Högerkonspiration

Den senaste månaden eller så har det klottrats en del i IT-pressen om att datorer med Windows 8 “låser ute” andra operativsystem, såsom Linux. Trots att Microsoft har dementerat detta (och publicerat en lång, teknisk artikel om tekniken det gäller) så fortsätter sensationalistiska rubriker med titlar som “Kampanj mot låsning i Windows 8” att ploppa upp. Okej, jag borde kanske skylla mig själv som läser IDG (IT-världens motsvarighet till Aftonbladet, med ungefär samma faktakoll!) men ändå irriterar det mig en smula. Sanningen är nämligen inte särskilt svår att förstå, men känner man till den så blir det lite svårare att göra lockande rubriker. Gamla vanor är svåra att bryta och det är fortfarande något slags instinktiv reaktion bland många bloggare och journalister – särskilt de med fötterna i FOSS-stövlar – att skylla allt ont i världen på Microsoft.

Så vad är problemet?

Jo, sedan en tid tillbaka har BIOS – det program som hanterar interaktionen mellan hård- och mjukvara på en grundläggande nivå – så sakteliga börjat bytas ut mot UEFI, Unified Extensible Firmware Interface. Det är minst sagt på tiden, BIOS är 80-talsteknik som bland annat är en del av orsaken till att man fortfarande kan få vänta flera minuter på att en PC ska starta upp. UEFI (och dess föregångare EFI) används alltså lite varstans redan idag, på datorer med Windows 7, Linux eller Mac OS X. Så långt inget konstigt, men jag har på en del sajter läst påståendet att man ska vägra datorer med UEFI eftersom de bara kan köra Windows. Det är ren lögn och lika korkat som att påstå att Volvo-bilar bara kan köras inom Sverige.

Uppståndelsen beror på följande: en av de saker som Microsoft har introducerat i Windows 8 är möjligheten att utnyttja Secure Boot på datorer som har denna funktion (som är en valfri del av UEFI). Secure Boot är ett skydd mot en typ av datorangrepp som kallas rootkit, där en hackare kan ta kontroll över datorn på ett sätt som är nästan omöjligt att upptäcka, genom att han byter ut grundläggande delar av operativsystemet. Secure Boot kan skydda mot denna typ av angrepp genom att kontrollera att den kod som körs inte har blivit modifierad med hjäp av digitala signaturer. Poängen är att om man har en dator med Secure Boot så måste förstås varje OS man vill använda ha en sådan digital signatur. Signaturen måste i sin tur vara godkänd av den som tillverkat datorn, annars skulle ju vem som helst – även hackare – kunna signera sin mjukvara och installera den.

För den som använder det operativsystem som datorn levereras med – cirka 95%, alltså – är detta inget som helst problem. Det blir ett problem först när man vill installera ett annat OS som inte är signerat med en godkänd signatur. Detta godkännande ligger helt och hållet hos datortillverkaren. Om datorn levereras med Windows betyder det förstås att signaturen på Windows är godkänd från början. Utöver den kan tillverkaren välja att godkänna vilka han vill, eller göra det möjligt för användaren att godkänna själv, eller stänga av kontrollen helt och hållet vilket ger samma nivå på skyddet som dagens datorer – fullt tillräckligt i de flesta fall. Observera att om man byter ut “Windows” mot “Mac OS X” i den här paragrafen så stämmer den fortfarande.

Det som ger upphov till oro är att en del datortillverkare kan komma att sälja datorer som enbart godkänner operativsystemet de levereras med, utan någon möjlighet för användaren att byta ut det. Den som vill installera Linux på en PC med Windows, eller Windows på en Mac, eller någon annan kombination som inte motsvarar precis det som tillverkaren har givit sin uttryckliga välsignelse till, skulle därmed kunna stå lottlös. Alldeles säkert kommer det att säljas datorer med denna begränsning. Minst lika troligt är det att det kommer att säljas datorer som kan göras helt öppna, eller där man kan godkänna vilka signaturer man vill. PC-marknaden är hårt konkurrensutsatt och marknaden för folk som vill köra Linux eller något helt annat är alltjämt för stor för att ignorera.

Så visst är det bra att problemet blir känt. Men allt detta är än så länge enbart baserat på antaganden. Det finns idag bara två populära modeller av datorer som hindrar användaren från att installera sitt eget val av operativsystem, och det är Apples två generationer av iPad. Som konstigt nog har undgått kritiska artiklar i pressen trots denna bristfällighet.

Så lanserade Nokia äntligen sina telefoner med Windows Phone 7. Som jag har väntat. Jag såg stora ting i Windows Phone 7 när det lanserades och med version 7.5 (“Mango”) är många av de tekniska bristerna åtgärdade. Under hösten har WP7-lurarna börjat poppa upp lite här och var i min närhet så jag har vid flera tillfällen haft möjlighet att provköra de senaste modellerna. Var så säker: det är bra grejer, gränssnittet är en mycket trevligare bekantskap än både iOS och Android, prestandan är enastående och hårdvaran ligger perfekt i handen. Just Nokia är ju bland de bästa i branschen på just hårdvarubiten, så i kombination med ett modernt OS borde allt vara frid och fröjd … eller?

Jo, Nokia Lumia 800 är en otroligt snygg telefon som har alla chanser att sälja bra, särskilt om den får en attraktiv prislapp. Det är synd att vi inte får se den här i Sverige förrän efter jul, men den som vill kan ju importera själv utan några större problem. Tyvärr är det en smartphone för massmarknaden, inte entusiaster. Skärmen är 3,7 tum vilket är snäppet större än iPhone och i nivå med många Android-lurar, men jag skulle hellre vilja ha en fyratummare som HTC Sensation eller till och med större. Lumia 800 saknar plats för MicroSD-kort och har en processor som är betydligt segare än dem som sitter i de värsta Android-lurarna. Trist, för jag skulle vilja ha en telefon med lite mer kräm i.

Är detta avgörande? Nej. Min HTC Desire, nu 18(!) månader gammal, har fullt tillräcklig prestanda för allt jag använder den till och den ser ut som en rostig relik bredvid Lumia 800. Skärmstorleken är inte heller avgörande, en mindre telefon har också sina fördelar. Det som gör att jag faktiskt vill vänta lite till är att det fortfarande saknas så många “självklara” appar, såsom Spotify. Vi fick veta i april förra året att WP7 skulle få Spotify, sedan att det skulle komma med Mango, men Spotify-appen finns fortfarande inte att finna (annat än på YouTube). Istället lanserar Nokia sin egen musiktjänst tillsammans med sina telefoner. Har Microsoft skjutit fram Spotify för att vara hyggliga mot Nokia?

Google+ är en annan app som utannonserats men som aldrig dök upp; även där verkar det vara något på gång, men vad tusan; köper jag en ny telefon vill jag ju ha alla nödvändiga appar från dag ett! Nu lär jag behålla min Desire i vilket fall eftersom den gör sig utmärkt för experiment och utveckling, men att behöva släpa på två telefoner bara för att kunna lyssna på musik är inte acceptabelt någonstans. Möjligen kan jag stå ut med att använda webbläsar-versionen av Google+, men alla som försökt använda en mobil webapp en längre stund vet att det är ungefär lika trevligt som att vara inuti en omkullvält bajamaja.

En annan sak jag absolut inte accepterar är när den som säljer mig en dator eller telefon anser sig ha rätt att bestämma vilka program jag får köra på den – ett skäl, kanske det starkaste, till att jag vägrar befatta mig med Apple. Tyvärr valde Microsoft vid lanseringen att förse även Windows Phone 7 med denna typ av idiotisk policy, vilket normalt hade diskvalificerat den fullständigt. Men, Microsoft har utlovat att man ska kunna låsa upp sin WP7 för en obetydlig kostnad och den 14 oktober meddelades att detta skulle bli möjligt “inom några veckor”. Detta var alltså för två veckor sedan, så i vanlig ordning får man ta löftet med en nypa salt.

Så jag har två alternativ. Jag kan köpa en Nokia och hoppas att allt detta faller på plats inom en snar framtid. Eller så väntar jag, så kanske det dessutom hinner dyka upp en modell som ger lite fler geekpoints – låter inte “Lumia 800″ väldigt mycket som om det finns en “Lumia 900″ i faggorna?

Känns som ett rätt självklart val, när jag tänker efter.

Jag valde att vänta tills de flesta reaktionerna på Steve Jobs‘ frånfälle hade upphört innan jag skrev det här, dels för att inlägget inte skulle drunkna i floden av hyllningar men också för att en del av det jag vill skriva kan tolkas som att jag talar illa om någon som nyligen avlidit. Det är förstås inte min avsikt, men jag förstår att den tolkningen ligger nära till hands när nästan alla artiklar jag läst om Steve Jobs sedan hans bortgång varit ensidiga hyllningar utan någon som helst nyansering, ofta över gränsen till bristande verklighetsförankring. Just därför vill jag göra ett försök att ge min bild av vad Steve Jobs lämnar efter sig. Det står naturligtvis var och en fritt att inte hålla med mig.

Trots att jag aldrig ägt en Apple-produkt kan jag inte förneka att Jobs, särskilt efter sin återkomst till VD-posten på Apple 1997, haft en mycket kraftig påverkan på hur jag ser på datorer, mobiltelefoner (för att inte säga konsumentelektronik i allmänhet) och mjukvara. När jag först hörde talas om iPhone skrattade jag åt den överprisade leksaken som ur ett rent tekniskt perspektiv låg åratal efter min dåvarande telefon (med Windows Mobile). Skrattet fastnade i halsen när leksaken blev en försäljningssuccé som alla omedelbart började kopiera. Samma sak hade visserligen hänt med iPod några år tidigare, men det var bara en simpel mp3-spelare och kunde lätt avfärdas som ett engångsmirakel. Vi vet ju alla vad som hände sen. Jag medger utan bitterhet att jag hade fel.

När iPad lanserades var vi redan så vana vid Apple som en ostoppbar marknadskraft att succén var given från början. En laptop utan tangentbord, med ett leksaks-OS? Såklart folk köper den! Oavsett vad man anser om produkternas tekniska meriter – som jag inte finner det nödvändigt att ta upp här – är det fullständigt uppenbart att Steve Jobs var ett lysande geni, en stor visionär och en sällan överträffad affärsman. En hel del av berömmet ska förstås också gå till de tusentals ingenjörer, vars namn aldrig kommer att bli kända för allmänheten, som gjort mycket av det faktiska jobbet innanför väggarna. Faktum kvarstår att det kreativa inflytandet, såväl i helheten som detaljerna, till en mycket stor del emanerat direkt från Jobs. Han var inte bara en ljusstark PR-figur utan framför allt en kreatör, och förtjänar att bli ihågkommen som en sådan.

Men.

Nu tänker jag trampa på ett par tår.

Nej, jag fegar ur och citerar Richard Stallman istället, vars tåtramparskills är vida överlägsna mina:

Steve Jobs, the pioneer of the computer as a jail made cool, designed to sever fools from their freedom, has died.

As Chicago Mayor Harold Washington said of the corrupt former Mayor Daley, “I’m not glad he’s dead, but I’m glad he’s gone.” Nobody deserves to have to die — not Jobs, not Mr. Bill, not even people guilty of bigger evils than theirs. But we all deserve the end of Jobs’ malign influence on people’s computing.

Unfortunately, that influence continues despite his absence. We can only hope his successors, as they attempt to carry on his legacy, will be less effective.

Jag håller inte alls med om sättet på vilket Stallman valde att förmedla sina åsikter om Jobs, likafullt har han rätt. Jag är förvisso inte alls glad att Steve Jobs inte finns bland oss längre – under hans ledning har Apple som få andra kunnat sporra andra företag över nästan hela spektrat av konsumentelektronik att bygga bättre produkter. Men det är också det enda långvarigt positiva bidrag som Apple under Jobs har gett oss (utöver kortvariga bidrag såsom nya leksaker). Apples egna produkter har, genom sina framgångar på marknaden, snarare retarderat än accelererat utvecklingen inom vitala områden. Istället för att lära användare att ta till sig kunskapen som behövs för att kunna nå ut till hela världens resurser via webben valde Apple att bygga ett gyllene fängelse, som folk glatt förklarar sin evinnerliga kärlek till eftersom man kan spela Angry Birds i det utan att behöva oroa sig för virus.

Hur sålde man in det? Med lysande marknadsföring och förstklassig design, som skapat extremt lojala kunder, villiga att förlåta de flesta brister, gå på de vildaste lögner. Apple efter millennieskiftet har inte varit ett innovativt företag och Steve Jobs var aldrig en innovatör. Jag har läst det skrivet om Jobs att han gav alla människor möjligheten att ha en dator i fickan – men det stämmer inte, alla som visste att tekniken fanns och ville betala för den hade haft “smarta mobiler” i många år innan iPhone dök upp – och “plattdatorn” är möjligen en ännu äldre uppfinning. Med “appar” och allt, även fast de inte kallades så. Apple har gång på gång tagit standard-hårdvara, packat den i ett snyggare fodral än konkurrensen och sett till att precis alla fått veta varför de vill ha den. Revolutionerande? Visst. Men aldrig nyskapande.

Dock ska man komma ihåg att Apple alltid har byggt vad kunderna har efterfrågat. Vad har innovation för egenvärde om folk hellre betalar för ett snyggt skal och en välsorterad app store? Ändå tror jag att det företag som fungerat som en ledstjärna åt andra – det Apple som Steve Jobs lämnar efter sig – är det vi kommer att minnas snarare än några enskilda produkter. Apple gjorde stora tekniska landvinningar med Macintosh på 80- och 90-talen, men det var Windows som blev datorn på var mans skrivbord. Likaså visade man vägen med iPhone, men i din ficka är det idag mer troligt att det ligger en Android.

Kan Apple behålla sin roll som vägvisare utan Steve Jobs vid rodret? Jag tvivlar. Man byggde så mycket av sin image på personkulten kring Jobs att man förmodligen kommer att ha svårt att göra mer än iterera på de befintliga produktlinjerna utan att riskera att förlora kopplingen till det som varit. Samtidigt är det ett band som måste brytas förr eller senare och när så sker blir det antingen en ny renässans eller Apples (andra) undergång. Oavsett vad som händer med företaget kommer arvet efter Steve Jobs att leva kvar länge. På gott och ont.

Om ungefär 36 timmar åker jag till Japan för andra gången. Sist jag var där, 2009, stannade jag bara en vecka, inte nog med tid för jetlaggen att gå över och knappt nog med tid för att skrapa på ytan av detta fantastiska land. Den här gången har jag samlat ihop tid och pengar nog att stanna betydligt längre. Jag tror inte att den vänlighet och gästfrihet som jag upplevde vid mitt förra besök har mattats av den senaste tidens händelser – kanske snarare tvärtom. Emellertid  kommer jag inte att resa i de områden som påverkades starkt av den stora jordbävningen i våras, utan kommer främst att besöka Tokyo och olika städer i regionen Kansai, främst Osaka och Kyoto.

Som ett experiment så kommer jag att mikroblogga resan via Google+, såväl foton som inlägg kommer att ligga publikt (inget konto krävs alltså). Alla tips och råd om vad man kan tänkas hitta på i Japan uppskattas rikligen, även om jag har en hel del idéer själv! Mitt förra besök föregicks av en intensiv planering där jag ville maximera varenda minut av min vistelse. Mindre än 30 minuter efter att jag checkat in på hotellet var planeringen som bortblåst. Ändå hade jag inte en lugn stund eller ett enda ögonblick som jag hade önskat att jag spenderat annorlunda. Den här gången har jag därför inte så mycket en planering som en “att göra”-lista, så får vi se hur det går.

En perifer men inte oviktig del av resan är att det blir min första resa med nya superjumbon Airbus A380-800, under Lufthansa-flagg på sträckan Frankfurt-Tokyo (och givetvis tillbaka igen). En upplevelse som, ska jag medge, jag ser fram emot nästan lika mycket som att komma tillbaka till Japan. Är man flygnörd så är man!

Följ min reseblogg här – första inlägget kommer på lördag.

Nu är det två dagar sedan SL gick och höjde priset på Sveriges billigaste månadskort. Som alltid när något blir dyrare – även om höjningen är i nivå med en restauranglunch – har ramaskriet ekat i såväl media som på Facebook. När jag lite skämtsamt föreslog att det plötsligt blev ännu mer fördelaktigt att skrapa ihop till en bil visade det sig att ett par av mina vänner faktiskt på fullaste allvar överväger detta. Själv har jag inte ägt ett SL-kort på många år. Inte för att jag någonsin inbillar mig att bilen är billigare än kollektivtrafiken – utan för att tåg och bussar helt enkelt inte kan göra samma jobb. I bilen åker jag tryggt, snabbt och säkert mellan godtyckliga punkter vilken tid som helst på dygnet. De gånger jag ändå åker kollektivt så beklagar jag mig inombords hur tydligt det är att SL får verka som en tung, våt filt över hela Stockholms kollektivtrafik. Lite konkurrens skulle sitta på sin plats.

Tag bara den förbannade SL-remsan – i ett format som måste vikas för att få plats i en normal plånbok, går sönder lätt och aldrig riktigt går jämt ut – har man fräckheten att resa någonstans för tre stämplar så får man en enda, obrukbar rad kvar på slutet. När SL lade ner enorma summor pengar på att införa kontaktlösa kort – förvisso ett enormt kliv framåt redan det – varför lät man inte systemet omfatta även remsorna? Jag gillar att lyfta fram Tokyo som ett gyllene exempel på hur kollektivtrafik ska fungera, där fler än fjorton(!) olika statliga och privata företag bedriver olika former av spårbunden trafik. Det finns ett gemensamt biljettsystem (Sucia) med ett kontaktlöst kort som laddas med pengar och även fungerar som ett betalkort i många affärer.

I Suica-systemet beror kostnaden helt på resvägen eftersom kortet avläses både på väg in och ut ur en station, och det finns också möjlighet till “pendlarkort” som ger fria resor mellan utvalda stationer under en längre period. Naturligtvis ger detta också operatörerna överlägsna möjligheter att mäta antalet passagerare och resor över dygnet, så att trafiken kan göras så effektiv som möjligt. Systemet transporterar varje dygn – enbart i Tokyo – fler människor än alla järnvägar i Tyskland tillsammans. Priserna för resenärerna är förstås mycket låga. En resa tvärs över stan kostar ett par hundra yen, eller drygt tio spänn. Inte ens en stämpel på SLs urusla remsa.

Nu är förstås Stockholm olikt Tokyo på många sätt. Ett system som Suica skulle förmodligen stupa redan på planeringsstadet på grund av rädsla för att den personliga integriteten skulle “kränkas” när privata företag fick tillgång till detaljerad information om hur människor reser (här ska dock sägas att Suica-korten är ickepersonliga). Ändå skakar jag på huvudet i förvåning över vissa människors bristande grepp om verkligheten när det påstås att bilen är en lyxvara vi kan leva utan, eller att politikerna måste tvinga oss att ge upp våra bilar. Faktum är ju att så aldrig kommer att ske så länge de cirka 85% av befolkningen som har tillgång till bil inte känner att kollektivtrafiken kan uppfylla samma behov. Och om detta inte ens går att åstadkomma i vår mest tätbefolkade stad ser ju chanserna rätt usla ut för resten av landet.

Själv tror jag inte att kollektivtrafiken kommer att tränga ut bilismen, utan tvärtom – i ett samhälle som bygger allt mindre på överstatliga “lika dåligt för alla”-lösningar och mer på individuell anpassning och respekt för varje människas önskemål och behov så kommer vi snarare att se en explosion av små, billiga och effektiva elbilar – som så småningom kommer att kunna köra sig själva i perfekt harmoni med övrig trafik. Tekniken finns redan. Givet att någon politisk inblandning är önskvärd borde den därför gå ut på att sporra utvecklingen av sådana fordon och infrastrukturen som krävs (ja, detta betyder fler vägbyggen) samtidigt med höjda krav och incitament som får folk att byta in sina fossilbränslefordon.

Själv väntar jag bara på en elbil som inte kostar idiotiska summor och som låter mig köra till föräldrarna i Linköping utan att behöva ladda batteriet på vägen, sedan gör jag mig kvitt mitt fossilbränsleberoende, även om det innebär att jag måste göra mig av med min älskade Mini. Och om samma nya elbil också kan köra hem mig från krogen efter en trevlig kväll, då är det sista gången jag köpt en SL-remsa. Men jag kommer fortfarande att ta tåget när jag är i Tokyo.

Jag har inte alltid varit sådär jättesympatisk inför konceptet feminism. Som barn växte jag upp i en miljö där flickorna för det mesta var både fler, duktigare och högljuddare än pojkarna (i högstadiet var jag en av fyra killar i en klass om knappt 30 elever). På KTH blev andelen tjejer visserligen mindre, men detta låg dem knappast till last – snarare tvärtom, och historien upprepar sig i arbetslivet. När folk till höger eller vänster (fast mest till vänster) pratar om strukturell diskriminering, glastak och löneklyftor upplever jag därför inte helt sällan att de pratar om en annan värld än den jag lever i, eller möjligen en analysmodell där man från början bestämt sig för orsaken och därefter börjat spekulera i vad man kan skylla på den.

Den högst begränsade framgång som partier med feminism som främsta ledord har rönt i svenska val tyder ju också på att feministernas världsbild inte delas av särskilt många. För märk väl – jag känner inte en enda person som är emot jämställdhet, mig själv inkluderad. I den mån feminism handlar om jämställdhet kan den därför sägas ha vunnit en avgörande seger för länge sedan. Men feministerna tycks inte nöja sig med det. I deras ideologi ingår en hel massa saker som inte har ett dugg med jämställdhet att göra, och det är detta som får mig att vända ryggen till.

Som ett lysande exempel på vad jag menar finner jag via Johan Ingerö en riktigt märklig text ur Dagens ETC, skriven av en Ida Therén som jag inte har hört talas om tidigare. Therén uttrycker förvåning över att vänner till henne som kallar sig feminister har börjat gifta sig. Detta ser hon som ett utslag av den “nyliberala sektideologin där man måste konkurrera för att bli accepterad” och vidare att den som “tillhör en priviligerad majoritet” ska “ställa sig på samma sida som dem utanför normen”. Med “utanför normen” hon menar alla som inte gift sig ännu oavsett anledning, för vi är tydligen “stigmatiserade” av samhället. Jag önskar att jag hade nog med fantasi att hitta på sånt här själv.

Ida Therén anser alltså – på fullaste allvar, får vi anta – att den som har “turen” att vara straight och hittat en partner ska avstå från att gifta sig bara för att alla inte kan göra detsamma precis just nu. Hördu, Ida; i egenskap av hetero-singelkille så skulle jag verkligen uppskatta om du tog din “sympati” och körde upp den där solen inte lyser. Jag har inget annat än lyckönskningar till alla mina vänner och bekanta som hittat någon att gifta sig med, och blotta tanken på att någon vill missunna dem denna lycka gör mig arg och upprörd. Låt bli att gifta dig om du så vill, men inbilla dig inte att du gör det av omtanke eller medmänsklighet. Du är en avskyvärd egoist som försöker lägga en onödig skuld på människor som inte gjort något annat än sökt efter lyckan och funnit den.

Om vi ska tala klarspråk: det finns en jävligt bra anledning till att heterosexualitet och kärnfamilj är normen. Cirka 80-90% av oss råkar nämligen föredra den typen av relation. Att konstatera detta är inte ett ideologiskt ställningstagande, det är ett faktum. Om det är något som är värt att kritisera så är det väl att det fortfarande finns folk som Ida Therén, som anser att den som lever utanför normen på något sätt är mindre värd, en förlorare, ett offer eller “stigmatiserad”. För mig är det en syn som är oförenlig med att samtidigt verka för jämställdhet och sexuellt likaberättigande.

3d-skrivare är ett ämne som aldrig upphör att fascinera teknikpressen och ett genombrott tycks komma allt närmare. Nu senast är tekniken aktuell för att tillverka verktyg åt astronauter som befinner sig ute i rymden, där ju verktyg och reservdelar kan vara en smula svåra att få tag i om man gjort slut på dem man tog med sig. Här nere på jorden kan man sedan ett tag köpa sin alldeles egna 3d-skrivare för drygt åttatusen spänn i byggsats, eller lite knappt det dubbla i färdigbyggt utförande. Visserligen med begränsad upplösning och enbart förmåga att “skriva ut” i plast (lite häftigare maskiner kan tillverka föremål i metall) men ändå fullt tillräcklig för att tillverka egna spel, modeller, fällknivar och iPhone-hållare. För att ta några exempel.

Även om tekniken huvudsakligen tycks användas för att tillverka leksaker och snabba prototyper är det uppenbart att konsekvenserna för samhället på sikt kan bli fullt jämförbara med när Internet gjorde sitt intåg. Alla de enkla föremål i plast och/eller metall som idag tillverkas i stora fabriker på andra sidan jorden kan inom inte särskilt lång tid vara möjliga att göra hemma, helt enligt egen design eller efter ritningar hämtade från nätet. Idag är det förstås svårt att räkna hem en investering på tiotusentals kronor genom att tillverka kantiga plastföremål för eget bruk, men företag som specialiserar sig på en nisch lär inte ha några sådana problem (och har dessutom råd med mycket häftigare “skrivare”).

Självfallet är det också en vinst för miljön om det inte längre blir nödvändigt med stordrift och tillgång till lågavlönad arbetskraft för att kunna tillverka enkla föremål till en rimlig kostnad. Ju mindre plastskrot vi behöver importera från Kina, desto bättre för alla inblandade. Och på tal om Kina – att stoppa “piratkopiering” av attraktiva föremål kommer naturligtvis att bli lika omöjligt som när det gäller exempelvis musik idag. När “hotade” industrier har lyckats motverka piratkopieringen åtminstone någorlunda är det genom att erbjuda leverans över Internet på ett sätt som är snabbare och enklare än att ladda hem själv. Med fysiska föremål är det inte alls lika enkelt – för att matcha bekvämligheten i att helt enkelt skriva ut min egen blomvas, stekspade, lampskärm eller whatever så måste någon hämta den från ett lager, leverera den till min dörr på 15 minuter och inte ta betalt mer än råvarukostnaden. Inte ens med Kina-priser på arbetskraft är det särskilt troligt.

Vi ska dock akta oss för att dra för långa växlar på 3d-skrivarnas möjligheter. Vi är fortfarande långt, långt från någon replikator och även framöver så kommer folk att vara beredda att betala för bra design, hög kvalitet och “äkta vara”, subjektiva mått som enbart teknisk perfektion inte räcker för att tillfredsställa – för ett nutida exempel är det bara att jämföra en Toyota med en BMW. Även om vi så småningom kommer till ett stadie där vi kan tillverka en bil lika lätt som en smörkniv så kommer någon att behöva designa bilen, programmera skrivaren, författa användarhandboken. Det är ett samhälle som kräver en annan sammansättning av förmågor av sina medborgare än dagens, där utrymmet för “okvalificerad” arbetskraft krymper stadigt. 15 års grundskola, någon?

När jag slutade på mitt förra jobb och köpte min första Android-telefon föll valet på den (då) nysläppta HTC Desire. Det är ett val jag aldrig har haft anledning att ångra. Desire är en förbättrad version av Nexus One, den telefon som HTC tillverkade åt Google som utvecklingsplattform, och därmed relativt fri från barnsjukdomar och de kompatibilitetsproblem som tyvärr är något av ett nödvändigt ont i Android-världen. Som smartphone var den det absolut bästa man kunde äga under en period och många rescensenter gav den till och med högre betyg än iPhone 4, som släpptes ett halvår senare. Även drygt ett år framåt står den sig bra, men åldern har börjat ta ut sin rätt: trots idel löften från HTC om att släppa en officiell uppdatering till senaste Android-versionen har så ännu inte skett.

Ett annat problem som visat sig med tiden är brist på internt lagringsutrymme. Jag fick ideligen ägna tid åt att rensa ut gammal data och avinstallera utmärkta men sällan använda appar för att hindra telefonen från att klaga om utrymmesbrist, ett otrevligt tillstånd där bland annat mail inte längre synkades automatiskt. I senare modeller har HTC mer än dubblat lagringsutrymmet, men jag kände på mig att den stora mängden bundlade appar som inte gick att ta bort också ansvarade för att telefonen kändes trängre än den borde vara. Med tiden fann jag också att jag använde mindre och mindre av HTC-apparna till förmån för sådana jag letat upp själv – det vackra men ineffektiva HTC Sense fick ge vika för LauncherPro, för att ta ett exempel.

Utan någon enklare lösning än att köpa en ny telefon – och där väntar jag helst till våren för att se om Nokia/Microsoft-samarbetet producerar något värt att ha – vände jag därför blicken mot CyanogenMod, en modifierad version av Android där målet är att bygga en bättre version av Android än de “officiella” versioner som HTC, Samsung och andra hårdvarutillverkare skeppar med sina telefoner. CyanogenMod har funnits sedan 2009 och listan på telefoner som stöds är minst sagt imponerande. Min förhoppning var såväl att få nytt godis i form av Android 2.3 och en “ren” installation utan en massa HTC-junk som förbrukade mitt ack så begränsade utrymme. Jag såg inget behov av att säkerhetskopiera telefonen innan; tack vare Googles försorg är ju alla mina kontakter, mail, kalendrar och köpta appar knutna till mitt Google-konto och uppladdade i “molnet”.

Sagt och gjort, en slapp morgon skred jag till verket och konstaterade direkt att CyanogenMod lider av samma problem som alla open source-projekt: att skriva dokumentation är skittråkigt, alltså är det ingen som bemödar sig att göra det ordentligt. Installationsguiden – för enkelhetens skull finns det en för varje telefon – innehåller rena sakfel, såväl saknade som redundanta steg och är skriven på ett språk som lär framstå som rotvälska för den som inte redan läst på om vad “ClockworkMod” är för något. Några enkla nedladdningslänkar finns inte heller, dessa får man snällt leta upp själv. En kort version av de faktiska installationsstegen följer:

1. Installera inte HTC Sync. Om du har installerat HTC Sync, ta bort det.
2. Ladda hem USB-drivrutinen från Android SDK. Du måste först installera “Android SDK and AVD Manager”, sedan kommer den att lista USB-drivrutinen bland de paket den föreslår att du installerar, plus ett ton med skräp som du inte behöver. Tacka helt enkelt nej till allt utom USB-drivrutinen, annars kommer du att få vänta lääääänge.
3. Modifiera drivrutinen så att den är kompatibel med Desire. Du måste lägga till några rader i “android_winusb.inf”. Instruktioner finns här.
4. Installera den modifierade USB-drivrutinen genom att följa instruktionerna här.
5. Ladda hem och installera USB-drivrutinen för unrevoked enligt instruktionerna.
6. Aktivera USB-debugging på din telefon. Inställningen finns under Settings -> Applications -> Development (eller motsvarande).
7. Ladda hem och kör unrevoked. Direkt länk här. Det tar lååååång tid och telefonen startar om av sig själv några gånger. Vänta tills unrevoked säger att allt är klart innan du fortsätter (“this was a triumph” är inte meddelandet du väntar på).
8. Ladda hem CyanogenMod (senaste för Desire just nu: 7.0.3, direktlänk) och Google Apps (senaste just nu: direktlänk).
9. Placera båda zip-filerna i roten på ett MicroSD-kort, jag formaterade ett i FAT32 för säkerhets skull, men jag tror inte det är nödvändigt. Sätt i sagda MicroSD-kort i din Desire.
10. Starta ClockworkMod (som unrevoked installerade, du behöver inte installera det separat) genom att stänga av telefonen, därefter starta den med både “power” och “volume down”-knapparna nedtryckta. Välj därefter “RECOVERY” och vänta (HTC-loggan visas en kort stund).
11. Välj “wipe data/factory reset” (använd mittknappen för att välja), välj “Yes”, vänta.
12. Välj “wipe cache partition”, välj “Yes”, vänta.
13. Välj “install zip from sdcard”, välj “choose zip from sdcard”, välj zip-filen för CyanogenMod, välj “Yes”, vänta.
14. Välj “choose zip from sdcard” igen, välj zip-filen för Google Apps, välj “Yes”, vänta.
15. Tryck bakåt, välj “reboot system now”, vänta tills telefonen startar om sig.

Jag rekommenderar varmt att inte försöka installera CyanogenMod baserat på det ovanstående utan att också ha den officiella guiden nära tillhands som jämförelse.

Hur är då CyanogenMod, värt besväret, allt som jag hade hoppats på? Ja och nej. Mycket riktigt har jag nu Android 2.3.3 på min telefon och goda förhoppningar om att även kunna uppgradera mig till nyare versioner allteftersom CyanogenMod fortsätter att utvecklas. Jag har lagt märke till flera förbättringar, både stora och små. Det är svårt att säga om prestandan eller batteritiden har förbättrats men de är åtminstone inte sämre än innan.  Och mitt stora problem, lagringsutrymme för appar, är löst – enorma mängder HTC-fett har tränats bort och telefonen tycks nu ha betydligt rymligare kläder. Att få tillbaka mina mail, kalendrar, kontakter och appar var precis så lätt som jag hade hoppats på – allt synkades ner till min telefon på några minuter och jag har inte märkt av några kompatibilitetsproblem.

Ska jag peka på några nackdelar så är det att jag tydligen använde mer av HTCs egna appar än jag kände till, funktioner som jag trodde var inbyggda i standard-Android – typ stoppuret – är nu spårlöst försvunna. Jag har ingen svensk stavningskontroll längre vilket inte bekymrar mig nämnvärt, men det mysiga HTC-tangentbordet har bytts ut mot ett inte fullt så snyggt eller användarvänligt. Även kontaktlistan fick se sig utbytt mot en fulare och sämre. Visserligen problem som går att lösa med några kronor på Android Market, men som jag alltjämt inte väntade mig och helst hade sluppit ifrån. Ett annat irritationsmoment är att utvecklarna bakom CyanogenMod inte heller kunnat motstå frestelsen att lasta “sin” Android-version full med alla sorters onödiga skräpappar. Lyckligtvis går det att städa bort dem i efterhand, men även detta är ett pill jag helst hade varit utan.

Slutsatsen är att jag kommer att fortsätta använda CyanogenMod på min nuvarande telefon, även om HTC så småningom släpper en officiell Android 2.3-uppdatering. Den löste mina problem och tycks fungera bra, även om den sitter mindre “gjuten” än originalet. Köper jag en ny telefon där aktuell version av Android är standard och brist på lagringsutrymme inte längre utgör ett problem ser jag ingen som helst anledning att bemöda mig med CyanogenMod, men som ett sätt att förlänga livstiden på en “gammal” smartphone är den svårslagen.

Sedan en tid är jag flitig användare av Google+, ett nytt socialt nätverk från allas vår sökmotorjätte som möjligtvis ska lyckas där MySpace, Friendster och Googles egna Orkut misslyckades: att putta ned Facebook från den gyllene tronen som nätverket där alla är med. Google+ har varit under utveckling i mer än ett år men det är först på senare tid som allmänheten släppts in, och så sker än så länge enbart genom inbjudningar på samma sätt som när exempelvis GMail var nytt. Google varnar även för att delar av tjänsten kan fungera dåligt, en stor knapp i nedre högra hörnet av varje sida gör det enkelt att skicka in buggrapporter.

På den allt mer Facebook-dominerade arenan för sociala nätverk har andra företag – utöver de tre ovan kan jag nämna FourSquare och LinkedIn – satsat på att erbjuda komplementära tjänster eller fokusera på specifika nischer. LinkedIn har nästan helt eliminerat mitt behov av att hålla mitt pappers-CV uppdaterat eller publicera mig på jobbsökarsajter, till exempel. Google+ har dock inga sådana avsikter utan är i allt signifikant en råkopia av Facebook-modellen, med den tydliga ambitionen att erbjuda en tjänst som är bättre utan att nödvändigtvis erbjuda mer. Mitt första intryck är nästan odelat positivt. Less is more. Integrationen med övriga Google-tjänster är nästan perfekt, det känns inte riktigt som om jag har ytterligare en sajt att hålla koll på.

En av de stora skillnaderna är att Facebooks “vänner” har bytts ut mot “cirklar”, med den tydliga innebörden att alla känslomässiga aspekter av att etikettera någon som en “vän” är borta. Snarare uppmanas man att skapa en cirkel för sina nära vänner, en annan för kollegor, en tredje för ytliga bekanta, osv. Lägger jag upp något på sajten har jag alltid möjlighet att där och då begränsa vem det ska vara synligt för. En annan viktig skillnad är att relationerna inte behöver vara dubbelsidiga; man kan lägga till vem som helst i sina cirklar utan dennes samtycke, men också utan att någon icke-publik information delas ut. Naturligtvis kan man när som helst se vem som har lagt till en själv.

För att beskriva vidare hur Google+ skiljer sig från Facebook är det egentligen mer intressant att se på vad som inte finns. I viss mån är det väl tyvärr en effekt av att det är en ofärdig produkt vi ser, men avsaknaden av alla typer av “appar”, meningslösa grupper (“alla vi som gillar fredagar” etc) och annat som förorenar nyhetsflödet är i mina ögon en välsignelse. Just nu är det inte ens tillåtet att skapa profiler som inte representerar riktiga personer – företag som vill göra reklam är bannlysta. Allt som inte har med socialt nätverkande att göra är alltså utplånat och det gör tjänsten betydligt trevligare att använda. En del av skräpet lär förstås dyka upp så småningom, men förhoppningsvis kommer det att finnas ett enkelt sätt att bli kvitt det.

Bland dem av mina vänner som börjat använda Google+ har jag hört många liknande åsikter och däri ligger möjligen problemet – det är alls inte många om jag jämför med min armé av “Facebook-friends”. Nyhetsflödet domineras av ett fåtal, snarare än den förvisso brusiga men väldigt sociala kakafoni som jag är van vid (även bortsett från allt skräp). Risken är att detta leder till en ond cirkel där folk skaffar konton på Google+, loggar in en gång, konstaterar att “de’ e dött” och aldrig kommer tillbaka. Förhoppningsvis får tillräckligt många upp ögonen för att Google+ helt enkelt är en bättre produkt – redan i detta extremt tidiga utvecklingsstadium – och stannar kvar. I den ovan nämnda vänkretsen har jag märkt att en del skriver betydligt mer på Google+ än vad de vanligtvis gör på Facebook. Det är ett gott tecken.

I ett lite större perspektiv är det intressant att konstatera att det av de tre mobiljättarna – Google (Android), Apple (iOS) och Microsoft (Windows Phone) nu bara är fruktaffären som står utan ett “eget” socialt nätverk, då Microsoft/Facebook ju har ett samarbete sedan länge. Naturligtvis kommer man framöver att kunna använda alla tjänsterna oavsett vilken telefon man har i fickan, men räkna med att både Google och Microsoft kommer att utnyttja möjligheterna att integrera “sin” tjänst i mobilen till det yttersta. Det kan slå ytterligare spikar i kistan för Apples kortlivade dominans på mobilmarknaden och låta Google+ rida på framgången från Android.

Någon som vill ha en inbjudan?

Read more »

Det har stormats en smula på ledarsidorna om Svenskt Näringslivs förslag att sänka studiebidragen för studenter på utbildningar som förväntas leda till arbetslöshet. När jag först läste artikeln var min magkänsla att förslaget var utmärkt – nu när jag haft tid att fundera är jag mer skeptisk. Vi vill förstås inte ha en situation där staten bestämmer vad folk ska få studera och studiebidraget är ett så kraftfullt styrmedel att det skulle bli resultatet om politikerna började lägga sig i. Att dessutom förvänta sig att våra förtroendevalda ska förutspå vilka jobb som det är störst efterfrågan på om 5-10 år känns aningen tveksamt.

Visst, just nu har vi en skriande efterfrågan på ingenjörer som lär bestå ett tag. Å andra sidan vet jag inte en enda duktig person som inte också älskar sitt jobb. Att trycka massor av folk genom KTH som egentligen vill bli något helt annat är inte ett framgångsrecept, så producerar man knappast kompetenta ingenjörer. I själva verket är det ju så att den som väljer en relevant  utbildning som det är efterfrågan på får sin belöning av den fria marknaden, helt utan politisk inblandning. Jag hittade en rolig artikel som exemplifierar detta:

Sofie Bomans cv kan vid en första anblick verka spretigt. Hon har en kandidatexamen i statsvetenskap, en kandidatexamen i genusvetenskap och har två ettåriga folkhögskoleutbildningar i konsthantverk respektive textildesign. Dessutom kan hon snart lägga till en master i välfärdspolitik och management vid Lunds universitet.

Efter dessa utbildningar har Sofie nu lyckats sysselsätta sig med “textildesign på hobbybasis” (applåd). Men visst, hon har ju “inte pluggat för att få en hög lön utan de ämnen som varit intressanta”. Mer makt åt dig, Sofie, men klaga inte över orättvisa när du sitter i bussen på väg till Arbetsförmedlingen och ser en fem år yngre ingenjör glida förbi i sin nya BMW. Samhället belönar dem som kan något av värde. Sänkta studiebidrag skulle möjligen kunna föra fram budskapet en smula tydligare, men all statistik finns ju där ute för den som kan googla. Faktum är att jag själv bloggade i ämnet för inte så länge sen.