Albanien – Förstå

Tirana

Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Albansk stolthet och nationalism

För många svenskar är nationalism ett fult ord trots att vi som folk har en väldigt uppblåst självbild. Vi förväntar oss att vårt land ska vara en god världsmedborgare som bistår andra länder i nöd, tar emot asylsökande, bidrar med vetenskap och kultur. Vi är med viss rätt stolta över vad Sverige producerat inom dessa områden, inom tekniska framsteg och idrott. Men den som dekorerar sin bostad eller arbetsplats med svenska flaggor, uttrycker stolthet över sin svenskhet eller den svenska kulturen, ses inte sällan på med misstanke. Är han måhända rasist? Sverigedemokrat? Det är en motsägelse som måste te sig fullständigt oförståelig för många.

Albanerna är tvärtom – deras nationalism är påtaglig men präglas av lika delar ödmjukhet och stolthet. Ingen alban tror att Albanien är världens bästa land, långt ifrån. Hen är fullt medveten om att betydande delar av landet knappt går att skilja från ett postapokalyptiskt katastrofområde (faktum är att jag flera gånger under min vistelse drog paralleller till Fallout 3). Hen har förmodligen levt åtminstone en del av sitt liv under diktatorn Enver Hoxhas förtryck och har fått se intellektuella och oppositionella mördas, bevittnat samhällets förfall och oerhörd fattigdom. Därefter fått uppleva hur korruption fyllde tomrummet som kommunismen lämnade efter sig och mycket av det som byggts upp av folkets blod och svett föll i ruiner.

Alltjämt är albanen stolt över sitt land. Stolt över dess rika historia och den roll nationens hjälte, Gjergj Kastrioti Skënderbej (George Castriot Skanderbeg) hade i att stoppa det Ottomanska rikets expansion i Europa under 1400-talet. Stolt över Albaniens naturliga skönhet, dess folks förmåga att uthärda kriser och ändå behålla sin oerhörda generositet och gästfrihet. Stolt över sin kultur och flaggan, som med fullständig självklarhet visas upp överallt. Tänk dig om Drottninggatan i Stockholm hade svenska flaggor på nästan varenda fasad och butikernas flashiga skyltningar fällde in heroiska bilder av Karl XII, Gustav Vasa eller Gustav II Adolf. Nu förstår du hur Tirana ser ut och vad som betraktas som normalt där.

Men den första frågan jag fick av nästan varenda person jag hade en längre konversation med var: “Varför reste du till Albanien?” De ville veta varför någon som har råd att resa i hela världen vill besöka Albanien av alla ställen. För dem att höra svaret om hur positivt jag som utlänning upplever Albanien var lika välbehövligt som uppskattat. Restaurangernas menyer är fulla av grekiska och italienska rätter, det traditionella albanska köket står sist. Ber du om en öl utan att specifiera närmare så får du inte helt sällan en Peroni eller Heineken, importerade märken. Inte för att de inhemska varorna är dåliga – tvärtom, jag har sällan ätit och druckit så gott. Det är bara självförtroendet som saknas.

Minaret

Religion i Albanien

Islam är den största religionen i Albanien, följd av katolicism, men antalet moskéer och kyrkor är litet. Den typiske albanen är inte mer religiös i sina seder och bruk än den typiske svensken. I viss mån är detta en följd av kommunismens inflytande då religioner förbjöds och Albanien blev en ateistisk stat. Detta förklarar också i viss mån den relativa bristen på religiösa byggnader; många har helt enkelt rivits ner och inte byggts upp igen. Efter diktatorns död lättades successivt förbudet mot religionsutövande men landet har ingen nationell religion och de flesta skolor håller ingen särskilt religionsundervisning – ett talesätt som överlevt diktatorn Hoxha är att “albanernas religion är albanianismen“. Religionen är individens privatsak. Att religioner vars påstådda företrädare i andra delar av världen utkämpat (och utkämpar) blodiga krig här lever sida vid sida helt odramatiskt är också en källa till stolthet för albanerna.

Att vara ateist är därmed fullständigt odramatiskt i Albanien, men med detta sagt så är få albaner uttalade ateister. Den stora majoriteten anser sig tillhöra en religion men praktiserar den inte. Likheterna med den kristna svenska kyrkan som alltjämt samlar en majoritet av befolkningen nästan på slentrian, är inte svåra att se. Den stora kontrasten mot situationen i Sverige är att det i Albanien är muslimerna som är den “icke-religiösa” majoriteten, dock utan motsvarande förekomst av små grupper med djupt troende fundamentalister, varken kristna eller muslimer. Förklaringen är naturligtvis att Albanien inte haft vare sig en stark statskyrka eller någon sentida invandring från länder där religionen utgör en stor del av människors liv.

Volvo likbil

“Blir du inte skjuten där?”

En av de vanligaste fördomarna kring Albanien som jag stötte på inför min resa var att landet är farligt, att alla bar vapen, att blodiga familjefejder var vanligt förekommande och att polisen var genomkorrupt. Det gick så långt att jag köpte på mig småflaskor med sprit inför resan ifall vi skulle behöva muta oss fram – en webbplats jag letat upp insisterade på att detta var en nödvändighet (och sprit går ju alltid åt, oavsett). De flaskorna samlar nu damm i ett av mina köksskåp. Oavsett var eller när vi befann oss i Albanien kände jag mig aldrig hotad eller i fara för att bli utsatt för brott, ficktjuveri möjligen undantaget. Trafiksituationen – som jag beskrev i ett tidigare inlägg – är visserligen inte helt oproblematisk men det är inga svårigheter att ta sig fram till fots i städerna, ögonkontakt och en nickning funkar utmärkt där det saknas trafikljus. En trevlig omväxling mot Sverige, där samma manöver skulle leda till en hastig iscensättning av det gamla skämtet med tomaterna – “kom nu ketchup, så går vi…

Jag hade aldrig någon närmare kontakt med den albanska polisen, de visade mig vänligt vägen de gånger jag var tvungen att fråga men pratade inte mycket eller gärna engelska. När jag frågade några albanska vänner om det jag läst om så förklarade de att korruption är och har varit ett stort problem, men att regeringen faktiskt gör något åt saken. Att synen på lag och ordning är något mer flexibel i ett relativt fattigt land är nästan självklart, men i förhållande till det kontrollbesatta svenska samhället upplevs detta nästan som befriande. Mycket av vardagslivet bygger på heder och ömsesidig respekt snarare än fasta processer; bussar stannar som regel där någon vill kliva på eller av, inte bara vid hållplatser. Betalning sker vid avstigning men vid ett tillfälle började en man hastigt dela ut biljetter till alla i bussen. Förklaringen visade sig vara en poliskontroll längre fram på gatan. Fram tills dess hade vi aldrig fått några biljetter – varför slösa papper?

Som man kan jag naturligtvis inte svara fullt ut för hur det är att vara kvinna i Albanien men jag lade aldrig märke till något våld eller respektlöst beteende mot kvinnor, trots att vi rörde oss frekvent på krogar och nattklubbar. HBTQ-personers rättigheter och frihet från diskriminerande behandling är sedan flera år lagstadgade i Albanien (under kommunismen var homosexualitet straffbart) och det finns flera aktiva HBTQ-rörelser som jobbar för ytterligare jämlika rättigheter, t ex erkännande av samkönade äktenskap. Med detta sagt är den allmänna attityden mot HBTQ-personer betydligt mer positiv i de större städerna som Tirana än ute på landsbygden och jag kan inte bedöma om det är förenat med risk att öppet uttrycka exempelvis homosexualitet.

Albanien – Mat, dryck och shopping

Lunch

Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Äta i Albanien

Oavsett om du är den som vill äta som lokalbefolkningen eller föredrar bekanta smaker är Albanien ett väldigt enkelt land att bli mätt i. Köket är kraftigt influerat av främst Grekland och Italien, det påstås att även Turkiet har varit med och bidragit till grytorna men jag märkte faktiskt inte så mycket av de influenserna under min resa. Den som käkat kring medelhavet tidigare kommer att känna igen sig och nicka belåtet, här håller både råvaror och kökskonst hög standard. I princip allt är odlat, fiskat eller uppfött lokalt, ibland runt husknuten.

Restauranger finns överallt och ligger ofta i klungor, men räkna med att det inte alltid finns engelsktalande personal. Översatta menyer finns sällan och finns de så kan översättningarna hålla dålig kvalitet. Det hände att vi blev överraskade av vad som dök upp på tallriken men bara vid något enstaka tillfälle lämnade vi en restaurang utan att ha blivit fullständigt mätta och belåtna. Att vara flexibel och fråga kyparen vad han eller hon rekommenderar är ett säkert sätt att få en utmärkt måltid till ett rimligt pris.

På en albansk restaurang beställer du med fördel många små rätter, en bit kött eller fisk kommer som regel inte med särskilt mycket kolhydrater vid sidan av så en sallad eller skål med pommes frites är att rekommendera. En “grekisk sallad” (sallatë greke) med massor av supergoda tomater och fetaost, som är en helt annan upplevelse än den gummiliknande substans du kan köpa i en svensk mataffär, är en perfekt partner till det mesta. Vill du verkligen känna dig som hemma så finns det pizza (pica).

Priserna är helt fantastiska med svenska mått mätt. En utelunch med två rätter och två starköl på en bättre restaurang går utan större ansträngning att klämma in under 1 200 lek (80 kr) per person. En pizza kostar runt 350 lek (25 kr). Vi fann ingen större prisskillnad mellan restauranger i respektive utanför turisttäta områden (om några sådana kan sägas existera i Albanien) och heller ingen större skillnad mellan storstad och landsbygd. Vill du komma undan riktigt billigt köper du byrek, en paj som oftast är fylld med ost och kostar 100 lek (7 kr).

Det säger kanske sig självt, men befinner du dig i kustområdena så gör du dig själv en otjänst om du inte frossar i nyfångad fisk och skaldjur, som är minst lika goda här som i Grekland eller Kroatien (fast billigare!). Längre inåt landet är det mer kött och fågel som gäller: fläsk, kalv, lamm, get (passa på att prova!) och kyckling är vanligast. Ofta står inte alla traditionella albanska rätter med i menyn – be personalen om tips om det är vad du är ute efter. Utgå heller inte ifrån att allt som står i menyn nödvändigtvis serveras just denna dag.

Craft beer Illyria

Dricka i Albanien

Precis som maten är allt som går att dricka i Albanien föredömligt gott och billigt. För att släcka törsten i hettan eller till maten finns det mineralvatten av en mängd olika märken, vissa smaksatta. En halvlitersflaska kostar normalt 50 lek (3,50 kr). Precis som överallt annars är öl den vanligaste alkoholhaltiga drycken och det finns en rad inhemska och välsmakande märken: Birra Tirana (Kuqalashe)Birra Elbar och Korça för att nämna några av mina favoriter. Samtliga är ljus lager av pilsnertyp, inga överraskningar här även om mer sofistikerade ölsorter sakta men säkert gör sitt intåg.

Tyvärr tenderar restauranger och barer att tro att du som turist föredrar importerat öl (Heineken, Bitburger, Tuborg, Peroni och dylika) varför du bör vara tydlig med att du vill dricka en albansk öl. Det brukar dessutom att ha en mycket positiv sidoeffekt – att uttrycka en preferens för det lokala över importerade varor är ett av de enklaste sätten att få personalen vänligt inställd till dig. Om du mot förmodan hellre dricker ales, IPAs eller stouts så är hoppet inte förlorat – det finns, men du får leta runt lite.

Om du gillar vin bör du absolut ta tillfället i akt att besöka en albansk vingård – Çobo och Kokomani ligger båda inom behagligt avstånd från Tirana och arrangerar visningar och vinprovningar för en billig peng (Çobo tar €12 per person för fem glas vin med tilltugg). Ett sådant besök görs med fördel som del av en dagstur från Tirana med lite sightseeing på vägen, ta kontakt med exempelvis Off Limits Albania och be dem föreslå ett program utifrån dina önskemål. Albanska viner är utmärkta även med internationella mått mätt, men går knappt på export på grund av den småskaliga produktionen. På restaurang måste du ibland leta lite i vinlistan, de italienska står nästan alltid överst. Be kyparen föreslå ett albanskt vin!

Troy

Spritdrycker

Liksom på resten av balkan heter den traditionella spritdrycken raki eller rakiaDen som har druckit raki i exempelvis Grekland tänker sig här en genomskinlig, spritig dryck med en smak någonstans mellan grappa och 95-oktan, men i Albanien älskar man att smaksätta den med frukter eller andra örter för att på så vis få en trevligare smakupplevelse. Ingen blir förvånad om du som turist inte beställer raki efter en måltid, men serveras det så förväntas du åtminstone smaka. Letar du efter en att ta med dig hem så är Raki me Arra (Çobo) utmärkt.

I så gott som alla souvenirbutiker säljs små flaskor med något som heter Konjak Skënderbeu (Skanderbeg). Det är inte raki, utan en spritdryck döpt efter Albaniens nationalhjälte. Smaken är… speciell, och innan du överväger att köpa med dig en flaska hem föreslår jag ett smakprov från en bar.

Shopping i Albanien

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om shopping i Albanien. Förväntar du dig extremt låga priser på märkesvaror (eller varor som håller motsvarande kvalitet) så kommer du att bli besviken – importerade kläder, skor, elektronikprylar och liknande är som regel dyrare än i Sverige och de stora köpcentrumen inne i centrala Tirana säljer nästan uteslutande sådana. Naturligtvis riktar dessa glimrande byggnader sig inte till gemene man utan till de extremt välbeställda, samt förstås rika turister. Strunta i dem. Ett undantag med en del mer prisvärda butiker är jättegallerian Tirana East Gate. Den ligger en bit utanför stadskärnan men det går direktbussar, skyltade “TEG”.

I mindre butiker går det att göra fynd, särskilt om du är ute efter souvenirer eller minnen från tiden då Albanien led under kommunistisk diktatur – bägge finns i enorma mängder. Marknaden i Krujë är ett bra ställe att shoppa efter sådana och den nås på någon timme med buss från Tirana. Priserna på souvenirer är mycket humana och försäljarna är inte påstridiga – de välkomnar dig mer än gärna in i butiken men vill du sedan gå därifrån utan att köpa något så stöter du inte på några protester. Räkna inte med att kunna pruta särskilt mycket på priserna, det kan gå men är inte en självklar del av att göra affärer som på andra platser i världen. I Tirana är det inte så tätt med souvenirbutiker men det ligger flera stycken i centrum söder om floden.

Relativt få butiker eller restauranger tar kort, men det förekommer och det skadar aldrig att fråga. Däremot finns det bankomater överallt (VISA/MasterCard) så du behöver inte vara särskilt orolig för att få slut på kontanter. Många affärer accepterar dessutom betalning i Euro.

Albanien – Resa dit och resa runt

Furgon

Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Resa till Albanien

Att flyga till Albanien är inte svårt, åtminstone inte i teorin. Det finns bara en internationell flygplats – Tirana International Airport Nënë Tereza (TIA) – och den ligger en kort bit utanför huvudstaden Tirana. Flygplatsen betjänas av ett antal större flygbolag som Lufthansa och KLM. Räkna med minst ett byte på vägen. Biljetterna är inte särskilt dyra, men Albanien verkar inte vara tillräckligt populärt som resmål för att dyka upp i kampanjerbjudanden.

Vi betalade 3 437 kr per person, tur och retur med Air Serbia (som ibland dyker upp i sökresultat under det gamla namnet Jat Airways). Total restid var 4½ timme inklusive 45 minuters transfer i Belgrad. Låt inte namnet eller det faktum att det är ett mindre bolag avskräcka – Belgrads flygplats är kanske inte den bekvämaste att vistas på en längre stund men själva flygningarna gick helt utan problem och med fullgod komfort, mat och dryck ingår även i ekonomiklass.

Om du främst vill besöka södra Albanien går det också att ta sig in via Grekland (Korfu). Jag kan tänka mig att det är lättare att hitta billiga flygbiljetter dit, men om du därefter vill ta dig upp mot huvudstaden Tirana så blir resan väldigt lång.

Det går inte att få tag i albansk valuta (lek) i Sverige. Däremot går det utmärkt att ta ut pengar med vanliga bankkort (VISA/MasterCard) i Albanien, eller växla till sig lek från euro. Valutakoden för lek är ALL och växelkursen (juni 2016) är ungefär 1 SEK = 14,50 ALL. Växlingskontor och bankomater (som heter bankomat även på albanska) finns på flygplatsen. Hotell och många andra tar gladeligen betalt i euro, så du kan vänta med att växla om kön på flygplatsen är för lång. Det kryllar av bankomater och växlingskontor i alla större städer.

Från flygplatsen till ditt hotell i Tirana åker du lämpligtvis taxi. Det finns förstås massor av taxiförare som väntar på dig när du kliver av planet men priserna kan variera. Det ska inte kosta mer än €15 från flygplatsen till centrala Tirana. Boka taxi via hotellet i förväg så slipper du bekymmer.

Hotellbar i Tirana

Hotell i Albanien

Det finns mängder av hotell att välja på i Albanien och att boka rum är okomplicerat, använd Tripadvisor och boka via någon av de stora sajterna så gör du det enkelt för dig. Tirana är inte särskilt stort, så i princip alla större hotell ligger på behagligt promenadavstånd från sevärdheter, restauranger och barer. Som Tiranas centrum används ofta Skanderbeg-torget (Sheshi Skënderbej) men det ligger i själva verket lite nordligt. Söder om floden är det som livligast.

Vi valde att bo på MonarC Hotel lite öster om Skanderbeg-torget och det visade sig vara ett utmärkt val. Jämfört med mycket annat i Albanien är hotellen dyra, de bättre kostar uppemot 600-900 kr/rum under högsäsong. Priset motsvarar emellertid standarden – jämfört med svenska eller centraleuropeiska hotell saknades ingenting och såväl städning som service fungerade klanderfritt.

Så gott som alla hotell, restauranger, caféer och många sevärdheter har gratis wi-fi. Däremot fungerar det inte alltid. Elavbrott är inte vanligt förekommande (vi var aldrig med om något under vår resa) och kranvattnet är som regel drickbart – men strunta i det, för källvatten på flaska är nästan gratis (50 lek för en halvliter).

Resa runt i Albanien

Albanien är inte ett stort land, men infrastrukturen vad gäller transport är sliten och i stort behov av resurser. Det finns inga användbara tåg, oavsett vad vissa reseguider försöker påstå. Vägnätet håller delvis god standard, särskilt mellan de större städerna, men mindre vägar är gropiga eller oasfalterade. Bil- och busstrafik delar vägbana med boskap, cyklar, mopeder och hästkärror, många överlastade med skörd eller andra varor.

De vanligaste och bästa sätten att resa är med bil eller minibuss. Från Tirana går också vanliga stadsbussar (hållplatsen ligger nära moskén) som följer tidtabell. Minibussarna från Tirana går från en annan hållplats som ligger en bra bit nordväst om centrum men är lätt att hitta. Förarna påkallar potentiella resenärers uppmärksamhet genom att ropa ut namnet på ändhållplatsen. Biljetterna är billiga, enstaka hundratal lek per person. Minibussarna kallas ibland furgons.

För att hitta till bussarna respektive lista ut vilken som är rätt för din tilltänkta destination så frågar du personalen på ditt hotell eller letar upp en engelsktalande person på plats. Albanernas hjälpsamhet mot turister är oerhört tillförlitlig – alla vi stötte på under vår resa gjorde sitt bästa för att hjälpa oss på vägen.

Vissa bussar går på tidtabell, andra går när de blir fulla. Glöm inte att ta reda på när sista bussen går hem igen – det kan vara tidigare än du tror. Eftersom alla minibussar och en del bussar är privata så finns det ofta flera att välja på. Förarna kan upplevas som påstridiga i sin jakt på betalande kunder men accepterar som regel ett nej. Kvinnor och äldre människor har alltid förtur till sittplatserna.

BMW i Albanien

Bil och taxi

Det enklaste färdmedlet är förstås taxi. Med svenska mått är taxi i Albanien otroligt billigt, men dyrt i jämförelse med bussarna. Taxibilar finns i mängder och kör precis dit du vill. Många taxiförare talar okej engelska men det hjälper att ha resmålet skriftligt. Precis som överallt annars finns det mer och mindre seriösa taxibolag; be hotellet beställa en åt dig eller ring en av de större taxiväxlarna som talar engelska, typ Merr Taxi med det praktiska numret 0800 5555.

Det går att hyra en bil och köra själv i Albanien, men det är inget jag rekommenderar. Trafiksituationen är svår att beskriva med ord. För många albaner tycks den första instinkten vid kontakt med en bilkö vara att försöka köra om den i motgående körfält, på trottoaren eller ute i terrängen. Signalhornet används istället för blinkers, fast oftare. Vissa förare av finare/dyrare bilar spelar efter helt egna regler och förväntar sig fri passage i minst dubbla hastigheten mot vad begränsningen anger. Lösa djur finns överallt.

Albanerna har lärt sig hantera detta kaos och har dessutom listat ut vilka bilar som tål den varierande vägstandarden utan att falla i småbitar (Mercedes är favoritmärket), men för en timid svensk ter det sig som närmast självmordsbenäget tills man har vant sig. Drick ett par öl innan den första taxiresan för att lugna nerverna…

Att turista i Albanien

Albanien

För ungefär två veckor sedan kom jag hem från Albanien. En otroligt efterlängtad och skön semester som överraskade och överträffade mina förväntningar. Albanien är spännande och bjuder på många upplevelser och äventyr, utan att (ofta) gå över gränsen till det otrygga och skrämmande. Det är ett vackert och varierat land, präglat av stor fattigdom men också en oerhörd vänlighet, gästfrihet och generositet gentemot besökare. Det är ett land som saknar vital infrastruktur men där allting löser sig ändå, tack vare företagsamhet och kämparglöd.

Men det också ett land som omgärdas av ett enormt informationsvakuum. När jag berättade om min kommande resa för mina vänner och kollegor var mångas reaktion “men blir du inte skjuten där?” eller helt enkelt fullständig okunskap, bara ett fåtal visste var landet låg på kartan. Trots att jag gjorde en rejäl ansats att läsa resebloggar, Lonely Planet och Wikitravel upptäckte jag väl på plats att stora delar av informationen var föråldrad och felaktig. Därför skriver jag min egen reseguide i förhoppning om att ge en mer rättvisande bild, blogga om min resa och kanske få fler att besöka Albanien, detta underbara land.

Guiden är indelad i flera kapitel. Från början hade jag tänkt skriva en del om specifika platser att besöka men det behövs knappast – guideböcker och webbsajter med tips finns i överflöd – därför behandlar dessa artiklar snarare kulturella och praktiska aspekter som är bra att känna till för förstagångsresenären.

  1. Resa dit och resa runt
  2. Mat, dryck och shopping
  3. Förstå Albanien

Jag har inga ambitioner att täcka in hela Albanien med min guide – under mina nio dagar där hann jag inte se mer än en bråkdel. Om du funderar på en resa dit och vill komma väl förberedd så läs så mycket du kan få tag i, men utgå inte ifrån att någonting är sant (inklusive den här guiden). Albanien är ett land i snabb utveckling och ett öppet sinne är den bästa reskamraten.

Sköna Majland!

Majland!

Att resa är att hoppas: på att det nya land man möter av ska erbjuda storartade upplevelser för alla sinnen. På att lokalbefolkningen ska välkomna en med öppna armar och nyplockade blommor. På att killen som skrev recensionen av ditt hotell bara skojade om skabb i madrassen och decimeterinsekter i duschen. Det är dags för ett nytt slice of life-avsnitt i den här bloggen, för i går var jag och mina vänner (se urval ovan) på besök i världsmetropolen Åbo, Finland (eller Turku, i den lokala tungan). Detta som en del i en resa som av mig själv skulle placeras under kategorin “kryssning” men av en mer neutral observatör kanske snarare under “dra på sig skitiga byggoveraller och supa så att estniska långtradarförare ligger i lä”.

Jag har visserligen varit i Åbo förut. I betydelsen “sovit som en klubbad säl i min hytt när fartyget anlänt och fortfarande så vid avgång” vilket måhända är en ganska fri tolkning av att ha “varit” någonstans. Vårt stolta fartyg brukar nämligen inte göra mer än ett kort stopp där för att lasta ombord långtradare, bränsle och taxfree-sprit innan det vänder åter mot Stockholm, men den här gången hade vi genom Tallink/Siljas sköna omsorg möjligheten att åtnjuta nästan en hel dag i land. Eftersom ingen av oss visste ett skit om Åbo sedan tidigare vände jag mig till en pålitlig reseguide för att avgöra var vi bäst kunde hitta lite bakiskäk en gourmetrestaurang av högsta klass för att dämpa effekterna av föregående kväll.

Detta visade sig ha varit en utmärkt idé. Hade vi sedan faktiskt följt reseguidens råd hade resultatet kanske bara blivit en god måltid. Nu blev det istället en oförglömlig måltid.

Kiss my a##!

Sakta strosade vi upp för floden Aura. Fort går det inte när nio fyllon och en gravid kvinna (gruppens nyktra samvete) ska röra sig till fots före intag av morgonens bakispizza – frukostbuffén sov vi över alternativt missade eftersom Silja lurades om öppettiderna, men det är en annan historia. Exakt var den fantastiska restaurangen vi hört talas om skulle ligga – annat än på floden – var det ingen som visste och eftersom mobil data av någon anledning kostar två miljoner euro och din förstfödda dotter utanför sveriges gränser var det ingen som hade lust att ta reda på det. Vi gick visserligen förbi en hel del matställen som såg trevliga och stängda ut. Detta för att Åbo är “en sommarstad” fick vi senare lära oss. Nåväl.

När hungern började göra sig påmind på riktigt hördes en del knorranden från sällskapet, där flera av de lite klokare började propagera för att söka sig mot stadens centrum i hopp om att där hitta mer tillgänglig föda. Själv var jag fast inställd på att hitta den gäckande restaurangbåten och nog tusan låg det en båt precis bortom nästa bro, som inte såg helt tokig ut! Visserligen var det inte den som omnämnts av reseguiden, men den var öppen och såg inbjudande ut om man inte tittade så noga! Vad skulle kunna gå fel? Efter en kort men förvånansvärt enkel övertalning av mitt resesällskap – här kan man ana att hungersnöden redan hade börjat taga rov på förmågan till rationellt tänkande – styrde vi kosan mot restaurang Majland.

Vi lät oss inte avskräckas av att det bland restaurangens få gäster inte fanns en enda som åt någonting. Ej heller att menyn var på finska (en “Hawaii” måste ju vara samma sak oavsett vart man sig i världen vänder) eller att mannen i kassan började prata i telefon mitt i beställningen, en aktivitet som han uppenbarligen – av samtalets längd och ostressade tonfall att döma – prioriterade högre än något så trist som betalande gäster. Hade vi inte charmats av det mysiga däcket, där getingar och snålblåst framgångsrikt tävlade mot den flämtande solen om vår uppmärksamhet, hade vi kanske valt att gå någon annanstans just då. Själv minns jag tydligt hur jag försäkrade mina vänner om att det är ju typ omöjligt att fucka upp en pizza. Famous last words, indeed.

Mums!

Det är, åtminstone i teorin, omöjligt att fucka upp en pizza. Bröd, tomatsås, kött, grönsaker. Täck hela skiten med ost och bränn i en ugn tills trikinerna är döda. Till Majlands försvar ska sägas att de klarade den sista biten med råge, för det krävdes intensivt hackande med metallbesticken för att penetrera den nästan skottsäkra degbotten på vilken den torra massan av ingredienser (fläckvis uppblött med vad som troligtvis var spadet från burkchampinjoner) vilade. Teoretiskt är också en “Hawaii” samma sak i hela världen. Utom på Majland, för där innebär det köttfärs med hackad ananas. Den hackade ananasen var tydligen något av en lokal specialitet, för den återfanns även på min “Quattro Stagioni”, omsorgsfullt ihopblandad och fördelad med resten av ingrediensernaTill sällskapets stora förvåning var det varken skinka, salami eller kebabkött på Majlands version av “Vegetariana”.

Här ska sägas, i ärlighetens namn – stenhård köttfärs-hawaii med massor av salt på är helt okej om man håller på att förgås av hunger. “Quattron” var det däremot inte – jag är trots allt tacksam för att såväl oliverna som kronärtskockorna lös med sin frånvaro. Vi var alla rörande överens om att även fast vi kanske inte hittat den sämsta restaurangen i Åbo så skulle det trots allt krävas en hel del för att toppa The Majland Experience. Som genom ett mirakel var det ingen som drabbades av några sjukdomar som kunde härledas direkt tillbaka till lunchen senare under kvällen, sannolikt tack vare den omsorgsfulla gräddningen (eller det faktum att sprit också dödar bakterier rätt effektivt).

Att resa är att skapa minnen, och vi kommer alltid att minnas Majland. Om du, kära läsare, skulle råka befinna dig i Åbo innan den diarrébruna floden tar tillbaka henne så rekommenderar jag varmt ett besök för att insupa atmosfären. Och att sedan käka på McDonalds istället.

RUN AWAY

Farväl!

Första utlandsflygningen – EISG

EI-BIB startar från Sligo Airport

Det var av en ren slump jag upptäckte att mina släktingar på Irland hade en flygplats nästan inom gångavstånd. Många länder visar sin bästa sida uppåt skyn till – att detta även torde gälla den gröna Irländska västkusten är inget man behöver grubbla över, så kort efter att jag upptäckt flygplatsen på Google Maps skickade jag iväg ett mail till Sligo Aero Club, den lokala flygklubben. Kunde jag möjligen få låna ett litet flygplan när jag ändå var i krokarna, pretty please with a cherry on top? (Inte den exakta ordalydelsen.) Gissa min glada överraskning när jag samma kväll fick ett mail tillbaka:

Hello Wilhelm

Yes, we should be able to arrange for you to fly with us as a temporary member
and with an experienced former instructor who coincidentally also lives in
Culleenamore.

We charge €180 per hour (timed from takeoff to landing) for instruction and
checkouts in the 172 and €10 for temporary membership. Full annual membership
is €250, which might be of interest to you if you visit Sligo regularly. PPL
rates (once checked out) are €165 per hour for the 172 and €135 for the 152.

Let me know as soon as possible when you wish to fly and I will see what we can
do.

Fullt acceptabla priser jämfört med klubben här hemma i Sverige och dessutom en co-pilot – hur mycket bättre svar kunde jag ha fått? En Cessna C172 bokades på lördagen men flygningen blev så småningom uppskjuten till söndagen av olika skäl. Solen sken starkt och molnen såg inte särskilt hotfulla ut men vinden blåste friskt och rakt tvärs fältet – vi startade på bana 11 och strax före starten trodde jag mig höra 030° och 9 knop, det visade sig vara 19 knop! Med motsvarande väderlek hemma i Sverige hade jag ställt in flygningen men med Gerry, min erfarne medpilot, i högersits var jag inte särskilt oroad och starten gick fint om än turbulent.

På 1500 ft mot Mullaghmore.

Väl uppe i luften och över platt terräng (och hav) försvann all tillstymmelse till skumpighet och vi steg snabbt upp till 1 500 ft för att få en bra utsikt över landskapet. Vi flög först norrut mot Mullaghmore (som jag för övrigt skulle promenera runt morgonen därpå). Vi cirklade runt halvön för att se Classiebawn, ett slott med en “färgglad” historia, och vände därefter tillbaka ner mot fältet. Den platta terrängen till trots varnade Gerry mig för att flyga för nära de branta bergen där det fanns risk för svår turbulens eller nedsvep. På vägen pratade vi om skillnaderna (eller snarare, visade det sig, bristen på skillnader) mellan klubbflyg i Sverige och Irland.

Panelen i EI-SAC.

Efter att ha korsat fältet steg vi till 2 000 ft för att kunna flyga över Knocknarea och se Drottning Maeve’s grav, en enorm stenålderskonstruktion som syns från vida omkring. Huruvida Maeve (även Medb/Meabh) faktiskt är begravd där är det ingen som vet, då stenhögen aldrig blivit utgrävd. Vi fortsatte sedan söderut i riktning mot Ballymote för att se grottorna i Keshcorran. Jag hade väntat mig att skillnaden mellan den modernare Cessna C172S jag “vanligtvis” flyger på SAS FK och Sligo Aero Club’s tjugo år äldre EI-SAC skulle vara större än den egentligen var. Om något kändes den äldre maskinen en smula lättare i rodren och mer välbalanserad, något jag tillskriver avsaknaden av tung elektronik.

Knocknarea från luften.

Efter vår avkrok söderut flög vi tillbaka mot fältet igen, denna gång över Lough Gill och Sligo Town. Det hade vid det här laget mojnat till 17 knop, fortfarande tvärs banriktningen – inte för att det gjorde någon större skillnad på min nervositet inför landningen. Lyckligtvis var trafiken i luften nästan obefintlig och vi fick klart för landning långt ut, vilket gav utrymme för ett rejält landningsvarv. Eftersom såväl baslinjen som finalen in mot bana 11 ligger över havet så var turbulensen faktiskt inte särskilt kraftig jämfört med “hemma” på Bromma vid betydligt lägre vindstyrkor. Jag landade med ett steg klaff och lite högre hastighet än vanligt vilket gjorde att Cessnan flöt ut ordentligt, men vi landade ändå med rejäl marginal och mer än halva banan tillgodo (förvisso ingen bedrift – den är 1 200 meter lång).

Väl tillbaka i hangaren hade vädret definitivt bestämt sig för att göra livet surt för småflygare med byar över 30 knop, så vi hjälptes åt att putta in vårt och klubbens andra flygplan i hangaren. En annan pilot med sällskap som hade tänkt sig en flygtur fick snopet vända tillbaka – de roade sig istället med en promenad i gräset kring landningsbanan(!), kanske inte världens bästa idé om ett flygplan skulle ha försökt landa just då. Själv begav jag mig med sällskap till närbelägna puben The Strand för lunch och en välförtjänt post-flight-Guinness. Att flyga utomlands var både betydligt enklare och mer spännande än vad jag hade väntat mig. Nästa gång jag är i Sligo blir det definitivt ett nytt besök – och jag kommer nog aldrig att åka på semester igen utan att ha koll på närmaste flygklubb!

Efter flygningen.

För den som är sugen på fler bilder från min tur till Irland finns de på Google+ (konto krävs inte):

Nihon ni ikimashou!

Om ungefär 36 timmar åker jag till Japan för andra gången. Sist jag var där, 2009, stannade jag bara en vecka, inte nog med tid för jetlaggen att gå över och knappt nog med tid för att skrapa på ytan av detta fantastiska land. Den här gången har jag samlat ihop tid och pengar nog att stanna betydligt längre. Jag tror inte att den vänlighet och gästfrihet som jag upplevde vid mitt förra besök har mattats av den senaste tidens händelser – kanske snarare tvärtom. Emellertid  kommer jag inte att resa i de områden som påverkades starkt av den stora jordbävningen i våras, utan kommer främst att besöka Tokyo och olika städer i regionen Kansai, främst Osaka och Kyoto.

Som ett experiment så kommer jag att mikroblogga resan via Google+, såväl foton som inlägg kommer att ligga publikt (inget konto krävs alltså). Alla tips och råd om vad man kan tänkas hitta på i Japan uppskattas rikligen, även om jag har en hel del idéer själv! Mitt förra besök föregicks av en intensiv planering där jag ville maximera varenda minut av min vistelse. Mindre än 30 minuter efter att jag checkat in på hotellet var planeringen som bortblåst. Ändå hade jag inte en lugn stund eller ett enda ögonblick som jag hade önskat att jag spenderat annorlunda. Den här gången har jag därför inte så mycket en planering som en “att göra”-lista, så får vi se hur det går.

En perifer men inte oviktig del av resan är att det blir min första resa med nya superjumbon Airbus A380-800, under Lufthansa-flagg på sträckan Frankfurt-Tokyo (och givetvis tillbaka igen). En upplevelse som, ska jag medge, jag ser fram emot nästan lika mycket som att komma tillbaka till Japan. Är man flygnörd så är man!

Följ min reseblogg här – första inlägget kommer på lördag.

The Ryanair Experience

Jag har sedan länge en mycket djupt rotad skepsis mot lågprisflyg. Missförstå mig inte nu – det är inte så att jag tror att flygplanet kommer att krascha, men att som flygentusiast åka budgetflyg känns för mig ungefär som att vara gourmétkock och tvungen att äta på McD – jag vill ju att flygresan ska vara lite av en upplevelse, men lågprisbolagens inriktning är snarare att trimma bort så mycket av krusidullerna som möjligt och få flygplanet att kännas som en väldigt stor buss med vingar. Inte särskilt roligt, samtidigt spelar ju lågprisflyget en oerhört viktig roll när det gäller att flytta massor av folk från punkt A till B till ett pris som alla har råd med, något som “traditionella” flygbolag har haft lite svårt med från gång till annan. Ju fler som får flyga desto bättre.

Den här helgen hade jag och min gode vän Lukas planerat en liten tripp till Dublin med den sofistikerade avsikten att dricka öl, dricka öl och dricka mera öl så då föll det sig rent naturligt så att vi flög dit med Ryanair, bolaget som har rykte om sig att vara det ultimata inom sunkigt lågprisflyg. “Flyg med rajjen – ta den i b***n”, som en pilot jag känner färgglatt uttryckte det. Mycket riktigt, redan vid bokningen anar man att det är något skumt på gång. Mängden upselling är helt enkelt bisarr. Boknings-SMS? Exklusiv kabinväska? Prioriterad ombordstigning? Betala med kort? Hyrbil på destinationen? Ryanair-sajten har en design som skriker 90-tal och en felaktigt ifylld kryssruta kan ta priset till nya höjder.

Lättlurad som jag är kryssade jag rutan för prioriterad ombordstigning, eller “Priority Q” som det heter på Ryan-lingo. Eftersom man inte kan reservera säten så får man helt enkelt sätta sig där det finns plats, men för typ hundra spänn får man stå i en särskild kö som får gå ombord först. Därmed lyckades jag åtminstone kapa åt mig fönstersitsar i nödutgångsraderna (med massor av benutrymme) på både tur- och returresan. Klart värt det! Problemet är att man fortfarande måste köa, cirka en timme innan planet faktiskt går, och det finns ingenstans att sitta. Jobbigt – kölappar skulle kanske fungera, men bokade platser är nog alltjämt att föredra, helt enkelt för att man slipper stress och vet att man får sitta tillsammans med eventuellt resesällskap.

Ombord möttes jag av den utilistiska gul-blå dekoren som syns på fotot överst. Plast för hela slanten, fast i övrigt en ganska normal all-economy-interiör bortsett från att sätena saknade fickor och att säkerhetskortet var fastlimmat i framförvarande sätes nackstöd. Nu inställd på att maximera min Ryanair-upplevelse beställde jag varm mat, burgare med öl till det facila priset av 90(!) spänn. Resultatet kan beskådas ovan. Heineken är väl okej som öl betraktad, men … ostburgare? Detta var snarare (smält) ost och burgare var för sig, som med lite trixande kunde kombineras till en någorlunda ätbar ostburgare. Under tiden jag åt vandrade personalen fram och åter i kabinen och försökte sälja på folk skraplotter, telefonkort och rökfria(?!) cigg. Skulle vara intressant att se hur många såna de lyckas kränga på en typisk flygning.

Väl framme i Dublin vidtog öldrickandet och jag hade inte tänkt slösa någons dyrbara tid genom att berätta om det här. Den som mot all förmodan är intresserad kan se lite resefoton här. Jag kan varmt rekommendera både Guinness Storehouse och The Old Jameson Distillery för den som är på besök i Dublin. Jag kan även rekommendera att undvika alla pubar som har “live music” om avsikten är att föra en konversation med någon annan samtidigt med öldrickandet. Musiken är förvisso mycket bättre än vad som spelas på pubar i Stockholm!

Lyckades då den här trippen kväsa några av mina fördomar kring lågprisflyg? Njae, snarare tvärtom, men samtidigt kan jag konstatera att Ryanair gör en hel del som andra flygbolag borde ta efter. Att begränsa handbagaget till en liten väska på max 10 kilo är genialt! På andra flyg tar folk med sig väskor stora nog att rymma barn och husdjur i, tyngre än att de själva orkar lyfta dem. Allt bök med gigantiskt “handbagage” leder till enorma väntetider vid av- och påstigning, problem som helt enkelt inte finns på Ryanair eftersom alla väskor som inte är små och lätta är bannlysta. Att betala extra för allt utöver själva sittplatsen är också en bra modell som känns rättvisare än när jag som oftast flyger med enbart handbagage får betala samma biljettpris (och antagligen subventionerar) dem som reser med flera incheckade väskor. Fick jag bestämma skulle jag ta en extraavgift för att resa med småbarn också, med tanke på hur mycket besvär de orsakar andra resenärer, men det är kanske att önska för mycket.

Med detta sagt så kommer jag förmodligen inte att åka med Ryanair igen om jag får välja, av en mycket enkel anledning som de själva knappast rår över: Nyköping/Skavsta flygplats ligger på tok för långt från Stockholm, dessutom på en vägsträcka som rutinmässigt korkas igen ett par gånger om dagen vilket i värsta fall leder till att bussresan till flygplatsen tar tre timmar, för en flygtur på 2,15. Samma sak åt andra hållet. Åker man i god tid så belönas man vid ankomsten med vad som kan vara Sveriges tråkigaste flygplats, med absolut ingenting att göra för att fördriva tiden (okej, man kan dricka öl, om man gillar att betala överpris för den). Ett snabbtåg skulle göra underverk här, men det är knappast något som lågprisflyget kommer att finansiera. Är man ute efter lägsta möjliga pris så är Skavsta nog the place to be, men om man faktiskt har bättre saker för sig än att vänta så kommer den där tusenlappen extra för att flyga med SAS att betala sig väldigt fort i intjänad tid.

Observationer från São Paulo

Låt mig vara ärlig: vid första anblicken (och möjligen också vid andra) är det oerhört lätt att avfärda São Paulo, Brasiliens största stad, som ett skithål där betonggrå, slitna höghus omgärdade av höga gallerstaket trängs med kåkstäder och allmän misär. Efter en vecka kan jag konstatera att det första intrycket förvisso är sant, men att den som låter sig avskräckas redan där går miste om en otrolig upplevelse. São Paulo är en spännande stad, fylld med underbara människor som gör sitt bästa för att förgylla vardagen. Precis som överallt annars alltså, förutom att det är minst 30 grader varmt och konstant trafikkaos. För att inte uttråka er med en essä har jag sammanfattat mina viktigaste intryck från veckan i punktlisteformat.

  • São Paulos rykte som en farlig stad tycks i någon mån vara överdrivet, så länge man tillämpar sunt förnuft. Håll dig borta från favelas, mörka gränder och ta hellre taxi än en lång promenad på natten så klarar du dig förmodligen utmärkt.
     
  • Det är inte ett dugg svårt att “smälta in” i myllret i São Paulo, här bor det folk av precis alla färger och former. Om du inte har kameran och kartan i högsta hugg kommer ingen att ta dig för en turist. Enda nackdelen med detta är att alla utgår ifrån att du förstår portugisiska.
     
  • Utanför hotell och flygplatser talar ingen engelska, trots att hälften av alla butiker (och många av varorna) har engelska eller “engelskinspirerade” namn. Ett brett leende tillsammans med inspirerande gester bryggar den språkliga avgrunden, så att få vad man vill ha är sällan något större problem. Ser man tillräckligt hjälplös ut kan faktiskt de flesta restauranger gräva fram någon i personalen som kan lite engelska.
     
  • Folk är hjälpsamma, vänliga och trevliga. Tills de sätter sig bakom ratten. I trafiken gäller bara djungelns lag och blinkers är mer användbara som julbelysning än för att visa sin avsikt. Att “gena” i korsningar via P-platser och gångbanor är fair game. Bilar har företräde framför fotgängare och få övergångsställen har trafikljus.
     
  • Det är inte ovanligt att hitta en exklusiv inredningsbutik eller en Porsche-handlare ett kvarter från ett hus byggt av sopor. Å andra sidan är det omöjligt att bedöma en butik eller restaurang efter fasaden; att renovera gamla hus verkar aldrig ha varit på modet här, så ett hål i betongväggen med ojämna kanter är inte helt sällan ingången till en underbar oas.
     
  • Kranvattnet smakar som något ur småbarnspoolen på valfritt kommunalt badhus (dvs överklorerat) men mineralvatten finns lyckligtvis att köpa överallt. Men det som står i kylen på hotellrummet kostar som 98-oktan.
     
  • “Chopp” betyder blek lageröl som serveras minusgradig, vilket gör den om möjligt ännu blekare. Det spelar ingen större roll, i 35 plusgrader är svalka viktigare än smak. Om du inte uttryckligen säger ifrån så kommer personalen att leverera nya chopp när de gamla ser ut att börja ta slut.
     
  • Regn har ungefär samma effekt på trafiken i São Paulo som snön har på trafiken i Stockholm: allting stannar. Om det regnar, ha gott om tid på dig eller åk inte bil (dvs stanna hemma; kollektivtrafiken är ett skämt).
     
  • Standardiserat elnät, vad är det? Här används minst tre-fyra sorters elkontakter och olika spänningar (127V, 220V etc) blandas friskt. Ibland i samma hus. Lyckligtvis är eluttagen oftast märkta med gällande nätspänning.
     
  • Trodde du att fotboll var Brasiliens bästa gren? Fel. Det är KÖTT. Grillat, friterat, fräsande stekt vid bordet, you name it – det här är köttälskarens paradis på jorden. Dessutom billigt. Det säger sig självt att veggon och djurrättskramare icke må göra sig besvär.
     
  • Kollektivtrafiken är som sagt bristfällig men taxi kostar 25-50% av vad den gör i Sverige och taxibilar finns överallt, dessutom praktiskt färgkodade efter pris (vitt är billigast). Det finns tyvärr ingen motsvarande färg för förarens självbevarelseinstinkt, men om det fanns skulle nog de flesta av bilarna vara svarta.
     
  • Killarna som kommer och knackar på rutan när du sitter i bilkö försöker inte råna dig, de vill bara sälja snacks och mobiltelefonadaptrar. De är inte påstridiga, däremot många, och dyker upp som flugor kring skit varje gång det är trafikkaos (alltid). En annan vanlig företeelse i trafiken är tiggare. Det anses tydligen ofint att köra över dessa, även fast de står i vägen för bilen.
     

Skulle jag då vilja återvända till São Paulo efter den här veckan? Absolut! Men mina brasilianska vänner intygar att Rio de Janeiro är mycket bättre. Den som lever får se…

Självklart anlitar man en resebyrå

Solnedgång över Supetar

Som flitiga läsare av denna blogg säkert vet var jag i Kroatien i juli – en enligt alla relevanta måttstockar mycket lyckad resa, som bara kunde ha gjorts bättre om jag hade haft vett att använda tillräckligt solskydd från början istället för att lära mig det efter ett par dagar (när skadan redan var skedd). Jag och min reskamrat anlitade Kroatienspecialisten, en resebyrå med vilken ingen av hos har eller hade någon affiliation eller tidigare erfarenhet, för att hjälpa oss med flygbiljetter och boende. Men så här i efterhand kan jag konstatera att resan hade blivit helt annorlunda, och på avgörande sätt förmodligen sämre, om vi hade skött allting själva. För mig är det inte ett dugg kul att komma till ett resmål bara för att, med tunga väskor i släp, börja leta boende i förhoppningen om att inte bli lurad (och som turist i ett land där man inte kan språket, inte vet vad saker “borde” kosta och är trött efter resan har man inte världens bästa förhandlingsläge). Dessutom innebär resebyrån att man per automatik har någon med lokalkännedom som man kan fråga när saker och ting tycks ha kört ihop sig, eller om man helt enkelt vill ha ett tips om den bästa strandkrogen i området.

Det är mig således inte ett dugg förvånande att resenärer återvänder till traditionella resebyråer när nymodigheten i att boka över nätet går över. Förvisso gäller undersökningen USA, men det finns inget skäl att tro att samma sak inte sker i andra länder. Bekvämligheten i att använda en resebyrå är ju så uppenbar; om man bokar allting på egen hand så har man ingen som helst möjlighet att få samma bild av ett resmål som ett företag med folk på plats har. Ringer man resebyrån får man förmodligen ett rakt, snabbt svar. Tar man sig tid till en visit så kan man utarbeta sin resplan och få nyttig feedback på varenda punkt. Visst, med energetiskt googlande och/eller de rätta kontakterna kan man komma en bra bit på vägen. Men med tanke på hur små resebyråernas påslag är (de lever ju numera i hård konkurrens med gör-det-självarna) så gäller det då att man värderar sin egen arbetstid till nästan ingenting. Eller har en vääääldigt förstående arbetsgivare som inte gruffar när man ägnar sin arbetstid åt privat surfande. I mitt fall är ingetdera sant.

Med detta sagt finns det naturligtvis tillfällen då en resebyrå är slöseri med tid och pengar. Ska man bara vara borta en helg, eller åker till en plats man redan har god kännedom om, eller där man känner folk, är det förstås onödigt att betala extra för tjänster man inte behöver. Förmodligen vet man då redan var man skall bo, hur mycket en taxi från A till B ska kosta och vad som finns att göra på resmålet. Jag har heller inget till övers för paketresor där man bor på en “turistanläggning”, en liten bubbla där Alla Talar SvenskaTM och man aldrig får se något av landet man faktiskt rest till. Länder och städer som blivit “turistifierade” är nästan lika illa. I Kroatien hade jag mycket trevligare sittande på en okänd restaurang/vingård i Dol, djupt inne i en ravin där det knappt fanns vettiga vägar (eller affärer), än kämpandes genom turistkvarteren i Makarska med plingande minitåg, arméer av tiggare och tjugo restauranger med exakt samma sak på menyn.

Paradoxalt nog är en av funktionerna hos en resebyrå just att hjälpa en att undvika sådana ställen. Eller lotsa en till dem, om det är så man vill ha det. Att resa på utlandssemester är en lyx, och bör hanteras som en sådan. Låt någon annan sköta de jobbiga bitarna!