Som man bäddar, Ola Lindholm

Kamratposten. Sist jag läste den var det inte mangastil på omslaget.

Den här veckan har jag lärt mig vem Ola Lindholm är. Han är tydligen före detta programledare i SVT, före detta chefredaktör på Kamratposten och eventuellt före detta kokainmissbrukare (observera den avsiktliga dubbeltydigheten). DN skriver:

Såväl polisens prov som Rättsmedicinalverkets analys visar att Ola Lindholm hade bensoylekgonin i urinet. […] Bensoylekgonin kan man i princip bara få i kroppen som en metabolisk produkt av kokain. […] “Provresultatet visade 1,9 (mikrogram/milliliter) och det anser jag vara väldigt högt. I andra åtal kan det handla om noll komma noll någonting”

Den sista biten är ett citat från åklagaren. Det finns förstås sätt att få i sig ämnet utan att ha tagit kokain: en snabb google visar att ämnet finns såväl i vissa receptbelagda mediciner som i en viss sorts örtte. Med tanke på den höga halten kan nog tehypotesen nästan uteslutas – men om nu Ola käkat piller av giltig anledning så borde det ju inte vara ett dugg svårt att styrka. Han har istället skrivit ett långt blogginlägg där han berör nästan varenda aspekt av sitt åtal utom just skuldfrågan. Där spyr han galla över polisen och Expressen, inklusive enskilda journalister som hängs ut med namn och kontaktuppgifter. Moget värre.

Normalt sett hade jag inte brytt mig ett dugg om Ola Lindholms eventuella narkotikamissbruk; såväl knark som B-kändisars fritidsnöjen ligger långt utanför min intressesfär. Men fallet Lindholm är, helt oavsett hans eventuella skuld, ett sådant fantastiskt exempel på ironisk rättvisa att jag inte kunde låta bli att skriva ett inlägg. Via Scaber Nestor hittade jag den här debatten, där Ola på fullaste allvar menar att man absolut kan kasta oskyldiga människor i fängelse om syftet är “gott”. Här handlade det om en sådan skitsak som att filtrera bort sidor med barnpornografi från Internet. Följande direktcitat (jag har bara redigerat bort sludder, harklingar och sånt) finner vi ungefär en timme och tjugo minuter in i debatten:

Poängen jag har, är det på det viset, att samhället genom icke-filtrering och total yttrandefrihet ökar antalet offer, så är det ju det, om man hårddrar det, det handlar om: vad är vi beredda att offra? Jag menar, vi är beredda att offra soldater för yttrandefrihet, och så vidare. Men är vi beredda att offra, jag menar, du har ju ett exempel där på en människa som har dömts till fängelse för bilder som eventuellt kanske inte är barnpornografiska. Ja, det är ett offer i  det här sammanhanget, tycker jag. Och det är ett offer som jag tycker vi kan ta. Jag tycker också vi kan ta offret att en del sidor som kanske blir filtrerade oförtjänt försvinner, kanske förlorar vi lite ekonomiska tillgångar, några människor här och där, kanske till och med tusentals människor. Jag tycker det är ett okej offer i jämförelse med om det är så att vi offrar en massa barn genom att inte filtrera därför att tillgången ökar och den ekonomiska vinningen ökar.

Grattis, Ola. Du har precis blivit ett offer för samhällets utomordentligt goda avsikter att skydda barn och oss andra från narkotika. Men det är ju helt okej, enligt dig, så jag förstår inte vad fan du klagar över. Jag tänker inte ens kommentera ditt hjärndöda resonemang kring att vi “offrar soldater”, eller att du är beredd att bajsa på grundläggande mänskliga rättigheter för ditt lilla korståg mot barnporrsajter, som naturligtvis inte går att censurera på det sätt du inbillar dig. Du borde skicka en fet ursäkt till Simon Lundström, ett ofrivilligt offer för de absurda lagar som krystats fram av sådana som likt du själv inte bryr sig ett dugg om de mänskliga konsekvenserna av sitt patetiska korståg.

I verkligheten förtjänar naturligtvis ingen att dömas oskyldig, oavsett om man är känd programledare eller mangaöversättare. Och naturligtvis förtjänar Expressen och deras anställda, eller kvällspressen i allmänhet, en hel del kritik om det som står i Olas blogg är sant. Jag påstår inte att barn som utnyttjas därmed är godtagbara offer för vår yttrandefrihet, men det är naturligtvis inte heller tvärtom. Hellre än att slösa pengar och energi på ett uppenbart villospår borde man bekämpa problemet vid dess källa: där övergreppen begås, inte när bilderna kommer ut på Internet och skadan redan är skedd. Men tandlösa morallagar är förstås mycket lättare att åstadkomma och offren får sällan eller aldrig gråta ut i media. Men nu är de åtminstone i gott sällskap.

Jämtin på religiösa villovägar

Påsköl

Carin Jämtin – samma socialdemokratiska humorikon som gav oss förslagen om könsneutrala toaletter och butlers i tunnelbanan – kläckte nyligen sin senaste idé på samma tema (om nu “korkat” är ett tema): att göra Eid al-fitr (slutet på ramadan, alltså muslimernas fastemånad) till en helgdag på bekostnad av någon av de befintliga. En idé som kompliceras något av att datumet för Eid inte går att fastställa i förväg, bara uppskatta, så en fast helgdag skulle förmodligen träffa rätt tämligen sällan. Oklart om Jämtin känner till detta. Hennes mening är eftersom nästan alla allmänna helgdagar är kristna högtider så vore det passande att också ge muslimerna en dag ledigt.

Förslaget är dåligt av flera skäl. Ett, det förvärrar motsättningarna mellan folk som är skeptiska till andra kulturers inflytande över svenska normer och traditioner och folk som inte är det, eftersom Jämtin framställer det som om kristna och muslimska högtider måste balanseras mot varandra, när det inte alls är nödvändigt att en kultur måste tränga bort en annan (som Sverigedemokraterna brukar framställa det). Två, det närmaste vi har till en religiös ritual i samband med någon allmän helgdag som “firas” av en betydande del av svenska folket är Kalle Anka på julafton. Majoriteten – oavsett religion – ägnar sina helgdagar åt att göra roliga saker, slappna av, supa till eller städa upp hemma. Datumen ligger där de ligger av tradition, inte på grund av någon kristen kulturmonopolism.

Vill man göra dagens system med allmänna helgdagar mer inkluderande och öppet för andra kulturer så bör man ju snarare lösa upp hela rubbet och lagstadga om ytterligare 13 dagar obligatorisk semester för alla. Då får var och en, oavsett vilken religion/kultur/subkultur man anser sig tillhöra, möjlighet att vara ledig på just “sina” helgdagar. Lite jobbigare för industrins planering kanske, men man kan ju använda kollektivavtal som begränsar flexibiliteten om man vill fortsätta som tidigare, eller anpassa sig efter de anställdas önskemål. Många branscher har ju redan idag ganska strikta krav på när de anställda kan ta semester, för att matcha förutsägbara dipp i efterfrågan då kunderna själva är bortresta.

En “enkel” och liberal lösning som torde göra alla glada utom landets alla personalansvariga som får ett litet helvete med semesterplaneringarna (de kan de gott ta, latmaskarna). Dock fullständigt onödig, för den som så vill kan ju redan idag jobba andra dagar än de ordinarie, om arbetsgivaren och facket medger det. På mitt jobb satt det ett gäng och jobbade hela julhelgen utan några som helst bekymmer. Förmodligen uppskattade de dessutom lugnet när resten av huset var hyfsat tomt och vi högljudda svenskar satt hemma och pimplade glögg. Vi har förstås inget kollektivavtal eller annat trams, bara god vilja och ett samförstånd att människor har olika åsikter och önskemål. Något mer behövs liksom inte för att alla ska bli nöjda.

Vad har då Jämtin åstadkommit med sitt förslag? Kanske plockade hon ett par poäng bland andra sinnessvaga PK-sossar som tycker det är chict att kasta köttben till veckans ömmande särintresse. Förmodligen skickade hon en bunt väljare som gillar sina “kristna” traditioner rakt i armarna på (sd) och gav sagda knäppgökar ytterligare ammunition i sitt korståg mot Islam (“nu tar muslimerna över våra helgdagar, vad kommer härnäst, sharialagar kanske!”). Förhoppningsvis fick hon Håkan Juholt att ta sig för pannan och fråga sig om han på nåt vis kan undslippa S-kvinnornas vrede om han råkar hysta Jämtin från en gotlandsfärja nån gång innan valet 2014. Vi som gillar blått skrockar belåtet och ser fram emot ännu en valseger.

Floskler men inga besked från Juholt

Håkan Juholt

Jag läste precis Håkan Juholts installationstal som ny socialdemokratisk partiledare. Talet är långt, retoriskt välsvarvat men fattigt på innehåll eller konkreta besked. Det som inte är rena floskler (“social demokrati[sic] är att slippa oroa sig”) eller slitna Palme-citat är klyschiga one-liners i syfte att boosta åhörarnas moral (“vi kan göra det igen!”). Helt enligt förväntan när publiken består av redan övertygade sossar som verkligen vill övertyga sig själva om att de kan vinna valet 2014. Jag hade faktiskt förväntat mig ännu mer vänsterpopulism men Juholt tycks ha lärt läxan och angreppen mot den sittande regeringen är förvånansvärt få. Vi får se om den positiva trenden fortsätter ända in i valrörelsen. Till och med Mona Sahlin insåg ju så småningom att man inte vinner val mot en kompetent motståndare enbart genom att gnälla – man måste också presentera ett eget alternativ.

Något eget alternativ presenterade dock inte Juholt i sitt tal. Den vanliga kärleksförklaringen till vård, skola och omsorg finns naturligtvis där, med den lika vanliga kängan mot privat ägande, även om Juholt till skillnad från många partivänner tycks inse att privat ägande i välfärden inte per definition är något dåligt:

I sammanhanget måste det slås fast att vi socialdemokrater inte motsätter oss olika driftsformer i välfärden. En distriktssköterska anställd av ett vårdbolag är lika engagerad som en lärare i den kommunala skolan. De båda har människors bästa för ögonen. Det är inte där skon klämmer med privatiseringen av vården, skolan och omsorgen.

Detta låter ju bra och betryggande men frågan är väl vad Juholt menar med “avarter” och hur detta ska omsättas i konkret politik. När verksamheter finansieras med skattepengar så har naturligtvis politikerna ett ansvar för att kvaliteten blir den högsta möjliga. Kan ägarna ändå ta ut enorma mängder i vinst utan att kompromissa med kvaliteten så har de antingen gjort sig förtjänta av det, eller så handlar det ju om att politikerna gjort ett dåligt jobb med att upphandla driften och att fördela skattepengarna på ett sätt som belönar välfungerande och effektiva välfärdsföretag.

Andra delar av talet lämnar mindre utrymme för en positiv tolkning. Juholt ondgör sig över att kulturen underkastas marknaden och refererar en artikel av Stina Oscarsson (“konstnärlig ledare” på Orionteatern):

I artikeln berättar Stina att hon i enlighet med den nya kulturpolitikens villkor kontaktat de ansvariga i Stockholms stadshus. Hon ville få svar på frågan om hon måste tacka ja till den arrangör som vill betala bra för att hyra Orionteatern för en strippdanstävling.

Å ena sidan är det alltså dåligt att vi medborgare till större del själva får avgöra – via våra plånböcker – vilken kultur vi vill ha, hellre än att överlämna åt ett gäng insnöade koftor att godtyckligt fördela pengarna efter eget tycke. Å andra sidan är vissa former av kultur tydligen oönskade av förmodat ideologiska skäl, och att en strippdanstävling(?) alls uttrycker intresse av att hyra Orionteatern är i sig ett tecken på något slags kulturellt förfall. Själv har jag väldigt lite förståelse för varför pengar som kan gå till bättre behövande ska användas för att subventionera min underhållning.

Nåväl, det är kanske en smula tidigt att kräva konkreta besked om ett val som äger rum först om några år. Såväl Alliansen som vi väljare kommer att ha gott om tid på oss att avkräva sossarna svar på våra frågor innan 2014. Som det är nu så är det väldigt svårt att se någon som helst förnyelse eller framtidsanda inom (s), förutom att en gnällig tant bytts ut mot en raljerande gubbe med mustach. Sannolikt räcker det för att sossarnas gräsrötter ska få livslusten tillbaka. Huruvida det räcker för att övertyga väljarna – vi som fortfarande tyngs ned av världens högsta skattetryck – är jag mer tveksam till.

Håkan Juholt har en svår uppgift

Håkan Juholt (bild från Politikerbloggen)

fick då sossarna en partiledarkandidat till slut – eller ja, kandidat och kandidat, med den slutna valprocess som brukas där medlemmarnas roll är enbart att agera villiga röstboskap är det kanske onödigt att kalla honom för det. Bredvid Håkan Juholt står Carin Jämtin, av allt att döma inkvoterad tack vare förvirrade krav på en “jämställd” partiledning. Hur var det nu, är det rätt eller fel enligt feministerna att rekrytera någon på grund av dennes kön? Tydligen helt okej så länge den allsmäktiga procentsatsen blir rätt på slutet. Jämtin har ju huvudsakligen gjort sig känd bland svenska folket på grund av genomtänkta förslag såsom att:

Se till att det finns könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten.

Ett officiellt socialdemokratiskt vallöfte anno 2010 som säkert gjorde sitt för att ytterligare minska partiets popularitet bland stockholmarna. Exakt vad Jämtin nu ska bidra med för hela det socialdemokratiska partiets räkning är inte helt klart för mig men det återstår ju att se.

Jag skulle kunna skriva långt om hur jag ser på valet av Håkan Juholt givet dennes uppenbara ambitioner att driva partiet tillbaka åt vänster, men jag citerar istället Johan Hedin, som är helt perfekt på pricken:

På något sätt kan jag tycka att det är fräscht att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet släpper trianguleringsambitionerna och väljer en ledare som är fast förankrad i klasskampshistorien. Icke desto mindre är detta ändå en smula problematiskt för dem, i den eventualitet att de kanske skulle vilja vinna något val, någon gång i framtiden.

Läs gärna resten av Johans inlägg, det innehåller en hel del utmärkta insikter. En annan Johan, den i den här bloggen så ofta citerade Ingerö, har också en hel del vettiga saker att säga. Det enda jag själv vill tillägga är att jag tycker att det är kul att oppositionen (nåväl, en stor del av den) får en talesperson som är färgstark, har humor och är retoriskt begåvad. Han kan nog reta gallfeber på en del torra högermänniskor och tvinga oss att vässa våra argument. En livkraftig opposition är viktig för att hindra Alliansen från att falla ner i samma klyfta som socialdemokratin. Med detta sagt tror jag inte att Juholts (s) har någon särskilt stor chans att vinna val. Det är inte alls utan anledning som flera har lagt märke till att mannen med mustaschen stundtals tycks kanalisera Lars Ohly och det är som bekant inte ett framgångsrecept i de breda väljarskarorna.

På andra sidan staketet finner vi socialdemokratiska gräsrötter som uppenbarligen inte är sådär överförtjusta i kompromissvalet av Juholt/Jämtin men som ändå känner sig tvungna att rycka ut i försvar mot “angreppet” från “den samlade borgerligheten”. En av mina favoritsossar, Viktor Tullgren, ondgör sig över att borgerliga bloggare skriver borgerligt vinklade borgarblogginlägg och att borgerliga dagstidningar publicerar borgerligt vinklade analyser:

De varierande borgerliga debattörerna tycks enskilt eller i samarbete, eller som resultat av borgerligt intellektuellt idisslande, kommit fram till att Håkan Juholt bäst angrips genom att måla ut han som vänster och motståndare mot förnyelse. Förnyelse i det här fallet tolkas så klart som borgerlig politik och Juholt och socialdemokraterna skall så klart buntas ihop med vänsterpartiet, och gärna kletar man på lite Ohly på det hela. Lars Ohly är ju trotts allt som alla vet en livsfarlig kommunist och bara en viskning om hans namn skrämmer bort medelklassen.

Det ligger onekligen något i detta även om jag tycker att Tullgren ger borgerliga bloggare lite väl mycket cred. Att Juholt tillhör socialdemokratins vänsterfalang är ganskaväl belagt av kvalificerade tyckare från båda blocken och även av honom själv. Förnyelsemotståndet kommer också det från hans egen penna, även om man naturligtvis kan diskutera exakt vad socialdemokratisk förnyelse innebär. Tullgren tycks mena att borgerliga debattörer blandar ihop socialdemokratisk förnyelse med en acceptans av borgerliga problemformuleringar, men tittar vi ut i verkligheten så är ju en anpassning till borgerliga problemformuleringar och verklighetsbeskrivning precis vad sossarna har ägnat sig åt under det senaste decenniet. Förvisso har det inte lett till några valframgångar men de partier som befinner sig ute på vänsterkanten har det knappast gått bättre för. Så hur en socialdemokratisk förnyelse i syfte att vinna val skulle kunna gå åt vänster, den förklaringen blir Tullgren läsaren skyldig.

I objektivitetens namn ska sägas, att vilken politik (s) kommer att föra efter ledarbytet fortfarande är en öppen fråga. (Slut objektivitet.) Till att börja med har Juholt/Jämtin några riktigt stora utmaningar att lösa innan man ens kan börja fundera på det här med riksdagsval. Falangstriden inom partiet är inte över. Bland medlemmarna finns en stor uppdämd ilska över valprocessen och många hade nog hellre sett en annan partiledarkandidat. LO, arbetarrörelsens militanta arm, är en spillra av sitt forna jag där medlemmarna i allt högre grad röstar på andra partier än (s). Och vi har fortfarande en Alliansregering som av allt att döma gör ett strålande jobb på de allra flesta områden. Det förtroendet måste Juholt försöka spräcka om han ska ha en chans att vinna valet om tre år.
Förutsättningarna är inte de bästa.

Kollektiva löner tillhör en svunnen tid

Demonstration i Kiruna

När jag för många år sedan sommarjobbade på ICAs lager i Kallhäll upptäckte jag att det fanns en skillnad mellan de fastanställda och oss sommarjobbare när det gällde synen på arbete. När “kvoten” för levererade ordrar var uppfylld fortsatte vi att jobba för att maximera våra ackordstillägg, och för att det trots allt var betydligt roligare att springa runt på lagret än att sitta och stinka svett. De fastanställda planterade sina breda fundament i fikarummet och flyttade sig först när en arbetsledare visade sig, då under ljudligt grymtande och klagande. Jag hade en viss förståelse för det. Det fanns ju trots allt inget som helst incitament att göra sitt bästa eftersom lönen var helt avtalsstyrd, utöver nämnda ackordstillägg som maxade på 5 kr/timmen. Ackordet var för övrigt föremål för klagomål från en del äldre anställda som ansåg att vi sommarjobbare “stressade upp tempot”.

Numera är jag också fastanställd – om än i ett helt annat yrke. Jag har inget kollektivavtal och skulle inte acceptera ett som innebar kollektiva löneförhandlingar. När man som enskild anställd saknar möjligheten att styra sin egen lön – eller värre, upptäcker att lönen sätts baserat på senioritet, som inte har någonting att göra med arbetsprestation eller skicklighet – då är det inte konstigt att arbetsmoralen går i botten. Kollektiva löner skadar svaga gruppers chanser på arbetsmarknaden eftersom trösklarna blir onödigt höga. En hög ingångslön minskar arbetsgivarens möjlighet att “chansa” på en nyanställd, istället försöker man redan i rekryteringen sortera ut alla som inte verkar perfekta för jobbet. I själva verket tar det ju ofta ett par månader i ett nytt yrke innan såväl arbetstagare som arbetsgivare vet om man fungerar bra tillsammans.

Ytterligare en nackdel med kollektiva löner är att arbetsgivaren förlorar ett viktigt verktyg för att belöna duktiga anställda. Visst går det ofta att betala mer än vad kollektivavtalet säger – men om avtalslönen redan är förhandlad till det högsta som arbetsgivaren kan acceptera så finns ju inget sådant utrymme. Svenska Elektrikerförbundet (LO) skriver i sin broschyr “Kollektivavtal för Framtiden“:

Individuella löner – förföriskt men farligt

Skyddet för din lön ligger i kollektivets styrka. På senare år har alltfler avtal träffats där individuell lönesättning är huvudformen. Vad blir följden? Jo:

  • Intresset riktas mot kamraternas löner mer än mot höjning av lönenivån.
  • Arbetsgivaren får möjlighet att splittra.
  • Känsliga grupper blir mer utsatta än förut.

Förslag: Lönen ska aldrig baseras på arbetsgivarens subjektiva värderingar utan på fakta som år i yrket, utbildning, och dokumenterad mångsidighet.

Ordvalet “kamrater” ger ju en viss uppfattning om författarens ideologiska ställning. Här får vi veta att vi som föredrar individuell lön minsann är avundsamma (varför man skulle nedlåta sig till avundsjuka över andras goda löneutveckling framgår inte) och att min chef kommer att använda lönen för att odla fiendeskap mellan mig och mina kollegor (alla arbetsgivare är tydligen psykopater). Jag förmodar att den sista punkten syftar på folk som är dåliga på sina jobb. Men så har vi ju fackets föreslagna lösning, nämligen en återgång till lön baserad på (i praktiken enbart) senioritet. Att den som bär ansvaret för resultatet av ditt arbete och därför är den person som har bäst förutsättningar att bedöma det – arbetsgivaren – inte ska få ha ett ord med i leken gör ju tydligt vad det handlar om. De inkompetenta ska skyddas till varje pris. Du ska inte tro att du är bättre. Jantelagen 4-ever.

Men! Så liberal jag är, accepterar jag naturligtvis att en del vill ha det på det här viset. Att man hellre sitter i fikarummet och fiser eftersom man ändå får samma lön som om man jobbade, hellre än att någon eller några gånger om året faktiskt vara tvungen att motivera varför man har gjort sig förtjänt av mer betalt. Jag köper helt och fullt att alla inte tycker som jag i den här frågan och att det dessutom finns omständigheter som gör individuella lönesamtal väldigt svårhanterliga för vissa.

Det jag inte köper är de rena avundsjukeargument som kommer från fackliga representanter inför årets avtalsrörelse. Snarare än att faktiskt motivera med en solid grund i fakta varför medlemmarna ska ha högre löner så kommer man med argument som påminner starkt om hur små barn avkräver föräldrarna samma veckopeng som den bortskämda killen i plugget. Per Bardh, avtalssekreterare LO:

Då är det klart att det finns ett stort uttryckt behov att den ökade tillväxten också måste komma löntagarna till del. Det kan inte bara handla om ökade aktieutdelningar och att de stora företagens direktörer ska leva ett eget liv där de kan skära guld med morakniv.

Alltså, man kan naturligtvis ha åsikter om huruvida högt uppsatta tjänstemän förtjänar sina bonusar. Men det är en fråga mellan dem och deras chefer. Facket försöker anföra ren avundsjuka som argument för höjda löner, och det är varken intelligent eller rationellt. Faktum är ju dessutom att reallönerna har ökat varje år, även under “krisen”, samtidigt som många företag tog stora förluster eller gick under. Kanske är denna verklighetsfrånvändning helt enkelt ett tecken på att fackförbunden anser det viktigare att synas i media än att faktiskt göra någon nytta för sina medlemmar. I sådant fall är det ju bara ytterligare ett tecken i raden på fackförbundens växande irrelevans.

Bye bye Bromma, eller?

Bye bye Bromma ... eller?

Det har mullrats om Bromma Flygplats ett bra tag nu. “De gröna” har förstås alltid hatat flyget, trots att dess miljöpåverkan är förhållandevis liten i förhållande till antalet personkilometer – här är det nog snarare än fråga om gammal hederlig svensk avundsjuka (“Varför ska de rika sprättarna flyga inrikes när det finns tåg?”). Boende i närområdet har i alla tider klagat på “buller”, trots att flygplatsens existens borde ha varit både välkänd och märkbar redan innan de flyttade in. Även här misstänker jag att det finns andra överväganden bakom protesterna – det krävs ingen Einstein för att lista ut vad en nedläggning av flygplatsen skulle göra med huspriserna i området.

Som tur är för alla oss som gillar att ha tillgång till en flygplats på bekvämt avstånd har gnällspikarna aldrig haft politikernas öra. Den 21 september 2007 presenterades ett avtal där det slogs fast att Bromma Flygplats får ligga kvar där den ligger åtminstone fram till 31 december 2038, oavsett vilket parti som råkar sitta i kommunhuset. Med framtiden så tryggad har man kunnat utöka verksamheten kraftigt. Den 21 december 2010 nådde man upp till en flygtekniskt viktig milstolpe: två miljoner resenärer på ett år. Flygplatschefen Kjell-Åke Westin:

Vi vet att resenärerna upplever Bromma som en smidig flygplats. Flygplatsens snabbhet tillsammans med det korta avståndet till city gör oss till det smidigaste alternativet för affärsresenärer som ska till och från Stockholm. Något som är viktigt för Stockholms näringsliv men kanske mest för övriga landet då det möjliggör dagsförrättningar i huvudstaden.

Westin tar här upp en viktig punkt som kverulanterna naturligtvis har missat: det fina med att ha en flygplats på bekvämt avstånd från City är inte bara att vi som bor här ska kunna ta oss ut, utan att folk som inte bor här ska kunna ta sig hit. Arlanda är genom sin blotta storlek ett alltför omständigt val för korta skutt inom landet eller våra närmaste grannar. För det lämpar sig en liten stadsflygplats bättre. Aktionsgruppen Stoppa Brommaflyget nu! som kämpat förgäves i 18 år gnisslar säkert tänder, men för oss andra är det nästan uteslutande bra nyheter att Bromma kan växa och frodas.

Nästan?

Bromma Flygplats, norra området

Den som besökt Bromma vet att delar av flygplatsen definitivt har sett bättre dagar – det gäller inte bara själva terminalen utan i synnerhet de hangarer och kontor som ligger på flygplatsens norra del, det område som är inrutat på kartan ovan. Men nu ska det bli ändring på det: terminalbyggnaden ska byggas ut, både på land- och luftsidan; också antalet ramper och uppställningsplatser för flygplan ska utökas kraftigt. Sist men inte minst så ska en ny spårväg dras i en korridor intill Ulvsundavägen (t h på bilden). Tyvärr är flygplatsens utrymme begränsat; något måste bort. Detta “något” är i princip allt allmän- och skolflyg på Bromma Flygplats. Inom den röda gränsen på bilden ovan finner vi bland andra KSAK/KSAB, Stockholms Flygklubb, Hjelmco och Airways Flygutbildning. Gränsen markerar det område där samtliga arrenden upphör från 31 december 2011. Några nya områden inom flygplatsen erbjuds inte.

I den skrivelse som skickats ut från Swedavia redogörs sakligt och snustorrt för villkoren och skälen till uppsägningarna. De tycks oerhört väl underbyggda. Faktum är ju att för en fortsatt utbyggnad av flygplatsen så måste något ge vika, och allmänflyget är onekligen det som drar in minst pengar. Enkel ekonomi, således. Problemet (med stort P) är att det inte finns någonstans att flytta. Barkarby flygfält är nedlagt sedan en tid, Skå-Edeby är för litet och därefter får man söka sig låååångt för att hitta en flygplats som kan användas för allmänflyg – typ Eskilstuna eller Västerås. Plötsligt blev den där tvåtimmars nöjesturen över Mälaren ett halvdagsprojekt, varav hälften måste spenderas i bilen. Synnerligen trist. Det finns lyckligtvis en ljuspunkt av hopp i beskedet, åtminstone för oss som har våra flygplan på Linta:

Bromma Flygplats, hela området

I uppsägningen nämns inte Linta (den blå rektangeln i bilden) med ett enda ord, vilket inger hopp om att verksamheten där – vilken förutom SAS Flygklubb även inkluderar en del privata flygplan, helikopter- och ballongverksamhet – kan fortsätta. Linta är inte heller speciellt trångt, varför åtminstone någon av dem som blivit utkastade från den norra delen borde kunna flytta dit. Om nu Swedavia och Kjell-Åke Westin vill det, alltså. Vad som talar för en arrendesförlängning är att Linta torde vara hyfsat ointressant ur ett kommersiellt perspektiv. Det ligger på fel sida banan, med en soptipp som närmaste granne. Någon slags parkering eller serviceanläggning skulle måhända kunna komma på tal, men en sådan finns det som synes gott om plats för utan att behöva kasta ut alla andra.

Oavsett vilket så går allmänflyget i stockholmsregionen mot en betydligt fattigare framtid. Om några år kan jag kanske skatta mig lycklig som tog mitt flygcert när det fortfarande gick att komma upp i luften utan att resa en timme med bil först. Jag oroas över att bristen på en bra skolflygplats nära Stockholm kan göra att färre tar klivet att bli piloter. Åt h-e med miljöaktivister och bullergnällspikar; att flyga är något alla borde unna sig. Ofta. Och allra helst som pilot.

En förhastad slutsats

Hatsune Miku

Jag har fått rätt mycket feedback på mitt förra blogginlägg om den så kallade Mangadomen, där en översättare av manga åkte dit för barnpornografibrott (utan någon faktisk pornografi). Ingen av dem som jag har pratat med har uttryckt något som helst försvar för lagen – men så består min bekantskapskrets å andra sidan till allra största delen av förnuftiga människor. Inte heller när jag tittar på de bloggare som kommenterat artikeln i SvD hittar jag någon som tar lagen i försvar. Det är naturligtvis glädjande att många tar ställning för yttrandefrihet och rättssäkerhet, även när ämnet är känsligt. I det förra inlägget deklarerade jag att ingen politiker skulle ha ryggrad nog att aktivt arbeta för att förändra lagen. Så fel jag hade!

[Lagen mot barnpornografi] har i sin nuvarande form helt fel fokus och öppnar upp för ett oöverskådligt missbruk av rättssystemet för att “komma åt” misshagliga personer. […] Hoppet står nu till att Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd och konstaterar att lagen inte hör hemma i ett rättssamhälle. Bäst vore naturligtvis om lagstiftaren inte inväntade detta utan redan nu reformade lagen.

Jag lyfter bägaren för Per Hagwall (M) och instämmer i uppmaningen till HD att ta upp målet så att Simon kan få upprättelse och framtida rättsövergrepp av den här sorten undviks.

Tills vidare bjuder jag den här bloggens läsare på ett experiment. Betrakta teckningen ovan. Hur gamla är tjejerna?

Legal in Japan

Det råder ingen som helst tvekan om att den japanska seriekulturen vinner mark i Sverige. Sedan jag började intressera mig för Japan på 90-talet har det hänt mycket: manga (tecknade serier) och anime (tecknad film) är numera mainstream och etablerade specialistbutiker som Scifi-bokhandeln har fått konkurrens av vanliga bokhandlare, även om utbudet hos de senare fortfarande begränsar sig till titlar för barn. Tyvärr leder den kommersiella framgången också till kulturkrockar, vilket en översättare nu har fått betala priset för i form av en barnporrdom och böter på 5 600 kr. Även om bötesbeloppet inte blev särskilt högt så drabbas mannen också i sin karriär eftersom uppdragsgivaren Bonniers inte säger sig vilja ha något att göra med en brottsling. Förvisso brukar öppensinnighet inte vara ett kännetecken för gammelmedia.

Hur kan man då bli dömd för barnporr av att översätta böcker? Faktum är att överträdelser av den här typen – även om extremt få leder till åtal – är nästan oundvikliga för den som har ett aktivt intresse för anime och manga. Precis som i Sverige är barnpornografi olagligt i Japan, men japanerna vet att göra skillnad på verklighet och fantasi. Vidare så finns inte samma händerna-på-täcket-mentalitet när det gäller unga människor och sex eller nakenhet. En manga/anime som inte har ett dugg med sex att göra i sin story kan mycket väl innehålla badscener med åtsittande badkläder (eller inga alls), bröst-, snipp- och snoppskämt (som kan vara mer eller mindre grafiska) och annat som vore helt otänkbart i de strikt tillrättalagda Disney-serier vi svenskar är uppvuxna med. Anime och manga riktar sig ofta även till en äldre publik, och det hela förenklas inte precis av att asiater generellt sett är småväxta jämfört med oss som bor norröver. Hur avgör man åldern eller pubertetsutvecklingen på en tecknad bild?

Det andra stora problemet är att vi (redan på 90-talet, faktiskt) tydligen har gått och kriminaliserat “utnyttjande” av “barn” som inte finns på riktigt. Specifikt, “teckningar, målningar och andra hantverksmässigt framställda bilder kan vara barnpornografiska – oavsett om bilden kan antas föreställa ett verkligt övergrepp eller inte”. Rent konstnärliga alster räknas sedan 1997 som barnporr, även fast de inte involverar några faktiska övergrepp, än mindre faktiska barn, vilket gör själva avsikten med lagen högst tveksam. När jag var lite yngre läste jag – med god behållning – ett antal böcker som handlade om unga personer som blev kära i varandra. Inte sällan beskrev böckerna också det första samlaget i detalj. Jag är rätt säker på att sådana böcker fortfarande finns på biblioteken och att samma material i serieform skulle jämställas med faktiska sexövergrepp på riktiga barn slår mig som minst sagt absurt.

Den här typen av åtal är lyckligtvis inte särskilt vanliga – hur den stackars översättaren åkte dit vet jag inte – men en positiv konsekvens är ju att debatten väcks, vilket med tiden förhoppningsvis kan leda till en lagändring. Tyvärr tvivlar jag att det finns några politiker med ryggrad nog att aktivt arbeta för vad som av högljudda personer inom såväl vänstern som högern skulle bemötas med vulgärargument av typen “men tänk på de stackars baaaaaaarnen!!”. Detta trots att det inte finns några som helst forskningsresultat som tyder på att avbildningar av sex i någon form (med eller utan de påhittade personernas uttryckliga samtycke) skulle leda till sexövergrepp eller kränkningar i verkligheten. En studie från 1999 visar tvärtom på motsatsen:

It is certainly clear from our data and analysis that a massive increase in available pornography in Japan has been correlated with a dramatic decrease in sexual crimes and most so among youngsters as perpetrators or victims.

Tyvärr är det inget som lär övertyga moralisterna. Händerna på täcket, barn…

Proggiga barnböcker

Trots min kärlek till allt digitalt läser jag fortfarande helst böcker av gammalt hederlig sort: på inbundet papper. Dessutom både gärna och ofta – den senaste veckan har jag avverkat både flera volymer manga och Nice Girls Don’t Get the Corner Office, en bok med karriärråd för kvinnor, i stor grad tillämpbar även på män. Mest av allt uppskattar jag böcker som får mig att skratta, gärna med ett rejält inslag av bildning på samma gång. Proggiga barnböcker: därför blev vi som vi blev är en sådan bok. Författaren, avbildad ovan, heter Kalle Lind och skriver bloggen En man med ett skägg som varit ett självklart inslag i min RSS-feed under en längre tid. Inte helt oväntat var det så jag upptäckte boken.

Boken handlar om barnböcker från sjuttitalet, definierat lite löst som perioden 1968-1982. För mig som född ’83 är “sjuttitalet” – på gott och ont – inte en period som har präglat min uppväxt. Jag har en inlärd bild av det som kraftigt vänstervridet men de i min bekantskapskrets som har genomlevt det framstår för mig inte som mer vänster än folk i allmänhet. Ändå inser man att det var något riktigt skumt på gång när man läser Proggiga barnböcker. Boken tar upp de mest aparta – men helt autentiska – exemplen på sjuttitalistiskt vänstertokeri som förekom inom barnlitteraturen: kraftigt politiska böcker fulla av tokiga generaliseringar (egendom är stöld, USA är nazister, rikedom är ondska), träig socialrealism, Mao-citat, demonstrationståg och idel försäkringar om att den stora röda revolutionen är precis runt hörnet.

Kalle Lind beskriver och citerar friskt ur den proggiga boksamlingen, dessutom med sidonoter för “åttitalister och borgare” där vi får förklaringar av referenser som går många av oss förbi, exempelvis Hylands Hörna. Analyserna är inte sällan spetsiga, ofta just så sarkastiska som materialets natur kräver, men samtidigt inte utan värme och uppskattning för de positiva inslag som ändå står att finna. Samt naturligtvis rejäla portioner nostalgi. Som ett exempel på de vanvettigheter till propaganda som avhandlas kommer här ett citat ur När Barnen Tog Makten (Gunnar Ohrlander, 1969):

Fast ibland händer det att folket gör uppror. Dom vill inte svälta längre. Då går alla människor ut på gatorna och tågar mot de stora slotten där soldaterna och dom som bestämmer bor. Alla, stora människor, barn och gamla människor, går ut på gatorna och dom sjunger och alla har röda flaggor (…) Folkets ledare säger: Det räcker inte med att vi gör uppror. Det räcker inte med att vi bara går ut på gatorna och säger att vi inte vill vara fattiga längre. Nu måste vi göra revolution. Vi måste bli listiga. Vi måste slåss i hemlighet. Vi måste bilda en folkets armé som vet hur den ska driva soldaterna och dom rika på flykten. Nästa gång ska ingenting kunna hejda folkets flodvåg.

…vilket skriftställare Lind kommenterar som följer:

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinsjutsen efter kårhusockupationer och Parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sig själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror (…) När [författaren] förekom i teve framstod han som en sansad, eftertänksam och bildad karl. Hur kunde han då en gång gå i såna här förenklade revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och att våld leder till rättvisa?

Detta är som sagt bara ett exempel och jag rekommenderar varmt alla att köpa boken för att få läsa resten. Som omväxling finns också ett par inslag från diametralt motsatt håll – de högerkristna, som minsann inte missade ett tillfälle att pådyvla dåtidens barn sin egen ovetenskapliga bild av livet och döden. Den inte överdrivet vänstertokiga – men däremot ateistiska – Lasses farfar är död (1972) kontrades samma år av Lenas farfar är i himlen på vars baksidestext man upprör sig över “den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.” Också ett par böcker av denna typ är föremål för granskning i Proggiga barnböcker, vilket utgör en trevlig omväxling från allt vänstertrams.

Som övertygad liberal – jag räknas säkert som nyliberal enligt Lind eftersom jag läser Johan Ingerö – finner jag boken mestadels underhållande men också en smula oroande. Att det faktiskt fanns och i viss mån ännu finns folk som anser att våld leder till rättvisa, att egendom är stöld och att kommunistisk diktatur à la Kuba är att föredra framför kapitalistisk marknadsekonomi à la USA är en inte helt angenäm tanke, även om dessa människor förstås var hyfsat marginaliserade redan på 70-talet (annars kanske det faktiskt hade blivit revolution!) och fullständigt marginaliserade idag 2010. Det är alltså inte bara en rolig bok, utan också bildande och i viss mån viktig läsning för oss som inte var med. Därmed minskar vi risken för att samma idiotier ges utrymme på nytt.

Själva boken går att köpa här. En stor del av materialet, samt lite mer som inte fick plats i boken, finns också – om än inte lika grundligt behandlat – på bloggen. Eftersom sökfunktionen inte är nåt vidare har jag sammanställt allt “extramaterial” nedan: (VARNING: flera timmars extremt beroendeframkallande läsning!!)

Det är också värt att läsa om en förvirrad recension av en “68-veteran i total avsaknad av självdistans” som kan sägas ha missat hela poängen med boken. Samt naturligtvis reklamfilmen!

Ropen skalla, kulturbrygd åt alla!

Köp Svensikt Brännvin tillverkat av landtbruksprodukter!

Trots att utredningen egentligen inte är klar så har frågan om gårdsförsäljning av alkoholdrycker kommit upp på dagordningen igen. Enligt DN så innebär det kommande förslaget att:

  1. Alkoholproducenter får tillstånd att sälja vin, sprit och öl vid “studiebesök och liknande arrangemang”
  2. Producenten får även sälja varor av samma sort från andra länder
  3. Det som säljs får inte ingå i Systembolagets ordinarie sortiment
  4. Varje person får vid ett tillfälle köpa högst en liter sprit, tre liter vin eller fem liter starköl
  5. Den sammanlagda försäljningen får inte överstiga 10 000 liter per år

Gårdsförsäljning alltså, med fullständigt drakoniska restriktioner. Att punkt två ens kom till stånd har vi tydligen EU att tacka för. Men punkt tre innebär ju att Systembolaget godtyckligt kan ge en producent förbud mot att sälja sina egna varor(!) genom att helt enkelt införa dessa i det ordinarie sortimentet. Kanske får vi en marknad där dryckerna finns i två paketeringar, en för Systemet och en för den egna butiken, med identiskt innehåll. Punkt fyra gör det omöjligt att handla vin eller öl från en och samma lokala tillverkare till en liten fest utan att göra flera “studiebesök eller liknande”. På samma gård. I följd.

Seriöst, är detta det bästa vi kan åstadkomma år 2011 (i bästa fall)? Visserligen utgör förslaget, om det går igenom (Alliansen är oenig men Socialdemokraterna är oväntat för) ändå en rejäl uppmjukning av det nuvarande monopolet och öppnar för en del nya jobb, för någon måste förstås sköta försäljningen i alla små butiker. Förhoppningsvis utgör förslaget dessutom en länge efterlängtad glipa i den svenska alkohollagstiftningen – ett lufthål för alla som gör god öl, vin och sprit i det här landet och kämpar för att nå ut till kunderna. Jag besöker Öl- och Whiskymässan varje år och varje gång förundras jag över hur många jättegoda svenska ölsorter jag aldrig har sett i butik, trots att jag har ett Bolag stort som en flygplanshangar inom nära räckhåll.

Trots det absurda i att över huvud taget ha statliga detaljhandelsmonopol har Systembolaget ett starkt stöd i Sverige (kanske enligt devisen att man inte biter den hand som föder en) och blotta förekomsten av ett förslag om gårdsförsäljning gör att moralisterna, nykteristerna och monopolkramarna kryper fram från inunder sina stenar. Ökad tillgänglighet ökar alkoholkonsumtionen, heter det – som om det var konsumtionen och inte missbruket som var problemet. För att dricka alkohol i lagom mängd är ju i själva verket inte farligt alls, tvärtom. Är den dessutom lokalproducerad och god, snarare än importerat blask, är det bättre både för människan och miljön.

Eftersom fri konkurrens alltid ger upphov till lägre priser och större tillgänglighet kommer missbrukare att ha lättare att få tag i alkohol om monopolet upphävs, påstås det. Visst, gårdarna kanske till äventyrs har sina butiker öppna även på söndagar men vilket hängivet fyllo har inte redan lärt sig att bunkra upp på lördagen, när Systemet har öppet? Tillgängligheten lär snarare bestå av att utbudet blir större, men alkoholmissbrukarna är förmodligen mer intresserade av ovannämnda Tuborg Grøn än någon kulturbryggd ekologisk rököl från de närkiska skogarna. Tittar vi sedan efter på vad en dylik Tuborg kostar så finner vi att närmare 1/3 av priset är ren skatt. Högst tveksamt om en liten gård på landet kan erbjuda lägre priser, om vi bortser från det faktum att alla produkter som finns på Systemet är förbjudna till att börja med.

Vill man komma åt missbruket utan att samtidigt bestraffa alla oss som bara gillar att smaka lite öl/vin/sprit ibland finns det ju tusen alternativ som är bättre än ett statligt monopol. Själv är jag lite småkär i idén om ett “alkoholkort” som man får på posten när man fyller 18. Modellen är välkänd för alla som har körkort – gör man bort sig för mycket eller ofta så ryker kortet! Sedan är det inte svårare än att alla som säljer alkohol måste kolla kortet på sina kunder, men det är ju inget merarbete eftersom alkoholkortet skulle ersätta legitimationen.

Men för tillfället är Sveriges alkoholpolitik fast i ett moralistiskt gulag och för oss som vill ha tillgång till mer än vad som passerar statens nålsöga är det förmodligen privatimport som gäller under en överskådlig framtid. Det skulle också vara förbjudet om nykteristerna fick bestämma. Återigen höjer jag glaset för att vi är med i EU.

Skål!