Sundbyberg förändras

I den brokiga gruppen Sundbyberg på Facebook diskuteras det högt och lågt. Ett av de mest populära ämnena är hur kommunen utvecklas över tid. Den centrala Sturegatan är en skugga av sitt forna jag, butikerna har flytt antingen till nybyggda Signalfabriken eller till någon av galleriorna i närområdet. Ett gammalt garde menar att allting minsann var bättre förr, andra tror att vägen till Nirvana är att bli av med biltrafiken, ytterligare några till menar att om Förvaltaren (det dominerande fastighetsbolaget) bara dumpar priserna så kommer alla butiker att flytta tillbaka.

Själv tror jag att problemet ligger betydligt djupare än så och att utvecklingen förmodligen inte går att stoppa. Istället bör man göra det bästa av situationen.

Befolkningen i Sundbyberg förändras. Min uppfattning är att de som flyttar hit gör det för att här finns många fina bostadsrätter i ett bra geografiskt läge, goda kommunikationer med både bil och kollektivt, nära till City men utan citys priser på lägenheter. Sannolikt har man vänner som bor här och trivs.

De som flyttar hit är dessutom unga, välutbildade och tjänar bra. Jag kan utan problem räkna mig till denna skara även om jag är 30+ och har bott här i snart 10 år. Vi köper allt som går över nätet, för det är enklare och billigare än att handla i butik. Eftersom vi jobbar i stan handlar vi också där till vardags eftersom det är smidigare och butiksutbudet är större.

För större inköp eller shoppingrundor har vi tre stora shoppinggallerior på nära håll (Solna/Bromma/Kista) och har man bil tar man sig lätt till Järfälla (IKEA) eller t o m Täby. Även om man vill stötta sina lokala handlare så finns det helt enkelt inget rationellt skäl att handla på Sturegatan eller i Signalfabriken, det blir mest en promenad av det och det är inte säkert att man hittar allt vad man behöver ändå eftersom de mindre butikerna har mindre sortiment. Dessutom är de stora galleriorna mycket trevligare, man slipper väder och vind, biltrafik o s v.

Vad skulle funka? Fik, restauranger och pubar går alltid hem, för takeaway-käk eller en bärs orkar man inte ta sig in till stan. Varken Foodora eller UberEATS levererar hit (än). Nischade butiker för specialintressen typ Loppisgallerian tror jag har en framtid. Och sånt som riktar sig till äldre, för de jobbar inte och orkar inte röra sig långa sträckor för att handla i gallerior eller i city. Å andra sidan har de inte mycket pengar, så det kanske är kört oavsett.

Men på sikt tror jag att Sundbyberg blir ett mer renodlat bostadsområde. I andra kommuner syns redan den utvecklingen för att inte tala om samhället i stort. Det finns ingen ekonomi i att driva små butiker för billiga varor eftersom stora butiker kan sälja dem ännu billigare. Och det finns ingen ekonomi i att driva butiker för dyra varor eftersom folk köper dem över nätet.

Vore jag politiker skulle jag satsa på att bygga om centrum till ett trevligt promenadstråk och inte försöka få butikerna att stanna, det är pengar i sjön. Men skapa naturliga mötesplatser för människor på promenad i solen och förutsättningar för ett levande nattliv.

Take-away istället för gårdsförsäljning?

Vingård

Återigen har det skrivits och suckats på ledarplats över att den länge omtalade gårdsförsäljningen av alkohol aldrig kommer till skott. Ja, det är verkligen obegripligt att Systembolagets monopol ska försvaras till varje pris och att inga politiker är intresserade av att gynna framväxten av en alkoholkultur som värderar god smak och hantverksmässig framställning över APK och blaskiga “stor stark”-öl. Eller viner som produceras lokalt istället för att transporteras långa sträckor med utsläpp som följd.

Att även vingårdar och andra producenter ska behöva utskänkningstillstånd för att servera alkohol ser jag inget konstigt med. Det är, precis som på krogen, ett sätt att garantera en ansvarsfull alkoholservering. Det är positivt både för mig som gäst och för personalen som jobbar där. Men om man inte vill låta vem som helst sälja alkohol på flaska eller burk, börja med att låta ställen som redan har utskänkningstillstånd erbjuda take-away! På så vis kan du prova ett vin på vingården och sedan ta med en flaska hem. Eller ta hem en flaska finöhl från BrewDog direkt från deras gemytliga bar, där den inte står inklämd bakom pallvis av äcklig Falcon Export.

Det fina i detta är att de som har utskänkningstillstånd redan har ansvar för att kolla legitimation, att inte överservera någon eller sälja till den som är märkbart berusad. Det hindrar förstås inte den som är så lagd från att köpa tio flaskor och dricka ihjäl sig hemma. Men det har ju heller inte Systembolaget några invändningar emot! Vad vi dricker inom hemmets fyra väggar verkar tills vidare fredat från statens välmenande paternalism.

Man kan förstås invända att take-away rent faktiskt ökar tillgängligheten eftersom krogar kan ha generösare öppettider än Systembolaget. Men de två senaste gångerna tillgängligheten ökades i Sverige (lördagsöppet och privatimportreformen) följdes detta inte av några signifikanta ökningar av alkoholrelaterade skador. Det är därför ett icke-argument mot en liberalisering. Forskningen stöder inte nykterhetsrörelsens tjatiga argument om att skador följer på ökad tillgänglighet.

Det är dags att sluta ge nykterhetsrörelsen veto över svensk alkoholpolitik.

Gratis kollektivtrafik?

Kollektivtrafik

Det fortsätter att handla om trafik i den här sällan uppdaterade bloggen. Att kollektivtrafiken (i Stockholm) borde vara gratis är en fråga som debatteras med jämna mellanrum, även om den inte drivs särskilt aktivt av något politiskt parti (V vill införa det på försök och MP driver någon slags lyxvariant av problemet genom att propagera för gratis Wi-Fi). En stad som löpt linan ut och infört gratis kollektivtrafik är Tallinn, på andra sidan pölen från oss. Detta har varit föremål för en KTH-studie, och studiens resultat är intressanta: kort sagt, de som började utnyttja den gratis kollektivtrafiken var de som redan åkte kollektivt, samt cyklister och fotgängare. De som tidigare körde bil fortsatte köra bil. Totalt ökade bara kollektivresandet med 3%.

Baserat på detta är det är svårt att framföra ett miljöargument för gratis kollektivtrafik, vilket utgör ungefär halva argumentationen från grupper som Planka.nu (den andra halvan är socialism). De som idag väljer bilen gör det i stor grad för att kollektivtrafiken inte uppfyller deras behov; det förändras inte av att den blir gratis, det är snarare kvalitativa aspekter som måste till. Hur de påverkas av att man slopar avgifterna och låter skattebetalarna stå för hela notan, är svårt att veta. Här ska sägas att Tallinn i samband med att kollektivtrafiken blev gratis samtidigt genomförde en stor upprustning och tillbyggnad, med kraftigt ökad turtäthet och 70 nya bussar/spårvagnar. Ändå uteblev den förväntade effekten nästan helt.

Är gratis kollektivtrafik då helt poänglöst, annat än som slöseri med skattepengar? Nej, studien visar på fördelar för arbetslösa som i viss utsträckning har fått en ökad rörelsefrihet, eftersom alla nu har “råd” med kollektivtrafik. En sådan effekt kan man rimligtvis också tänka sig i Sverige. Därmed sagt så tycker jag inte att det räcker för att motivera den stora kostnad som gratis kollektivtrafik skulle innebära för skattebetalarna. Om det dessutom kopplas ihop med ytterligare stora avgiftshöjningar för dem som väljer att köra bil, i syfte att tvinga dem till kollektivtrafiken, skulle det leda till att rörelsefriheten minskade i andra grupper. Många familjer är beroende av bilen för att få vardagspusslet att gå ihop.

Gratis kollektivtrafik är också svårt att motivera rent moraliskt, eftersom det är orättvist att lägga skattepengar på något icke-nödvändigt som långt ifrån alla utnyttjar. Det är redan ett på tok för vanligt fenomen i svensk politik. Planka.nu har förvisso en poäng, när de skriver att uttaget och kontrollen av avgifter i kollektivtrafiken i sig kostar mycket pengar. Därför skulle jag personligen helst se ett helt spärrfritt system, där biljettkontrollerna istället görs av tåg-, stations- och bussvärdar. Det skulle öka tryggheten och trivseln i kollektivtrafiken samtidigt som man skulle kunna sluta slösa pengar på dyra och ineffektiva biljettsystem.

Recension: Drömmen om Alexandria

Drömmen om Alexandria

Digital distribution av innehåll är en välsignelse för mänskligheten. Det som verkade som en utopi i min barndom – att var som helst i världen ha tillgång till all kunskap och kultur som någonsin producerats, genom en liten dator som jag kan bära i fickan – är om inte praktisk så åtminstone teknisk verklighet sedan några år tillbaka. Med det menar jag att även om tekniken finns så sätter verkligheten käppar i hjulet: infrastrukturen saknas på många platser, det är inte allt material som faktiskt publiceras på nätet, mycket av det är upphovsrättsligt tveksamt och den lilla datorn i fickan får snabbt slut på batteri. Men ändå.

Internet och webben har gjort för kunskap och kultur vad tåg, flygplan och bilar gjorde för resande och transport. På samma sätt som då, och i all teknisk utveckling, finns det vinnare och förlorare. Drömmen om Alexandria (Den digitala distributionens dilemma), skriven av Per Strömbäck och utgiven av Timbro, fångade min uppmärksamhet med texten på baksidan:

Med tillgänglighet och gratis som ledord har Internet gjort populärkulturen ännu mer populär, men att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande på de gamla analoga systemen i hög grad. […] Men den gratis råvaran är inte outsinlig. I takt med den digitala ekonomins framgång utarmas de analoga system som subventionerar de digitala. […] Det är den digitala distributionens dilemma.

Här ska sägas att jag, när jag läste boken, inte hade en aning om att Per Strömbäck arbetar som lobbyist för upphovsrättsindustrin. Hade jag vetat det hade jag nog inte ens köpt den. Nu läste jag den med någorlunda objektiva ögon och blev rätt förvånad när den landade i den hopplöst förvirrade slutsatsen: allt blir bra (igen) om vi bara inför lagar som tvingar internetleverantörer och teknikföretag att bygga in spärrar mot upphovsrättsintrång i sina produkter och tjänster. Så, nu har jag spoilat hela boken. TL;DR.

Strömbäck gör mig besviken. I de första kapitlen redogör han för situationen ser ut idag för digital distribution, hur vi kom hit och olika teorier kring hur man kan lösa situationen för att den som skapar material ska kunna få betalt för det, något som han menar har gått förlorat idag. Denna redogörelse är genomgående välskriven och Strömbäck framstår som påläst och välorienterad inom ämnet. Vi får veta att det på nätet idag är svårt att ta betalt för innehåll, men lätt att ta betalt för tillgänglighet. Tjänsterna som gör materialet tillgängligt (internetleverantörer, Spotify, Google m fl) kan dra in storkovan men bara en spottstyver når artisterna.

Så långt är det svårt att inte hålla med Strömbäck. Men det blir snabbt förvirrat när han försöker argumentera för att man kan göra “vad som helst” med programkod, och system för exempelvis e-handel byggs från början enligt de lagar som gäller – därför vore det inte komplicerat alls att bygga till exempel molntjänster och operativsystem som inte tillåter upphovsrättsintrång, bara viljan fanns hos branschen (eller tvingades fram med lagstiftning)! Plötsligt blir Strömbäcks okunnighet om internetteknikens fundamenta uppenbar. Eller så spelar han okunnig för att främja en agenda.

I själva verket är det här ett av de äldsta och mest söndertrampade förslagen för att stävja piratkopiering som vädras, om än omsorgsfullt sminkat. Det räcker med att konstatera att det är tekniskt och praktiskt omöjligt att särskilja internettrafik som bryter mot upphovsrätten från trafik som inte gör det, så inser man varför alla lagar på området är ineffektiva. Piratkopieringen sker helt öppet, på offentliga sajter som fortfarande ligger uppe trots miljoner investerade i att ta ner dem, och risken för att åka fast för “vanliga användare” är noll.

Mer intressant och viktigare är diskussionen om utarmningen av det “analoga systemet” som fortfarande, enligt Strömbäck, producerar materialet som folk vill betala för att komma åt. Med detta menar han exempelvis artister med skivbolagskontrakt, som får svårare att leva på sitt skapande när intäkterna minskar. Strömbäck menar att de mellanhänder som finns i det gamla systemet tillförde värde, främst genom att kunna erbjuda exklusivitet och gallring av innehållet.

Jag ser det som ett hopplöst föråldrat synsätt i en värld där demokratisering, individualisering och organisk delning av innehåll allt mer ersätter de traditionella “top-down”-kanalerna, där någon elit i form av en marknadsavdelning bestämde vad som skulle stå längst fram i skivbutikerna. Säkert 90-95% av den musik jag lyssnar på idag kommer via rekommendationer i sociala medier. Och den ligger för det mesta inte på Spotify, utan delas via plattformar som SoundCloud där artister kan publicera sig själva. Jag betalar inte sällan för låtarna, inte för att jag måste utan för att jag vill stödja artisten, uppmuntra till mer skapande.

En del kommer att gå förlorat i det nya systemet. Sådan är teknikutvecklingens natur. Vi är inte vid resans slut ännu och alla lösningar är inte klara. Det har blivit svårare att försörja sig genom kreativt skapande på heltid. Folk som jobbat inom upphovsrättsindustrin med distribution, marknadsföring och annat som nu blivit onödigt får kanske se sig om efter nya jobb. Å andra sidan så kommer vi att bli av med exkluderande inlåsningsmekanismer som sätter en artificiell gräns för spridningen av mänskligt vetande och kultur. På sikt är jag övertygad om att det är det bästa för oss.

Recension: Någon annan betalar

Någon Annan Betalar

Vid få tillfällen blir diskussionen om vilka skattesatser vi ska ha lika aktuell som under valrörelsen. I en hysterisk kamp om att framstå som mest ekonomiskt ansvarstagande har partierna valt olika linjer i sin marknadsföring. Gemensamt är dock att fokus ligger väldigt mycket på vad skattepengarna ska användas till: jobb, välfärd, rikets försvar, renare miljö, jämställdhet och annat som obestridbart ligger i allas vårt intresse. Någon annan betalar ställer den minst lika relevanta frågan: varför spenderar vi massor av pengar på saker som uppenbarligen inte ligger i allas vårt intresse?

“Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Gustav Möller (s)

Redan tidigt görs klart att filmen inte är partipropaganda åt något håll och inte heller en propaganda mot skatt. Det finns tyvärr inte med i YouTube-versionen, men innan filmen började berättade filmskaparen Martin Borgs rörande för oss i publiken om hur hans liv och många andras har räddats av skattefinansierad sjukvård. Frågan är inte varför vi betalar så mycket skatt – utan hur mycket mer nytta våra skattepengar skulle kunna göra om de inte slösades bort på kommunala prestigeprojekt och felinvesteringar, flertalet exempel på vilka utgör filmens grundstomme. Varvade med dessa ges kommentarer av Maria Wetterstrand (miljöpartist), Inga-Britt Ahlenius (revisionsexpert m m) och Johan Norberg (liberal debattör).

En enkel uppradning av misslyckade investeringar skulle lätt kunna bli tråkig; faktum är att boken som ligger till grund för filmen, 365 sätt att slösa med dina skattepengar, lätt blir repetitiv och tröttsam efter ett tag. Filmen är ett slags “topplista” från boken, där slöserierna presenteras ömsom i form av clownsketcher, ömsom i form av intervjuer med ansvariga politiker. Tempot är högt och gapskratten är många, men fastnar lite i halsen när man ser vilka summor det rör sig om. Vad är 250 miljoner i sjuksköterskor räknat, någon som vet? Och när man ser historien om hur Kristianstads kommun spenderar en halv miljon kronor per år på taxi för att frakta några portioner mat 110 meter samtidigt som man drar in på färskpotatisen till äldreboenden så vill man bara sträcka sig genom rutan och strypa den ansvarige.

Alla som har någon som helst åsikt om skatter i Sverige borde se den här filmen, för sjukdomsinsikt är det första steget mot en lösning. Idag finns tyvärr mycket begränsade möjligheter att beivra eller bestraffa den som slösar med allmänna medel – det togs bort 1986 och har aldrig återinförts. Är det inte på tiden? Enbart var fjärde år har vi möjlighet att rösta bort de politiker som missköter sig, vilket uppenbarligen är otillräckligt, och slösarna finns över hela det politiska spektrat. Skälet till att det krävdes en frivilligfinansierad film för att få upp frågan på dagordningen är hyfsat uppenbart: massmedia i Sverige är till stor del beroende av statliga pengar, i praktiken rena bidrag till vinstdrivande företag. Man biter inte den hand som föder en.

Så ta och se Någon annan betalar nästa gång du har en timme över. Någon annan har betalat för den (ha!), så du får se den helt gratis. Dessutom är den rejält underhållande. Men efter att ha sett den så går det aldrig mer att se ett politiskt budskap om hur “vi prioriterar X före sänkta skatter” utan att få en klump i magen. Oavsett från vem eller vilket parti som budskapet kommer.

Den kränktes rätt att slippa granskas?

Konditori

En artikel studsade förbi mitt flöde som jag normalt sett hade lämnat utan kommentar. Afrosvenskarnas Riksförbund är en sån där grupp som dels, utifrån ett medlemsantal som knappt fyller en dubbeldäckarbuss, dyker upp i media titt som tätt och utger sig för att tala för alla som ingår i den löst definierade gruppen afrosvenskar (jämför t ex Islamiska Förbundet). Dels tycks de väldigt bra på att “hitta” rasism där sådan, enligt en någorlunda objektiv analys, inte existerar.

Objektiv? Här stannar jag upp en sekund. Som någorlunda medveten Vit ManTM har jag nog lärt mig att vara försiktig med att ifrågasätta de som säger sig utsatta för rasism (eller sexism) eftersom jag inte utsätts för detta i samma utsträckning och därför har svårt att sätta mig in i hur det är. Efter att ha tänkt efter både en och två gånger känner jag att ifrågasättandet är berättigat. Det tyckte tydligen också journalisten:

Kitimbwa Sabuni vill inte förklara mer ingående varför han anser att kakorna är rasistiska.
– Vi finns inte till för att utbilda människor om rasism, vi försöker bara skydda oss och andra människor mot rasism. Att spela oförstående är en del av en härskarteknik, säger han till Kvällsposten.

Budskapet är tydligt: Den som ifrågasätter den kränktes argument spelar bara oförstående och är själv skyldig att lista ut varifrån kränkningen kommer (och, får man anta, vidta åtgärder så att den kränkte blir nöjd). Den här typen av argumentation har flera svåra brister:

Det råder inget tvivel om att mörkhyade personer i Sverige ofta utsätts för rasism, precis som det inte råder något tvivel om att kvinnor ofta utsätts för sexism. Den som läst lite i dessa ämnen kan se det i vardagen, och för övriga så finns det gott om studier och forskning att förlita sig på. Men det betyder inte att allting som kallas för rasism nödvändigtvis är det. Vidare är inte den individuella upplevelsen av rasism avgörande för vad som är rasism – det är ett begrepp med en hyfsat tydlig definition.

Allt det ovanstående kan förstås sägas om sexism också. Det är en uttalad ståndpunkt bland vissa feminister att det aldrig, någonsin, ankommer på en kvinna att förklara för en man varför hon känner sig diskriminerad; bevisbördan är omvänd, den mest kränkta har alltid rätt.

RobotHugs

Jag kan i viss mån sympatisera med artiklar som denna, där författaren spyr galla över hur jobbigt det är att behöva förklara feminismens grunder för män som är, eller påstår sig vara, totalt okunniga i ämnet, trots att det mesta ligger blott en googling bort. Samtidigt, återigen – att vara kränkt, eller “offret” i en debatt, är inte ett automatiskt “f€ck you, jag har rätt”-kort. Eller som en person beskriver det i kommentarerna:

This could of course be the case of a man demanding a woman explain it to him. It could also be a person seeking an intellectual conversation with another person.

Forcing things through our feministic lens can sometimes make things look like something they are not, and we need to be aware of that as well.

Detta artiga och, faktiskt, ganska logiska påpekande möts av en rasande flod av anklagelser om “mansplaining” och en diskussion om att man inte ens bör svara på sådana poster eftersom de bara syftar till att stjäla tid och energi från feminister som egentligen har bättre saker för sig än att diskutera med fåntrattar.

Jag tror att alla människor, oavsett hudfärg och kön, vinner på arbetet mot rasism och sexism, även vi som idag med viss rätt kallas för de allra mest priviligierade i samhället. Men de som med sin intolerans och ilska vänder ryggen åt en saklig, intellektuell debatt gör inte denna rörelse någon nytta – de skadar den.

Källor:

Lättar på trycket

Att vara så här jävla trött på politik i början av ett valår bådar inte gott, så nu tänker jag skriva av mig för att lätta på trycket. Droppen som fick bägaren att rinna över var den här artikeln:

Moderaterna har tappat 240 000 väljare till SD: Moderaterna får ett rekordlågt stöd medan Sverigedemokraterna går framåt, visar den senaste väljarbarometern från Yougov och Metro. Och sedan riksdagsvalet 2010 är det till just SD som Moderaterna har tappat flest väljare.

Om man, som regeringen har gjort, gör sitt bästa för att kopiera oppositionens politik så ska man inte bli förvånad när folk som vill ha sådan politik hellre väljer “äkta vara” och de som vill ligga längre till höger flyr fältet. Vi som är politiskt intresserade kan genomskåda SD:s dumheter – många andra kommer helt enkelt att rösta på det parti som verkar stämma bäst överens med deras egna åsikter. Och för en traditionell, värdekonservativ högerväljare är det inte så konstigt om det är SD. (KD? Vilka var det nu igen?)

Å andra sidan har S i alla (för mig) viktiga aspekter gjort CtrlC-CtrlV på regeringens politik så jag är inte direkt rädd för en S-ledd regering under nästa mandatperiod. Det innebär som värst ett par procentenheter hit eller dit i skatter, so what? När regeringen tycker att vi har sänkt skatterna tillräckligt trots att vi har ett skattetryck som ligger våldsamt högt jämfört med andra länder, när man trots allt prat om att satsa på trygghet och ett starkt rättsväsende fortfarande inte lyckas ge tillräckligt med resurser till Polisen, när man lämnar hela invandringsdebatten på total walkover till SD, då får man fan vara glad om jag ens ska orka gå och rösta.

Nä, de som oroar mig i en framtida regering är vänsterextremisterna i V, som har ungefär samma väljarstöd som SD (knappt 10%). Precis på samma sätt som med M->SD migrerar de S-väljare som har mer extrema åsikter ut åt vänsterkanten när de känner att S har blivit Moderaterna Light, nu 50% blåare, nej då vi ska inte alls slopa ROT/RUT eller jobbskatteavdraget-partiet. Vilket förvisso är en utveckling hos S som jag applåderar, men risken är ju att S+MP inte blir stora nog att regera utan V om Alliansen sätter sig på tvären.

Att döma av nuvarande opinionsläge plus det faktum att regeringen brukar gå framåt lite under valåret så kan vi anta att endera blocket kan regera enbart med passivt eller aktivt stöd av SD, som blir tredje eller fjärde största parti med omkring 10% av rösterna. Jag ser då hellre en blocköverskridande koalition a la M+S eller M+S+MP så att småpartierna i Alliansen kan driva sin politik istället för att behöva rätta sig efter storebror M, och V+SD fryses ute. Vad jag inte vill se är en repetition av de senaste fyra åren där oppositionen småaktigt och i strid mot god sed gör sitt bästa för att sabotera regeringens förmåga att föra sin politik. Oavsett vem oppositionen är efter 2014. Och jag vill inte ha varken nassar eller commies i regeringen, kthx.

Vänsterretoriken som föll pladask

“Vi ses i valrörelsen” – så sa Håkan Juholt den 26 mars 2011, med adress till Fredrik Reinfeldt, i ett tal som numera inte längre går att finna på Socialdemokraternas hemsida. Nu blev det inte så av olika anledningar. Jag har skrivit väldigt lite om det hela här i bloggen och rätt lite i sociala medier eftersom jag finner hela historien uttråkande, om än inte utan en viss segersötma för mig som borgerlig väljare när (s) får opinionssiffror under 25%, de lägsta sedan 60-talet. Jag är övertygad om att raset inte är över, å andra sidan är det inte till något stort gagn för Alliansen eftersom väljarna går till (v) och (mp) istället.

Socialdemokraterna har förlorat sin enighet och därmed sin regeringsduglighet, det ser naturligtvis både väljarna och sossarna själva. Det blev aldrig den nystart som utlovades efter Sahlin. Att partiledaren får ta skiten för det är inte så konstigt. Hyckleriet om att han avgick frivilligt är det naturligtvis ingen som går på. En del hävdar att Juholt sköts i ryggen av de egna för att han var en “gråsosse” (underförstått: partiets vänsterfalang) och inte en av de nya hippa STHLM-sossarna (högerfalang). Det kan möjligen ligga något i det. Själv tror jag att Juholt helt enkelt inte hade den intellektuella kapacitet och disciplin som krävs för att utmana Fredrik Reinfeldt. Jag tror dessutom att det kan bli svårt att hitta någon som har det i partiets “vänsterfalang”.

Vad menar jag med det egentligen? Jo, låt oss ta partiledardebatten förra veckan (för övrigt Juholts sista) som exempel. 00:20 in i inslaget börjar Juholts replik till Reinfeldt:

Jag vänder mig till … Moderata Samlingspartiets … ordförande. Och jag frågar dig … var du … och ditt mandat … kom ifrån … när det gäller, att sälja ut, Sverige? Var fick Moderata Samlingspartiet sitt mandat ifrån, att sälja ut dom gemensamma tillgångar … som vi skattebetalare … investerat i … årtionden … för att bygga upp … sjukhus, skolor […]

Rösten är långsam och gravallvarlig som en präst på begravning. Orden kommer långsamt, darrande och hänger knappt ihop. Bara tiden det tar att klämma fram första meningen är tillräcklig för att gå och ta en kaffe. Den är dessutom inte för en stavelse relevant eftersom det torde vara uppenbart för alla vem han talar till. Reinfeldt svarar:

I frånvaro av egna förslag och sammanhållen politik, så ersätter man det med ett högt tonläge, (en) karikatyr av samhällsutvecklingen som inte är korrekt.

Inte en tvekan, inte en darrning, Reinfeldt tells it like it is. Eller så ska det åtminstone framstå. Vissa kallar honom arrogant och det är naturligtvis medvetet. Reinfeldt kan ge “vad ledsen jag är att din hundvalp har dött”-framtoningen också när situationen påkallar det. Det är knappast konstigt att Moderaterna skulle ha egen majoritet om partiledarnas förtroendesiffror speglade valresultatet. Att hitta någon som kan motsvara detta i de röda leden är förmodligen nästan omöjligt, där intellektuella tenderar att avfärdas som “höger”. För att det just nu obefintliga Rödgröna alternativet ska kunna vinna valet krävs i princip att regeringen Reinfeldt gör bort sig ordentligt.

Dessutom – och detta tror jag spelar en desto större roll – är svensk vänster alldeles för förtjust i den egna retoriken. Socialdemokratin älskar att bre på om klassförakt, nedmontering av välfärden, utförsäljning av “våra” statliga verksamheter och att det minsann var sossar som lade grunden till allt som högern nu sabbar. Detta funkar förmodligen när man talar i slutna rum inför de egna men inte i ett uppkopplat samhälle där lögner omedelbart genomskådas, om så inte av traditionella media så av horder av internetanvändare. Att en “yvig” sosse som Juholt hade svårt att hålla sig till sanningen är inte så konstigt. Sanningen är nämligen inte längre definierad som vad socialdemokraternas kärntrupper vill höra.

Informationssamhället ger oss också dagligen en flodvåg av retorik från höger och vänster, högt som lågt. Oavsett om man tittar hos bloggare, i sitt Facebook-flöde eller i tidningarna så råder där ingen brist på tyckare som vill övertyga oss om det ena eller det andra. Samtidigt har sossarna de senaste fem åren haft partiledare som tycks oförmögna att uttrycka sig annat än i floskler; för att hitta motsvarande dumheter från högern måste man åka till USA, vilket lustigt nog ibland beskrivs som att svensk höger är “för torr”. Kanske är det tvärtom det som är framgångsreceptet. För svensk vänster kommer därför här ett råd, i all välmening: glöm revolutionen och lämna uppviglingsretoriken hemma. Det är ingen som går på den längre.

Att inte göra feminismen en tjänst

Jag har inte alltid varit sådär jättesympatisk inför konceptet feminism. Som barn växte jag upp i en miljö där flickorna för det mesta var både fler, duktigare och högljuddare än pojkarna (i högstadiet var jag en av fyra killar i en klass om knappt 30 elever). På KTH blev andelen tjejer visserligen mindre, men detta låg dem knappast till last – snarare tvärtom, och historien upprepar sig i arbetslivet. När folk till höger eller vänster (fast mest till vänster) pratar om strukturell diskriminering, glastak och löneklyftor upplever jag därför inte helt sällan att de pratar om en annan värld än den jag lever i, eller möjligen en analysmodell där man från början bestämt sig för orsaken och därefter börjat spekulera i vad man kan skylla på den.

Den högst begränsade framgång som partier med feminism som främsta ledord har rönt i svenska val tyder ju också på att feministernas världsbild inte delas av särskilt många. För märk väl – jag känner inte en enda person som är emot jämställdhet, mig själv inkluderad. I den mån feminism handlar om jämställdhet kan den därför sägas ha vunnit en avgörande seger för länge sedan. Men feministerna tycks inte nöja sig med det. I deras ideologi ingår en hel massa saker som inte har ett dugg med jämställdhet att göra, och det är detta som får mig att vända ryggen till.

Som ett lysande exempel på vad jag menar finner jag via Johan Ingerö en riktigt märklig text ur Dagens ETC, skriven av en Ida Therén som jag inte har hört talas om tidigare. Therén uttrycker förvåning över att vänner till henne som kallar sig feminister har börjat gifta sig. Detta ser hon som ett utslag av den “nyliberala sektideologin där man måste konkurrera för att bli accepterad” och vidare att den som “tillhör en priviligerad majoritet” ska “ställa sig på samma sida som dem utanför normen”. Med “utanför normen” hon menar alla som inte gift sig ännu oavsett anledning, för vi är tydligen “stigmatiserade” av samhället. Jag önskar att jag hade nog med fantasi att hitta på sånt här själv.

Ida Therén anser alltså – på fullaste allvar, får vi anta – att den som har “turen” att vara straight och hittat en partner ska avstå från att gifta sig bara för att alla inte kan göra detsamma precis just nu. Hördu, Ida; i egenskap av hetero-singelkille så skulle jag verkligen uppskatta om du tog din “sympati” och körde upp den där solen inte lyser. Jag har inget annat än lyckönskningar till alla mina vänner och bekanta som hittat någon att gifta sig med, och blotta tanken på att någon vill missunna dem denna lycka gör mig arg och upprörd. Låt bli att gifta dig om du så vill, men inbilla dig inte att du gör det av omtanke eller medmänsklighet. Du är en avskyvärd egoist som försöker lägga en onödig skuld på människor som inte gjort något annat än sökt efter lyckan och funnit den.

Om vi ska tala klarspråk: det finns en jävligt bra anledning till att heterosexualitet och kärnfamilj är normen. Cirka 80-90% av oss råkar nämligen föredra den typen av relation. Att konstatera detta är inte ett ideologiskt ställningstagande, det är ett faktum. Om det är något som är värt att kritisera så är det väl att det fortfarande finns folk som Ida Therén, som anser att den som lever utanför normen på något sätt är mindre värd, en förlorare, ett offer eller “stigmatiserad”. För mig är det en syn som är oförenlig med att samtidigt verka för jämställdhet och sexuellt likaberättigande.

Sänkt studiebidrag knappast bästa lösningen

Det har stormats en smula på ledarsidorna om Svenskt Näringslivs förslag att sänka studiebidragen för studenter på utbildningar som förväntas leda till arbetslöshet. När jag först läste artikeln var min magkänsla att förslaget var utmärkt – nu när jag haft tid att fundera är jag mer skeptisk. Vi vill förstås inte ha en situation där staten bestämmer vad folk ska få studera och studiebidraget är ett så kraftfullt styrmedel att det skulle bli resultatet om politikerna började lägga sig i. Att dessutom förvänta sig att våra förtroendevalda ska förutspå vilka jobb som det är störst efterfrågan på om 5-10 år känns aningen tveksamt.

Visst, just nu har vi en skriande efterfrågan på ingenjörer som lär bestå ett tag. Å andra sidan vet jag inte en enda duktig person som inte också älskar sitt jobb. Att trycka massor av folk genom KTH som egentligen vill bli något helt annat är inte ett framgångsrecept, så producerar man knappast kompetenta ingenjörer. I själva verket är det ju så att den som väljer en relevant  utbildning som det är efterfrågan på får sin belöning av den fria marknaden, helt utan politisk inblandning. Jag hittade en rolig artikel som exemplifierar detta:

Sofie Bomans cv kan vid en första anblick verka spretigt. Hon har en kandidatexamen i statsvetenskap, en kandidatexamen i genusvetenskap och har två ettåriga folkhögskoleutbildningar i konsthantverk respektive textildesign. Dessutom kan hon snart lägga till en master i välfärdspolitik och management vid Lunds universitet.

Efter dessa utbildningar har Sofie nu lyckats sysselsätta sig med “textildesign på hobbybasis” (applåd). Men visst, hon har ju “inte pluggat för att få en hög lön utan de ämnen som varit intressanta”. Mer makt åt dig, Sofie, men klaga inte över orättvisa när du sitter i bussen på väg till Arbetsförmedlingen och ser en fem år yngre ingenjör glida förbi i sin nya BMW. Samhället belönar dem som kan något av värde. Sänkta studiebidrag skulle möjligen kunna föra fram budskapet en smula tydligare, men all statistik finns ju där ute för den som kan googla. Faktum är att jag själv bloggade i ämnet för inte så länge sen.