Försök åtminstone locka sällanresenärerna tillbaka, SL!

Nu är det två dagar sedan SL gick och höjde priset på Sveriges billigaste månadskort. Som alltid när något blir dyrare – även om höjningen är i nivå med en restauranglunch – har ramaskriet ekat i såväl media som på Facebook. När jag lite skämtsamt föreslog att det plötsligt blev ännu mer fördelaktigt att skrapa ihop till en bil visade det sig att ett par av mina vänner faktiskt på fullaste allvar överväger detta. Själv har jag inte ägt ett SL-kort på många år. Inte för att jag någonsin inbillar mig att bilen är billigare än kollektivtrafiken – utan för att tåg och bussar helt enkelt inte kan göra samma jobb. I bilen åker jag tryggt, snabbt och säkert mellan godtyckliga punkter vilken tid som helst på dygnet. De gånger jag ändå åker kollektivt så beklagar jag mig inombords hur tydligt det är att SL får verka som en tung, våt filt över hela Stockholms kollektivtrafik. Lite konkurrens skulle sitta på sin plats.

Tag bara den förbannade SL-remsan – i ett format som måste vikas för att få plats i en normal plånbok, går sönder lätt och aldrig riktigt går jämt ut – har man fräckheten att resa någonstans för tre stämplar så får man en enda, obrukbar rad kvar på slutet. När SL lade ner enorma summor pengar på att införa kontaktlösa kort – förvisso ett enormt kliv framåt redan det – varför lät man inte systemet omfatta även remsorna? Jag gillar att lyfta fram Tokyo som ett gyllene exempel på hur kollektivtrafik ska fungera, där fler än fjorton(!) olika statliga och privata företag bedriver olika former av spårbunden trafik. Det finns ett gemensamt biljettsystem (Sucia) med ett kontaktlöst kort som laddas med pengar och även fungerar som ett betalkort i många affärer.

I Suica-systemet beror kostnaden helt på resvägen eftersom kortet avläses både på väg in och ut ur en station, och det finns också möjlighet till “pendlarkort” som ger fria resor mellan utvalda stationer under en längre period. Naturligtvis ger detta också operatörerna överlägsna möjligheter att mäta antalet passagerare och resor över dygnet, så att trafiken kan göras så effektiv som möjligt. Systemet transporterar varje dygn – enbart i Tokyo – fler människor än alla järnvägar i Tyskland tillsammans. Priserna för resenärerna är förstås mycket låga. En resa tvärs över stan kostar ett par hundra yen, eller drygt tio spänn. Inte ens en stämpel på SLs urusla remsa.

Nu är förstås Stockholm olikt Tokyo på många sätt. Ett system som Suica skulle förmodligen stupa redan på planeringsstadet på grund av rädsla för att den personliga integriteten skulle “kränkas” när privata företag fick tillgång till detaljerad information om hur människor reser (här ska dock sägas att Suica-korten är ickepersonliga). Ändå skakar jag på huvudet i förvåning över vissa människors bristande grepp om verkligheten när det påstås att bilen är en lyxvara vi kan leva utan, eller att politikerna måste tvinga oss att ge upp våra bilar. Faktum är ju att så aldrig kommer att ske så länge de cirka 85% av befolkningen som har tillgång till bil inte känner att kollektivtrafiken kan uppfylla samma behov. Och om detta inte ens går att åstadkomma i vår mest tätbefolkade stad ser ju chanserna rätt usla ut för resten av landet.

Själv tror jag inte att kollektivtrafiken kommer att tränga ut bilismen, utan tvärtom – i ett samhälle som bygger allt mindre på överstatliga “lika dåligt för alla”-lösningar och mer på individuell anpassning och respekt för varje människas önskemål och behov så kommer vi snarare att se en explosion av små, billiga och effektiva elbilar – som så småningom kommer att kunna köra sig själva i perfekt harmoni med övrig trafik. Tekniken finns redan. Givet att någon politisk inblandning är önskvärd borde den därför gå ut på att sporra utvecklingen av sådana fordon och infrastrukturen som krävs (ja, detta betyder fler vägbyggen) samtidigt med höjda krav och incitament som får folk att byta in sina fossilbränslefordon.

Själv väntar jag bara på en elbil som inte kostar idiotiska summor och som låter mig köra till föräldrarna i Linköping utan att behöva ladda batteriet på vägen, sedan gör jag mig kvitt mitt fossilbränsleberoende, även om det innebär att jag måste göra mig av med min älskade Mini. Och om samma nya elbil också kan köra hem mig från krogen efter en trevlig kväll, då är det sista gången jag köpt en SL-remsa. Men jag kommer fortfarande att ta tåget när jag är i Tokyo.

Där försvann min sista* anledning att tanka MP3:or

Som alla andra älskar jag musik. Oavsett om jag sitter hemma, på jobbet eller i bilen så är det sannolikt en låt som spelar i bakgrunden. I detta är jag naturligtvis långt ifrån ensam, vilket är skälet till att Spotify blivit en sådan succé. På något underligt vis lyckades de få så gott som alla skivbolag med på noterna ungefär samtidigt, plus att de byggde en programvara som är både snygg, snabb och stabil. Tre önskningar på en gång? Men det gååår ju faktiskt inte! Nej, mycket riktigt har även solen sina fläckar. Länge hade jag en mobil för vilken någon Spotify-klient inte gick att finna. Kanske anade man redan då att Windows Mobile tuggade på sin sista lakritspipa.

Min bil, en nästan perfekt vagn för mina behov, klarar inte heller av att tanka hem musik från nätet utan hjälp. BMW erbjuder visserligen ett USB-kit för en oherrans massa pengar men att kunna ha mina mp3:or på flashminne istället för att bränna en ny CD-skiva med jämna mellanrum kändes inte värt stålarna. Det är nämligen att få tag i musikfilerna som är den stora tidsåtgången. Att behöva rota runt på diverse fildelningsnätverk känns helt enkelt som ett monumentalt slöseri med tid när jag redan samlat ihop alla* låtar jag vill höra i Spotify.

Räddningen kom i april när mitt nya jobb erbjöd en chans att skaffa en ny telefon: en HTC Desire med Android 2.1. Bortsett från att vara marknadens bästa smartphone i allt övrigt (du längst bak med en Nexus One – sitt ner och håll käften!) har den också en Spotify-klient. I kombination med min bil, en USB-laddare för cigguttaget (fyrtio spänn inkl frakt) och en ljudsladd jag hade liggande hemma har jag Spotify i bilen, vart jag än må fara. Laddaren eliminerar risken för batteritorsk under resan; jag behöver bara luta mig tillbaka och njuta av ryggmassagen som min subwoofer (effekt blygsamma 1500 watt RMS) står för.

Och kostnaden för allt detta? Inget mer än vad jag redan betalat för telefonen, bilen, baslådan och ett par sladdar. 3G-trafiken ingår i mobilabbonemanget och Spotify tar inget extra för den mobila tjänsten utöver de 99 kr/mån som jag redan betalar. En struntsumma, för övrigt. Om Spotify erbjöd ett dyrare abbonemang skulle jag förmodligen hoppa på det utan vidare, tjänsten är helt enkelt så bra. De som påstod att legala alternativ aldrig skulle kunna konkurrera med “gratis” hade fel. Visserligen krävdes det en uppstickare för att göra det, men ändå. Det där med distribution har ju egentligen aldrig varit skivbolagens starka sida.

* Är då solen numera fläckfri? Nej, inte riktigt. Än så länge begränsas förstås utbudet på Spotify rent praktiskt av skivbolagen och deras förvirrade försök att styra marknaden. Jag måste fortfarande bege mig ut på nätets bakgator för att få tag i Robyns senaste (är videon redan klar måste låten också vara det – så varför släpps den först i juni?!) och mer eller mindre obskyra japanska artister såsom DJ Sharpnel och Kotoko lyser fortfarande med sin frånvaro. Men varje låt som jag inte behöver ladda ner är en seger både för mig och musikindustrin. Därmed borde det bara vara en tidsfråga innan mp3-filen är att betrakta som ännu en IT-antikvitet.

Att bränna däck på lagligt vis

Sedan jag bytte ut min slagkryssare mot en bil som lämpar sig lite bättre för inspirerad körning har mina morgonresor till jobbet blivit mycket roligare. Jag kan liksom inte låta bli att ta något extra varv i en rondell, gå ut lite hårdare än nödvändigt i kurvorna och liksom njuta lite mer av att resa från A till B. Nu begränsas förstås min framfart av att jag befinner mig på allmän väg och därför försöker hålla fartgränserna – och avståndet till övrig trafik – med betryggande marginaler. Men det finns ett ställe där allt sånt är ointressant: på en avlyst bana, långt från allt vad allmän väg heter.

Nu i helgen, den 25 maj närmare bestämt, körde jag konbana med New Mini Club Sweden, en förening för oss som kör MINI Cooper (både nya och gamla, trots namnet). Det var första gången på bana och en minst sagt minnesvärd upplevelse. Jag trodde att dylika manövrar bara förekom på film, men känslan av att lägga av en riktigt fet bredsladd (jag vet vad det kostar i däck, men då kändes det fullständigt ointressant) är faktiskt något som var och en borde uppleva i verkligheten. Hjälm (för motorcykel eller motsv) är dessutom krav när man kör på banan, vilket skänker en känsla av surrealism till hela upplevelsen.

Filmen ovan är faktiskt inspelad på precis den dagen och banan vi körde. Det är dock inte jag som kör; jag var väl sisådär 10 sekunder långsammare runt banan i min dieselkombi, men jag hade minst lika roligt ändå. Vi började klockan åtta på morgonen med att köra i karavan från BMW Group i Solna till banan, som låg i Lunda cirka fyra mil utanför Uppsala. Solen sken hela dagen lång och vi serverades tokigt smaskiga grillmackor av Rent-a-chef, vars medarbetare också passade på att svänga runt banan i sina firmabilar (märke och modell kan ni själva gissa)…

Kolla gärna in mina foton från evenemanget. Det lär bli fler!

Blankast!

MINIn efter DITEC-behandling

När en bil är helt fabriksny finns det en del saker som man i egenskap av första ägare nästan måste göra, om man är bilentusiast och vill få ut så mycket som möjligt av sin stora investering. En sådan sak är en bra lackskyddsbehandling – alltså en tunn skyddsbeläggning som gör att lacken bevarar samma glans som när bilen var ny, trots att man använder den år efter år. Beläggningen är polymerbaserad och består alltså i princip av genomskinlig plast. Efteråt behöver man bara tvätta bilen med avfettning och högtryck, varken borstar, polering eller maskintvätt behövs, vilket gör bilvårdandet betydligt enklare och roligare!

Jag lämnade in min bil till Jörgen SandellStockholms Bilvård, inne vid Karlaplan. Jörgen och hans firma har oerhört gott rykte i entusiastkretsar, särskilt Porsche Club Sweden, men även BMW Club Schwedens medlemmar tycks älska stället. Kanske inte minst på grund av att entusiaster har rabatt. Sedan jag köpte min MINI har jag bombats av diverse snigelpostspam om olika lackbehandlingar; från Stockholms Bilvård fick jag ingen reklam alls. Inte minst därför valde jag att ta min bil dit. Vad är bättre marknadsföring än lojala kunder?

Hur som helst, “operationen” tog två dagar och idag har jag äntligen fått tillbaka min bil, förmodligen ännu blankare nu än när den stod i försäljningshallen på BMW Solna. I glädjeyran tog jag några bilder som nu ligger i galleriet, en av dem syns dessutom ovan. Men det är först om några år som jag får veta om behandlingen var värd pengarna. Att få en nästan ny bil att se perfekt blank ut ju egentligen ingen konst .. när den är fem år gammal är saken en annan.

Behandlingen kommer dock med sex års garanti, så jag bör kunna ta ett lika fint foto som det ovan i april 2014. Den som lever får se!

No blog = no life?

Jag har varit väldigt dålig på det här att blogga om aktuella händelser på sistone, vilket jag annars ansåg mig som rätt bra på en gång i tiden. Tidsbrist är orsaken; det är mycket på jobbet, på fritiden ägnar jag en hel del tid åt att koda på Sveriges bästa spelsajt och utöver det har jag precis sålt min älskade bil. Plus att allehanda aktiviteter på KTH, för viktiga och roliga för att prioritera bort, naturligtvis har tagit sin tid. Examen kan gott vänta, det finns massor av fester kvar!

På tal om fester så hoppas jag att alla som läser känner till Quarnevalen, som i år går av stapeln den 10 maj. Den uppmärksamme kan kanske få syn på en mystisk typ i violett overall, rätt lik mig själv, i full aktivitet på ett bidrag någonstans i den bakre halvan av tåget. Veckan efter det åker jag till Gotland med Team Sthlm för att ta reda på exakt hur roligt det är att krama en rauk på fyllan. Good times.

Att göra mig av med den gamla bilen var för övrigt betydligt mindre ansträngande än jag trodde. Dels slapp jag störtfloden av “sista pris kompiiiiis”-människor som jag trodde skulle börja ringa mig i samma stund jag lade ut annonsen på Blocket, dels är den nya bilen så najs att jag inte har lyckats ägna någon egentlig tid alls åt att sakna den gamla, trots att jag vet att jag borde. Ska också försöka skriva ett ägartest av den nya bilen så snart tillfälle bjuds.

Sist men inte minst så har jag uppdaterat bloggen idag. Dels uppgraderade jag till senaste versionen av WordPress, full med godis och säkerhetsuppdateringar, dels bytte jag tema till ett nytt och fräscht, hopknåpat av Viktor Persson på Arcsin men fritt för allmänt bruk. Kunde dock inte låta bli att göra några småjusteringar! Nedan ser ni bloggen före och efter, för jämförelse. Åsikter uppskattas naturligtvis.

Veckans I-Landsproblem?

Varför, varför, varför ska det börja snöa igen veckan efter att jag fått min nya fina bil utan vinterdäck? Nu måste jag ju ta den gamla bilen till jobbet tills det blir plusgrader. Även om den också är ganska mysig så är det otroligt frustrerande att bara låta den glansiga nya bilen stå… Blä! Mer sol nu!

Proud Citizen of Sundbyberg

MINI Cooper S Clubman Uppifrån

Vissa dagar är jag inte så stolt över att bo i Sundbyberg. Andra dagar känns det som om jag hittat helt rätt ställe att slå mig ned på. Idag är en dag i den senare kategorin. Eftersom min nya fina MINI Cooper D Clubman nu har landat i Sverige har jag ansökt om boendeparkeringstillstånd hos kommunen, så som sig bör. Min bil är en miljöbil (enligt Vägverket) och som sådan är den befriad från en del hemska avgifter som staten annars prackar på oss stackars bilägare.

Dock inte boendeparkeringsavgiften, visade det sig när jag läste villkoren på blanketten. Där framgick det tydligt att endast bilar som drevs av “alternativa” drivmedel kunde få parkera gratis. Min bil går på dieselolja, ett icke-alternativt drivmedel, men är ändå långt miljövänligare än exempelvis Toyota Prius och andra törstiga skitbilar vilka räknas som miljöfordon enbart för att de också delvis kan drivas med elektricitet.

Eftersom jag blev en smula uppretad av den korkade definitionen bifogade jag ett brev till min ansökan där jag påpekade att en mer vettig definition skulle ta hänsyn till de faktiska utsläppen snarare än vilket bränsle bilen drivs med. Framför allt, skrev jag, borde exceptionellt bränslesnåla bilar (MINI Cooper D Clubman drar cirka 0,4 l/10 km) åtnjuta samma fördelar som bilar drivna av alternativa bränslen.

Jag räknade naturligtvis inte med att få ett vettigt svar på mitt brev, men att gnälla är gratis. Hör och häpna när en kille från kommunen ringde mig idag och berättade att min bil är berättigad till fri parkering, villkoren hade ändrats, men tyvärr inte texten på blanketten med dem. Han lämnade också namn och telefonnummer så att jag kunde återkomma till honom ifall jag inte fick mitt “miljömärkta” parkeringstillstånd i god ordning.

Idag är jag glad att bo i Sundbyberg!

Tittat, provkört – såld!

Så blev det till sist en MINI Cooper D Clubman. Jag har tidigare skrivit ett par gånger om denna i mina ögon helt underbara lilla bil, men nu i helgen bar det av till BMW Group Solna för att provköra, en upplevelse som gick över förväntan. Alla tankar på att vänta till våren med att beställa gick också upp i rök när det visade sig att leveranstiden på en diesel-Cooper ligger på saftiga 5-6 månader. Det blev alltså bilköp, en bil av nästan precis den modell och utrustning som jag tidigare visat fina bilder här i bloggen. Credd till Niclas och övrig personal på BMW i Solna, som gjorde det hela till en alltigenom smidig och angenäm upplevelse, trots att vi stormade in en timma före stängningsdags en söndag.

Lite tekniska detaljer: Rak fyrcylindrig turbodiesel med Common Rail-teknik, 1.6 liter, 110 hk vid 4000 varv/min, 260 Nm vid 1750 varv/min, max. hastighet 193 km/h, acceleration 0-100 km/h på 10.4 sekunder, manuell sexväxlad låda, framhjulsdrift, tjänstevikt 1 250 kg, dieselförbrukning 4.1 l/100 km (blandad körning), koldioxidutsläpp 109 g/km (gränsen för miljöbil är 120 g/km).

Miljömässiga finesser (standard): Auto start/stoppfunktion som stänger av motorn då bilen står stilla, växelindikator som indikerar effektivaste växelval, bromskraftsåtervinning, dieselpartikelfilter.

Säkerhet (standard): Fem stjärnor i Euro-NCAP. Airbags för förare och passagerare, sidoairbags fram och bak. Huvudairbags fram och bak. Batterifäste som automatiskt bryter strömmen vid olycka. “Follow-me-home”-funktion. Centrallås. Däcktrycksindikator. Slitagevarnare för bromsbelägg. Bältesstramare och bälteskraftsbegränsare. Elektronisk bromskraftsfördelning. Antisladdsystem och dynamisk stabilitetskontroll (DSC).

Extrautrustning: Metalliclack, skinnklädsel “Lounge”, sportläderratt med multifunktion, 16″ lättmetallfälgar, sportstolar fram, automatisk klimatanläggning, färddator, farthållare, stöldlarm, glastak (elektriskt öppningsbart), bi-xenonstrålkastare, radio/CD “MINI Boost” med MP3-stöd, högtalarsystem “MINI HiFi”, vita blinkers runt om samt interiörpaneler i pianosvart.

Nu är det bara att vänta. Kan det inte vara april snart? Typ, imorrn?

MINImalism

Jag har tidigare skrivit om MINI Cooper Clubman, den bil jag trånar efter (för tillfället – det har funnits andra…) som ersättare till min nuvarande trotjänare. Sverigepremiären var i torsdags och jag hade haft turen att få plåtar till showen, som ägde rum på Nordic Light Hotel i Stockholm. Fick tillfälle att både titta på, känna på och provsitta bilen, samt lyssna till VD:n för BMW Group när han drog ett ganska PR-mässigt tal. Det bjöds också på lite dansnummer, om än inte lika stort och flashigt som på världspremiären i Frankfurt så klart sevärt ändå. Jag tog också ett helt gäng bilder. Intrycken från kvällen kan väl sammanfattas så här i korta drag:

Det bra: MINI Clubman är precis lika cool i verkligheten som på bild. Trots att det är en relativt billig bil känns den väldigt premium och välbyggd. Komforten är utmärkt, skinnsätena är väldigt sköna, även om jag har upplevt bättre. Glastaket är supercoolt. Dessutom fick jag till slut bekräftat att dieselmodellen har turbo, en detalj som webbens visdom inte kunnat ge mig ett tydligt svar på. Trimchip, någon?

Det dåliga: Jag lär få vänta ett tag på min bil, efterfrågan är stor (särskilt på dieslarna) och jag har inte råd att vara bland de första att beställa, snarare lär det bli till våren. Dessutom har jag hittat ett par utrustningsoptioner som jag förmodligen inte klarar mig utan – man fattar att det är en BMW när ett armstöd kostar 1 600 kr. Jag skippar nog just det. Tycker också att säljarna som BMW hade på plats verkade vara illa rustade för att svara på frågor av teknisk natur.

På det hela taget hade jag dock en jättetrevlig kväll, och jag är fortfarande fullständigt betuttad i bilen! Vi får se till våren hur det blir. Ska i alla fall försöka ta mig in till BMW i Solna och provköra nu till helgen.