När internet upptäckte My Little Pony

Alla som använt Internet till annat än att läsa nyheterna är vid det här laget välbekanta med de nätfenomen som dyker upp med jämna mellanrum. Remixkulturen är ständigt i full gång med att skapa nya roligheter att slänga upp på YouTube, oavsett om det handlar om den tjugotusende repetitionen av något gammalt meme eller parodier på numera odödliga klassiker som Star Trek (eller -Wars, om du lutar åt det hållet).

För att komma direkt till saken (jag försöker kväva min ovana att skriva onödigt långa intros på mina blogginlägg): Hade någon berättat för mig för två månader sedan att My Little Pony, just det, den där leksaksreklamfilmen som man gjorde sitt bästa för att slippa se när man växte upp, skulle bli nästa stora nördkult och massor av i övrigt förnuftiga vuxna människors nya favoritserie så skulle jag fråga vart man kunde köpa så starka piller och vilka andra spännande bieffekter de hade.

Nu är det förstås inte 80-talets ponnyer vi snackar om utan den nyutgåva som började sändas 2010. Hasbro (som tillverkar leksakerna) ville ha nytt klirr i kassan, så de anställde en erfaren serieskapare vid namn Lauren Faust för att göra en ny iteration och förhoppningsvis sälja mer pastellfärgad plast till lättpåverkade små barn. Det funkade. Fast inte bara som de hade tänkt sig. Visserligen har serien ådragit sig en internationell miljonpublik – varav majoriteten naturligtvis består av unga flickor och deras föräldrar – och är just nu på väg att dra igång en tredje säsong, men serien fick också mycket snabbt en epidemisk spridning i en betydligt äldre skara fans, genom sociala medier och sajter som DeviantArt, YouTube och 4chan (ingen direktlänk – går du in där får du skylla dig själv).

När säsong 2 började produceras hade skaparna blivit varse om den enorma skaran män och kvinnor i vuxen ålder som fullständigt älskade ponnyernas äventyr, och till allas stora förvåning (särskilt fansen själva) så hade de inga som helst invändningar, utan började slänga in rätt så osubtila referenser och hälsningar till sina vuxna fans i serien. Skådespelarna och författarna började snacka direkt med fansen via Twitter. Resten är, så att säga, history in the making. Idag publicerade DN en artikel om “bronies”, som seriens vuxna fans kallas – en sammanslagning av orden “bro” och “pony”, som intressant nog används könsneutralt. Ett kortare videoreportage finns på CNN.

Själv blev jag inte indragen av själva serien, utan av musiken. Då syftar jag inte på originallåtarna utan alla tusentals (jo, tusentals) remixar och videor. Gillar man elektronisk musik som house, trance, dubstep och drum’n’bass är MLP-musiken en guldgruva. Jag har länkat in ett urval nedan. Eftersom jag ständigt är på jakt efter dylikt örongodis fastnade jag direkt, men det tog flera veckor av slösurfande innan jag började undra varför en massa uppenbart duktiga kreatörer var så förälskade i en serie om tecknade hästar. Efter första avsnittet (som av en händelse finns samtliga på tuben) fattade jag fortfarande inte. Sen kom det där ögonblicket när jag tittade på klockan, undrade om det var värt att gå och lägga sig innan nästa morgon, och insåg att jag hade sett nästan hela första säsongen i ett svep.

Hoppsan!

Nåväl, smaken är som bekant individuell, men jag hymlar inte med det faktum att den senaste utgåvan av My Little Pony (med undertiteln Friendship is Magic) är en riktigt bra serie. Detta med att tecknat kan vara underhållande även för vuxna är naturligtvis inte ett nytt koncept för någon som har tittat på anime i många år, men för västerländska serier är det nästan unikt, om vi bortser från enstaka Disney-produktioner – men inte ens då kommer något i närheten av den fanskara som MLP har samlat ihop. Sen är det förstås skitkul att spöa upp den gamla käpphästen att vissa typer av underhållning “ska” vara för tjejer respektive killar. Bra underhållning är bra underhållning. Mer komplicerat än så behöver man liksom inte göra det.

Det ska bli intressant att se vart detta leder härnäst. Hasbro har uppenbarligen sprungit på en nördguldgruva som de, hör och häpna, än så länge tycks hantera kompetent. Samtidigt finns det naturligtvis kritik, bland annat från de som tycker att det finns något obekvämt med vuxna män som gillar en serie för flickor (av någon anledning glöms de kvinnliga fansen ofta bort i dessa diskussioner). Andra tycker att det snarare är ett symptom på de gamla könsrollerna att det blir nyhetsartiklar när ett gäng killar gillar en serie som är “för tjejer”, men aldrig tvärtom. Men, dessa är sidodiskussioner och egentligen ganska ointressanta. Vad jag egentligen vill veta är ju vad Lauren Faust ska hitta på härnäst.

Enjoy the pwnies:

Nämnde jag att alla avsnitt finns på YouTube? Inte? Hoppas du inte har nåt bättre för dig den närmaste veckan.

Trådlöst untz: Nokia Play 360

Nokia Play 360

Sommar, sol och semester! Då behöver man portabla högtalare för att kunna berika omgivningen med sin favoritmusik, var man än råkar befinna sig. Den uppenbarelsen fick jag för några veckor sedan när solen började titta fram och vårkänslorna spirade i takt med att vinterdäcken skruvades av (på tok för tidigt, med andra ord). Just portabla högtalare visar sig vara ett ganska överbefolkat marknadssegment, därför kunde jag ställa hårda krav. Viktigast först:

  1. Ska överleva Absolut Gotland
  2. Bluetooth
  3. Bra ljudkvalitet
  4. Ingen iPod/iPhone-hållare
  5. Låg vikt
  6. Pris runt 2 000 kr eller lägre

Det fjärde kravet kan tyckas vara omotiverat högt upp på listan, men jag totalvägrar att ge pengar till någon som tycker att en stor och ful kontakt som bara passar ett visst företags produkter är att föredra framför mer standardiserade lösningar. Apple är den enda stora telefontillverkare vars prylar inte kan laddas med Micro-USB. Nåväl, med denna spec var det fortfarande inte svårt att hitta ett antal kompetenta kandidater. Jag övervägde Bose SoundLink (överprisad), TDK 2 Speaker Boombox (för tung), Logitech Z715 (för plastig) och en hel rad andra innan jag fastnade för Nokia Play 360.

Detta val hade naturligtvis inte så lite att göra med att jag i vintras blev ägare till en Lumia 800, en telefon som övertygat mig om Nokias förmåga att bygga hårdvara som toppar marknaden i både design och kvalitet. Med såväl Bluetooth som en konventionell 3,5″-ingång kan Play 360 användas med så gott som alla på marknaden förekommande smartphones, emellertid är det alltid en liten hjälp att veta att prylarna förmodligen testats tillsammans minst en gång innan de släpptes till butikerna.

Instruktioner på botten

Att ansluta Play 360 till min telefon kunde knappast varit lättare. Hela manualen ryms på undersidan och Bluetooth-parningen gick blixtsnabbt. Varje förpackning innehåller bara en högtalare, men om man köper två (ja, de finns i tvåpack till rabatterat pris) hittar de varandra trådlöst och spelar i stereo. Möjligheten att ställa en högtalare på varje sida av rummet, eller hänga en på varje sida av bältet/ryggsäcken, ger förstås en helt annan ljudbild jämfört med högtalare där alla element sitter tätt ihop, men tyvärr går det inte att koppla ihop fler än två högtalare på detta vis (kanske är det tur för min plånbok). Räckvidden är som andra Bluetooth-enheter, 8-10 meter är inga problem och man kan behålla mobilen i säkert i fickan.

Talet “360” i högtalarnas namn hänvisar till det faktum att ljudet de ger ifrån sig ska vara rundstrålande. Detta visar sig vara en sanning med modifikation, som förstärks av den vackra men icke-funktionella grillen. I själva verket är högtalarelementet riktat uppåt; det enda som blåser åt sidan är en basreflexport på höger sida, som visserligen ger ett oomph som jag knappast hade förväntat mig av så små lådor. Dessa faktum gör att Play 360 presterar dramatiskt bättre (och högre) när ljudet har en lämplig yta att studsa mot, såsom en hylla eller ett bord. Inomhus är maxvolymen, trots den på pappret låga effekten (2,1 W RMS), fullt tillräcklig och även utomhus har de inga problem att göra sig hörda.

Ljudkvaliteten är också klart godkänd, den tid då Bluetooth per definition innebar uselt ljud är ett minne blott, men små bärbara högtalare är knappast av intresse för audiofiler till att börja med. Jag hade inga högtalare i samma prisklass att testa mot, men andra recensenter gör gällande att Play 360 låter bättre än Jawbone Jambox – “the best sounding wireless speaker on the planet“. Så där har vi det. Nokia har också slängt in några riktigt smarta lösningar:

Utbytbart batteri

Bilden ovan visar vad man finner när man tar loss botten – ett utbytbart batteri av typ BL-5C, som går att hitta för sisådär en hundring precis överallt. Det skulle inte förvåna mig om det finns på ICA. Förutsättningen finns alltså att dessa högtalare överlever betydligt längre än min Lumia 800 tack vare möjligheten att byta den enda slitdelen och ansluta till vilken mobil eller musikspelare som helst. Något man knappast kan säga om ljudlådor som kommer med formgjutna plastslidor för den just nu senaste modellen av iWhatever. Batteriladdning sker via Micro-USB och Nokia har varit trevliga nog att inkludera en laddare i förpackningen, trots att den som köper trådlösa högtalare med hög sannolikhet redan har minst en.

För övrigt går ljudvolymen att justera med knappar på framsidan av varje högtalare. Är två ihopparade synkar de förstås volymen med varandra, likaså stänger båda två av sig med en knapptryckning. Batteritiden är inte oväntat sämre än de 21 timmar som Nokia påstår – jag uppskattar att jag klämde ut åtminstone 12-15 timmar ur dem, då nästan uteslutande på högsta volym. Knappast något att bråka över. En annan liten trevlighet, som jag tyvärr inte hade möjlighet att testa, är att hela Bluetooth-parningen kan förbigås om man har en telefon med NFC – då är en lätt beröring av ovansidan allt som behövs.

I skyddspåsarna

Hur var det då med hållbarheten? Jotack, högtalarna överlevde AG trots hård tjänstgöring, inte minst tack vare de behändiga bärpåsar som följde med (se bild). De blå gummiringarna visade sig vara tillräckligt väl förankrade för att kunna användas som bälteshängare och påsarnas påverkan på ljudet är nästan försumbar. Nokia säger inget om högtalarnas tillförlitlighet i regn och jag bestämde mig för att inte testa detta ingående. Som stöt- och repskydd funkade emellertid påsarna utmärkt.

Slutkläm: För den som inte listat ut det ännu är jag fånigt nöjd med mitt köp. Mina två invändningar är egentligen att maxvolymen gott kunde varit något högre, om så krävts på bekostnad av batteritid; samt att man fortfarande får betala ganska mycket pengar för lyxen att kunna köra trådlöst, trots att Bluetooth vid det här laget borde betraktas som vardagsteknik. Exempelvis X-mini MAX levererar mer kräm i ett kompaktare format till en bråkdel av priset, om än med ömtåliga sladdar och en ljudkvalitet som närmast för tankarna till en skrikande apa i en tomburk. Man kan alltså komma undan betydligt billigare om prioriteringslistan ser annorlunda ut. Men för trådlösa högtalare med bra ljud, snygg design, låg vikt och smarta finesser tror jag knappast att jag hade kunnat göra ett bättre val.

Bara 10 år efter alla andra…

D-oh!

Kära Universal och Sony Music, i egenskap av musikälskare vill jag välkomna er till 2000-talet. Synd att det redan är 2011 i den värld vi konsumenter lever i.

Det som har hänt, för det har det faktiskt, är att två stora skivbolag har meddelat att man nu kommer att släppa ny musik på CD och radio samtidigt, så att konsumenterna ska kunna köpa den så fort den finns tillgänglig, istället för sex veckor senare som tidigare var standard av “marknadsföringsskäl”.

“What we were finding under the old system was the searches for songs on Google or iTunes were peaking two weeks before they actually became available to buy, meaning that the public was bored of – or had already pirated – new singles”

Orden kommer från David Joseph, chef för Universal Music, och han har naturligtvis rätt. Faktum är att det hela är ett sant genidrag. Åtminstone om vi låtsas att det är 1999 och inte 2011. Det är ju fullständigt självklart, för varje människa med en halv fungerande hjärncell eller fler, att man inte gör kunderna nöjda på att vägra sälja en vara bara för att man kan. Om jag ser en stor reklamskylt för en ny produkt som lockar mig, går till butiken för att köpa den och finner att den inte är till salu förrän om sex veckor fastän jag kan se flera stycken i skyltfönstret och hundratals lådor inne på lagret, då kommer jag att naturligtvis inte att lämna butiken glad och belåten.

Enda anledningen till att en så idiotisk affärsmodell har kunnat fungera för ickemateriella varor är att det fram tills 1999 eller så åtminstone krävde lite tekniskt kunnande för att helt enkelt piratkopiera alla låtar man ville ha. Sen kom Napster, 2003 kom The Pirate Bay och så småningom hamnade vi där vi är idag. Den enda ljusningen som musikindustrin har sett på 10 år är tjänster som Spotify, iTunes och liknande där musikindustrins produkt finns att köpa i ett format som moderna konsumenter faktiskt kan tänka sig att betala för. Även om vi ibland fått vänta sex veckor helt i onödan. Notervärt är att ingen av dessa tjänster har startats av redan etablerade företag inom musikindustrin.

Det finns moraliska invändningar mot piratkopiering. Men det totala konsumentförakt som musikindustrin – i gott sällskap med filmmakare och andra – uppvisar tar ganska effektivt död på alla moraliska betänkligheter jag eventuellt har inför att piratkopiera ett musikstycke om jag inte kan få tag i det via mitt (betalda!) Spotify-konto, eller genom att betala några kronor för en MP3:a. Vi får hoppas att Universal/Sonys agerande startar en trend. Exakt samma problem finns ju nämligen också när det gäller film och TV-serier. Om jag följde House, vilket jag inte gör, skulle jag förmodligen skriva ett argt blogginlägg om hur idiotiskt det är att en svensk tittare som inte vill vänta månader/år på senaste avsnittet har ett enda alternativ. En dag kanske distributörerna inser att de flesta svenskar förstår engelska och gärna skulle betala för dagsfärska avsnitt direkt hem i datorn.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Där försvann min sista* anledning att tanka MP3:or

Som alla andra älskar jag musik. Oavsett om jag sitter hemma, på jobbet eller i bilen så är det sannolikt en låt som spelar i bakgrunden. I detta är jag naturligtvis långt ifrån ensam, vilket är skälet till att Spotify blivit en sådan succé. På något underligt vis lyckades de få så gott som alla skivbolag med på noterna ungefär samtidigt, plus att de byggde en programvara som är både snygg, snabb och stabil. Tre önskningar på en gång? Men det gååår ju faktiskt inte! Nej, mycket riktigt har även solen sina fläckar. Länge hade jag en mobil för vilken någon Spotify-klient inte gick att finna. Kanske anade man redan då att Windows Mobile tuggade på sin sista lakritspipa.

Min bil, en nästan perfekt vagn för mina behov, klarar inte heller av att tanka hem musik från nätet utan hjälp. BMW erbjuder visserligen ett USB-kit för en oherrans massa pengar men att kunna ha mina mp3:or på flashminne istället för att bränna en ny CD-skiva med jämna mellanrum kändes inte värt stålarna. Det är nämligen att få tag i musikfilerna som är den stora tidsåtgången. Att behöva rota runt på diverse fildelningsnätverk känns helt enkelt som ett monumentalt slöseri med tid när jag redan samlat ihop alla* låtar jag vill höra i Spotify.

Räddningen kom i april när mitt nya jobb erbjöd en chans att skaffa en ny telefon: en HTC Desire med Android 2.1. Bortsett från att vara marknadens bästa smartphone i allt övrigt (du längst bak med en Nexus One – sitt ner och håll käften!) har den också en Spotify-klient. I kombination med min bil, en USB-laddare för cigguttaget (fyrtio spänn inkl frakt) och en ljudsladd jag hade liggande hemma har jag Spotify i bilen, vart jag än må fara. Laddaren eliminerar risken för batteritorsk under resan; jag behöver bara luta mig tillbaka och njuta av ryggmassagen som min subwoofer (effekt blygsamma 1500 watt RMS) står för.

Och kostnaden för allt detta? Inget mer än vad jag redan betalat för telefonen, bilen, baslådan och ett par sladdar. 3G-trafiken ingår i mobilabbonemanget och Spotify tar inget extra för den mobila tjänsten utöver de 99 kr/mån som jag redan betalar. En struntsumma, för övrigt. Om Spotify erbjöd ett dyrare abbonemang skulle jag förmodligen hoppa på det utan vidare, tjänsten är helt enkelt så bra. De som påstod att legala alternativ aldrig skulle kunna konkurrera med “gratis” hade fel. Visserligen krävdes det en uppstickare för att göra det, men ändå. Det där med distribution har ju egentligen aldrig varit skivbolagens starka sida.

* Är då solen numera fläckfri? Nej, inte riktigt. Än så länge begränsas förstås utbudet på Spotify rent praktiskt av skivbolagen och deras förvirrade försök att styra marknaden. Jag måste fortfarande bege mig ut på nätets bakgator för att få tag i Robyns senaste (är videon redan klar måste låten också vara det – så varför släpps den först i juni?!) och mer eller mindre obskyra japanska artister såsom DJ Sharpnel och Kotoko lyser fortfarande med sin frånvaro. Men varje låt som jag inte behöver ladda ner är en seger både för mig och musikindustrin. Därmed borde det bara vara en tidsfråga innan mp3-filen är att betrakta som ännu en IT-antikvitet.

Spotify och 7digital missar målet med en hårsmån

7digital.com

Det var ett tag sedan jag lade märke till att Spotify introducerat möjligheten att ladda ned låtar i MP3-format via nätbutiken 7digital. Mitt första försök att prova tjänsten resulterade i besvikelse eftersom nästan inga låtar fanns att köpa. Nu har utbudet förbättrats, lite slumpvis klickande i mina spellistor visar att uppskattningsvis 50% av låtarna går att ladda ned. Vilket kanske säger mer om min musiksmak än det faktiska utbudet. Uppenbart är hur som helst att man gjort stora framsteg sedan tjänsten kom för en dryg månad sedan, vilket lovar gott för framtiden.

Jag gillar Madonna, men hennes låt Give It 2 Me i remix av Paul Oakenfold visade sig svår att lägga vantarna på genom piratkanaler, åtminstone så länge jag orkade leta (inte särskilt länge). Genom ett snabbt högerklick i Spotify fann jag att 7digital säljer den för 7 kr på MP3, i hög kvalitet (256 kb/s) och naturligtvis utan något som helst kopieringsskydd. Såld!

Jag har länge hävdat att värdet på varupaketerad musik, såsom CD-skivor eller enstaka nedladdningsbara låtar, är lika med ungefär noll eftersom vem som helst numera kan framställa ett obegränsat antal kopior, men ändå är jag uppenbarligen beredd att betala dels 99 kr/mån för ett Spotifykonto, plus 7 kr för en remixad Madonnalåt. Hur går det ihop? Nyckelordet är tillgänglighet. Ingen piratwebbsajt i världen har ett lika stort, sökbart bibliotek av musik som Spotify, där jag dessutom kan klicka på vilken låt som helst och höra den i mina hörlurar en knapp sekund senare, oavsett var jag är. Den tillgängligheten är värd 99 kr/mån för mig. Jag skulle knappast betala om jag var tvungen att vänta flera minuter på varje låt, eller om jag inte kunde använda mitt konto från vilken dator som helst.

Även för sajter som säljer – eller försöker sälja – enskilda kopior av låtar ser jag därför tillgängligheten som prioritet #1. Det är också här som 7digital har sina största brister. Jag måste registrera mig för att kunna ladda hem låtar – visserligen är merparten av fälten inte obligatoriska, men om jag bara vill ha en låt för sju spänn och skiter i resten av deras tjänster finns det väl ingen mening med att välja lösenord? Betalningen är lyckligtvis smidigare. Här kan jag välja mellan flera olika betalningsalternativ, varav ett är PayPal, där jag redan har ett konto och ett kreditkort registrerat sedan tidigare. Tur det, annars hade jag fått fylla i ytterligare sjuttioelva formulärfält med mina kortuppgifter. Lägg till detta att sidorna laddar långsamt och att sökfunktionen fungerar sådär. Kommer man inte via Spotify är sajten faktiskt ganska plågsam att använda.

Uppenbarligen är samarbetet mellan Spotify och 7digital ganska ytligt. Jag har redan ett konto på Spotify, där mina person- och betalningsuppgifter finns. Varför kan de inte överföras till 7digital? Första gången jag försöker köpa en låt i Spotify borde det komma upp ett meddelande av typen “Är det OK att föra över dina personuppgifter till 7digital?” och sedan borde saken vara klar. Istället för att betala låten separat borde jag få en extra rad på nästa Spotify premium-räkning. Med en enkel bekräftelse från min sida borde det bara krävas ett högerklick och eventuellt en bekräftelse av priset för att låten ska laddas ned till min hårddisk. Där kan vi snacka tillgänglighet!

Men så långt har man tyvärr inte kommit. Som det ser ut nu förblir 7digital ett sistahandsalternativ, något jag tar till om låten jag vill ha inte finns att hitta gratis på annat håll. Men jämfört med tjänsterna som fanns för några år sedan är det fortfarande ett rejält kliv framåt. Nästa logiska steg är ett “guldpremium”-konto på Spotify – med gratis nedladdningar. Jag väntar.

Magnus Uggla tjänar som han förtjänar

Flera stora tidningar toppar idag med nyheten att Magnus Uggla tar bort sina låtar från Spotify – eller vad vi andra brukar kalla “den enda lagliga musiktjänsten som inte suger pudelbjällror“. Enligt Ugglan själv beror vredesutbrottet på att:

När jag fick den första avräkningen från Spotify och det visade sig att jag under det första halvåret tjänat lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusikant drar in på en dag

Detta kan ju sådär helt utan tillgång till fakta verka vara rätt så lite, men det vore onekligen intressant med faktiska siffror, gärna satta i kontrast mot vad Uggla tjänar på (a) radiospelningar, (b) livespelningar, (c) CD-försäljning under samma period.

Tvärtemot vad vissa av tidningarna tycks ha fått det till så är det emellertid inte Spotify som Magnus Uggla riktar sin ilska mot, utan skivbolagen. Och att sagda skivbolag varken är intresserade av artisternas eller konsumenternas bästa är ju känt sedan långt tidigare. Så Uggla skulle nog ha en poäng, om det inte vore för att andra tongångar hörs på annat håll; Stim, som representerar en stor del av sveriges musiker säger sig vara nöjda med ersättningarna. En alternativ förklaring är att folk som lyssnar på avdankade gamla punkrockare som Magnus Uggla förmodligen inte är sådär otroligt sofistikerade och således inte använder sig av Spotify i någon större utsträckning.

Man kan också fråga sig hur mycket pengar Magnus Uggla egentligen fortfarande förtjänar att tjäna på sin musik, år 2009. En snabb titt i diskografin avslöjar att 15 av hans 22 album gavs ut före 1995. Av de sista sju är två samlingsalbum (läs: gammal skåpmat) och ett en coverplatta. Om vi låtsas att upphovsrättens skyddstid är satt till 15 år efter publicering, en mer rimlig tid än dagens obscena 70 år efter artistens död, har Magnus Uggla alltså gjort fyra album med originellt innehåll som han eventuellt förtjänar att dra in lite stålar på.

Jag törs påstå att det är ungefär vad en halvdan gatumusikant hinner riva av på en dag… Magnus Uggla tjänar således förmodligen ungefär precis så mycket som han förtjänar. Sannolikt mer. Vi som har i högsta grad kreativa arbeten – typ målare, snickare och utvecklare – men som inte har välsignats med speciallagstiftning skulle jubla över möjligheten att utan ansträngning få en inkomst av ett och samma verk livet ut, även om det bara rörde sig om småpengar.

På tal om Spotify: Från och med idag har Spotify slagit på möjligheten att köpa musik i MP3-format, till relativt humana priser, för svenska kunder. Tyvärr verkar utbudet av köpbara låtar vara patetiskt litet. Synd, annars hade jag nog använt tjänsten för att få ut låtar från Spotify till MP3-spelaren i min bil utan att behöva gå omvägen via fildelning.

Sumpans bästa fik!

Skivcentrum i Sundbyberg

I dessa dagar av digital musikdistribution (oavsett vad vissa utdöende aktörer anser om den saken) får väl renodlade skivbutiker anses som något av en raritet. Här i Sundbyberg, lagd i bästa möjliga läge på Sturegatan, har vi Skivcentrum, som utan tvekan är stadens bästa… café.

När jag flyttade hit för snart två år sedan var caféverksamheten på Skivcentrum något jag upptäckte av en slump, representerad av en träbänk med en stackars espressomaskin i hörnet av butiken, med bara ett par tre bord att sitta vid. Sedan dess har cafédelen svällt och ockuperar nu drygt 50% av ytan, vilket fotot ovan kanske i någon mån illustrerar.

Det är knappast en orealistisk gissning att betydligt mer än hälften av Skivcentrums omsättning härrör till caféverksamheten. Visst finns det många äldre människor i Sundbyberg som inte fattat näthandel och som fortfarande vill ha sin musik på CD. Men här på Skivcentrum tycks de kunder som inte lapar latte och äter mumsiga kakor vara betydligt mer intresserade av att snacka om musik än att köpa den. Att personalen är riktigt trevlig hjälper förstås en bit på traven!

Det skall bli kul att se vad som händer med Skivcentrum framöver. Själv hoppas jag att de behåller namnet även när skivförsäljningen försvunnit helt. Det vore en skön tribute till en utdöd marknad, ett sätt att komma ihåg rötterna. Och så länge Skivcentrum fortsätter att vara Sumpans bästa fik ser jag inga hot mot dess fortlevnad.

Tänk om andra delar av upphovsrättsindustrin var lika bra på att anpassa sig, istället för att gnälla som småbarn?

Sidenote: Hela det här inlägget skrev/fotade jag från Skivcentrum med hjälp av min Samsung SGH-i780. En utmärkt Windows Mobile-telefon för den som föredrar funktion över glättiga, överdesignade gränssnitt. Och den går utmärkt att blogga på!

Spotify-Wille, 2-0

Flitiga läsare av bloggen minns kanske att jag sade upp mitt abbonemang på Spotify premium när Spotify började regionsbegränsa sitt innehåll, detta då sagda begränsningar utplånade stora delar av mina smakfullt sammansatta spellistor.

Konsekvenserna av detta blev dock inte klara för mig förrän i fredags, då en ljuvlig anti-vietnamkrigsrap av Jedi Mind Tricks plötsligt slutade i… REKLAM! Ve och fasa. Plötsligt inser jag att det knappt gått en dag den senaste månaden utan att jag lyssnat på musik via Spotify. Och att Jedi Mind bara är en av de grupper jag upptäckt under den tiden.

Resultatet av denna tankebubbla var förstås att VISA-kortet åkte fram fortare än man kan säga “omvändelse under galgen.” Så nu är jag lycklig premiumanvändare igen. Och det går knappt en vecka utan att tusentals nya låtar trillar in.

Ni vann, Spotify. Nu saknas bara ett “gold premium”-alternativ, där jag kan ladda ned låtarna också (utan DRM).  Men för det är kanske inte musikindustrin mogen?

Vill ni inte ha mina pengar så behåller jag dem!

Lost Tracks on Spotify

Jag trodde att min musiksamling var förskonad från skivbolagens härjningar på Spotify, men i går visade det sig att så inte var fallet. Efter den senaste “uppdateringen” av katalogen, som Spotify själva kallar det, rök i runda slängar 60% av mina spellistor. Jag har därför stängt av de återkommande betalningarna på mitt premiumkonto; det är helt enkelt inte värt det längre. Dessutom känns det som ett fett svek att locka mig med ett stort utbud av musik för att sedan införa regionala begränsningar och annat stenåldersskit som gör musiken jag redan betalar för otillgänglig. Även om det egentligen är skivbolagens fel att musiken inte är tillgänglig via Spotify så påstås det ju att dessa begränsningar har funnits i avtalen hela tiden. Därmed lägger jag också ett stort ansvar på Spotify själva för att man inte informerat om dessa begränsningar i tid, eller gjort mer för att motverka att de infördes.

Själv skiter jag naturligtvis högaktningsfullt i musikindustrins patetiska försök att begränsa vad jag lyssnar på – vill de inte ha mina pengar så behåller jag dem gladeligen för mig själv. Efter en stunds aktivt sökande och tankande är jag på god väg att återskapa åtminstone merparten av låtarna jag förlorat. Som en bieffekt av detta har jag nu inte längre särskilt mycket av min favoritmusik i Spotify-listor, så jag lär använda Spotify betydligt mindre i framtiden (särskilt när mitt premiumkonto går ut och reklamen drar igång igen). Från win-win till lose-lose, bara sådär. So long, Spotify! Det var kul så länge det varade.

Det tragiska i sammanhanget är att jag faktiskt är en sån som gärna betalar för mig, så länge någon faktiskt vill sälja mig det jag vill ha till ett rimligt pris. I förrgår köpte jag exempelvis Grand Theft Auto IV över Steam, trots att det har funnits piratkopior ute sedan länge. Steam är en riktigt bra tjänst; den är snygg, lättanvänd, inte nedlusad med reklam, att köpa spel går snabbt och smärtfritt, de laddas ned direkt till datorn och man kan ha dem på flera datorer samtidigt utan problem, eftersom spelen är länkade till ens användarkonto snarare än till en viss fysisk dator eller DVD-skiva. Dessutom är jag hyfsat säker på att Steam inte kommer att göra en Spotify och plötsligt radera GTA från min dator med hänvisning till regionala begränsningar. Hela tanken är ju absurd, och borde vara det även vad gäller musik om det inte vore så att musikindustrin levde i la-la-land.

På tal om datorspel så har jag också köpt mig en ny mus. Min gamla Razer Copperhead har varit mig trogen länge – säkert tre-fyra år, jag minns faktiskt inte hur länge jag har haft den – men hade på senare tid drabbats av såväl flagnande ytskikt som slumpmässiga frånkopplingar (klara dödsryckningar när det gäller en trådbunden mus!) och kraftigt försämrad precision. Eftersom Copperhead-råttan också varit en av de bästa möss jag någonsin använt föll valet av ny mus naturligt på en Razer Lachesis – på många sätt en naturlig efterföljare till Copperhead. Såväl formen som känslan känns definitivt igen, designen är mer avskalad men fortfarande 100% funktionell och skönare att hålla i än tidigare eftersom de utstickande gummilisterna på sidorna är borta.

Den som är uppmärksam kanske noterar att jag länkade FZ för Copperhead-recensionen men SweClockers för testet av Lachesis – det beror på att jag inte alls håller med FZ:s jämförelse mellan Lachesis och Logitech G9. All respekt för Tomas personliga åsikter, men G9:an är ett under av usel, assymetrisk design, ful som stryk och ligger som en jäst köttfärsbiff i handen, bred och kort istället för långsmal som möss ska vara. Dessutom är den överprisad. Jag är visserligen aningen partisk i det att jag aldrig kunnat komma överens med Logitech-möss över huvud taget; det är Microsoft eller Razer som gäller på mina skrivbord, punkt slut. På jobbet har jag en ergonomisk MS-råtta som jag inte skulle vilja byta mot någonting. Den ser visserligen ut som ett bouleklot, men ger en annorlunda handställning som är väldigt behaglig när man sitter framför datorn många timmar utan avbrott.

Det här blev ett väldigt långt och spretigt inlägg. Peace out!