Sundbyberg förändras

I den brokiga gruppen Sundbyberg på Facebook diskuteras det högt och lågt. Ett av de mest populära ämnena är hur kommunen utvecklas över tid. Den centrala Sturegatan är en skugga av sitt forna jag, butikerna har flytt antingen till nybyggda Signalfabriken eller till någon av galleriorna i närområdet. Ett gammalt garde menar att allting minsann var bättre förr, andra tror att vägen till Nirvana är att bli av med biltrafiken, ytterligare några till menar att om Förvaltaren (det dominerande fastighetsbolaget) bara dumpar priserna så kommer alla butiker att flytta tillbaka.

Själv tror jag att problemet ligger betydligt djupare än så och att utvecklingen förmodligen inte går att stoppa. Istället bör man göra det bästa av situationen.

Befolkningen i Sundbyberg förändras. Min uppfattning är att de som flyttar hit gör det för att här finns många fina bostadsrätter i ett bra geografiskt läge, goda kommunikationer med både bil och kollektivt, nära till City men utan citys priser på lägenheter. Sannolikt har man vänner som bor här och trivs.

De som flyttar hit är dessutom unga, välutbildade och tjänar bra. Jag kan utan problem räkna mig till denna skara även om jag är 30+ och har bott här i snart 10 år. Vi köper allt som går över nätet, för det är enklare och billigare än att handla i butik. Eftersom vi jobbar i stan handlar vi också där till vardags eftersom det är smidigare och butiksutbudet är större.

För större inköp eller shoppingrundor har vi tre stora shoppinggallerior på nära håll (Solna/Bromma/Kista) och har man bil tar man sig lätt till Järfälla (IKEA) eller t o m Täby. Även om man vill stötta sina lokala handlare så finns det helt enkelt inget rationellt skäl att handla på Sturegatan eller i Signalfabriken, det blir mest en promenad av det och det är inte säkert att man hittar allt vad man behöver ändå eftersom de mindre butikerna har mindre sortiment. Dessutom är de stora galleriorna mycket trevligare, man slipper väder och vind, biltrafik o s v.

Vad skulle funka? Fik, restauranger och pubar går alltid hem, för takeaway-käk eller en bärs orkar man inte ta sig in till stan. Varken Foodora eller UberEATS levererar hit (än). Nischade butiker för specialintressen typ Loppisgallerian tror jag har en framtid. Och sånt som riktar sig till äldre, för de jobbar inte och orkar inte röra sig långa sträckor för att handla i gallerior eller i city. Å andra sidan har de inte mycket pengar, så det kanske är kört oavsett.

Men på sikt tror jag att Sundbyberg blir ett mer renodlat bostadsområde. I andra kommuner syns redan den utvecklingen för att inte tala om samhället i stort. Det finns ingen ekonomi i att driva små butiker för billiga varor eftersom stora butiker kan sälja dem ännu billigare. Och det finns ingen ekonomi i att driva butiker för dyra varor eftersom folk köper dem över nätet.

Vore jag politiker skulle jag satsa på att bygga om centrum till ett trevligt promenadstråk och inte försöka få butikerna att stanna, det är pengar i sjön. Men skapa naturliga mötesplatser för människor på promenad i solen och förutsättningar för ett levande nattliv.

Grön och frivillig

Plutonen 2002

För lite drygt 12 år sedan gjorde jag lumpen. Ett numera avskaffat fenomen som gick ut på att alla dugliga* män precis efter gymnasiet togs ut i militärtjänstgöring på mellan 8 och 15 månader. Syftet var att bygga upp ett stort men billigt försvar som kunde agera köttmur mot de ryska stridsvagnarna som säkert skulle rulla mot Moder Svea vilket år som helst. Nej, exakt så var det förstås inte tänkt att funka, men jag var aldrig något stort fan av värnpliktsmodellen. Skulle krig faktiskt bryta ut är jag tveksam till om moralen vore tillräckligt hög eller stridsdugligheten tillräckligt bra efter flera år av bekvämt civilt liv för att en hastigt inkallad armé av värnpliktiga skulle göra någon nytta. Lyckligtvis behövde vi aldrig ta reda på det.

Nästan alla som gjorde lumpen berättar samma historia, med viss variation. Överdrivet nitiska befäl med starka åsikter om allt från uniformsknäppning till sängbäddning gjorde vardagen extremt strukturerad och rutinbunden. Extrema repetitioner av meningslös exercis ledde till muskelvärk och leda. I plutonen rådde den typen av överdrivet grabbig gemenskap som bara kan uppstå när 40-nånting hormonstinna killar tvingas sova, svettas och duscha tillsammans i flera månader utan tillgång till nämnvärd underhållning (detta var alltså fem år innan gemene man började äga smartphones). Vissa stod inte ut, spårade ur och blev hemskickade. Plutonen blandade folk från alla landsdelar och samhällsklasser. För undertecknad, en rätt så socially awkward nörd från blåa Danderyd, var det en mycket lärorik tid.

Snark...

Efter lumpen började jag på KTH och fick väldigt många andra saker att bry mig om och intressera mig för än Svea rikes försvar. Det var inte förrän jag började flyga och noterade att några grönklädda herrar tidvis lånade klubbens flygplan för ospecifierade aktiviteter, som jag insåg att det fanns något som hette Frivilliga Flygkåren och Hemvärnet. Min ursprungliga dragning tillbaka mot Försvaret var alltså något så nobelt som möjligheten att få flyga för skattebetalarnas räkning. Detta visade sig lyckligtvis vara betydligt lättare tänkt än gjort, och någon FFK-man blev det aldrig av mig.

Den utlösande faktorn blev istället ett par brev på posten. Det första informerade mig i snustorr ton om att jag inte längre var krigsplacerad (den utbildning jag fick för tolv år sedan ansågs alltså inte längre tillräckligt relevant) och det andra uppmanade mig att söka till hemvärnet. Den påföljande informationsträffen var tillräckligt förtroendeingivande för att jag skulle fylla i en ansökan. Detta följdes i sin tur av två resor till Kungsängen – en för att hämta ut två kubikmeter osorterad mörkgrön utrustning och en för att släpa tillbaka ungefär en fjärdedel av den till min introduktionshelg några månader senare.

This is mah rifle...

Att säga att introduktionshelgen vände upp och ned på mina förväntningar är en grov underdrift. När alla deltagare är vuxna, som oftast spenderat tid i arbetslivet och förstår poängerna med både personlig hygien och förnuftsbaserad problemlösning, så blir atmosfären och framåtandan en helt annan än den var i lumpen. När alla dessutom förenas av viljan att frivilligt lägga ner en stor del av sin fritid på att öva för att någon dag kanske behöva försvara Sverige från angrepp, och är mogna nog att förstå innebörden av det, är disciplinen inget som behöver tvingas fram av gormande befälselever. När jag beskrev det för min bror så sammanfattade han det ganska koncist: lumpen utan bullshit. Det kanske vore något för Hemvärnet att låna till sin rekrytering.

Tonvikten under introhelgen låg på teori om hemvärnets uppbyggnad och regler, men också väldigt mycket vapentjänst. Ganska naturligt med tanke på att automatkarbiner trots allt är ganska farliga saker att sticka i nävarna på godtyckliga Svenssons. En hel del repetetiva övningar blev det ändå, men med den högst relevanta skillnaden att det tydligt framgick vad som var syftet, vad vi förväntades kunna och hur lång tid det skulle ta. Memo till mina befäl för tolv år sedan: när man behandlar folk som vuxna människor lär de sig bättre. När de tre dagarna var över hade jag träningsvärk precis överallt. Nu kan jag knappt vänta till nästa övning!

Som hemvärnsmän (och -kvinnor) övar vi mellan 4-13 dygn per år, mer om man vill och har möjlighet. Utrustning (utom vapen) förvarar vi hemma. Ett par veckor om året är inte mycket, men efter en helg är jag säker på att vi skulle göra större nytta i Sveriges försvar än någon som gjorde lumpen för tio år sedan och inte har burit uniform sedan dess. Jag hoppas förstås alltjämt att det aldrig ska bli nödvändigt att ta reda på den saken – men det bästa skyddet är att vara redo. Dessutom är det kul! Om du vill vara med så ansök här!

* Som vi som var med då vet, var kriterierna för vem som ansågs duga för värnplikt inte särskilt konsekventa, vilket fick till följd att man kunde maska sig ur relativt lätt. Detta ska därför tas med en nypa salt.

Julölsrankningen 2012

Varje år brukar jag prova igenom Systembolagets sortiment av julöl – inte hela förstås, riktigt så mycket tid (eller leverkapacitet) har jag inte, men åtminstone de märken och sorter som jag sedan tidigare vet brukar bjuda på hög kvalitet, plus ett gäng som jag köper på måfå. Eftersom folk har efterfrågat den(!!?) kommer här årets rankning, helt utan kommentarer eller mer bakgrund kring bedömningsgrunder – listan reflekterar bara min egen smak, take it or leave it. (Personally I’ll just drink it!)

BEST OF 2012

  1. Mysingen Midvinterbrygd (Nynäshamns Ång)

RUNNERS UP

  1. Mohawk Whiteout Stout (Slottskällans)
  2. Jämtlands Julöl (Jämtlands)
  3. St Peter’s Winter Ale (St Peter’s)
  4. Mohawk Blizzard Imperial Porter (De Proef)

SO CLOSE…

  1. Mikkeller Santa’s Little Helper 2012 (Mikkeller)
  2. Fuller’s Old Winter Ale (Fuller Smith & Turner)
  3. Sleepy Bulldog Winter Ale (Gotlands)
  4. Midtfyns Jule Stout (Midtfyns)
  5. Brrr Seasonal Ale (Widmer Brothers)
  6. Shepherd Neame Christmas Ale (Shepherd Neame)
  7. Oppigårds Winter Ale (Oppigårds)

HONORABLE MENTION

WHAT IS THIS I DON’T EVEN (undvik!)

  1. Celt Nadolig Rare (The Celt Experience)

Enjoy responsibly! (Fast vem lurar jag…)

Majland Style!

Usch

Jag får otroligt bra idéer ibland. Det här var inte en av dem.

Det var under mitt lärorika/traumatiska besök på restaurangpråmen Majland i onsdags som jag stiftade bekantskap med fenomenet KöttfärsHawaii. Som namnet antyder är detta en Hawaiipizza, fast med skinkan utbytt mot köttfärs. För att vara riktigt Majland Style så ska den också ha hackad ananas och vara rejält saltad. Den fråga, som hade malt i mitt huvud sedan den bakfulla eftermiddagen, var: om en pizzabagare som inte är kriminellt usel och/eller använder ingredienser stulna från ett mob-lager gör en KöttfärsHawaii, blir resultatet då någonting ätbart? Eftersom jag nästan bor granne med sveriges bästa pizzeria var det inte så svårt att ta reda på den saken.

Till deras stora cred så frågade de om jag var säker när tog emot min beställning och ytterligare en gång när jag hämtade ut den. För nä, det här är inte en god pizza. Bristen på grönsaker gör att köttfärsen torkar ut alltsammans, ananasbitarna är för små och ensamma för att göra någon skillnad, den enda igenkännbara smaken är ost. Nu är smält ost förvisso inte helt oangenämt som mat betraktat, men då hade jag ju kunnat spara några spänn och köpt en Margherita istället.

Lyckligtvis hade jag till mitt förfogande något som borde stå på alla bord på alla restauranger i världen (och två burkar per bord i Åbo), nämligen Lohmanders Bearnaisesås. Universalmedlet mot all tråkig mat, applicera bara direkt på problemområdet. Om maten inte blir roligare, applicera mera. Tack Lohmanders, ni kan göra till och med MajlandHawaii ätbar.

Luna approves!

Med ursäkt till Destikim. The end.

Sköna Majland!

Majland!

Att resa är att hoppas: på att det nya land man möter av ska erbjuda storartade upplevelser för alla sinnen. På att lokalbefolkningen ska välkomna en med öppna armar och nyplockade blommor. På att killen som skrev recensionen av ditt hotell bara skojade om skabb i madrassen och decimeterinsekter i duschen. Det är dags för ett nytt slice of life-avsnitt i den här bloggen, för i går var jag och mina vänner (se urval ovan) på besök i världsmetropolen Åbo, Finland (eller Turku, i den lokala tungan). Detta som en del i en resa som av mig själv skulle placeras under kategorin “kryssning” men av en mer neutral observatör kanske snarare under “dra på sig skitiga byggoveraller och supa så att estniska långtradarförare ligger i lä”.

Jag har visserligen varit i Åbo förut. I betydelsen “sovit som en klubbad säl i min hytt när fartyget anlänt och fortfarande så vid avgång” vilket måhända är en ganska fri tolkning av att ha “varit” någonstans. Vårt stolta fartyg brukar nämligen inte göra mer än ett kort stopp där för att lasta ombord långtradare, bränsle och taxfree-sprit innan det vänder åter mot Stockholm, men den här gången hade vi genom Tallink/Siljas sköna omsorg möjligheten att åtnjuta nästan en hel dag i land. Eftersom ingen av oss visste ett skit om Åbo sedan tidigare vände jag mig till en pålitlig reseguide för att avgöra var vi bäst kunde hitta lite bakiskäk en gourmetrestaurang av högsta klass för att dämpa effekterna av föregående kväll.

Detta visade sig ha varit en utmärkt idé. Hade vi sedan faktiskt följt reseguidens råd hade resultatet kanske bara blivit en god måltid. Nu blev det istället en oförglömlig måltid.

Kiss my a##!

Sakta strosade vi upp för floden Aura. Fort går det inte när nio fyllon och en gravid kvinna (gruppens nyktra samvete) ska röra sig till fots före intag av morgonens bakispizza – frukostbuffén sov vi över alternativt missade eftersom Silja lurades om öppettiderna, men det är en annan historia. Exakt var den fantastiska restaurangen vi hört talas om skulle ligga – annat än på floden – var det ingen som visste och eftersom mobil data av någon anledning kostar två miljoner euro och din förstfödda dotter utanför sveriges gränser var det ingen som hade lust att ta reda på det. Vi gick visserligen förbi en hel del matställen som såg trevliga och stängda ut. Detta för att Åbo är “en sommarstad” fick vi senare lära oss. Nåväl.

När hungern började göra sig påmind på riktigt hördes en del knorranden från sällskapet, där flera av de lite klokare började propagera för att söka sig mot stadens centrum i hopp om att där hitta mer tillgänglig föda. Själv var jag fast inställd på att hitta den gäckande restaurangbåten och nog tusan låg det en båt precis bortom nästa bro, som inte såg helt tokig ut! Visserligen var det inte den som omnämnts av reseguiden, men den var öppen och såg inbjudande ut om man inte tittade så noga! Vad skulle kunna gå fel? Efter en kort men förvånansvärt enkel övertalning av mitt resesällskap – här kan man ana att hungersnöden redan hade börjat taga rov på förmågan till rationellt tänkande – styrde vi kosan mot restaurang Majland.

Vi lät oss inte avskräckas av att det bland restaurangens få gäster inte fanns en enda som åt någonting. Ej heller att menyn var på finska (en “Hawaii” måste ju vara samma sak oavsett vart man sig i världen vänder) eller att mannen i kassan började prata i telefon mitt i beställningen, en aktivitet som han uppenbarligen – av samtalets längd och ostressade tonfall att döma – prioriterade högre än något så trist som betalande gäster. Hade vi inte charmats av det mysiga däcket, där getingar och snålblåst framgångsrikt tävlade mot den flämtande solen om vår uppmärksamhet, hade vi kanske valt att gå någon annanstans just då. Själv minns jag tydligt hur jag försäkrade mina vänner om att det är ju typ omöjligt att fucka upp en pizza. Famous last words, indeed.

Mums!

Det är, åtminstone i teorin, omöjligt att fucka upp en pizza. Bröd, tomatsås, kött, grönsaker. Täck hela skiten med ost och bränn i en ugn tills trikinerna är döda. Till Majlands försvar ska sägas att de klarade den sista biten med råge, för det krävdes intensivt hackande med metallbesticken för att penetrera den nästan skottsäkra degbotten på vilken den torra massan av ingredienser (fläckvis uppblött med vad som troligtvis var spadet från burkchampinjoner) vilade. Teoretiskt är också en “Hawaii” samma sak i hela världen. Utom på Majland, för där innebär det köttfärs med hackad ananas. Den hackade ananasen var tydligen något av en lokal specialitet, för den återfanns även på min “Quattro Stagioni”, omsorgsfullt ihopblandad och fördelad med resten av ingrediensernaTill sällskapets stora förvåning var det varken skinka, salami eller kebabkött på Majlands version av “Vegetariana”.

Här ska sägas, i ärlighetens namn – stenhård köttfärs-hawaii med massor av salt på är helt okej om man håller på att förgås av hunger. “Quattron” var det däremot inte – jag är trots allt tacksam för att såväl oliverna som kronärtskockorna lös med sin frånvaro. Vi var alla rörande överens om att även fast vi kanske inte hittat den sämsta restaurangen i Åbo så skulle det trots allt krävas en hel del för att toppa The Majland Experience. Som genom ett mirakel var det ingen som drabbades av några sjukdomar som kunde härledas direkt tillbaka till lunchen senare under kvällen, sannolikt tack vare den omsorgsfulla gräddningen (eller det faktum att sprit också dödar bakterier rätt effektivt).

Att resa är att skapa minnen, och vi kommer alltid att minnas Majland. Om du, kära läsare, skulle råka befinna dig i Åbo innan den diarrébruna floden tar tillbaka henne så rekommenderar jag varmt ett besök för att insupa atmosfären. Och att sedan käka på McDonalds istället.

RUN AWAY

Farväl!

Doften av brinnande datorer

Så här ska det tydligen inte se ut.

Det enda som luktar värre än bränd elektronik är bränd elektronik som man har betalat dyra pengar för. I början av förra året ingick jag en ohelig allians med en av mina mer pålitliga vänner genom vilken vi skulle hjälpa varandra med förvaring av säkerhetskopior. Några månader senare upptäckte jag att min väns dator tydligen inte längre var så sugen på att ta emot mina backuper, ett problem som snabbt kunde spåras till den externa hårddisken på vilken backuperna skulle lagras.

Eftersom jag är en klåfingrig jävel var jag förstås tvungen att ta en titt på insidan av burken för att se om den till äventyrs gick att rädda, men den välbekanta doften (se ovan) gjorde gällande redan från början att det var kört. Dum som jag är satte jag in disken i ett annat kabinett vilket fick den omedelbara följden att det också pajade. Sunt förnuft 1, Wille 0.

Den externa hårddisken – för övrigt en Western Digital Elements Desktop – var lyckligtvis inom garantin och till Dustins heder ska sägas att de skickade mig en ny helt utan knussel eller fördröjning. Återstår bara två saker: att återigen vänta på att Bahnhof ska skyffla 2 TB säkerhetskopior över sina fiberlinor och att omutvärdera min långtstående policy att enbart köpa WD-diskar.

 

Nihon ni ikimashou!

Om ungefär 36 timmar åker jag till Japan för andra gången. Sist jag var där, 2009, stannade jag bara en vecka, inte nog med tid för jetlaggen att gå över och knappt nog med tid för att skrapa på ytan av detta fantastiska land. Den här gången har jag samlat ihop tid och pengar nog att stanna betydligt längre. Jag tror inte att den vänlighet och gästfrihet som jag upplevde vid mitt förra besök har mattats av den senaste tidens händelser – kanske snarare tvärtom. Emellertid  kommer jag inte att resa i de områden som påverkades starkt av den stora jordbävningen i våras, utan kommer främst att besöka Tokyo och olika städer i regionen Kansai, främst Osaka och Kyoto.

Som ett experiment så kommer jag att mikroblogga resan via Google+, såväl foton som inlägg kommer att ligga publikt (inget konto krävs alltså). Alla tips och råd om vad man kan tänkas hitta på i Japan uppskattas rikligen, även om jag har en hel del idéer själv! Mitt förra besök föregicks av en intensiv planering där jag ville maximera varenda minut av min vistelse. Mindre än 30 minuter efter att jag checkat in på hotellet var planeringen som bortblåst. Ändå hade jag inte en lugn stund eller ett enda ögonblick som jag hade önskat att jag spenderat annorlunda. Den här gången har jag därför inte så mycket en planering som en “att göra”-lista, så får vi se hur det går.

En perifer men inte oviktig del av resan är att det blir min första resa med nya superjumbon Airbus A380-800, under Lufthansa-flagg på sträckan Frankfurt-Tokyo (och givetvis tillbaka igen). En upplevelse som, ska jag medge, jag ser fram emot nästan lika mycket som att komma tillbaka till Japan. Är man flygnörd så är man!

Följ min reseblogg här – första inlägget kommer på lördag.

The Ryanair Experience

Jag har sedan länge en mycket djupt rotad skepsis mot lågprisflyg. Missförstå mig inte nu – det är inte så att jag tror att flygplanet kommer att krascha, men att som flygentusiast åka budgetflyg känns för mig ungefär som att vara gourmétkock och tvungen att äta på McD – jag vill ju att flygresan ska vara lite av en upplevelse, men lågprisbolagens inriktning är snarare att trimma bort så mycket av krusidullerna som möjligt och få flygplanet att kännas som en väldigt stor buss med vingar. Inte särskilt roligt, samtidigt spelar ju lågprisflyget en oerhört viktig roll när det gäller att flytta massor av folk från punkt A till B till ett pris som alla har råd med, något som “traditionella” flygbolag har haft lite svårt med från gång till annan. Ju fler som får flyga desto bättre.

Den här helgen hade jag och min gode vän Lukas planerat en liten tripp till Dublin med den sofistikerade avsikten att dricka öl, dricka öl och dricka mera öl så då föll det sig rent naturligt så att vi flög dit med Ryanair, bolaget som har rykte om sig att vara det ultimata inom sunkigt lågprisflyg. “Flyg med rajjen – ta den i b***n”, som en pilot jag känner färgglatt uttryckte det. Mycket riktigt, redan vid bokningen anar man att det är något skumt på gång. Mängden upselling är helt enkelt bisarr. Boknings-SMS? Exklusiv kabinväska? Prioriterad ombordstigning? Betala med kort? Hyrbil på destinationen? Ryanair-sajten har en design som skriker 90-tal och en felaktigt ifylld kryssruta kan ta priset till nya höjder.

Lättlurad som jag är kryssade jag rutan för prioriterad ombordstigning, eller “Priority Q” som det heter på Ryan-lingo. Eftersom man inte kan reservera säten så får man helt enkelt sätta sig där det finns plats, men för typ hundra spänn får man stå i en särskild kö som får gå ombord först. Därmed lyckades jag åtminstone kapa åt mig fönstersitsar i nödutgångsraderna (med massor av benutrymme) på både tur- och returresan. Klart värt det! Problemet är att man fortfarande måste köa, cirka en timme innan planet faktiskt går, och det finns ingenstans att sitta. Jobbigt – kölappar skulle kanske fungera, men bokade platser är nog alltjämt att föredra, helt enkelt för att man slipper stress och vet att man får sitta tillsammans med eventuellt resesällskap.

Ombord möttes jag av den utilistiska gul-blå dekoren som syns på fotot överst. Plast för hela slanten, fast i övrigt en ganska normal all-economy-interiör bortsett från att sätena saknade fickor och att säkerhetskortet var fastlimmat i framförvarande sätes nackstöd. Nu inställd på att maximera min Ryanair-upplevelse beställde jag varm mat, burgare med öl till det facila priset av 90(!) spänn. Resultatet kan beskådas ovan. Heineken är väl okej som öl betraktad, men … ostburgare? Detta var snarare (smält) ost och burgare var för sig, som med lite trixande kunde kombineras till en någorlunda ätbar ostburgare. Under tiden jag åt vandrade personalen fram och åter i kabinen och försökte sälja på folk skraplotter, telefonkort och rökfria(?!) cigg. Skulle vara intressant att se hur många såna de lyckas kränga på en typisk flygning.

Väl framme i Dublin vidtog öldrickandet och jag hade inte tänkt slösa någons dyrbara tid genom att berätta om det här. Den som mot all förmodan är intresserad kan se lite resefoton här. Jag kan varmt rekommendera både Guinness Storehouse och The Old Jameson Distillery för den som är på besök i Dublin. Jag kan även rekommendera att undvika alla pubar som har “live music” om avsikten är att föra en konversation med någon annan samtidigt med öldrickandet. Musiken är förvisso mycket bättre än vad som spelas på pubar i Stockholm!

Lyckades då den här trippen kväsa några av mina fördomar kring lågprisflyg? Njae, snarare tvärtom, men samtidigt kan jag konstatera att Ryanair gör en hel del som andra flygbolag borde ta efter. Att begränsa handbagaget till en liten väska på max 10 kilo är genialt! På andra flyg tar folk med sig väskor stora nog att rymma barn och husdjur i, tyngre än att de själva orkar lyfta dem. Allt bök med gigantiskt “handbagage” leder till enorma väntetider vid av- och påstigning, problem som helt enkelt inte finns på Ryanair eftersom alla väskor som inte är små och lätta är bannlysta. Att betala extra för allt utöver själva sittplatsen är också en bra modell som känns rättvisare än när jag som oftast flyger med enbart handbagage får betala samma biljettpris (och antagligen subventionerar) dem som reser med flera incheckade väskor. Fick jag bestämma skulle jag ta en extraavgift för att resa med småbarn också, med tanke på hur mycket besvär de orsakar andra resenärer, men det är kanske att önska för mycket.

Med detta sagt så kommer jag förmodligen inte att åka med Ryanair igen om jag får välja, av en mycket enkel anledning som de själva knappast rår över: Nyköping/Skavsta flygplats ligger på tok för långt från Stockholm, dessutom på en vägsträcka som rutinmässigt korkas igen ett par gånger om dagen vilket i värsta fall leder till att bussresan till flygplatsen tar tre timmar, för en flygtur på 2,15. Samma sak åt andra hållet. Åker man i god tid så belönas man vid ankomsten med vad som kan vara Sveriges tråkigaste flygplats, med absolut ingenting att göra för att fördriva tiden (okej, man kan dricka öl, om man gillar att betala överpris för den). Ett snabbtåg skulle göra underverk här, men det är knappast något som lågprisflyget kommer att finansiera. Är man ute efter lägsta möjliga pris så är Skavsta nog the place to be, men om man faktiskt har bättre saker för sig än att vänta så kommer den där tusenlappen extra för att flyga med SAS att betala sig väldigt fort i intjänad tid.

Yes, jag är 80-talist och jag kommer att ta över världen

Fenomenet att en generation på väg att gråna ut gnäller på dagens ungdom är knappast nytt eller originellt. Vi 80-talister har de senaste åren – sannolikt som en direkt konsekvens av att vi kommit ut på arbetsmarknaden, plus de obligatoriska 4-5 åren som det tar för att dinosaurierna ska reagera – fått utstå väldigt många generaliseringar från förståsigpåare som trots universitetsutbildning inte ser det problematiska i att dra en hel generation över samma kam. Ett exempel på särskilt ointelligent ordspya finner vi hos kulturkoftorna på DN, som beklagar bristen på en “ungdomsrevolt” och utser Gustav Fridolin (mp) till “en tänkbar talesperson”:

Det som gör att 80-talisterna inte har revolterat än är att samhällsklimatet individualiserar problem som att inte få jobb och bostad. Tidigare generationer har betraktat detta som ett samhällsproblem och fick därför makten att reagera.

Om det finns något skäl för mig som 80-talist att göra revolt så är det väl för att hindra egotrippade ekotöntar som Fridolin från att föra min generations talan. Om något är det väl ett sundhetstecken ifall vi nu skulle vara den första generation som nått insikten att man faktiskt har ett visst personligt ansvar för hur det går i livet. Om sedan Fridolin anser detta vara något dåligt så kan han ju fråga sig om det är “samhällsstrukturerna” han har att tacka för att han nu sitter på riksdagsplats och får betalt i skattepengar för att klia sig i röven.

Nu var det inte Fridolin som fick mig att vilja blogga utan Emma Pihl, som släppt en bok för chefer om hur det är att leda 80-talister. Eftersom Pihl är född ’82 så finns ju en viss chans att hon faktiskt vet vad hon skriver om – jag har faktiskt beställt boken, om den är intressant så återkommer jag med en recension. Pihl tycker följande om sin egen generation:

[80- och 90-talisterna] är otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning i stället för gruppens. Det ser arbetsplatsen som en utvecklingsarena och inte som ett ställe dit man går och utför sitt jobb.

Det var ju en nyhet för mig att jag inte ser min arbetsplats som en plats där jag arbetar, men det där med utveckling stämmer ju – därmed inte sagt att man inte kan arbeta och utvecklas på samma gång. Att 80-talister skulle vara illojala är något som i princip alla som tycker nåt om 80-talister verkar tycka, men det är naturligtvis en korkad generalisering som sannolikt beror på att man blandar ihop lojalitet med blind tro. Det är kanske ett skäl till att vi har dissat religion: det är liksom inte förenligt med sunt förnuft att ge sin kropp och själ till något som inte ger ett skit tillbaka, särskilt inte en skäggig låtsasgubbe i “himlen”.

Samma sak gäller naturligtvis arbetsgivare. Ett företag saknar förmåga till lojalitet och förtjänar således ingen av sina anställda. Däremot kan ömsesidig lojalitet och kamratskap mellan individer existera inom ett företag, även mellan personer på olika nivå i hierarkin. Observera ordet “ömsesidig” – jag har en känsla av att det kommer som en överraskning för vissa. Pihl konstaterar att cheferna måste börja lägga mer tid på själva ledarskapet och det ligger onekligen mycket i det. Den stora frågan är väl vad de har pysslat med fram tills nu och varför 60/70-talisterna har stått ut med att bli behandlade som skit!

Någon “ungdomsrevolt” kommer inte att ske i min generation. Däremot är vi 80-talister fruktansvärt bra på att ställa krav, att kräva gensvar för våra insatser och att arbeta runt – eller kasta ut – gamla betonghäckar som står i vår väg. 90-talisterna är med på samma tåg, för de är inte dummare än att de ser vart det bär hän. Vi är rika som troll och lever på Red Bull och espresso. Framtiden är vår. Bäst att ni andra är redo för den.

Brevvän sökes!

Jag minns mycket väl, att när jag var grabbhalva och fick min sosseindoktrinering via Kamratposten var en halvsida i varje nummer tillägnad annonser från barn som ville hitta brevvänner, alltså andra barn att skriva brev till. Ett slags kontaktannonser för småttingar, som lär ha tappat en smula i popularitet numera sedan e-post, SMS och Facebook gjort sitt intåg (redan Lunarstorm lär ha decimerat marknaden för brevvänner). Sorgligt, kan tyckas. Det finns ju en poäng med privat kommunikation som varken föräldrar eller Google får läsa, dessutom i ett format som är så långsamt att man faktiskt måste tänka efter vad man skriver. Detta var ju dessutom innan smileys och praktiska TLAer såsom ‘LOL’ och ‘WTF’ var del av standardsvenskan, så ni förstår hur mycket energi och entusiasm som måste lagts ned på varje brev. Förmodligen var det därför man tröttnade så fort på brevskrivandet och återgick till att titta på någon av de två (finsk TV ej inräknad) kanaler som staten fann det lämpligt att underhålla arbetarklassen med på den tiden.

Så varför skriver jag om detta? För att behovet av en vän att dela mina innersta tankar med har uppstått på nytt. Fast med “innersta tankar” menar jag säkerhetskopior av min hårddisk. Och “dela med” betyder “ladda upp med stark kryptering”. En liten nutidsanpassning – vänskapen består, allt annat är moderniserat och uppdaterat för IT-åldern! Som läsare av den här bloggen vet är jag sedan en tid tillbaka flitig användare av Crashplan, ett backupverktyg som automatiskt gör krypterade säkerhetskopior och laddar upp dessa till en väl vald destination, som kan vara antingen Crashplans egna servrar (som kostar en smärre summa per månad att använda) eller en annan dator. Och det är här mitt sökande efter en brevbackupvän kommer in i bilden!

Så om du känner att det skulle vara trevligt att få dina filer säkerhetskopierade snabbt, säkert och förvånansvärt billigt, och är beredd att hjälpa mig att uppnå detsamma, så kan du läsa vidare. Annars kan du låta bli. Här är mitt förslag:

  • Du skaffar Crashplan, om du inte redan har det (om du kör gratis- eller betalversionen spelar ingen roll).
  • Du har en dator som är igång kvällar och helger (helst 24/7).
  • Datorn är ansluten till Internet med 100 Mbit (eller bättre). Helst har du Bahnhof.
  • Vi förser varandra med varsin extern hårddisk: USB, FW, eSATA eller vad som passar.
  • Disken är stor nog att förvara det vi vill säkerhetskopiera, vill du backa upp 500 GB får du alltså låna mig en hårddisk på minst 500 GB och vice versa.
  • Vi konfigurerar Crashplan så att vi kan använda varandras datorer för lagring. Datorn som säkerhetskopieras behöver inte vara samma som står för lagringen.
  • Vad som säkerhetskopieras lovar vi att ömsesidigt skita blankt i, och eftersom det är krypterat så kommer vi inte att kunna ta reda på det.
  • Vi fortsätter med detta arrangemang enbart så länge som det känns som en bra deal för oss båda.

Låter det intressant? Hör av dig!