranskostnader så är det knappt värt att jämföra längre.

Så vem är det bra för? Om du inte kan ta dig till en billig mataffär på något enkelt sätt, har flexibla arbetstider och få eller inga allergier så absolut, då är MatHem tårta. Det rekommenderas även att du inte är allt för petig med vad din mat har för innehåll och ursprung. Vilket i nådens år 2016 faktiskt känns lika otidsenligt som män som vägrar ta kvinnor i hand.

Framgång är fint, avundsjuka är det inte

ICA Maxi

Jag blir så trött på folk som inte har något bättre att göra med sin tid än att racka ned på dem som har lyckats bra här i livet. Att en obildad knegare kan känna avundsjuka mot chefen som tjänar tre gånger så mycket fastän han “bara sitter bakom ett skrivbord hela dagarna” är förståeligt, om än patetiskt. Av journalister på en stor dagstidning borde man kunna förvänta sig en högre intellektuell standard. Ändå tycker DN att ICA-handlarnas löner är tillräckligt intressanta för att skriva fyra olika artiklar i ämnet.

DNs journalister har varit försiktiga med att inte skriva rakt ut vad artiklarnas syfte är. På sida efter sida räknas tillgångarna upp, samt hur fina bilar och hus handlarna har köpt för sina pengar. Som om detta vore något värt att rapportera om. Rikt illustrerat, för att ingen ska missa poängen. Att flera av bilarna är förhållandevis billiga, flera år gamla och möjliga att finansiera på en förhållandevis låg inkomst är mindre relevant. Börjar namnet på “BMW”, “Audi” eller “Lexus” måste den vara dyr, eller hur? Avundsjukan lyser genom raderna.

“Det finns säkert de som tycker det är tveksamt att tjäna pengar på att sälja mat” svarar en butiksägare när DN pressar honom om hans inkomst. Skitsnack. Att man kan tjäna pengar på att sälja mat är en förutsättning för att vi ska ha ett brett urval av matbutiker med ett brett urval av varor till pressade priser. Dessutom är ICA billigast i Stockholmsområdet; en undersökning utförd i år placerar ICA-butiker på sju av sina topp-10-platser. Så när DN påstår att ICAs framgångar beror på slappa konsumenter är man uppenbarligen ute och cyklar.

ICA-handlarnas höga inkomster kan inte förklaras med girighet eller onödigt höga priser. De är vanliga människor som tjänar stora pengar tack vare att de driver ruskigt effektiva verksamheter vilka bevisligen uppskattas av kunderna. De betalar enorma mängder skatt och ger hundratals eller tusentals människor jobb. Självklart ska de tjäna pengar, ju mer desto bättre. Det skattesystem vi har i Sverige, där höga inkomster bestraffas med procentuellt höjd skatt, är fundamentalt orättvist. Avundsjuka satt i system.

Rätt skall förstås vara rätt. DN är långt ifrån ensamma i att försöka sälja lösnummer på den berömda “svenska avundsjukan”. Slasktidningarnas löp presenterar med jämna mellanrum “de tio dyraste villorna i din kommun” och liknande integritetskränkande blaj med absolut noll nyhetsvärde. Välkommen till sossesverige, där det är okej att bli rik på att spela bingolotto eller springa efter en boll men inte på att ha ett hederligt jobb där man säljer mat billigt och ger arbete åt hundratals människor. Vi har en lång väg kvar att gå.

Tyst, jag äter!

Jag har startat en till blogg. Fast inte en blogg egentligen, utan snarare en receptsamling för mitt privata bruk som bara råkar vara öppen för allmänheten. Efter att ha ägnat flera år åt att förvara mina recept ömsom i pappersform, som textfiler i datorn och som sidor på nätet kändes det som om en mer centraliserad och beständig samlingsplats vore lämpligt, och eftersom jag redan är van vid WordPress kändes det naturligt att helt enkelt slänga upp en blogg till. Något smartarsle kommer säkert tycka att jag borde ha gjort en Wiki istället, men syftet är faktiskt inte att vem som helst ska kunna lägga till eller redigera recept – tvärtom, faktiskt. Dessutom är det en plåga att redigera wikisidor jämfört med det föredömligt enkla och kraftfulla WYSIWYG-gränssnittet i WordPress.

Varför inte bara publicera recepten på den här bloggen? Dels för att jag inte vill skräpa ner den med en massa recept, dels för att jag inte vill skräpa ned receptsamlingen med en massa inlägg om IT, bilar och politik. Det blir liksom en smula lättare att hitta rätt recept om en sökning på “mögel” inte matchar både ädelostpaj och detaljerade utläggningar om vad som försiggår mellan öronen på Per Nuder. Ahem. Receptbloggen har också en helt annan kommentarspolicy: där jag här på Högerkonspiration sagt ungefär att “anything goes” så är det i receptsamlingen tyst i klassen som gäller. Konstruktiva tillägg och positiva synpunkter tas emot, allt annat raderas. Detta för att undvika diskussioner, klotter och distraktionsmoment i vad som i första hand skall vara en online-receptbok för mitt eget bruk.

Jag har börjat med att lägga ut en handfull recept, fler kommer i mån av tid och ork. Eftersom jag äter enligt LCHF kommer flertalet recept av uppenbara skäl vara anpassade därefter.

We now return you to your regular programming…

Riktigt. Gott. Öl.

Nils Oscar Saison

Det har blivit till ett slags tradition att jag tar med några flaskor öl varje gång jag hälsar på mina föräldrar i Linköping. De, liksom jag, uppskattar verkligen ett gott öl och tycker om att prova sorter som inte hör till standardutbudet på “en stor stark”-krogarna. Ingen av oss är någon ölkännare – jag har visserligen gått på några ölprovningar och läst en del på nätet, men kunskapsluckorna är stora och jag är betydligt mer intresserad av hur ölet smakar än var och hur det är gjort, eller om det passar in i mallen för hur en viss öltyp “ska” smaka.

Nu i helgen var jag hur som helst på besök hos föräldrarna. Utöver Zeunerts Ale (som, tvärtom vad en del näsan-i-vädret-tyckare anser, är riktigt god!) Erdinger Weissbier, Zlatopramen Premium (okej, den kanske du hittar även på pisskrogar, men den är jävligt god för att vara en ljus lager!) och Innis & Gunn drack vi och njöt av en flaska Nils Oscar Saison, en öl som jag köpte mest för den speciella flaskans skull och för att Nils Oscars öl brukar vara väldigt bra i allmänhet.

Det var först senare som jag lade märke till att Saison är en begränsad utgåva som endast finns till försäljning i 4200 flaskor, systembolag och restauranger sammanräknade. Detta förklarar till viss del priset, som är ganska högt (99 kr/75 cl). Därför var jag, väl hemkommen från Linköping, tvungen att åka raka vägen till Systembolaget i Sundbyberg och köpa fyra flaskor till, som nu hamnat i min mörkaste, svalaste garderob där de får lagras ifred till något riktigt bra tillfälle. Riktigt, riktigt god är den! Jag lärde mig också att “Saison” inte bara är namnet på den här ölen, utan en egen öltyp. Sydsvenskan förklarar:

Saison har sitt ursprung i de franskspråkiga delarna av Belgien, med särskilt högsäte i trakten kring Hainaut. De är typiska törstsläckare, men med lite mer komplex karaktär än genomsnittet. De tenderar att vara syrliga, pepparkryddiga och ganska fylliga; alkoholstyrkan ligger åtminstone en bit över fem procent, men kan dra sig upp mot åtta. Ändå är de nästan alltid friska, vilket förklaras av ett delikat samspel mellan syrlig jäst och hyggliga mängder humle.

Texten på flaskan förklarar lite mer vad just denna Saison är bryggd av:

En inspirerande resa i Kalifornien väckte lusten att göra ett öl med andra ingredienser än de vanligaste. Ett öl som stammar från det gamla lanthushållet då varje gård gjorde sitt eget öl. En handfull ölentusiaster provsmakade ölet och gensvaret manade oss att brygga mer och därför framställde vi 4200 flaskor i en strikt begränsad upplaga. Nils Oscar Saison är överjäst och ofiltrerat. Det innehåller kornmalt och vetemalt, russin och oraffinerat socker från ön Mauritius. Förutom humlesorterna Saaz, Amarillo och Styrian Goldings, är det kryddat med timjan och vitpeppar. Nils Oscar Saison kan med fördel lagras och får då en torrare karaktär.

Även ölbloggarna verkar vara hyfsat förtjusta i det här ölet, men jag bryr mig som sagt inte mycket. Huvudsaken är att jag nu har fyra flaskor öl på lagring att njuta vid några väl utvalda tillfällen framöver. När Alliansen vinner riksdagsvalet 2010, kanske. Högerns (och Piratpartiets!) framgångar i EU-valet är naturligtvis också skäl att fira, men jag drack ju en flaska redan i lördags, så det får väl betraktas som avklarat.

Skål!

Working as intended

Att sätta fokus på hur totalt frånkopplade vänsterns tänkare är från verkligheten är ett bra sätt att få folk att inte rösta på dem, har jag märkt. I dag har turen kommit till jj.n, ytterligare en bloggare som tillsammans med bland andra Svensson bosatt sig under kategorin “långt till vänster men skriver ibland något tänkvärt” i min länklista. Den likt många andra arga vänsterbloggare anonyme “J N” har stora nyheter att komma med: Kapitalismen fungerar inte!

Man behöver banne mig inte vara det minsta konspiratoriskt, eller för den delen råkommunist, för att inse att kapitalismen inte fungerar den heller, i synnerhet inte för invånarnas bästa. Det räcker att läsa dagens rubriker…

Vad är det då för rubriker som lett honom fram till denna slutsats? Jo, att mataffärer planeras för att maximera antalet varor som en typisk kund får syn på (ohmygod!), att ett gäng konsulter blir utredda för skattefusk, att LCHF hjälper mot diabetes och att – håll i er nu – unga människor är mindre erfarna än äldre bland annat vad gäller att planera sin ekonomi. Tänka sig, det kunde jag aldrig ha gissat! Finns det något annat som man blir bättre på ju längre tid man ägnar sig åt det?!?

Från dessa var för sig tämligen ointressanta artiklar (varav ingen hade nått min webbläsare om herr J N inte länkat till dem) så är det naturligtvis en aning långsökt att stolt proklamera icke-fungerandet hos ett system som bevisligen fungerat alldeles utmärkt i flera decennier nu. Resultatet av sådana uppenbara vurpor är bara att man tappar respekt i läsarens ögon. Till och med Svensson håller med om att “kriser” som den nuvarande inte heller utgör kapitalismens undergång, och att det saknas alternativ till kapitalismen som system (det länkade inlägget innehåller en del felslut, men för att inte spreta iväg bemöter jag dem inte här).

Låt oss börja med matbutikerna, för de är intressantast. SvDs artikel hänvisar till en två år gammal forskningsöversikt av marknadsföring i butiker, men det rör sig egentligen inte om något nytt eller avslöjande; att butiker ofta planeras utifrån att man skall gå ett “varv” där man lätt har tillgång till i princip alla varor som finns till försäljning vet ju alla som någon gång satt sin fot på exempelvis ICA. Den mindre konspiratoriskt lagde kan ju lätt konstatera att detta även är bra för konsumenter som inte vet var allting finns: följer man den “snitslade banan” finner man förr eller senare det man vill köpa! Många använder denna taktik för att inte gå vilse i en främmande eller oöverblickbar butik, inklusive mig själv så sent som i förrgår, då jag (motvilligt) fann mig på Coop Forum i Uppsala.

Den mot kapitalismens undergång ledande slutsatsen som J N drar av detta är .. ingen alls. Han länkar bara till inlägget som ett slags “kolla här, kapitalismen är dålig för konsumenterna!” utan någon som helst kommentar eller reflektion. Dylikt länkfarmande är förstås ingen ovanlighet bland metrobloggare (som får betalt per sidvisning), men läskunnigheten måste vara usel om man missat att artikeltextens första mening slår fast att det är den som handlar, och ingen annan, som “högst frivilligt” beslutar om exakt vilka varor som skall hamna i shoppingkorgen.

Vidare till konsulterna. Okej, de har (förmodligen av girighet) inte spelat enligt reglerna och därmed undanhållit staten massvis med skatt. Diskussionen om huruvida våra skattenivåer är moraliskt riktiga eller inte åsido kan vi konstatera att de brutit mot lagen, och nu håller på att få sina straff för detta. Uppenbarligen fungerar systemet exakt som det är tänkt, så vad är argumentet? Att uråldriga mänskliga later som girighet mirakulöst försvinner i en planekonomi? Påståendet är skrattretande för den som lagt märke till hur den politiska eliten i världens mer och mindre “socialistiska” länder och organisationer också gärna tar för sig på sina “kamraters” bekostnad.

Nu börjar det här inlägget bli långt, men jag kan ju avseende kostråden bara enkelt konstatera att det finns gott om den sorten på Internet, att Livsmedelsverket inte är att lita på i frågan, samt att det inte finns någon anledning att tro att forskningen skulle göra fler eller större framsteg om företagen inte kunde skydda sina investeringar med patent, eller om all forskning skulle prioriteras och finansieras av staten. Vi behöver, återigen, bara se på de länder där socialism i olika former har prövats för att inse att den kapitalistiska marknadsekonomins totala överlägsenhet som samhällsbärande system gäller även detta område.

LCHF, fem månader senare

Viktkurva maj 2009

Nu har det gått drygt fem månader sedan jag började med LCHF och mer än 120 dagar sedan jag började föra logg över min vikt – en tidigare redovisning av densamma återfinnes här, och den senaste statistiken syns ovan. Sedan jag började med LCHF har jag nu tappat över 15 kg späck, och även om jag inte riktigt är nere i min “idealvikt” (som påstås ligga kring 80 kg) ännu så tar jag det här tillfället i akt att proklamera seger. LCHF fungerar! Efter den första tiden har jag inte känt av några bieffekter. Jag rör mig inte mer än tidigare, har inte börjat träna – viktnedgången beror enbart på ändrad kosthållning. Jag kan fortfarande äta kolhydratrik mat om jag måste (eller vill) utan att för den sakens skull behöva övernatta på toaletten. Allt för mycket fusk med socker- eller kolhydratrik mat visar sig som en tillfällig “spik” i grafen, men efter ett par dagar pekar det nedåt igen. Kan det bli bättre?

Viktkurva maj 2009, ändring

Tyvärr har jag märkt en tydlig nedgång i själva viktminskningen, vilket syns i grafen ovan, som visar viktskillnad per dag. Att den skiftar vilt är inte så mycket att bry sig om – min badrumsvåg är inte exaktare än ±1 kg – men trenden (den röda linjen) visar på en långsam men tydlig drift mot noll. Kilona blir alltså svårare och svårare att bli av med, vilket kanske är naturligt men ändå en smula oroväckande. Jag hoppas kunna rasa åtminstone fem kilo till innan det tar stopp! Kanske kräver det att jag dricker mindre öl – hemska tanke – eller börjar cykla till jobbet, men den dagen, den sorgen.

Bortfall

Viktkurva

Trogna läsare av den här bloggen minns kanske att jag började med LCHF strax före jul. I början märkte jag inte så stor skillnad, men det dröjde inte särskilt länge innan byxorna passade märkbart bättre än förut! Jag var tvungen att köpa en våg för att kunna följa nedgången (eller bristen därpå) – resultatet synes ovan. På grund av, öh, “lokala avvikelser” är viktkurvan inte särskilt kurvartad, men den nedåtgående trenden syns tydligt. Med tanke på att jag vägde drygt 104 kilo i mitten av januari vågar jag knappt tänka på vad jag måste ha vägt när jag började LCHF:a i mitten av december. Kanske var det faktiskt på tiden att jag började med lite nyttigare kost?!

Min brorsa, som pluggar något som har med idrott att göra (jag har glömt vad) och därför Kan Sånt Där Med Hälsa, har sagt till mig att jag borde väga någonstans kring 80-85 kilo. Fair enough, dit är det inte sådär otroligt långt kvar. Frågan är väl om jag kan börja käka pannkakor och glass igen när jag kommer dit, eller om jag måste fortsätta köra stenhårt på LCHF för att hålla vikten? Klart värt det i sådant fall. Under den ovan dokumenterade viktnedgången har jag festat på sådana saker som Chicken Royal, massor av rejäla köttstycken med smaskig sås och lyxiga sallader. Fyller man inte magen med en massa basmat får man ju plats med så mycket mer av det goda!

Notervärt i sammanhanget är att jag inte följt LCHF särskilt slaviskt. Jag dricker exempelvis fortfarande mängder av öl (eftersom öl är gott!), likaså en del sockerhaltiga drycker, och kan inte hålla mig från en godisbit då och då. Den huvudsakliga skillnaden jag gjort i min kost är att eliminera de stora källorna till kolhydrater – alla rätter med stora inslag av ris, potatis, spannmål eller majs har gått bort. Mycket mer noga än så har jag inte orkat bry mig om att vara – en del chips och även en pizza då och då har slunkit ned (äter man inte kanterna är det väl ok, eller?) Ändå har resultaten inte låtit vänta på sig. Frågan är väl hur mycket snabbare viktnedgången skulle vara om jag följde LCHF slaviskt och inte unnade mig den minsta godisbit; men hur länge orkar man med en kosthållning som inte ger något utrymme för fusk alls?

Espresso Martini

Alla bloggar vi på lite olika sätt. Pauline, exempelvis, skriver otroligt långa inlägg som huvudsakligen består av bilder. Inte mig emot, särskilt inte när ämnena är intressanta. Nu är hon precis hemflugen från Bali och Hong Kong, så givetvis finns det två rejäla fotoreportage därifrån. Inte bara “titta vilken skön semester jag haft, pilutta er!” heller, utan lite lagom med diss av det som förtjänar att dissas. Såsom påträngande gatuförsäljare. Läs!

För att nu visa att jag minsann också kan posta inlägg med femtioelva (nåja) foton i så tänkte jag göra något nytt, nämligen ett drinkrecept. Detta hittade jag i den utmärkta boken Kaffe av Rasmus Kjaer och Jens Henrik Thomsen. Receptet återfinnes också lite varstans på nätet, fast med lite olika ingredienser och tillagningssätt.

Espresso Martini

3 cl vodka
1 cl kaffelikör
6 cl espresso
is
shaker

Ta den vodka och kaffelikör du har hemma, jag använde Smirnoff och Kahlúa. Alkoholhalten på den färdiga drinken blir 10-12%. Vill du ha den sötare/beskare eller svagare/starkare är det bara att justera ingredienserna. Drinkblandning är en konst!

Espresso Martini, steg 1

Fyll shakern med is (den behöver inte bli helt full).

Espresso Martini, steg 2

Brygg en espresso.

Espresso Martini, steg 3

Häll den över isen.

Espresso Margini, steg 4

Mät upp och tillsätt vodkan.

Espresso Martini, steg 5

Dito för kaffelikören (ja, det är lite drygt 1 cl på bilden).

Espresso Martini, steg 6

Tryck fast locket på shakern och skaka intensivt en stund.

Espresso Martini, steg 7

Häll upp i ett snyggt glas. Det blir mycket skum, se till att få ut det ur shakern! Dock ska ingen is följa med.

Espresso Martini, steg 8

Klart! Bör avnjutas medan den fortfarande är iskall. Glaset kan placeras i frysen en stund i förväg så håller drinken sig kall längre.

Julskinka = kärlek

Julskinka i ugnen

Vuxenpoängen fortsätter att rasa in – efter tips från en kamrat och en hel del läsande på Kostdoktorn.se har jag bestämt mig för att pröva på en LCHF-diet, alltså en kost så befriad från kolhydrater som det går, där energin istället kommer från fett. En variant på LCHF är den välkända s k Atkins-dieten. En mycket passande diet så här vid jul eftersom det mesta av julmaten faktiskt är ganska kolhydratsnål som den är – bortsett från Janssons, risgrynsgröt och alla sorters söta kakor då förstås. Bland de saker som är helt okej att äta i mängd finns julskinka, så idag har jag (beväpnad med morsans hemliga recept) nu börjat tillaga min egen. Mums!

Effekterna av att gå från pasta, potatis och ris som grundpelare i kosten till att inte ens dricka läsk är onekligen rätt påtagliga. Hittills har jag kunnat konstatera följande effekter (med reservation för att vissa förmodligen är inbillade eller orsakade av andra saker):

  • Ingen paltkoma efter måltider, även större dylika. Känner mig generellt sett piggare.
  • Annorlunda mättnadskänsla, svårt att beskriva skillnaden. Håller dock i sig längre än förr.
  • Kraftigt minskat sug efter sötsaker. Något minskat sug efter kaffe.
  • Kraftigt ökat sömnbehov första dagarna, därefter något förhöjt mot tidigare.
  • Är trött på förmiddagen men pigg på eftermiddagen, tvärtom mot innan, däremot är jag fortfarande kvällspigg.
  • En smula ont i magen, särskilt i början (förmodligen övergående besvär).

Huruvida jag faktiskt går ner i vikt har jag ingen aning om, för jag äger ingen våg. Istället kör jag med en lite okonventionell metod för viktuppskattning som kallas “byxmetoden”. Går jag i mina gamla byxor så har jag gått ned i vikt! Om nedgången blir så stor som den påstås bli i början (2-5 kilo/vecka) borde jag dessutom se en skillnad i spegeln rätt snart.

Varför då LCHF? Jag har aldrig varit särskilt orolig över min vikt, men när jag senast upptäckte hur dyrt det är att köpa byxor för att de gamla blivit för trånga kände jag att det kanske var dags att tappa lite. Fysisk träning eller motion har aldrig tilltalat mig – dels för att det är olidligt tråkigt, dels för att det tar stora mängder tid som jag kan göra roligare saker med. Dessutom tycks LCHF vara en diet som fortfarande låter mig äta de flesta av de saker jag tycker om (kött!) och som inte är alltför restriktiv (en öl eller två är fortfarande okej).

Den som är nyfiken på LCHF rekommenderar jag att läsa den här sidan (och den här), som innehåller allt man behöver veta för att bilda sig en uppfattning eller prova på själv.

Jag blev just sugen på indiskt!

SvD:s ledarsida och flera liberala bloggare rapporterar att radikala fackförbundet SAC Syndikalisterna bestämt sig för att göra en Wild’n’Fresh, fast på om möjligt ännu lösare grunder. Här handlar det inte om något så enkelt som kollektivavtal. En anställd på restaurangen Lilla Karachi, av många ansedd som en av de bättre indiska restaurangerna i Stockholm, anser att restaurangen är skyldig honom pengar. Nu vill han ha 80 000 kronor. SAC har spätt på med ett eget krav på 10 000 kronor till.

När krögaren av uppenbara skäl vägrade – inga bevis på att skulden finns verkar existera, det är ord mot ord – gick SAC ut i s k “indrivningsblockad”. Man går alltså in för att störa restaurangens verksamhet och trakassera gästerna tills dess krögaren betalar. Helt lagligt, dessutom. Hells Angels och Bandidos, om ni läser detta är det dags att börja kalla er fackförbund. De kommer bevisligen undan med sådant som “vanliga” kriminella gäng får skaka galler för.

Problemet här är egentligen inte huruvida skulden verkligen existerar. Om den gör det borde krögaren naturligtvis betala den. Att undanhålla någon pengar man är skyldig är inte bara omoraliskt, det är också brottsligt. Således kan man tycka att den f.d. anställde helt enkelt borde gå till domstolen med sitt krav. Att han istället valt att ringa de tuffa grabbarna i facket betyder en av två saker: antingen är skulden påhittad, eller så har han inga som helst bevis för den. I det senare fallet är det visserligen tragiskt, men knappast krögarens fel.

Problemet är att en fristående organisation, oavsett om den kallas fackförbund, kyrka eller motorcykelgäng, tar sig rätten att sabotera ett företags verksamhet på grund av en skuld som inte går att belägga. Detta är oacceptabelt. Var och en är oskyldig tills motsatsen bevisats. I annat fall skulle jag ju kunna starta ett “fackförbund” med enda syfte att bedriva laglig utpressning. Synd att SAC kom på den utmärkta idén först. Deras metoder gör dem till simpla gängbusar som bedriver utpressning och sabotage, samtidigt som polisen inte kan göra annat än se på.

SAC hävdar (förstås) att deras blockad är berättigad eftersom krögaren vägrar förhandla, men om deras villkor är “ge oss 90 000 kronor eller dö” finns det ju inte så mycket utrymme för förhandling. Om rättvisa och sunt förnuft, snarare än en blind tro på den “osvenska modellen”, fick styra skulle syndikalisterna pepparsprejas, handbojas och dunkas ned i asfalten. I brist på det kan man ju stödäta på Lilla Karachi. Det känns åtminstone extremt lockande för mig den kommande helgen. Ses vi där?