Mina topp 20 spel genom tiderna – del 2

Det här är andra halvan av listan på mina favoritspel genom tiderna. Samt ett gäng “bubblare” som inte riktigt kvalade in. Listan är i kronologisk ordning och de äldsta spelen är avverkades i del ett, så vi börjar komma in i “modern” tid!

På tal om det; en vän påpekade att alla mina favoritspel verkar ha kommit i slutet av 90-talet. Det ligger något i att listan har sin tyngdpunkt där. Jag tror det beror på att spelen som kom då representerade stora tekniska landvinningar, samt att jag då var i en ålder då jag hade mycket tid att spela. Att det har kommit “bättre” spel sedan 90-talet är ställt utom allt tvivel – men det är spelen i den här listan som lämnat de starkaste intrycken på mig!


Unreal (1998)

Unreal representerade ett enormt grafiskt genombrott 1998. Intron var rena orgasmgeneratorn för den som hade ett modernt grafikkort och det fantastiska slottet var inte bara för syns skull – det dök faktiskt upp i spelet! Unreal gav mig en “wow”-upplevelse som jag minns ännu 20 år senare och det hjälpte att själva spelet också var helt okej.


Carmageddon II (1998)

Carmageddon II utmärkte sig som ett racingspel där det var fullständigt valfritt att följa banan – en idé som många andra snart tog efter. Men framför allt utmärkte det sig genom att “kom först i mål” låg relativt långt ner på listan över prioriteringar. Att på kladdigast möjliga sätt köra ihjäl så många fotgängare som möjligt hade betydligt högre prio. Härligt icke-PK då, kanske lika mycket så idag. Tyvärr har moderna spel i liknande tappning aldrig nått upp till tvåans charm, extremt blockartad grafik till trots.


Age of Empires II (1999)

När Microsoft släppte Age of Empires II i uppdaterad version 2013 ändrade de… ingenting, utom skärmupplösningen. Det behövdes nämligen inte. Jag har sagt det här om ett par RTS i listan, men Age of Empires II står sig oerhört bra 20 år senare och tack vare flera officiella och inofficella expansioner och moddar har det ett djup som få andra kan matcha. Bara de officiella kampanjerna är 24 stycken.


Deus Ex (2000)

Deus Ex tar sent omsider listan in på 00-talet. Om spel som Unreal lyfte ribban för FPS vad avser grafisk fulländning gjorde Deus Ex det för story och djup. Även om en del traditionalister säger att Deus Ex fått en oförtjänt plats i rampljuset framför System Shock 2 (1999) så var det det förstnämnda som populariserade den hybrid av rollspel och FPS som sedermera uppnåt enorm popularitet i form av serier som BioShock, Mass Effect och mer renodlade rollspel som The Elder Scrolls V: Skyrim (2011).

Deus Ex jämfördes med samtidens FPS mer än rollspel och fick därvid beröm för att problem som spelaren mötte oftast kunde lösas utan att använda våld – en farlig robot kunde stängas av med en listigt dold kontrollpanel, en hemlig kod kunde pusslas ihop av ledtrådar eller så kunde man helt enkelt ta en omväg genom kloakerna för att undvika konfrontation.


Tribes 2 (2001)

Nämn ett spel där mängder av spelare bankar skiten ur varandra med vapen, mark- och flygfordon på en gigantisk öppen spelplan, så tänker kanske många på Battlefield V (2018) eller liknande. Men Tribes-serien var först med konceptet och krävde en hel del taktiskt tänkande av sina spelare, vilket gjorde det mer komplext och kanske därmed mindre populärt än samtida multiplayer-fokuserade spel som Counter-Strike (2000) och Team Fortress (1999).

Själv blev jag så engagerad i Tribes 2 att jag skrev en taktisk guide över de olika flygfordonen, vilken i sin tur ledde till att jag blev uppmärksammad av Nordens bästa spelsajt, vilken publicerade guiden och sedermera gav mig jobb som spelrecensent och PHP-kodare under ett antal år.


Immortal Cities: Children of the Nile (2004)

Children of the Nile pryder sin plats i listan som stand-in för en lång rad spel i kategorin “city builders” med historiskt tema – Caesar II (1995) och Pharaoh (1999) för att nämna ett par. Jämfört med spel där byggandet låg i fokus och blicken aldrig lyftes över horisonten bjöd Children of the Nile på mer komplexitet i form av produktionskedjor (a la The Settlers), inrikes och utrikes handel, olika samhällsklasser och krig – om än bara på avstånd.

Children of the Nile är ytterligare ett spel i den här listan som kan sägas hålla måttet än idag och funkar utmärkt på en modern PC.


Neverwinter Nights 2 (2006)

Liksom föregående spel får Neverwinter Nights 2 representera en lång rad av rollspel i en genre som brukar kallas CRPG – rollspel av samma typ som traditionellt spelas med penna, papper och tärningar. Andra nämnvärda spel i samma genre är Fallout (1997), Wasteland 2 (2014), Dragon Age: Origins (2009), Divinity: Original Sin (2014) och Pillars of Eternity (2015). Samt naturligtvis det ursprungliga Neverwinter Nights (2002).

Neverwinter Nights 2 blir mitt val i genren eftersom det representerar övergången från ett fast isometriskt perspektiv till full 3D med mindre fokus på stora textmassor och mer på talad dialog och en story som förs framåt med animerade sekvenser, vilket ger en mer filmnära upplevelse där spelen innan mer kändes som att läsa en bok.


Mass Effect (2007)

Där Neverwinter Nights valde att behålla ett traditionellt rollspelsformat valde andra att ta inspiration från FPS-genren. Så blev exempelvis fallet i Elder Scrolls-serien där Morrowind (2002) och Skyrim (2011) är de starkaste exemplen, och inte utan sin skara hängivna fans. Men min favorit i kategorin är Mass Effect.

Mass Effect fortsatte på den väg som Deus Ex med flera grundlagt genom att kombinera element från FPS och RPG. Serien kännetecknas av ett starkt fokus på karaktärer och relationer, vilket förmodligen har bidragit till dess popularitet och blivit något av ett signum för spel från utvecklaren BioWare.


Valkyria Chronicles (2008)

Valkyria Chronicles sticker ut i den här listan på flera sätt. Det är det enda spelet med sitt ursprung utanför västvärlden och det enda som portats över från en konsol (PS3) – historiskt sett inte ett framgångsrecept. Men en fängslande story, en säregen grafisk stil och en egen tolkning av den traditionella “turordningsbaserade” kategorin av strategispel gör att det förtjänar sin plats i listan.

Ett konventionellt JPRG som nästan kvalade in men nu får nöja sig med delad plats är The Legend of Heroes: Trails in the Sky (2004). I övrigt har jag alltid haft lite svårt för JRPG-genren; omåttligt populära serier som Final Fantasy-spelen har jag aldrig riktigt fastnat för.


BioShock Infinite (2013)

BioShock Infinite får avsluta listan. Mina känslor kring det är kluvna – som spel betraktat är det fullkomligt enastående med en gripande story, fantastiska miljöer, imponerande grafik och adrenalinstinna strider. Som kronan på verket i BioShock-serien, som hämtar sin inspiration från Deus Ex (fast med RPG-inslagen rejält nedtonade), har spelet bara en enda stor brist – storyn är satt i sten och spelaren är bara med på resan, vilken i tio fall av tio slutar i misär. I en serie som sannolikt aldrig får någon mer uppföljare hade ett lyckligare slut varit på sin plats.


Bubblare

Hade listan varit ännu lite längre – ursprungligen tänkte jag mig 10 spel men det visade sig vara fullständigt omöjligt – hade jag förmodligen också sagt något om:

  • Half-Life (2)
  • Warcraft och/eller Starcraft
  • Grand Theft Auto: Vice City
  • Sins of a Solar Empire
  • Cities: Skylines
  • Diablo II
  • Minecraft

…och förmodligen ett par till. Men det får bli en annan gång.

Radiotjänst kan ta sig i häcken

Fick post från Radiotjänst idag, innehållande en uppmaning att betala TV-avgift. Varför de vill att jag ska betala för en tjänst jag inte använder förstår jag inte – jag har ingen TV och tänker inte skaffa någon. När företag skickar mig post där de vill ha pengar för tjänster av olika slag brukar det normalt kallas “reklam” om jag inte uttryckligen har beställt tjänsten. På min brevlåda står tydligt: “Ingen reklam”. Så varför är Radiotjänst undantagna? Jo, för det är ju staten som ska ha pengarna! Reklam är tydligen helt OK så länge det är staten som skickar ut den, för de har min adress och kan således skicka reklamen i direktadresserat kuvert. Men kommer någon fjant hit och ber att få kolla min lägenhet efter TV-mottagare skall jag be honom köra upp sitt inbetalningskort där solen inte skiner.

(Ursäkta för detta meningslösa inlägg, behövde skriva av mig lite.)

Och nu blir det mer reklam

Jag har lagt ut min ett år gamla handdator/mobiltelefon på Tradera. Den är verkligen i tokfint skick – jag skickade den på service för ett problem med högtalaren, och de bytte ut 2/3 av telefonen. Hela skalet är bytt, bildskärmen likaså. Inte dåligt. Tvåtusen spänn är rena kapet, även om telefonens nypris ligger förvånansvärt högt mer än ett år efter lanseringen. Hög efterfrågan, kanske? Ska man ha en handdator (eller “smartphone” som det också kallas) ska man ju ha en riktig sådan, inte en överhypad leksak. Så ta och lägg ett bud nu! Kom igen, du vet att du vill! Mer reklam efter programavbrottet, som TV4 borde säga.

Finland vann ESC. Punkt.

Jag ser inte på TV (ofta/frivilligt) och följdaktligen såg jag inte heller Eurovision Song Contest i lördags. Man måste dock vara blind, döv eller bo under en sten för att ha missat det oerhörda oväsen som uppkommit kring två faktum som väl, allvarligt talat, var ganska säkra redan innan själva tävlingen börjat:

  • Sverige vann inte.
  • Grannländer röstar på varandra.

Jag såg som sagt inte på själva festivalen, men jag fick ett digitalt paket med alla låtarna i behändigt format och lyssnade igenom dem idag. Min högst personliga åsikt är, liksom tydligen en hel del andra, att hela omröstningen var blaj om man ser till vilka låtar som placerade sig högt. Men ska jag utnämna en vinnare så är det Leave Me Alone med Hanna, finlands bidrag. Ett par andra låtar gav också fina vibbar, men ingen kom i närheten av Finland (utom möjligtvis The Ark, men vi vet ju hur det gick för dem).

Är ESC död? Nej. Öststaterna gillar tydligen tävlingen, och jag är säker på att SVT drar in många slantar på den, så den lär fortsätta sändas ett tag till. Personligen ser jag det som ett tillfälle att (dagen efter, när låtarna släpps på nätet) få ett smakprov på musik som aldrig annars skulle letat sig ut ur sina hemländer. Vilket vi i många fall är väldigt tacksamma för. Själva tävlingen är dock meningslös, som om det gick att objektivt bedöma musik till att börja med. Men i år vann Finland. Punkt.

Jag har tydligen varit snäll

Julklappen som Dustin skickade mig när jag öppnade lucka 24 i deras adventskalender kom idag. Det var en kombinerad DVD/VHS-spelare av modell Panasonic NV-VP33, en utgången men väl fungerande modell som väl matchar mitt nästan obefintliga TV-tittande. Man tackar och bockar så hjärtligt! God jul, Dustin!

Enligt rapporter från andra som beställde gratisklappen har alla inte fått samma pryl. Min kompis Micke meddelar att han fick säsong två av Hipp Hipp på DVD. Fick du någon Dustin-klapp? Vad fick du? Kommentera gärna här.

God jul (och en julklapp)!

Nu när så klockan passerat den magiska datumgränsen mot julafton så vill jag önska alla som läser den här bloggen en riktigt God Jul. Det har varit ett spännande år och många intressanta saker har hänt så väl i mitt liv som i Sverige och världen i allmänhet. Låt hoppas att 2007 blir lika bra!

Eftersom det trots allt är julafton vore det ju inte helt fel med en julklapp. Fantastiskt nog har jag också en sådan att tipsa om (även om den inte kommer från mig)! Dustin Home bjuder alla sina kunder på en gratis julklapp idag, inklusive frakt. Är man inte kund sedan tidigare kan man bli det gratis på cirka tio sekunder. God Jul!

Nystädat i länklistan

Då jag inte haft så mycket att blogga om på sistone (att den där föredettatjejen, vad hon nu hette, har avgått från SSU har andra skrivit bra om redan) har jag städat upp lite i min länklista. Som den uppmärksamme har noterat redan finns det nu fyra kategorier. Favoriter återstår för generella länkar. Till höger respektive Till vänster är länkar till folk som, oavsett sida av det politiska fältet, har hyfsat vettiga åsikter – enligt min högst objektiva (nja) syn, alltså – och som jag därför vill framhäva lite extra.

Slutligen har de bloggar som tillhör mina vänner men som inte har någon tydlig politisk prägel hamnat just under Vänner. Bra och tydligt, va? Jag har inga förväntningar om att alla jag skall länka till skall länka tillbaka, men dylika gester uppskattas givetvis.

Jag hoppas kunna utöka länklistan ytterligare (särskilt till vänster) framöver då jag förhoppningsvis hittar flera läsvärda bloggar. Jag publicerar redan nu alla mina bokmärken i Firefox på del.icio.us där den som är intresserad kan titta. Just nu domineras listan av tekniska artiklar. Sedan en kort tid tillbaka finns jag också på Linked In.

Ett besök på Sci-Fi-mässan

Var på besök på Scandinavian Sci-Fi, Game & Film Convention idag för att plåta lite på uppdrag av FZ. Vad jag trodde skulle vara en mässa visade sig snart vara en jättelik imitation av en torgmarknad, fast med samlarprylar, geek-attiraljer, spel och film i stånden. Fotografierna samt mina kommentarer finner Ni här.

För övrigt är jag tydligen en “skjutjärnsreporter“. Någon som vet vad det är?

Måla om Hallonbergen!

Stockholms tunnelbana är världens längsta konstverk, brukar det sägas. Man syftar då på det faktum att merparten av stationerna har utsmyckats av olika konstnärer – en process som pågått sedan tunnelbanan påbörjades. Allt är emellertid inte väl med denna konstinstallation; någonstans måste förnuftet och respekten för trafikanterna ha fallit bort totalt. Jag talar om Hallonbergen.

Tro nu inte att jag anser att alla nätets T-banestationer ska se ut som Bergshamra (grå, osmyckade stenväggar) – en del stationer är ju faktiskt riktigt fina, Universitetet t ex – men någonstans måste gränsen dras. Det imbecilla satans klotter, som “konsten” på station Hallonbergen skulle kallas om det förekom någon annan stans, saknar i mina ögon helt existensberättigande.

Vilka är det då som är ansvariga för den här förfulningen av våra offentliga rum, förutom SL? Jo, station Hallonbergen är “utsmyckad” av Elis Eriksson, en man som inte ens själv kallade sina alster för konstverk, och Gösta Wallmark som tyvärr(?) är så okänd att varken Google eller Wikipedia har hört talas om honom. Hur som helst bör det angrepp mot god smak och förnuft som Hallonbergen utgör, i min mening snarast målas om. Jag föreslår ljusblått.

Serverflyttning

På grund av att FZ, som i sin oerhörda generositet håller min blogg med lagringsutrymme, stuvade om i serverparken låg bloggen nere ett par dagar. Jag beklagar. Den goda nyheten är att jag nu ligger på en betydligt större, snabbare och rent allmänt cool server, döpt efter Alyx Vance till råga på allt.

Allt borde vara återställt exakt som det var innan, men märker Ni några konstigheter så hör gärna av Er.