Fikarummet har flyttat ut på nätet

Socialt nätverk

Artiklar om folk som får sparken på grund av kommentarer på Facebook och andra sociala nätverk verkar dyka upp med en viss frekvens numera. I vissa fall – som med 28-åringen på Volvo – är det uppenbart att arbetsgivaren agerat korkat och drastiskt. En chef som hör den anställde nämna ordet “dårhus” i ett samtal med arbetskamrater på fikarasten och ger honom sparken direkt kommer förmodligen inte att ses som rättvis och förnuftig. Om den anställde däremot sätter upp en stor lapp på anslagstavlan där samma chef pekas ut som en “pervers runkpelle” (min översättning – se sida 13) skulle sympatierna kanske däremot inte komma lika spontant. Måhända känner man att det är rätt åt honom eller henne.

Jag har hört folk beklaga sig över att man inte kan skriva vad man vill i sin Facebook-status eftersom “fel” person kanske läser. Som om Facebook vore ett fikarum där man kan välja vem man ska prata med. Här handlar det ju i själva verket om sunt förnuft – Facebook är inte ett förtroeligt samtal, det är en megafon! Lägger man till kollegor, chefer och vänner på Facebook måste man beakta att det man skriver kan komma att läsas av alla dessa. Samt eventuellt resten av Internet. Snackar man skit om sin arbetsplats på fejjan bör man alltså vänta sig samma reaktion som om man gick in på sin chefs kontor och skrek det i hans öra.

Faktum är ju – och nu tar jag i viss mån överdrivet stingsliga chefer i försvar – att en person som är förnuftig hanterar problem på arbetsplatsen enligt följande fem steg:

  1. Pratar med sina kollegor om det
  2. Pratar med chefen om det
  3. Pratar med chefens chef om det
  4. Säger upp sig
  5. Skriver av sig i sin blogg/facebookstatus/twitterfeed/memoarsamling om hur mycket det gamla jobbet sög.

Du som är med i facket kan ju lägga till det på valfri plats i listan. Man kan också diskutera hur mycket energi man bör lägga på respektive steg. Men att gå direkt på steg fem utan att ens försöka lösa problemet på ett vuxet sätt, tja, låt oss säga att jag förstår att man som arbetsgivare hellre väljer någon annan. Att anställa idioter är nämligen inte en bra affärsstrategi.

Alltjämt kan man ju faktiskt alienera sig hos en nuvarande eller potentiell arbetsgivare utan att egentligen ha skrivit något om företaget. På ett av mina tidigare kneg blev min chef uppringd av en mycket arg man långt ute till vänster som inte gillade vad jag hade skrivit i en kommentar på hans blogg. Varför han trodde att min chef brydde sig om det vet jag inte; chefen var hur som helst måttligt road av att bli uppringd av en galning mitt i arbetet. Det påverkade inte min anställning (jag var just då provanställd på deltid och blev senare fastanställd på heltid) men det är lätt att tänka sig att det finns chefstyper där ute som är rädda för att anställda tar aktiv ställning i kontroversiella ämnen – bara utifallatt någon skulle få för sig att blanda ihop den anställdes privata åsikter med företagets.

Detta oroar mig inte. Frågan jag ställer mig är: om en arbetsgivare har en så negativ inställning till att de anställda har åsikter och yttrandefrihet, varför skulle jag då vilja jobba där? Jag väljer naturligtvis en arbetsgivare som delar mina värderingar. Och tänker på att det jag skriver på nätet blir synligt för både mina vänner och min CEO.

Bättre än inget

Det dök upp en sån där jobbannons igen:

Apputvecklare till iPhone! Vill du vara med och utveckla nya idéer? Vill du ha möjlighet att tjäna extra pengar på dina kunskaper? Jag är en PR-konsult som söker en duktig utvecklare till en idé som jag presenterar för den som är intresserad. Betalningen sker efter överenskommelse och är baserad på antal applikationer som laddas ner. Just av den anledningen har jag vänt mig till studenter då man kan ta projektet som en del av studierna och se pengarna som bonus då man först och främst får betalt i högskolepoäng.

Texten har modifierats kraftigt eftersom jag inte vill hänga ut någon och fetstilen är min emfas. Även i originalversionen så klämtar varningsklockorna illavarslande innan jag kommit halvvägs. En “PR-konsult” med en idé? Inget på förhand bestämt arvode? BETALT I HÖGSKOLEPOÄNG!? Jag måste medge att jag inte hade sett den sista förut. Det är ganska fräckt att påstå att man betalar i högskolepoäng när utvecklaren givetvis får dessa av skolan, oaktat vad han/hon utvecklar så länge det ryms inom kursens ramar (och särskilt många kurser i “hur man jobbar gratis” finns inte på KTH, sist jag kollade).

Det finns en viktig sak som inte lärs ut på universiteten: Idéer är nästintill värdelösa. Den “revolutionerande” sajten/appen/tjänsten/prylen du precis drömde ihop har nästan säkert drömts ihop av någon annan först. Du är inte Mark Zuckerberg och Mr. Facebook är för övrigt en riktigt vass programmerare, inte bara bra på att hitta på affärsidéer. Själva implementationen – att koda koden eller bygga prylen – är alltid den svåraste biten, möjligtvis med undantag för marknadsföringen (annars skulle kanske fler än en handfull skäggiga källarnördar världen över köra Linux på sina hemdatorer).

Jag berättade om mina varningsklockor för några av dem som läst jobbannonsen och fick då svaret att det ju faktiskt fortfarande lär ge mer än att sitta hemma på kammaren och koda för sitt eget höga nöjes skull. Jag har inget bra svar på den invändningen. Till detta kan ju också läggas viss arbetslivserfarenhet och lottochansen att det man kodar ihop faktiskt blir ett känt varumärke så småningom, en välkommen skjuts för en utvecklare i början av sin karriär. Är man medveten om riskerna i att jobba för en chef som uppenbarligen har väldigt låga moraliska standarder (men säkert väldigt höga krav på det han förväntar sig att du ska leverera) så säger jag bara: Lycka till.

Den enda möjliga invändningen jag kan komma på är det faktum att du genom att acceptera att jobba för usel lön i någon mån bidrar till att sänka nivån för vad man kan betala för en utvecklare. Det kan påstås skicka en signal att det är OK att utnyttja godtrogna studenter som “jobbar för högskolepoäng” till att implementera en kommersiell produkt. Men seriöst, vem bryr sig? Det fackliga löftet är sedan länge kört i dokumentförstöraren och slängt i containern märkt “välvilliga men hopplöst naiva idéer” tillsammans med alla andra vänsterpåfund som dog ut när människor lärde sig att tänka själva någon gång på 80-talet.

Därmed inte sagt att det jag skrev i det tidigare inlägget inte gäller. Det är fortfarande viktigt att ha koll på sådana saker som upphovsrätt, F-skatt, leveransdatum och förväntade åtaganden efter leverans. Eller ja, skatten är kanske inget problem om man ändå inte får någon lön. Upphovsrätten – var det inte den som Napster avskaffade back in 1999? Du har ju massor av tid över så några sömnlösa nätter för att hinna med en deadline är väl inget att tjafsa om. Nåväl, nu när du är medveten om riskerna så kan inte så mycket gå snett. Det värsta som kan hända är att du sitter och skriver ett eget småbittert blogginlägg om några år. Förresten har jag en utmärkt affärsidé till dig…

Vid vägens slut, vid resans början

Jag klarade min uppflygning i onsdags (den 28/7) och därmed är vägen jag började vandra i januari i år – eller i augusti 2009, beroende på hur man räknar – vid sitt slut. I själva verket har resan förstås bara börjat. Trots att mina 59 loggade flygtimmar är betydligt mer än minima för att få ut ett certifikat så är det fortfarande en droppe i havet jämfört med vad proffsen som flyger i trafikflyget har bakom sig. Nu återstår en förhoppningsvis livslång träning på egen hand, utan instruktör och med friheten att förlägga “träningen” dit jag vill, när jag vill .. en varm sommarhelg i Visby, exempelvis. Naturligtvis gärna med ett par vänner i passagerarsätena. Någon som är sugen på en flygtur?

Som den mästare av självövertygelse jag är hade jag intalat mig att uppflygningen skulle bli en lätt match, utan minsta anledning att bli nervös. Dagen före uppflygningen hade jag flugit ett slags “för-uppflygning” med skolchefen på flygklubben och den hade gått utmärkt. Varför skulle det vara svårare för att det sitter en annan gubbe i högersätet? Illusionen höll i sig ungefär till första landningen. Efter en kort navigering till Västerås förklarade kontrollanten att han ville se mig landa – men inte på den fina, breda asfaltbanan utan på en liten sketen gräsbana vid sidan som jag knappt hade lagt märke till förut! Det tog ett par försök innan han var nöjd och till råga på allt gjorde jag några riktiga nybörjarfel. Vadå nervös?

När vi väl kommit ifrån det eländiga grässtråket på Västerås flög vi till Kjula, ett fint fält där jag varit många gånger innan. Nu gick landningarna mycket bättre och när kontrollanten övertygat sig flög vi österut för att prova stall, branta svängar och fingerade nödlandningar. Fortfarande nervös och frustrerad över de usla landningarna i början kände jag inte att jag gjorde någon särskilt strålande insats, men kontrollanten verkade nöjd och efter ytterligare några övningar bar det hemåt mot Bromma. Jag taxade in till klubben och efter en uppräkning av synpunkter på mitt flygande som bara kan beskrivas som “fullständigt uttömmande”, kom de magiska orden: meeen, inget av det här är ju något hinder för att godkänna dig!” Vi skakade hand och jag puttade in flygplanet i hangaren. Resten av dagen minns jag knappt.

Nu väntar jag på mitt tillfälliga certifikat, som jag kan flyga på tills dess vår kära luftfartsmyndighet får tummen ur och skickar mig det riktiga, vilken tydligen kan ta sin lilla tid. Gott om tid att lista ut vart jag ska flyga härnäst, alltså!

Fortsättning följer?

Råd till blivande kalsongkonsulter

Som blivande IT-ingenjör på KTH lever du en ganska okomplicerad tillvaro. Kurserna kommer och går, festerna likaså, du prickar av lagom många av varje sort och så håller du på så i 5-10 år tills du har din examen. Fast det är klart, bor du inte hos sina föräldrar blir det ganska knapert med pengar emellanåt. Du känner att med dina otroliga skillz i både C++ och Java borde du ju kunna skrapa ihop bättre än de tre lax i månaden du lyckats lura till dig från CSN. Då får du syn på den lilla lappen som försöker göra sig sedd i myllret på skolans anslagstavla:

Hej! Jag och en polare har en lysande affärsidé med enorm potentiell marknad som bygger på webben och på iPhone och Android-apps. Tyvärr kan vi inget om programmering men vi tror att du som är student med grymma kunskaper inom databaser, integration mot externa källor, webbutveckling och mobil utveckling kan fixa den tekniska biten om du är villig att lägga några timmar i veckan. Möjlighet till delägarskap i företaget finns om vi ser potential i dig. Vill du tjäna en hacka, jobba med spännande teknik, vara med och skapa något nytt, kontakta mig så berättar jag mer! trettiopoangforetagsekonomi@hotmail.com

Trots bristen på detaljer, projektets uppenbart skakiga underbyggnad och det faktum att “en hacka” förmodligen betyder “del av vinsten ifall vi någonsin får någon, och efter att vi som kom på idén har fått våra 98%” så visst känns det lockande? För din inre syn ser du ett ekonomiskt oberoende innan du ens fyllt 25 jordsnurr, eller åtminstone befrielse från CSN-eländet. Om den första lappen inte är tillräckligt övertygande så hittar du snart fler. Idésprutor och entreprenörer med Handels-examen färsk i fickan skriker efter unga och hungriga (läs: billiga) utvecklare som kan förverkliga deras drömmar.

Been there, done that, som klyschan säger. Det är absolut ett bra sätt att tjäna pengar under tiden man pluggar – i vissa fall dessutom en god stund därefter. Jag kan lugnt säga att alla små konsultuppdrag (för det är ju vad det är) jag åtagit mig under åren på KTH bidragit rejält till att bekosta såväl bilar som andra nöjen. Men fallgroparna är många och man är naturligtvis extra sårbar när man är ung och saknar branscherfarenhet. Ofta lider dessutom beställaren av en svårdiagnosticerad sjukdomsprofil där hybris avseende den egna affärsidén kombineras med en svårartad okunskap om vad som är en realistisk tidsåtgång (och kostnad) för ett stycke mjukvaruutveckling utifrån en spec som är luddigare än vad min katt har mellan bakbenen.

Här kommer därför några råd – eller checkboxar om man så vill – på saker som är bra att hålla koll på innan man ger sig ut på sitt första uppdrag som kalsongkonsult:

  1. Vems är upphovsrätten på det du levererar? Din eller beställarens? Om den är din, hur ser licensavtalet ut för beställarens användande av programvaran efter leverans?
  2. Vem äger specifikationen? Är den huggen i granit från projektstarten eller är den mer flytande? Vet beställaren vad han vill ha? (Nej.)
  3. När ska leveransen vara klar? Vem bestämmer om leveransen är klar? Vad händer om det tar längre tid på grund av oväntade problem? Vad händer om det tar längre tid på grund av att beställaren ändrar sig?
  4. När får du betalt? Hur mycket? Vitt eller svart? Är det beroende av svaret på frågorna ovan? Får du betalt per timme eller förväntar sig beställaren “flat rate”? Vad händer med det överenskomna priset om tidsåtgången eller kraven ändras?
  5. Vem ansvarar för underhåll och support av mjukvaran efter leverans? Kommer beställaren att förvänta sig kontinuerlig tillgång till dig framöver? Får du betalt för det? Vad händer om du vill hoppa av?
  6. Förväntar sig beställaren att få programkoden eller räcker det med binärer?
  7. Ska koden vara dokumenterad? Förväntar sig beställaren att du producerar en användarhandbok eller motsvarande?
  8. Vem bär ansvaret om din kod, g#d förbjude, orsakar någon ekonomisk skada eller används på ett sätt som strider mot lagen?

Givet dessa åtta punkter inser man förstås att man helst vill friskriva sig från precis allt ansvar efter att mjukvaran är levererad, ta betalt per timme (både under projektets gång och för support därefter) men gå med på att beställaren ändrar sina krav under resans gång. Det finns bara ett problem; väldigt få beställare går med på detta. Man vill ha ett fast pris, bestämt på förhand, baserat på en specifikation som är så otydlig att tidsåtgången bara kan uppskattas till “veckor” eller “månader”. I värsta fall erbjuds ingen fast ersättning alls utan bara “del i vinsten”. Mitt råd är att tacka nej till sådana uppdrag. Det minsta man kan begära är betalning vid leverans.

Kravet på ett fast pris är lättare att hantera. Du kan köra Dilbert-varianten och multiplicera din tidsuppskattning med en faktor 20 så att du nästan säkert tjänar på det, även om beställaren ändrar sig i elfte timmen. Du kan kräva att få kraven specade ner till minsta detalj och kräva mer kosing för varje liten ändring. Du kan bita ihop, ta betalt för en ärlig uppskattning och hoppas att det ändå löser sig på något vis. Av dessa alternativ är egentligen inget särskilt bra. Det är upp till dig att avgöra vilket som är minst dåligt.

Sist men inte minst, många beställare vill gärna betala svart. Inte en jättebra idé. Det är förvisso rätt mycket jobb att dra igång en enskild firma, momsregistrera sig och betala F-skatt bara för ett enstaka uppdrag. Men om man tänker göra en hobby av att kalsongkonsulta är det definitivt värt det. Man vet aldrig när ett organisationsnummer kommer till nytta.

Uppdatering (2011-01-05): Fortsättning följde.

En liten återupprättelse

eStrad i Sundbyberg

För inte så länge sedan slog mitt favoritcafé igen portarna och flyttade ett kvarter för att återuppstå med det underliga namnet “eStrad café och mp3”, något som möttes med vad som snällt sagt kan kallas begränsad entusiasm från min sida. Emellertid har bristen på bra alternativ (Café Boullan är alltid proppfullt och Milk byggs om) i kombination med den ingenjörsmässiga principen att aldrig dra några slutsatser utifrån endast en datapunkt – fått mig att återvända ett par gånger sedan dess.

Nu har jag därför fått anledning att backa från delar av min tidigare kritik. Mitt första besök möttes jag av en scen som ingen kund ska behöva stå ut med – personal som inte klarade av sina jobb och tjafsade som barnungar bakom disken trots att kunderna stod i lång kö. Jag kom aldrig ens fram till kassan utan klev ur kön och gick. Vid mina följande besök har vuxendagiset varit bortblåst. Personalen bakom kassan har bytts ut och klarar numera av att servera kunderna med ett leende och den effektivitet man kan förvänta sig.

Därmed inte sagt att allt är prima med “eStrad café och mp3”. Namnet är ren lögn, här finns inte en mp3:a så långt ögat når om man inte menar den mikroskopiska skivhörnan, som naturligtvis bara innehåller gamla plastskivor till idiotiska priser. Inredningen pendlar mellan småmysig och schizofren – fåtöljerna i fönstret (som bilden ovan är tagen ifrån) är sköna men observera den chockrosa julgranen som sticker fram i högerkanten och var glad att jag besparar dig att se resten!

Kanske är jag onödigt gnällig. Kanske sörjer jag förlusten av Skivcentrum onödigt mycket. Kanske kommer jag att glömma alltsammans när jag hittar ett nytt favoritfik att frekventera. Jag begär inte mycket: gott kaffe, lugn atmosfär, sköna fåtöljer och trevlig personal. Där Skivcentrum tidigare låg har byggpappen suttit uppe bra länge nu – lite snokande på Google har avslöjat att där ska öppna en italiensk restaurang vid namn Fashion Café:

Italienska restaurangen Fashion Café öppnar snart (Januari 2010)
i Centrala Sundbyberg på shoppinggatan. Vi kommer satsa på vällagad italiensk mat med nytänk. Restaurangen består av 48 sittplatser och har lite lounge känsla över sig.

Låter onekligen lovande. Fortsättning följer!

En hobby inte helt utan kostnad

Som jag tidigare bloggat om så är jag i färd med att ta en Private Pilot License (PPL), ett flygcertifikat. Resan påbörjades i augusti när jag tog en provlektion och sedan dess har det gått… långsamt. Än så länge har jag inte loggat en enda flygtimme. Därmed inte sagt att jag suttit passiv; det har varit en rejäl hög med tillstånd, medlemsskap och avgifter att ordna innan jag nu kan börja med det praktiska flygandet. Sedan är november/december kanske inte optimala månader för flygning heller, särskilt inte om man är flygelev. Innan jag har certifikatet, plus några tilläggsbehörigheter under bältet får jag nämligen inte flyga vare sig i dåligt väder eller mörker.

En av de viktigaste förberedelsemomenten har varit att ordna finansieringen, eller enkelt uttryckt, se till att jag har nog med pengar för att lära mig flyga utan att försätta mig själv i personlig konkurs. Jag fick en smärre chock när jag summerade hur mycket pengar som gått åt hittills. Innan jag spenderat ens en timme i luften som flygelev är jag uppe i 25 360 kr:

Provlektion 1 900 kr
Läkarundersökningar 1 100 kr
Avgifter till Transportstyrelsen 2 060 kr
Kursavgift PPL-teori 14 500 kr
Antagnings- och medlemsavgifter SAS FK   5 800 kr

Som synes är största delen kursavgiften till Flygteoriskolan i Barkarby. Kursen pågår i en termin och tar sex timmar per vecka i anspråk. I priset ingår förutom själva lektionerna en inte helt oanmärkningsvärd mängd litteratur, som separat går lös på närmare 4 000 kr. Kostnaden för teorin bleknar dock i jämförelse med själva flygtiden – runt 1 500 kr per timme, och man ska räkna med uppemot 40-50 timmar innan man är klar. Gulp! Sedan återstår “bara” slutproven hos Transportstyrelsen – drygt 10 000 kr till, varav 4 300 kr för själva uppflygningen. Bäst att man klarar sig på första försöket!

Med alla dessa siffror framför sig är det lätt att dra slutsatsen att privatflygning är en hobby enbart för rika. Särskilt i samband med artiklar om hur folk som bor nära Bromma flygplats klagar på bullret brukar det dyka upp arga fåtöljtyckare som gormar om “överklassnöjen”. Sådana kommentarer tyder på en otrolig brist på perspektiv. Visst, 105 000 kr är mycket pengar, men jämfört med många andra hobbies, eller att köra en ny Volvo, är det ingen fantasisumma. Flygcertifikatet har mer gemensamt med ett körkort, vilket de flesta förstår är en investering för livet, som man har både nytta och nöje av. Samt att själva flygningen förstås är en fantastisk upplevelse, relativt få förunnad. För mig känns det självklart värt pengarna!

Efter nyår ska det bli flyga av, fortsättning följer!

Skivcentrum är dött, länge leve…?

Estrad

Min rofulla lördagspromenad på flykt från bakfyllan tar plötsligt en oönskad vändning. Vart har mitt favoritfik tagit vägen? Skylten är nedplockad. Ordet “Skivcentrum” kan fortfarande anas i glaset men hela fasaden är täckt av brun byggpapp. Har de slagit igen? Nej, nej, nej! Förvisso finns det väldigt många fik i Sundbyberg varav majoriteten ligger inom behagligt gångavstånd från min lya, men Skivcentrum var liksom speciellt. Min oas. Inte för att jag någonsin köpte en enda skiva där, men de mysiga fåtöljerna, den utmärkta servicen och kaffet från Johan & Nyström fick mig att återvända, helg efter helg. No more.

Lommar besviket tillbaka längs Sturegatan och får syn på en skrikrosa skylt som förkunnar: “Skivcentrum har flyttat.” Logotypen och namnet (estrad? e-strad?) får mig att tänka på något från dotcom-eran, men när jag så småningom hittar en matchande skrikrosa fasad några hus ned på Stationsgatan råder inga tvivel längre. Skylten förkunnar: “café & mp3”. Ett hopp tänds i min (fortfarande ömma) hjärna om en modern skivhandel där digital musikdistribution möter gott kaffe och service med ett leende. Detta måste jag se!

Resolut och fylld av naiv hoppfullhet kliver jag in genom dörren. Allting ser nytt och fräscht ut, stället är fullt av folk som sörplar kaffe i välstoppade fåtöljer. Några mp3:or går dock inte att hitta och kön till kassan är lång. Personalen uppför sig mer som deltagare i ett rollspel om usel gruppdynamik än som serveringspersonal på ett café. I den del av lokalen som är dedikerad till skivförsäljning finns nästan inga kunder men däremot två(!) säljare som står och snackar sinsemellan. Bakom cafédisken springer ett par unga tjejer förvirrat fram och tillbaka. Den ena är uppenbarligen den andras chef. Hon slungar ur sig kommandon med barsk röst och ett rasande tempo i vilket den andra har uppenbara svårigheter att hänga med.

Med växande irritation beskådar jag spektaklet från min plats längst bak i kön. Chef-tjejen blir mer och mer irriterad på sin undersåte, denna tycks å andra sidan ha problem med göromål som kan tyckas extremt grundläggande för en caféanställd, såsom att förflytta grädde från en behållare till en annan. Gordon Ramsay skulle ha ett par saker att säga. Framför mig i kön står dessutom en hoper halvgamla Fru Tält-instanser i lila hattar som trots sin ålder ännu inte har fattat det där med att bestämma vad man vill ha innan man kommer till kassan.

Så småningom ska det sista tältet beställa och hon ber om en sojalatte (alltså en latte gjord på sojamjölk för veganer, eko-tokar och andra stollar). “Du måste göra en latte!” fräser chef-tjejen åt slav-tjejen. “Det kan jag inte” molar hon. “KAN DU INTE GÖRA EN LATTE?” gormar chefen och ser ut som om hon ska spräcka en ådra i pannan. Jag orkar inte mer utan vänder på klacken och går ut. Är detta vad mitt favoritfik har förvandlats till, något slags vuxendagis med tillhörande skivloppis där gamla ruckel dricker låtsaskaffe?

Vill bara gå hem och sura framför datorn, men på vägen fastnar jag utanför Tre Med Café på Fredsgatan. Jag har varit där förut men stället har aldrig fallit mig i smaken. Nu ser det lite halvstängt ut, men dörren är öppen och det tycks finnas folk i lokalen. Kaffesugen som jag är så går jag in. “Det är stängt” – förklarar killen bakom disken. “Butiken har bytt ägare så jag är bara här och städar. Men det finns kaffe om du vill ha, gratis.” Han pekar på en kanna rykande bryggkaffe som står på disken. Två minuter senare är jag tankad med kaffe och lycklig igen. Det finns hopp för Sundbyberg trots allt!

2010-01-10: Denna artikel har en fortsättning. Läs gärna den.

Vägen till himlen är kantad av blanketter

Någon gång i somras bestämde jag mig för att det vore kul att pröva på att flyga. Inte med änglavingar eller något sånt, utan i ett flygplan. Inte som passagerare (eller Self-Loading Freight, som yrkespiloter benämner sina kunder, i en anda inte helt olik den hos IT-proffs) utan som pilot. Hyfsat frisk, med för mycket fritid/pengar (nåja…), boendes fem minuter från Bromma flygplats och befriad från allt vad höjdrädsla heter kunde väl förutsättningarna inte tänkas bättre. Risken att mitt breda arsle inte skulle gå in i planet avfärdade jag med lite önsketänkade. Och så står jag så plötsligt en dag på Bromma flygplats, utanför det hemtrevliga skyffe som SAS Flygklubb kallar sitt hem. Vad har jag här att göra?

Vägen till himlen... 2/5

Första flygturen gick faktiskt bra. Jag har inte sett en maskin i så pedantiskt fint skick sedan lumpens mörkblå Volvo 240:or. Och då är ändå SE-GLU den “skruttiga” kärran i klubben, enligt min instruktör. Därmed inte sagt att jag kunde flyga den för fem öre; jämfört med att köra bil så går allting otroligt fort. Då menar jag inte hastigheten över marken, utan alla intryck som väller över en, allt man förväntas reagera på. Flyger planet tillräckligt snabbt? På rätt höjd? Vart pekar nosen? Vart fan är jag? Det finns inga rastplatser, inga vägkanter att stanna vid om man behöver ta en paus. Och att landa är den svåraste biten. Naturligtvis blev jag fast direkt.

Detta var i augusti och sedan dess har jag haft gott om tid att bolla flygfrågan med vänner, familj och slumpmässiga internetmänniskor. Många frågar mig “varför”, men i brist på bättre har jag hittat på nya anledningar varje gång. “För att det är kul” låter liksom inte tillräckligt vuxet. Med tiden har jag listat ut en hel del trovärdiga vuxenanledningar – en vidgad bekantskapskrets, ett alternativt karriärspår, en givande hobby, praktisk nytta i vardagslivet, imponera på kompisar och så vidare – men inget av det är ju liksom hela sanningen. Jag vill lära mig flyga för att det är kul, allt annat är bara bonus. Hallon på gräddtårtan. Eller i potatismoset.

Vägen till himlen... 3/5

Att ta flygcertifikat är inte helt lätt. Eller, rättelse: att börja skola sig till flygcertifikat är inte helt lätt. Bortser vi från den rent ekonomiska biten så är det ett ton med papper att fylla i. Man måste ha tillstånd från Transportstyrelsen. För detta krävs ett personbevis från Skatteverket, en personutredning från Polisen, en läkarundersökning från en godkänd flygläkare och så förstås någonstans att skola sig. Läkarundersökningen är i sig väldigt omfattande – jag gjorde min “medical class 2”, som det heter, på Östermalmshälsan och det inkluderade EKG, urinprov, blodprov, syn- och hörselprov, kontroll av lungfunktion och en hel del annat. Som ett tecken på hur långt medicinvetenskapen har kvar lyckades man inte hitta något fel på mig.

Värre var då personutredningen hos Polisen. Jag vet inte exakt vad en personutredning innebär – ska man tro Google tycks det vara något som förhärdade brottslingar utsätts för – men för att få en utförd på mig själv fick jag lämna in tre blanketter, vilka inte gick att skriva ut från nätet utan fick hämtas(!) på det lokala poliskontoret. Eftersom samma information skulle skrivas på alla tre blanketterna bifogades en liten text där jag vänligt uppmanades att använda karbonpapper för bekvämlighetens skull. Ursäkta, vad för något? Ni vet att det är rätt lång tid sedan 80-talet, va? Vem sjutton har karbonpapper hemma nu för tiden? Hur många födda de senaste 25 åren vet ens vad det är!?

Vägen till himlen... 4/5

Så var det valet av skola. Jag tog som sagt min provlektion på SAS Flygklubb och det är också där jag bestämt mig för att ta mitt certifikat. Det finns “riktiga” flygskolor också, men de är förstås mycket dyrare även om man slipper tvätta planet efter sig. Men om fem svåra år på KTH har lärt mig något så är det att en person som faktiskt har som yrke att praktisera vad han lär ut är att föredra framför en “lärare” i nio fall av tio. Efter nyår börjar såväl flygningen som teorikursen, den senare tar jag på en riktig skola. Just teori är faktiskt teoretikernas bästa gren.

Fortsättning följer!

When pets attack

Jag har noterat en underlig förändring i min attityd till djur på sistone. Det började nog någon gång efter att jag skaffade mig en katt. Innan betraktade jag katter som lömska, oberäkneliga djur, vars syn på människor låg någonstans mellan “ovanligt korkat byte” och “interaktiv klösbräda”. Den attityden har inte förändrats av mitt kattägarskap. Det som tillkommit är snarare en total orädsla för allt vad sylvassa klor och glänsande vita huggtänder är, samt ett instinktivt behov av att kela med alla fyrbenta pälsbollar som visar mig något som helst intresse. För de är ju så sööööta!

Det här har fungerat ganska bra så länge mitt kattumgänge begränsat sig till min egen lilla kelkatt, samt i enstaka fall brorsans (även den ett under av kattlig charm och gosighet). Men dagens händelser kan för första gången ha fått mig att på allvar ifrågasätta huruvida samma attityd fungerar i längden.

Stig är en hankatt modell äldre tillhörande en av mina arbetskamrater. På lunchvisit hos sagda arbetskamrat, vars namn jag inte törs förtälja här, möter jag Stig ute på gräsmattan. Han plirar på mig med sitt ena öga (det andra förlorade han tydligen i slagsmål med grannkatten). Han gäspar stort – ett sätt på vilket katter signalerar fredliga avsikter vars budskap kanske grumlas något av de centimeterlånga, gula huggtänder som därmed blottas för himlens ljus. Sedan lunkar han mot mig, jamande på ett sätt som utan särskilt mycket fantasi kan tolkas som “ge mig mat eller DÖ, klena människa!”

Korkad som jag är böjer jag mig ned i den klassiska katthälsningspositionen. Stig låter sig snällt klappas och stryker sig mjukt mot mitt ben, varpå han rullar över på rygg. Den som är van vid hundar kan lätt få för sig att detta är en underkastelsesignal, men den som ägt en katt mer än fem minuter vet att det betyder “försök klappa mig på magen om du törs“, varpå försök till sagda aktivitet omedelbart innebär att man har fyra uppsättningar klor och fyra grova betar stadigt begravda i handens mjuka vävnader.

Så vad gör jag? Klappar katten på magen, naturligtvis. Vad som hände sedan kan vem som helst räkna ut. Men jag kom undan med alla mjuka vävnader i behåll, kanske för att en enögd katt har ganska dåligt djupseende. Lärde jag mig något? Vi får väl se hur det går nästa gång jag träffar Paulines katt. Den har stereosyn, så prognosen är inget vidare…

Riktigt. Gott. Öl.

Nils Oscar Saison

Det har blivit till ett slags tradition att jag tar med några flaskor öl varje gång jag hälsar på mina föräldrar i Linköping. De, liksom jag, uppskattar verkligen ett gott öl och tycker om att prova sorter som inte hör till standardutbudet på “en stor stark”-krogarna. Ingen av oss är någon ölkännare – jag har visserligen gått på några ölprovningar och läst en del på nätet, men kunskapsluckorna är stora och jag är betydligt mer intresserad av hur ölet smakar än var och hur det är gjort, eller om det passar in i mallen för hur en viss öltyp “ska” smaka.

Nu i helgen var jag hur som helst på besök hos föräldrarna. Utöver Zeunerts Ale (som, tvärtom vad en del näsan-i-vädret-tyckare anser, är riktigt god!) Erdinger Weissbier, Zlatopramen Premium (okej, den kanske du hittar även på pisskrogar, men den är jävligt god för att vara en ljus lager!) och Innis & Gunn drack vi och njöt av en flaska Nils Oscar Saison, en öl som jag köpte mest för den speciella flaskans skull och för att Nils Oscars öl brukar vara väldigt bra i allmänhet.

Det var först senare som jag lade märke till att Saison är en begränsad utgåva som endast finns till försäljning i 4200 flaskor, systembolag och restauranger sammanräknade. Detta förklarar till viss del priset, som är ganska högt (99 kr/75 cl). Därför var jag, väl hemkommen från Linköping, tvungen att åka raka vägen till Systembolaget i Sundbyberg och köpa fyra flaskor till, som nu hamnat i min mörkaste, svalaste garderob där de får lagras ifred till något riktigt bra tillfälle. Riktigt, riktigt god är den! Jag lärde mig också att “Saison” inte bara är namnet på den här ölen, utan en egen öltyp. Sydsvenskan förklarar:

Saison har sitt ursprung i de franskspråkiga delarna av Belgien, med särskilt högsäte i trakten kring Hainaut. De är typiska törstsläckare, men med lite mer komplex karaktär än genomsnittet. De tenderar att vara syrliga, pepparkryddiga och ganska fylliga; alkoholstyrkan ligger åtminstone en bit över fem procent, men kan dra sig upp mot åtta. Ändå är de nästan alltid friska, vilket förklaras av ett delikat samspel mellan syrlig jäst och hyggliga mängder humle.

Texten på flaskan förklarar lite mer vad just denna Saison är bryggd av:

En inspirerande resa i Kalifornien väckte lusten att göra ett öl med andra ingredienser än de vanligaste. Ett öl som stammar från det gamla lanthushållet då varje gård gjorde sitt eget öl. En handfull ölentusiaster provsmakade ölet och gensvaret manade oss att brygga mer och därför framställde vi 4200 flaskor i en strikt begränsad upplaga. Nils Oscar Saison är överjäst och ofiltrerat. Det innehåller kornmalt och vetemalt, russin och oraffinerat socker från ön Mauritius. Förutom humlesorterna Saaz, Amarillo och Styrian Goldings, är det kryddat med timjan och vitpeppar. Nils Oscar Saison kan med fördel lagras och får då en torrare karaktär.

Även ölbloggarna verkar vara hyfsat förtjusta i det här ölet, men jag bryr mig som sagt inte mycket. Huvudsaken är att jag nu har fyra flaskor öl på lagring att njuta vid några väl utvalda tillfällen framöver. När Alliansen vinner riksdagsvalet 2010, kanske. Högerns (och Piratpartiets!) framgångar i EU-valet är naturligtvis också skäl att fira, men jag drack ju en flaska redan i lördags, så det får väl betraktas som avklarat.

Skål!