Ateismen – en religion bland andra?

Bible

Jag och en god vän kom i diskussion idag om huruvida ateism kan betraktas som en religion bland andra. Jag hävdade att så ej var fallet. Vännen var av motsatt åsikt. Jag är inte säker på om någon av oss lyckades övertyga den andra, men det var en konstruktiv diskussion och jag ville skriva ner mina resonemang här så att jag kommer ihåg dem till senare och kanske väcker tankar hos någon annan.

Religion

Tar man Google (eller en engelsk ordbok) som referens är diskussionen egentligen avslutad där. Enligt dem är religion “tron på och tillbedjandet av en övermänsklig kontrollerande makt, speciellt en personlig gud eller gudar”, “ett specifikt system av tro och bön” alternativt “en strävan eller intresse som följs med stor hängivenhet”. Man kan möjligen hävda att ateismen faller in i den tredje definitionen, men långt ifrån alla icke-religiösa människor är “hängivna” ateismen, snarare ser många icke-existensen av ett högre väsen som en självklarhet, en icke-fråga, helt enkelt ointressant att diskutera.

Man kan förvisso välja att betrakta dessa som agnostiker, men det är att göra det för enkelt för sig. En agnostiker har uppfattningen att det inte går att veta om det finns en gud. Ateisten har däremot den bestämda uppfattningen att en gud eller högre väsen inte finns. Min mening är att vi kan vara hyfsat säkra på att någon gud inte finns på samma sätt som vi kan vara säkra på att katter inte kan tala svenska i normalfallet. Omständigheterna som måste komma till skott för att påståendet ska vara sant är så osannolika givet allt vi vet om vår omvärld att det inte är särskilt svårt att ställa sig negativ till det.

Men, att hänvisa till ordboken är förstås fusk. Både ateister och religiösa personer kan höras “missionera” för sin “tro” på ett sätt som rent objektivt inte skiljer sig särskilt mycket åt. Jag kan förvisso hävda att en ateist i själva verket argumenterar för den vetenskapliga modellen av verkligheten, det vill säga att ateistens åsikter vilar på ett bättre fundament än den religiöses tro. Den religiöse antas oförmögen att skilja sig från det som religionen lär ut (såsom att jorden skapades på sex dagar), även när motsatsen har bevisats, men ateisten argumenterar bara för det som vetenskapen försäkrat sig om genom noggranna studier.

Problemet med detta “argument från intellektuell överlägsenhet” är att det inte håller i verkligheten. Det finns ateister som grundar sin ateism på blind tro snarare än forskningsresultat – och religiösa personer som anpassar sin trosuppfattning efter vetenskapens rön. Att man tolkar bibeln bokstavligt är ju inget krav för att vara kristen, det går precis lika bra att betrakta bibeln som en samling metaforer, eller anta att Gud förenklade berättelsen lite för att slippa beskriva Big Bang i detalj för människor som inte kommit längre än “moln uppåt, sand nedåt, och ibland vatten” i sin förståelse av astronomi och fysik. Ateisten betraktar förstås dylika förklaringar som rena efterhandskonstruktioner.

Är det då någon faktisk skillnad mellan ateism och någon annan “trosuppfattning”? Ja, en ganska viktig en. En religiös person, oavsett om denne följer en viss religion eller bara tror på något högre väsen (“spirituell” som det ibland kallas) ser tron som en oomkullrunkelig del av sin verklighet. På så vis är den religiöse mer känslig för kritik och kan vara oförmögen att diskutera sin religion på ett självdistanserat sätt. För en icke-troende ateist är religionen likvärdig med vilken ideologi som helst och därmed lika lätt att diskutera (och ofta kritisera). Det har flera gånger visat sig vara en farlig väg att gå om man vill undvika att göra människor ilskna. Även om de flesta religiösa inte är oförmögna att ta emot kritik, anser jag mig här ha funnit mig en fullständigt avgörande väsensskillnad mellan ateism och religion.

“Lev och låt leva”, då? Varför inte låta de religiösa ha sin religion ifred, och ateisterna får förbli icke-troende? Det vore onekligen bäst om det kunde vara på det viset och jag försöker behandla religiösa personer med respekt och empati. Tyvärr är ett visst mått av konflikt oundvikligt, för även när religiösa personer inte aktivt försöker pådyvla sin religion på andra kan deras utövande upplevas som störande, kränkande eller tvingande av de som inte är religiösa eller som tror på en annan religion. I Sverige är vi lyckligtvis relativt förskonade från detta. Det extrema exemplet är stater där religionen upphöjts till lag, i praktiken inskränkande friheten för alla som inte bekänner sig till den. Det motsatta är stater som förbjudit även privat religionsutövande.

Jag förblir alltjämt en övertygad ateist, men jag törs påstå att om vetenskapen påvisade existensen av högre väsen så skulle jag vara beredd att ompröva den världsbilden. Det återstår fortfarande många fenomen som vetenskapen inte kan förklara fullt ut. Samtidigt har utvecklingen gått så fort att en del av dagens teknik och kunskap skulle framstå som övernaturlig för 50 år sedan. Hur kan man med detta bakom sig tro att några mysterier ska förbli oförklarade?

Jämtin på religiösa villovägar

Påsköl

Carin Jämtin – samma socialdemokratiska humorikon som gav oss förslagen om könsneutrala toaletter och butlers i tunnelbanan – kläckte nyligen sin senaste idé på samma tema (om nu “korkat” är ett tema): att göra Eid al-fitr (slutet på ramadan, alltså muslimernas fastemånad) till en helgdag på bekostnad av någon av de befintliga. En idé som kompliceras något av att datumet för Eid inte går att fastställa i förväg, bara uppskatta, så en fast helgdag skulle förmodligen träffa rätt tämligen sällan. Oklart om Jämtin känner till detta. Hennes mening är eftersom nästan alla allmänna helgdagar är kristna högtider så vore det passande att också ge muslimerna en dag ledigt.

Förslaget är dåligt av flera skäl. Ett, det förvärrar motsättningarna mellan folk som är skeptiska till andra kulturers inflytande över svenska normer och traditioner och folk som inte är det, eftersom Jämtin framställer det som om kristna och muslimska högtider måste balanseras mot varandra, när det inte alls är nödvändigt att en kultur måste tränga bort en annan (som Sverigedemokraterna brukar framställa det). Två, det närmaste vi har till en religiös ritual i samband med någon allmän helgdag som “firas” av en betydande del av svenska folket är Kalle Anka på julafton. Majoriteten – oavsett religion – ägnar sina helgdagar åt att göra roliga saker, slappna av, supa till eller städa upp hemma. Datumen ligger där de ligger av tradition, inte på grund av någon kristen kulturmonopolism.

Vill man göra dagens system med allmänna helgdagar mer inkluderande och öppet för andra kulturer så bör man ju snarare lösa upp hela rubbet och lagstadga om ytterligare 13 dagar obligatorisk semester för alla. Då får var och en, oavsett vilken religion/kultur/subkultur man anser sig tillhöra, möjlighet att vara ledig på just “sina” helgdagar. Lite jobbigare för industrins planering kanske, men man kan ju använda kollektivavtal som begränsar flexibiliteten om man vill fortsätta som tidigare, eller anpassa sig efter de anställdas önskemål. Många branscher har ju redan idag ganska strikta krav på när de anställda kan ta semester, för att matcha förutsägbara dipp i efterfrågan då kunderna själva är bortresta.

En “enkel” och liberal lösning som torde göra alla glada utom landets alla personalansvariga som får ett litet helvete med semesterplaneringarna (de kan de gott ta, latmaskarna). Dock fullständigt onödig, för den som så vill kan ju redan idag jobba andra dagar än de ordinarie, om arbetsgivaren och facket medger det. På mitt jobb satt det ett gäng och jobbade hela julhelgen utan några som helst bekymmer. Förmodligen uppskattade de dessutom lugnet när resten av huset var hyfsat tomt och vi högljudda svenskar satt hemma och pimplade glögg. Vi har förstås inget kollektivavtal eller annat trams, bara god vilja och ett samförstånd att människor har olika åsikter och önskemål. Något mer behövs liksom inte för att alla ska bli nöjda.

Vad har då Jämtin åstadkommit med sitt förslag? Kanske plockade hon ett par poäng bland andra sinnessvaga PK-sossar som tycker det är chict att kasta köttben till veckans ömmande särintresse. Förmodligen skickade hon en bunt väljare som gillar sina “kristna” traditioner rakt i armarna på (sd) och gav sagda knäppgökar ytterligare ammunition i sitt korståg mot Islam (“nu tar muslimerna över våra helgdagar, vad kommer härnäst, sharialagar kanske!”). Förhoppningsvis fick hon Håkan Juholt att ta sig för pannan och fråga sig om han på nåt vis kan undslippa S-kvinnornas vrede om han råkar hysta Jämtin från en gotlandsfärja nån gång innan valet 2014. Vi som gillar blått skrockar belåtet och ser fram emot ännu en valseger.

En grogrund för invandrarfientlighet

Det var bara en fråga om tid innan brandmän började säga upp sig i protest mot det våld de utsätts för i Rosengård. Har man följt rapporteringen vet man att anlagda bränder och stenkastning mot brandkår och polis varit ett återkommande fenomen sedan en tid tillbaka. Brandmännens rop på kraftfullare åtgärder mot de “ungdomar” som kastar sten, skär av brandslangar och anlägger bränder har emellertid möts av total passivitet. Är det Ilmar Reepalu som brandmännen och Rosengårds invånare har att tacka för detta?

Det ligger naturligtvis otroligt nära till hands för den som från början är skeptisk mot “det mångkulturella samhället” att beskylla invandringen av muslimer för dessa problem. Inte minst när man konfronteras med rena fakta om området Herrgården, den del av Rosengård där oroligheterna förekommer:

Det är i Herrgården som trångboddheten är värst, arbetslösheten högst liksom andelen boende med utländsk bakgrund. Det är här den stängda källarmoskén ligger, eller låg. Moskéns ideologiska inriktning kallas salafi, den mest hårdföra, puritana och västfientliga tolkningen av islam. Den riktiga moskén med kupol och minareter ligger en kilometer österut.

Varför den religiösa tillhörigheten hos dem som begår brott över huvud taget är intressant överlämnar jag till DN:s skribenter att förklara. Mig veterligen finns det ingenting i Islam som säger att det är OK att sätta eld på containrar, kasta sten på polis och brandkår eller bete sig som ett arsle i största allmänhet. Visst finns det en massa texter som kan anses uppmana till heligt krig och annat, men Bibeln är också full av idiotiska påståenden och att en gärningsman är medlem i Svenska Kyrkan anses aldrig vara en relevant omständighet i tidningsartiklar. Bara som ett exempel.

Brottslingar är brottslingar. I det här fallet tämligen minderåriga, men när samma sak upprepas gång på gång under lång tid, trots alla möjliga försök till “mjuka” åtgärder från samhället (bland annat har man öppnat en låtsasbrandstation i området som skall “möta Rosengårds unga” – klassisk socialdemokratisk flumpolitik någon?) så upphör åldern att vara en ursäkt. Hela situationen påminner om de återkommande kravaller som extremvänstern brukar anordna i Salem, och jag säger nu som då:

Är det inte dags att sluta fjolla med dessa patetiska fegisar nu? Det slödder som så tydligt visar sin avsky för samhället och disrespekt för andras egendom skall bemötas med blykulor, stridsgas och batonger, inget annat.

Kort sagt – ut med packet! Att de är invandrare (eller har invandrade föräldrar) har inget med saken att göra. Man kan inte skylla på att de inte känner till svenska värderingar, för de är glasklara och dessutom krävs det inget geni för att lista ut att man ska ge fan i att anlägga bränder. Man kan inte komma med typiska vänsterursäkter om “orättvisor i samhället” – ingen mängd påhittat eller faktiskt utanförskap ursäktar att kasta sten på brandmän som försöker göra sitt jobb. Visst, dialog och “mjuka” lösningar är att föredra – när de fungerar. Men räddningstjänsten och ordningsmakten har en okränkbar rätt att få utföra sina jobb utan att behöva ha gatstenar vinande kring öronen.

fram med det tunga artilleriet! Lösningar finns, även förhållandevis ickevåldsamma sådana! Men snart är tiden ute. Snart råkar någon illa ut på riktigt eftersom räddningstjänsten inte kan göra sitt jobb. Och just nu är Rosengård en situation som får varenda liten äcklig brunskjorta och fåtöljrasist att gnugga händerna, nicka menande och utbrista: “Vad var det vi sa?”

Tillägg (29/4): Okej, något verkar vara i görningen. Återstår att se vad.

Utmärkt förslag om vigselrätten

Jag kan inte annat än hålla med om vad som skrivs i dagens SvD Opinion – låt staten, och staten ensam, äga den juridiska vigselrätten. Kyrkan, oavsett om det är Svenska Kyrkan eller FSM, ska inte ha något med saken att göra om de som gifter sig inte vill det. Inte heller ska något religiöst samfund ha monopol på generella termer såsom “äktenskap” eller tvinga fram lösningar där parternas kön avgör vad de får sätta för namn på sin relation.

Det är en lösning som ger jämlikhet både mellan religioner och mellan sexuella läggningar. Först går man till tingsrätten och skriver på pappret, sedan kan man gå och yla åt ett skäggo bland molnen om man tror att det gör någon skillnad. Eller så festar man loss i trygg förvissning att om det mot förmodan finns en gud (eller flera) så är han (eller hon) förmodligen dödstrött på böner och predikningar vid det här laget.

Som “kompromiss” åt de böghatande sandarslenas håll kan jag tycka att det är rimligt att religiösa samfund, och/eller enskilda präster, själva skall få välja vilka de vill ta emot och viga. Man kan inte gärna kräva att en stackars gammal prälle, som tycker att homosexualitet är hädelse, utan protester skall viga ett samkönat par. Det vore ju djurplågeri, typ.

På tal om djurplågeri kläckte en anonym kommentator den här sköna hårbollen i SvD:s kommentarsfält:

Vad är det för livsåskådning som humanister föreslår? Att man ordnar en civilvigsel ändrar ju inte någonting! Det är samma Gud (skapare) som i kyrkan man ropar efter ändå för att han skulle välsigna äktenskapet! Det att man håller vigselakten på ett annat ställe och inte tror på någonting – blir ju bara teater!

Om det är något som är teater är det väl att göra sig till för en låtsasgubbe i “himlen”… eller? Och sedan när ingår det någon form av “välsignelse” i en borgerlig vigsel? Suck…

Sluta låtsas att någon -vill- vara handikappad

Jag har med stort intresse följt SvDs artikelserie om hur dövfödda barn kan kan få nästan fullt fungerande hörsel med hjälp av så kallade Cochlea-implantat. När dessa introducerades på 90-talet ledde det till ramaskri från bland andra Dövas riksförbund: man kom bland annat med det idiotiska kravet att endast personer över 18 år skulle få implantatet. Trots att bra resultat endast kan uppnås om implantatet sätts in före ett års ålder. Lyckligtvis ignorerades dessa puckon som knappast hade barnens bästa för ögonen – numera får den absoluta majoriteten av alla dövfödda barn implantat och kan därmed höra, om än inte lika bra som en naturligt hörande person.

Tekniken fungerar också i viss mån på vuxna. Alltjämt under ett visst tandagnissel från de dövas organisationer, vilket framgår tydligt i SvD:s artiklar. Som om dövhet är en “kultur” som behöver skyddas. Är det bara den svenska missunsamheten, eller har dessa personer verkligen intalat sig att deras handikapp är något som bör skyddas och bevaras, istället för att botas? I en av artiklarna berättas det att en del föräldrar fått ta emot kritik från vuxna döva för att föräldrarna vill unna sina barn att kunna höra. För mig är det obegripligt. Undantaget möjligen synen är hörseln det jag absolut helst inte skulle vilja leva utan.

Som på beställning kommer då denna skogstokiga debattartikel där en matematikprofessor (som borde veta bättre) hävdar att sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) vill införa en “nyfascistisk” bortrensning av “icke önskvärda människor” i fosterstadiet. Jag har inte lyckats hitta någon sådan motion i möteshandlingarna till det aktuella mötet, men läser man vad Svante Linusson skrivit lite längre ned i sin artikel finner man att det egentligen handlar om en ganska trivial grej:

Ett alldeles nytt prov, kallat KUB, kan i dag snabbt avgöra sannolikheten för att ett ofött barn har Downs syndrom. Downs syndrom innebär att man utvecklas intellektuellt och motoriskt långsammare än andra. (…) Detta KUB-test, och dess föregångare NUPP-testet, har folkpartiets Birgitta Rydberg arbetat hårt för att man ska storsatsa på i Stockholms läns landsting. Från nästa år ska det ges massiv information till alla blivande mödrar om att testet finns.

Alla gravida kvinnor skall alltså få information om att det existerar ett test som kan visa om barnet i magen har Downs syndrom. Det framgår ingenstans att mödrarna skall uppmanas att ta testet. Framför allt är klivet mellan att informera om att testet finns och att “rensa bort icke önskvärda människor” flera ljusår långt! Ingen vettig människa kan göra den kopplingen. Utom kanske någon som intalat sig att någon enda människa, någonstans, föredrar ett handikappat framför ett normalt liv. Förvisso är det troligt att fler barn med medfödda sjukdomar såsom Downs syndrom kommer att aborteras som en följd av att testerna blir bättre och enklare. De som ser något fint och speciellt i att bli född med nedsatt kognitiv förmåga, dövhet eller något annat svårt handikapp blir säkert upprörda av detta. Men rätt ställe att rikta sin vrede är ju då mot föräldrarna som väljer att utföra aborterna, inte mot politiker som bara gör sitt jobb.

Med risk för att bli filosofisk: Ett test kan bara ta fram fakta, som inte i sig är “ond” eller “god”. Sanningen är sanningen och förblir så oberoende av mänskliga värderingar. Det är hur man utnyttjar den information man får som är intressant. Ett test för Downs syndrom kan alltså inte vara dåligt. Däremot står det förstås var och en fritt att tycka att man inte bör abortera foster med svåra handikapp, även om jag själv inte tycker så. I slutändan är – och skall – beslutet vara föräldrarnas, för deras liv är viktigare än barnets när det ännu inte är fött. Märk väl att jag på intet sätt menar att handikappade på något vis är mindre värda som människor. När barnet väl är fött förtjänar det all hjälp, allt stöd och all vård som omgivningen kan ge det för att det skall kunna leva ett fullgott liv trots handikapp. Men jag ser bara fördelar med att i största möjliga mån arbeta för att dessa sjukdomar försvinner ut i marginalen. För ingen vill vara handikappad.

Läs även Germanias kloka inlägg. Birger Schlaug skriar förvirrat om rashygien och lyckas sänka sig själv via Godwins lag. Flera kristna jubelpuckon passar på att gnälla utan att ha förstått debatten. Argumentum ad Ignorantiam delar med sig av sina egna erfarenheter av att jobba som vårdare av personer med Downs syndrom.

Åtta saker jag inte ger (någon mer) chans

Det är ingen som har utmanat mig specifikt, men en blogg kallad Studiomannen har startat en utmaning som heter åtta saker jag inte tänker ge någon chans. Kul idé, så jag prövar.

1. Kvällstidningar. Både Aftonbladet och Expressen trycker regelbundet så genomskinlig, lögnaktig, sensationalistisk smörja så att man blir matt. Varför måste vissa använda sin yttrandefrihet till att trycka dynga? Varför finns det folk som tror på dem? Kan man vara så korkad? Måste DN vara på väg åt samma håll?

2. Miljöpartiet. Till och med jag börjar bli lite smått miljömedveten, även om det just nu sträcker sig till att längta efter en mindre bil. Men (mp) kan få vem som helst att vilja börja pumpa ut diesel i närmaste naturskyddsområde. En större samling idioter finns inte i svensk politik. Ja, det inkluderar sverigedemokraterna! Nej, det inkluderar inte AFA!

3. Fisk på restaurang. Det tycks vara något slags förbannelse, varje gång jag käkar fisk på restaurang får jag något vidrigt som knappt kan liknas vid människoföda. Aldrig mer. Jag struntar i hur fin restaurangen är. Fisk äter jag bara om det är hemlagat, punkt slut.

4. Skivindustrin. Vill jag ha musik, laddar jag hem den från nätet, ifrån den tjänst som är billigast, snabbast och enklast. Det skall extremt mycket till för att jag skall köpa en CD. Till hela världens alla skivbolag och -butiker: behåll era kopieringsskyddade, överprisade låtsas-CD för er själva. Till alla artister: Gör det möjligt att donera direkt, utan mellanhänder, så lovar jag att skicka pengar om jag gillar er musik.

5. Religion. Vuxna, intelligenta människor behöver inte låtsaskompisar. Tro på vad ni vill, men gör det inuti era egna huvuden och sluta förstöra världen för oss andra. Vi skiter i om er gud har större snopp än de andras.

6. Veganism. Okej, du gillar inte kött. Helt okej med mig. Men försök inte göra en “rörelse” av det. Låtsas inte som om det är miljövänligt, etiskt eller något annat jävla skitsnack som bara syftar till att motivera för dig själv varför du är onormal. Att du inte tycker om kött räcker som anledning.

7. Leva utan bil. Åtminstone inte så länge kollektivtrafiken suger så fruktansvärt hårt som den gör. Ge mig säten där jag har plats för benen, ge mig en lugn och behaglig resa, ta bort klottret, skräpet och lapp-/pärmtiggarna. Tills det sker kör jag bil vart jag än ska, så länge det är praktiskt möjligt.

8. Veckans community. Facebook någon? Aldrig att jag orkar lägga tid på att bygga upp (ytterligare) en online-identitet. Dessutom kommer det en ny trendig sajt nästa vecka/månad och då skall man börja med den också. Resultatet är knappast fler vänner eller bättre kontakt med dem jag har, snarare fler spam i inkorgen och mer bortslösad tid. Vill någon ha tag i mig finns jag redan på e-post, Skype, ICQ, MSN, telefon…

Våga ställa de svåra frågorna

I senaste Ny Teknik (29 augusti) finns en intressant kolumn om diskriminering. Johanna Kronlid, chefredaktör på tidningen Lag & Avtal, förtäljer historien om en palestinier som söker ett rektorsjobb i Sverige. Han är kvalificerad för jobbet och kallas till intervju. Men väl på intervjun frågas han ut av en facklig representant om sin kvinnosyn – man vill veta om han klarar av att jobba med kvinnor. Frågor som han vägrar besvara eftersom han finner dem kränkande.

Arbetsgivaren DO-anmäls, men anmälan avskrivs eftersom det var fackets representant och inte arbetsgivaren som ställde frågorna. Det prövas därför inte huruvida frågorna var diskriminerande. I sin kolumn försöker Johanna Kronlid göra gällande att så var fallet, att frågor till en muslim om hans kvinnosyn är jämförbara med att fråga en romsk kvinna om hon smugglar meloner under kjolen, en finländare om han brukar hamna i knivslagsmål och ett gäng andra löjliga fördomar.

Här måste emellertid en vän av sunt förnuft be att få stopp för tramset. Det är inte en fördom att det finns en sjuk kvinnosyn i flera muslimska länder – den har nämligen stöd i Islam. Just palestina tillhör världens sämsta länder när det gäller att respektera mänskliga rättigheter för kvinnor. I en omfattande undersökning, där bland annat olika länders respekt för kvinnors rättigheter graderats på en skala från 1 till 5, hamnade Palestina i den sämsta gruppen. Bara Saudiarabien var anmärkningsvärt sämre.

Att en rektor – eller någon annan chef – i Sverige inte skall ha en unken kvinnosyn är självklart. En fråga om jämställdhet på intervjun känns därför motiverad, egentligen oavsett den sökandes identitet. Men när personen kommer från ett land eller en kultur där diskriminering av kvinnor är lag är frågan extra motiverad. Om den intervjuade känner sig kränkt av frågan ställs den förmodligen på fel sätt. Han skall självklart inte behöva känna sig utpekad.

På den här skolan är en stor del av personalen, X% faktiskt, kvinnor. Anser du att kvinnor och män skall vara helt jämställda på arbetet, eller är kvinnans plats i hemmet?

Anser den intervjuade att en fråga som ställs på detta vis är kränkande, bör han absolut inte få jobbet. Då kan skolan nämligen vänta sig en rektor som får raseriutbrott och slår sönder inredning första gången någon elev klottrat “rektorn luktar fis” på väggen. Människor med ansvar för rekrytering av tunga positioner får aldrig backa för att ställa svåra frågor. Det gäller ändå att hålla isär fördomar och fakta. “Alla muslimer har en dålig kvinnosyn” är ett typiskt exempel på en fördom. Men att det finns en rutten kvinnosyn i många muslimska länder – det är fakta.

Arga muslimer, ert tåg har gått

Såväl DN som SvD skriver om en demonstration mot tidningen Nerikes Allehanda, som publicerat en av Lars Vilks’ teckningar av Mohammed som rondellhund. NA själva har också ett TV-inslag från händelsen på sin webbplats, som ger en tydligare bild än de korta referaten i DN/SvD. Demonstranterna anser att de tar personlig skada av att deras profet “kränks”. I det brev som överlämnades till NA går att läsa:

Ingen av oss är emot konst eller yttrandefrihet. Men när blev kränkning, och inte enbart personlig kränkning utan att man kränker en religions värderingar och kultur, när blev det konst?

Denna mening åskådliggör effektivt den djupa klyftan mellan dessa människors syn på världen och den i vårt demokratiska samhälle rådande synen. För dem är religionen viktigare än det egna jaget. För oss är det tvärtom – likafullt som jag kan rita en nidbild av Pippi Långstrump eller skriva en negativ recension av ett TV-spel kan jag kritisera Islam eller rita en bild på en hund med skägg och påstå att det är Mohammed. Alltsammans är ju bara sagor, det finns ingen person att “kränka”. Att en massa människor lider av något slags masspsykos där man fått för sig att en viss religion faktiskt har något med världens sanning att göra kan man inte ta hänsyn till i sammanhanget. Det är deras problem, på samma sätt som rabida Apple-fanatiker spräcker ett blodkärl varje gång jag skriver något negativt om iPhone.

När det gäller faktiska kränkningar av faktiska personer har vi ganska bra lagar på plats i Sverige, såsom lagen mot förtal. Och även där görs ganska stora eftergifter då det rör sig om en person som rimligtvis kan utsättas för ganska kraftig kritik. Om jag exempelvis satte upp en webbplats vars enda syfte var att framställa Mona Sahlin som en inkompetent politiker skulle jag antagligen inte bli anmäld för det (dels är det sådan kritik som politiker förväntas ta, dels är det sant, vilket faktiskt har betydelse i lagens mening). Om sajten däremot syftade till att spekulera kring hennes sexuella läggning och publicera fejkade porrbilder (hemska tanke!) skulle jag antagligen bli fälld så det visslade om det. Några som helst planer på en sådan sajt har jag naturligtvis inte.

Starta ett eget parti så vi slipper er

Medlemmarna av den abortkritiska falangen i Kristdemokraterna tycks nu vara inställda på att starta ett nytt parti efter att ha fått sina idiotier fullkomligt mosade på Kd:s kongress, vilket uppmärksammats såväl i bloggar som i media. Personligen välkomnar jag detta och hoppas att det nya partiet bildas omgående, så att de töntar som härbärgerar dessa åsikter exponeras och försvinner ur den borgerliga alliansen. Det finns ju nämligen ingen som helst chans att ett sådant här parti skulle komma med i alliansen, än mindre i riksdagen. Som mest lär de skrapa ihop några promille av rösterna från ultrareligiösa pensionärer, islamister och andra som inte fattat det där med kvinnors rättigheter.

Det är nämligen fullständigt meningslöst hur många fosterbilder man spikar upp, hur många hemska ord man använder eller hur väl man preparerar sina argument. En människas rätt att själv bestämma över sin egen kropp och välja bort ett oönskat föräldraskap övertrumfar nämligen med god marginal den eventuella “rätt” som abortmotståndarna tillskriver knappt livsdugliga ägg och spermier, till synes från befruktningsögonblicket. Vidare anser de sig veta bättre än de berörda kvinnorna hur traumatiskt det är att göra abort gentemot att bära på och föda ett oönskat barn, som kanske är resultatet av en våldtäkt.

Jag påstår mig förvisso inte heller vara någon expert på känslomässiga trauman eller aborter, därför menar jag att det skall vara upp till det ofödda barnets mor (och far) om och när man skall göra abort. Staten och kyrkan skall hålla sig utanför.

Religionsfrihet och barnporr

I eftermiddagstristessen fångade två artiklar mitt intresse: Den här gamla debattartikeln om religionsfrihet och den här färska om barnpornografi. Både tycks ha fångat bloggosfärens intresse då de publicerades, men då var jag tydligen upptagen med annat. Några saker har jag emellertid att säga.

Religionsfriheten först, då. Artikeln, undertecknad av medlemmar och supporters för förbundet Humanisterna, för kort sagt fram budskapet att dagens lagar om religionsfrihet är onödiga, eftersom samma grundläggande rättigheter redan ges av andra, mer grundläggande lagar. Man påpekar också mycket riktigt att vanliga lagar, exempelvis mot djurplågeri, går före religionsfriheten vilket i praktiken gör den meningslös. Tyvärr har artikeln ett gäng logiska och faktamässigahål. Religionsfriheten som sådan avhandlas genom ett par paragrafer i grundlagen och är i sig så självklar att det knappast skulle göra någon nytta om man tog bort den. Som artikelförfattarna konstaterar ger religionsfriheten inte något slags carte blanche att begå brott i religionens namn, vilket annars skulle vara en fullt rimlig invändning mot den.

Det man möjligen kan invända mot är att ovetenskapligt trams i form av uråldriga berättelser om “gudar”, mirakel och annat nonsens har något lagligt skydd över huvud taget. Men religionen är onekligen ganska djupt integrerad i vår kultur, och att förbjuda hela rasket och dra in allt statligt stöd över natten skulle antagligen göra mer skada än nytta. Med tiden kommer antagligen den religiösa andelen av världens befolkning att minska till obetydlighet till förmån för ateister och agnostiker, som funnit att religionen spelat ut sin roll i en tid då kunskap inte längre är något som endast de priviligierade har tillgång till, där “tro” ersatts av vetenskapligt prövade teorier som på ett mer sanningsenligt sätt än någon “helig skrift” förklarar hur universum fungerar. Detta är en process som lär accelerera med tiden.

Vidare så till den mer färska artikeln om barnpornografi. Här menar Tomas Bodström och Helena Karlén, båda tillhörande organisationen ECPAT, att det läggs för lite resurser på att bekämpa barnpornografibrott. Specifikt vill ECPAT att mer resurser tillförs i form av personal för att kunna granska de miljontals barnpornografibilder som beslagtas varje år, samt för att kunna göra tillslag mot konsumenter och producenter av barnpornografi. Det finns ett par feta hål i argumentationen. Det första är att Bodström själv bidragit till att minska andelen resurser till utredning av barnpornografibrott. Som gammal sosse är det förstås kul att kunna sitta och kritisera den nya regeringen för saker man själv i högsta grad varit med och orsakat. Men särskilt trovärdigt är det inte.

Den andra är att det faller på sin egen orimlighet att svensk polis skulle tillföra tillräckligt mycket resurser för att på någon rimlig tid kunna granska de tre miljoner bilder som det enligt artikeln rör sig om. Om en bild tog trettio sekunder att granska skulle det ta tio polistjänster på heltid ett år för att granska samtliga bilder! Och då pratar vi om ett enda, förvisso rekordstort, tillslag. I praktiken tar förstås varje bild mer än 30 sekunder att granska då man också försöker identifiera barnen och pedofilerna på bilderna, samt förmodligen katalogföra varje bild som bevis. Vidare är det inte särskilt svårt att förstå att ingen normalt funtad polisman frivilligt tittar på barnporr åtta timmar per dag, fem dagar i veckan i ett år.

Så hur mycket resurser vill Bodström egentligen tillföra? Övergreppen som visas på bilderna har ju redan skett. Att blotta innehavet av barnpornografi är kriminaliserat är en sak, men att försöka beivra varje sådant brott är i praktiken helt klart omöjligt. Man bör snarare rikta in sig på dem som begår de faktiska övergreppen, ty att våldta barn är olagligt praktiskt taget varhelst i världen det sker, och då oavsett om man spelar in skiten på video eller inte. Man bör dock välja andra utredningsvägar än genom att manuellt granska miljontals barnporrbilder. Att följa distributionsvägarna från konsument till producent direkt torde vara betydligt effektivare, men detta är vanligt polisarbete och det är förstås käckare att lägga slantar på den särskilda “barnpornografigruppen”, vilket är vad Bodström efterfrågar. Det märks att karln är sosse, när han skiter i både vad saker kostar och om det skulle ge resultat.