Categories
Aargh, idioter! Fordon och trafik

Ett upprop till hästens försvar

Kamrater, medborgare, hästvänner!

Vi, de undertecknade, önskar med detta brev höja våra röster mot det allt snabbare intåget av bilism i vårt älskade samhälle. Vi är av meningen att denna nya teknologi inte medför några särskilda fördelar jämfört med det transportmedel som i hundratals år tjänat vårt samhälle på bästa sätt: Hästen.

Låt oss först konstatera att en häst aldrig behöver “tankas”. Gräs är inte bara billigt utan finns överallt i vårt avlånga land. Förvisso byggs ett nätverk av s k “tankstationer” ut redan i detta nu, men detta medför ju stora kostnader för infrastruktur som kunde användas till mer trängande syften, till exempel anläggandet av fler ridsportarenor.

Och på tal om teknik, är en annan av hästens många fördelar att den aldrig kan gå sönder. Detta på grund av att hästen är befriad från tekniska moderniteter, som ju ständigt krånglar. Förutom då de “moderna” hästar som är utrustade med finesser såsom sadel eller träns – onödigt trams, då alla riktiga män ändå rider barbacka.

Bilen kan framför allt inte tävla med hästen i den allerstädes viktiga frågan om räckvidd. Minns mongolerna, som invaderade hela kontinenter burna endast på hästrygg. Vi kan nog alla vara överens om att en sådan sak vore omöjlig med bränsledrivna fordon så som tekniken ser ut just idag.

De känslomässiga aspekterna är också viktiga. Hästens behagliga läten, det rytmiska hovstampet, gnäggandet, den säregna doften av dess avföring. Bilar är med sitt jämna brummande känslolösa och sittandes, om nog så bekvämt, i kupén får en knappt alls förnimma någon angenäm doft. Upplevelsen är i allt väsentligt fruktansvärt steril.

Våra opponenter har framfört bilens “objektiva” fördelar och även om vi inte avser repetera dem här vill vi helt oaktat dessa framhäva att vi har en stark känslomässig koppling till hästen och associerar hästägandet med en stor personlig prestige, särskilt om hästen var väldigt dyr i inköp och iögonfallande för allmänheten. Särskild hänsyn bör tas till att många av våra medlemmar är män över 60 år, som inte har så många andra attribut kvar med vilka att söka locka till sig fagra möars uppmärksamhet.

Vi ser på den fortsatta utvecklingen med oro. Hur ska vi ryttare kunna få tag i foder när man bygger tankningsanläggningar på ängarna och ersätter vattenhoar med Seven-Eleven? Att ersätta mjuka, behagliga lerstigar med hård, onaturlig asfalt är tillika dåligt både för ridkomforten och hovarna.

Vi vänder oss mot att strängare djurskyddslagar gör det både dyrt och omständligt för oss att fortsätta behandla våra djur illa, som vi gjort i hundratals år. Dessutom upplever vi en ökad brist på förståelse från allmänheten. Förvisso medger vi att den milda förorening av gatumiljön som hästtransporterna medför utgör en viss olägenhet. Men det kan faktiskt inte vara vårt ansvar att städa upp våra egna hästars skit, det ansvaret måste rimligen ligga på hästens tillverkare, det vill säga, dess föräldrar.

Vi kräver därför att Konungen omgående vidtar åtgärder för att stoppa bilismens framfart och bevara hästens roll som samhällets främsta och huvudsakliga transportmedel.

Med vänliga hälsningar,
Hästupproret 3.0

Categories
Fordon och trafik

Provkörd: Lynk & Co 01

Om man vill associera varje bil med en nationalitet så är det här en utmaning. Är den svensk eller kinesisk? Företaget har sin bas i Göteborg men sin tillverkning i Kina, men det kan sägas om Polestar också, som ändå med sitt nära släktskap till Volvo oftast uppfattas som svenskt. Många komponenter delas mellan alla tre. Å andra sidan säljer Lynk & Co de flesta av sina modeller enbart på den kinesiska marknaden. Det blir nog enklast att inte tänka så mycket, här finns att tröska igenom ändå.

Lynk & Co 01 verkar nästan skräddarsydd för att passa mitt i krysset av vad den genomsnittliga bilköparen önskar sig idag. Det är en kompakt SUV med generösa utrymmen och gott och väl plats för fyra vuxna med packning. Den går kortare (ungefär 7 mil) sträckor helt på eldrift, vilket borgar för ett gott miljösamvete bara man har möjlighet att ladda hemma, men sedan kommer man nästan 50 mil till på bensin. Och den går tillräckligt fort för alla rimliga behov vid vardagskörning.

Fruktansvärt tråkig, alltså? Mja, inte finns det mycket som tilltalar en entusiast, varken dynamiska köregenskaper eller någon särskilt unik karaktär. Lynk & Co 01 är snarare en bil för den som behöver tillgång till bil i vardagen och vill ha något som kryssar i alla kryssrutor till ett rimligt pris – och som kanske uppskattar flexibiliteten i Lynk & Co:s prenumeration utan bindningstid, där allt utom bränsle ingår för 5 500 kr/månad.

Har man möjlighet att ladda hemma blir den senare kostnaden mycket låg. Även i hybridläge får jag i princip stampa på gasen för att bensinmotorn ska gå igång, så länge det finns batteri kvar – inte ens i motorvägsfart behöver elmotorn någon hjälp. Det finns ett “Power”-läge i vilken bensinmotorn går jämt, men jag har svårt att se nyttan med det. Om man inte varvar som en galning är kraftresurserna högst begränsade.

Åter till priset. Nästan sex lax per månad är inte anmärkningsvärt billigt vid första ögonkastet men efter att ha kört 01:an några dagar är min upplevelse att det är fasligt mycket bil för pengarna. Det enda utrustningsalternativet som erbjuds är i princip fullsmetat, med generöst panoramaglastak, mängder av smarta finesser och Android-baserat infotainment liknande det i Polestar/Volvo i funktionalitet – fast med större skärm och utan Google-tjänster. Det gör väldigt liten skillnad i praktiken just nu, men om Googles ekosystem får fäste kan man tänka sig att det blir svårt för de andra att hänga med på sikt.

Förutom den flexibla prenumerationen erbjuder Lynk & Co också möjligheten att hyra ut din bil och få betalt för det. Denna tjänst verkar inte ha kommit igång riktigt så jag lyckades inte testa den skarpt, men tanken är att du – när du inte använder bilen under en period och har den parkerad så att den är tillgänglig för andra – kan hyra ut den genom Lynk & Co och i teorin till och med tjäna in månadskostnaden. Det är förstås helt rätt tänkt i en värld som försöker vara miljömedveten samtidigt som de flesta bilar står parkerade och oanvända större delen av sin livstid. Huruvida det faktiskt kommer att utnyttjas återstår att se.

Lustigt nog kanske det märke som har svårast att freda sig från Lynk & Co 01:s kombination av prisvärdhet och praktiska egenskaper finns inom samma koncern. Jag har oerhört svårt att se varför någon skulle punga ut mer pengar för en Volvo XC40 hybrid när 01:an gör i princip allting bättre, enbart på “bekostnad” av ett mindre välkänt varumärke. Andra kompakta SUVar i premiumklassen har nog också anledning att svettas en smula, särskilt de som fortfarande kämpar med att komma in i matchen vad gäller infotainment.

Categories
Mat

Testat: Fluère Alkoholfritt “Gin”

Flaskan är jävligt snygg, konstaterar jag när jag plockar ner den från hyllan på ICA. Att kunna handla “sprit” med matvarorna är också riktigt trevligt. Om nu bara smaken närmar sig något acceptabelt, tänker jag mig att detta kan bli ett återkommande inslag när jag av någon anledning inte vill dricka alkohol men ändå känner för att svalka mig med en “Gin” och Tonic.

Sagt och gjort. Fluère Non Alcoholic Distilled Spirit (Floral Blend of Botanicals) marknadsför sig inte som ett gin eftersom det, förstås, inte är ett gin, men det är ganska uppenbart från produktens beskrivning att denna ska mixas med tonic och dekoreras med en klyfta citrus. Både flaskan och etiketten ser ut att vara inspirerade av Bombay Sapphire, men utan att likna en billig kopia. Bra.

Öppnar skruvkorken och vädrar försiktigt. Ingenting. Va? Till och med billig gin har en tydlig enbärsarom och enbär står med som en av huvudingredienserna i Fluère, men jag kämpar för att urskilja något över huvud taget. Den enda tydliga doft jag snappar upp är sockerlag. Men jag gör nog fel, det är inte så här den ska användas, i produktbeskrivningen står det tydligt MADE FOR MIXING. Okej.

Drar ihop en “GT” på en sexa Fluère, ett par klyftor lime och en skvätt Fever Tree som jag hade slaskandes i kylen. Inte en tonic som borde ta över alls, tvärtom, jag köper den oftast just för att den inte lägger sig i. Trots detta smakar första och andra klunken just… tonic. Med en hint av lime och kanske någon försiktig kuliss av något örtigt som förgäves försöker tränga sig igenom.

Enda möjligheten att kalla detta jämförbart med en GT eller någon riktig drink över huvud taget är om man redan dragit så många järn att smaklökarna sagt adjö. Bidraget till smakupplevelsen kan jämföras med ett slarvigt diskat glas.

Jag har absolut inget emot nykterhet, var och en har en självklar rätt att välja vad och när de vill äta och dricka. Jag har något emot företag som säljer sockerlag i glasflaska och klär på det en fin etikett i syfte att profitera på dem som inte vet bättre.

På nätet ser jag Fluère till salu för 200-400 kronor. Med tanke på att en flaska av den äkta varan – inklusive svensk alkoholskatt – går för ungefär samma pris finns det inget som helst skäl att rekommendera det här blasket. På min lokala ICA hade jag turen att hitta den märkt med “kort datum”, varför den slumpades bort för tio kronor flaskan.

Det priset känns, allt sammantaget, helt rimligt. Att man ska behöva hålla koll på bäst före-datum för en flaska homeopatidricka med socker, desto mindre så.

Categories
Fordon och trafik

Provkörd: BMW iX3

Det är faktiskt helt otroligt att det var sju år sedan jag provkörde en ny elbil från BMW. Tesla Model S har funnits på marknaden i snart tio år – ändå är det tydligen nyhetsvärt när kända märken släpper rena elbilar, som om det fortfarande var något exotiskt. Att biltillverkare som haft en oerhört hög svansföring så som liggandes i teknikens framkant tar nästan ett decennium på sig att anamma en ny drivlina är faktiskt ganska häpnadsväckande – som om en ledande tillverkare i dag skulle lansera en ny modell av smartphone och med buller och bång försöka presentera 3G som en ny och revolutionerande uppfinning.

“Men Wille, du provkörde ju en elbil från BMW för sju år sedan?” Ja, en skitrolig sådan som dessutom sålde bra för sin tid, trots det lite suspekta utseendet. BMW i3 var så sent som 2016 den tredje bäst säljande elbilen i världen. En enastående liten citybil som inte kostade hutlösa pengar men såg ut och kändes som ett futuristiskt koncept. I samma veva byggde BMW även i8, en linjeskön, sportig och orimligt dyr hybrid som väckte ett oemotståndligt habegär när jag såg den på BMW-muséet i München – för övrigt den enda gång jag kan minnas att jag sett den i verkligheten.

Där ansåg uppenbarligen BMWs ledning att man var klara med el för en överskådlig framtid och de följande åren hände inte ett dugg. Förrän nu. i3 (som fortfarande går att köpa!) ska få sällskap i modellprogrammet av iX och iX3. Varför man valt denna förvirrande namnsättning är svårt att förstå, men både iX och iX3 är SUVar med hyfsat konventionellt utseende. iX3 är först ut och är något så enkelt som en X3 där drivlinan rivits ut och fått ge plats åt en elektrisk. Så långt allt väl – elbilar som inte ser ut som om designavdelningen rökt på och fått fritt spel är något jag efterfrågat i många år. Nu är det också precis den vägen många tillverkare tar.

BMW tar det här potentiellt mycket framgångsrika konceptet och slösar bort det fullständigt. Som gammalt BMW-fan och numera hyfsat frekvent elbilsförare är jag grundligt besviken. Det räcker med att ta en titt på utsidan för att se hur otroligt lite engagemang som lagts på den här konverteringen – grillen är på tok för stor och delvis övertäckt med ful svart plast. De silvriga kjolarna kring avgasrören är kvar – trots att där inte finns några avgasrör. Det finns ingen frunk (främre bagageutrymme) och batteriet hänger ner under golvet, så markfrigången är sämre än en vanlig X3.

Interiört sitter man förstås bra och förarmiljön är direkt igenkännbar för alla som ägt en BMW tidigare. Instrumentklustret är helt ersatt av en bildskärm – det kan man tycka vad man vill om, men vad gäller tydlighet och grafisk kvalitet har jag inga invändningar. Här finns allt man vill veta och naturligtvis är det konfigurerbart. Infotainment i övrigt är snyggt, snabbt och fungerar utmärkt – möjligen lite till åren kommet. Vem behöver sju dedikerade sifferknappar för snabbval i radion år 2021? Två reglage för klimat och ett för ljudvolym hade räckt bra, allt annat sköts enklare via pekskärmen.

Lyssna på musik går förstås utmärkt med integrerat Spotify och en mustig anläggning signerad Harman/Kardon – inte lika vass som i Polestar 2 och BMWs mer traditionella gränssnitt kan inte mäta sig med vad vi finner i modernare bilar med Android Automotive, men det gör allt vad man behöver och när man väl stängt av det fruktansvärda artificiella motorljudet levererar det ljuv musik till körningen.

Själva körupplevelsen är tyvärr där iX3 tappar bollen fullständigt. Jag ska medge att jag som tidigare ägare har en förutfattad mening om hur en BMW “ska” kännas. Förarens bil, kvick i vändningarna, med kraft som kommer direkt på kommando – egentligen perfekta värden att uppfylla med en elektrisk drivlina. iX3 har inget av detta. Den är sävlig, går osmidigt i kurvor och känns slö trots den på pappret helt okej tiden strax under 7 sekunder 0-100 km/h. Inte ens med alla sportinställningar som finns uppvridna till max går det att få till något som liknar en inspirerande gasrespons.

iX3 lyckas faktiskt med konststycket att vara ännu tråkigare än Mercedes-Benz EQC, det andra stora tyska premiummärkets försök att trycka in eldrift i en konventionell SUV-kropp. Jag provkörde den i somras och även om det aldrig blev något blogginlägg så var det en alltigenom trevlig upplevelse utan några större negativa punkter. Hur som helst var det tydligt att Mercedes hade gjort ett väl menat försök att leverera en kompetent och attraktiv elbil. Jag hittar inga spår av den entusiasmen här.

För en elbilsentusiast finns inte heller mycket att vara entusiastisk över. iX3 har bara en motor, så den är strikt bakhjulsdriven. Räckvidden ligger någonstans kring 460 km på pappret, men min fullt laddade testbil vågade inte lova mer än 340 km enligt färddatorn. Batteriet rymmer 80 kWh och naturligtvis finns den sedvanliga snabbladdningen med upp till 150 kW, så ägarupplevelsen blir inte lidande. Har man möjlighet att ladda hemma kommer man bara att behöva använda publika laddare under långfärd. Inget av detta är dåligt, men potentialen fanns för något så mycket bättre efter så många år av väntan på en ny elektrisk BMW.

Det skulle kunna vara så att iX3 är positionerad som lattemorsa-modellen, riktad till den som inte vill ha en elbil egentligen men som måste köpa en för miljösamvetet och logotypen. Men helt ärligt, lattemorsor förtjänar också roligare bilar än så här. Tidigare nämnda Mercedes EQC eller Volvo XC40 Recharge är överlägsna val – eller varför inte Jaguar i-Pace, om man vill ta ut svängarna lite?

Categories
Aargh, idioter! Mitt liv

Reflektioner kring munskydd

Jag har försökt följa med i debatten och dessa munskydd verkar av oklar anledning väcka mycket känslor. Från folk som i sociala medier upprört försöker skambelägga dem som inte bär munskydd utomhus på en promenad i parken, till ett gäng tanter som stod och demonstrerade mot “munblöja” uppe på Odenplan för inte så länge sedan.

På jobbet har jag sett kollegor från andra länder beklaga sig över fördomsfulla svenskar som tittar surt på dem när de bär munskydd på stan. Och även om vissa länder gått längre än Sverige i att rekommendera munskydd så verkar fortfarande forskningen vara högst oklar över om de gör någon som helst nytta.

I dag behövde jag gå några ärenden så jag bestämde mig för att pröva själv. Det blev en drygt tre timmars promenad i det fina vädret inklusive pauser. Kan utifrån denna visserligen begränsade erfarenhet konstatera följande:

  • Ingen stirrar extra mycket på mig för att jag bär munskydd. Däremot oroar jag mig mer för hur jag själv ser ut. Den kulturellt rotade fördomen att bara skumma personer med något att dölja gömmer sina ansikten bakom masker gör att jag känner mig obekväm, oavsett vad förnuftet säger.
  • Av de få som bär skydd på stan använder kanske 90% den typ av blå engångsmasker av papper som är till för tandläkare och dylika yrken. Av dessa bär kanske en fjärdedel skyddet under hakan eller med näsan utanför. Förutom att det ser löjligt ut så uteblir förstås helt den eventuella skyddande effekten.
  • Munskydd av den här typen släpper igenom luft på sidorna både vid inandning och utandning. Så den eventuella nyttan består i att andra människor inte kan få min andedräkt rakt i ansiktet. Luften jag andas in och ut blir inte särskilt noga filtrerad.
  • Det är varken svårare att andas eller obekvämt att bära munskydd så länge man bär rätt storlek. Däremot blir det fort fuktigt och blött inuti skyddet av andedräkt och svett. Hade jag använt engångsskydd av papper hade det nog gått åt fler än ett under min promenad. Knappast bra ur miljösynpunkt.
  • Det ofta upprepade rådet att aldrig vidröra munskyddet med händerna är omöjligt att följa i praktiken. Det rör på sig när man pratar, gäspar eller hostar, så för att det ska sitta kvar på plats måste man justera det ibland. Man skulle kanske kunna spänna fast det hårdare men jag gissar att det skulle bli väldigt obekvämt. Dessutom verkar nästan inga av de munskydd som säljs ha justerbara snören.

Så min slutsats är att våra så hårt kritiserade myndigheter förmodligen har rätt i att munskydd inte gör någon större nytta i verkligheten. I teorin kan nog ett munskydd som uppfyller medicinsk standard, sluter tätt, bärs rätt och byts ut ofta göra nytta. Men det är i praktiken ingen utom utbildad vårdpersonal som gör så.

Visst, måste man stå tätt ihop i tunnelbanan kanske det är bra att andra inte får ens utandningsluft rakt i ansiktet. Jag tror dock att det till största delen är ett sätt att lura i sig att man åtminstone är skyddad till en viss grad.

Själv har jag inte haft Covid trots tre besök på gymmet och minst ett besök på krogen i veckan, i princip hela året som varit. Några hemmafester har det faktiskt blivit också. Så till syvende och sist kanske det handlar om otur mer än något vi själva kan påverka.

Categories
Speltest

Speltest: Cooking Simulator, Just Cause 3, Tales of Berseria, m fl

Covid-tider betyder mer tid hemma och mer tid att spela spel, så här kommer som brukligt några korta recensioner av vad jag har roat mig med det senaste halvåret. Som vanligt på engelska, eftersom jag också lägger upp dessa på Steam.

Cooking Simulator

Having seen this played by quite a few streamers I knew what I was getting myself into, but I was still surprised at just how shoddy this game is. This really is just a broken physics sandbox in the shape of a kitchen, not something which should be calling itself a simulator. Because of the terrible controls, something simple like pouring a jug of water into a mixing bowl becomes an exercise in frustration. Cutting a lemon into presentable pieces is a Herculean task. Even when doing things to the game’s expectations, I twice ended up in failure states including one where it would not recognize what I was doing and simply sat there waiting for a long since completed task, while telling me I was running out of time to complete it.

One of very few games that I’ve found broken to the point of asking for a refund (which I promptly received, thank you Steam). Not recommended.

1/10. Se även Steam.

Wizard of Legend

Pixelly rougelike dungeon crawler which rewards quick reflexes and… that’s really all there is to it. There is no story to speak of. There’s no depth to the combat and the levels are auto-generated. When you die you get to start over. It’s repetitive and bland with nearly zero dungeon or enemy variety. Perhaps there are people who only want this much from a game and appreciate the minimalism but I was bored and disappointed within minutes. Can’t recommend.

2/10. Se även Steam.

Starpoint Gemini Warlords

Having had a great time with Starpoint Gemini 2, I expected this to be more of the same good stuff. While the graphically impressive and satisfying ship-to-ship combat remains, the story is lackluster at best and you eventually end up in a perpetual grind for more territories, which quickly becomes routine and boring. At some point the sense of progression and challenge was lost, and that’s when I stopped playing, as there was no story left to sustain my interest. There is a lot of unrealized potential here and I might still give one of the later games in the series a try to see if the developer learned anything from this failure, but there’s no way I can recommend this.

4/10. Se även Steam.

Divinity: Original Sin (Enhanced Edition)

Beautifully detailed CRPG following in the proud tradition of games like Baldur’s Gate and Neverwinter Nights. There is an interesting story, sadly obscured somewhat by an abundance of complex dialogue trees where characters with goofy-sounding voices will ramble exposition endlessly.

The quests are a welcome mix of puzzles and combat where you can usually decide whether to resolve a conflict peacefully or by force. Unfortunately the option involving combat nearly always offers more experience points and many of the puzzles are obscure to the point where I recommend having the wiki open on a second monitor; there are just too many cases where you will otherwise be left stuck and frustrated.

Inventory management, crafting and trading are manual and very tedious, but necessary to succeed at the game. On the positive side, combat is tactical and fun. A welcome change from similar games, this one doesn’t make high-tier magic overpowered to the point where your fighters might as well be watching from the sidelines. Overall I feel there is enough here to recommend this game to CRPG fans, but perhaps not enough to convince newcomers to the genre.

6/10. Se även Steam.

Just Cause 3

This is the kind of sequel that’s just more of the previous game, with a few superficial features tacked on. That being said, Just Cause 2 was awesome and this game delivers more of the same; as long as enough time has passed since your last dip into the Just Cause series this should be right up your alley. The story is bland and paper-thin; every mission whether part of the story or not is just to go somewhere, destroy everything, get out. Motorbikes and the wingsuit control extremely poorly. Military airplanes are almost useless and have game-breaking bugs. Enemies respawn infinitely, so running is always a better option than fighting unless you’re trying to complete a mission.

Finally, the online features introduce glitches and loading delays to the point where I just blocked the game at the firewall and resorted to always playing offline. Great bit of fun still, but the devs should have focused on polishing the core gameplay instead of adding more DLC.

6/10. Se även Steam.

Wolfenstein II: The New Colossus

Dark alt-history series Wolfenstein gets another installment which continues the story where the last game left off; having won the battle but lost the war and gotten your body properly wrecked in the process, the first part of this game is spent killing nazis while sat in a wheelchair. It gets crazier after that. The story is completely linear but the atmosphere and world-building is very solid and I felt quite immersed in it by the end. As usual for an id engine game the combat is very satisfying.

However, for a game which pretends to reward stealth, trying to be sneaky is almost pointless and I feel this element could have been done away with completely. It has the common issue where if anyone spots you for half a second, you might as well give it up or reload a save because every enemy on the map knows your exact location from that point onwards. Better not to waste your time; going in guns blazing from the start is often the more expedient approach. Overall, I still found this a rewarding experience.

7/10. Se även Steam.

Tales of Berseria

Story-rich, open-world JRPG with some great writing, amazing cast and satisfying combat which sets it apart from other games in the genre. Having finished this game I genuinely miss it and would have loved to play a sequel with the same set of protagonists. Sadly, the culmination of the story was not what I had hoped for and I feel like an opportunity was lost in the devs not allowing for a different outcome and a bit less linearity. As a consequence the game has almost zero replayability. And while the combat feels satisfying, you can get by easily just button-mashing most of the time (I played on Moderate difficulty) and as a result it quickly started feeling like a grind. In the late game I resorted to just running past most enemies as I wanted to get to the final story parts.

For a PS3 era console port the graphics quality on a modern PC isn’t horrible, but the UI is an awful mess. From monster drops you end up with large quantities of nearly worthless items with no option to quickly sell them off at vendors or convert them into something useful. So, a lot of time is spent just navigating the clunky UI. That having been said the story alone warrants this game a strong recommendation from me and I’d encourage any JRPG fan to give it a try.

8/10. Se även Steam.

Homeworld: Deserts of Kharak

Ground-based RTS take on the Homeworld series which retains many of the same things that made the original games so good. The single player campaign isn’t overly long and the story is solid. The difficulty ramps up appropriately and there was a point during the final battle where I felt that all the careful planning I had done up to that point finally paid off, even as I was desperately fighting for survival. Such solid design of the core gameplay loops makes minor issues easier to overlook.

The game rewards thinking ahead and employing proper tactics to counter what’s thrown at you. There are a few areas where more polish would have been welcome, such as the enemy AI and the air units but I found those pretty easy to overlook given the strong overall experience. I’m happy to give this game my recommendation and I’d love to play the sequel if there ever is one.

9/10. Se även Steam.

Categories
Mat

Julmusttestet 2020

Vi kanske alla blir så illa tvungna att fira en annorlunda jul i år men det innebär på intet sätt ett tvång att avstå från julens många godsaker. Landets alla bryggmästare har i vanlig ordning arbetat hårt och utbudet av julmust tycks bara öka och öka för varje år som går. För en tid sedan samlades vi därför ett litet antal härdade och luttrade experter på ämnet för att – givetvis under säkra former – utröna vilken av årets julmustar som egentligen är godast.

Jag tänker nu inte tråka ut er med fullständiga essäer om var och en av de 16 sorterna vi provade, utan vi går direkt på testpanelens topp 3:

Tredje godast 2020

Nygårda – Lagrad Julmust, Romfat

Vi hittade ett antal olika fatlagrade mustar från Spendrups-märket Nygårda men majoriteten föll inte panelen på läppen. Denna var ett lysande undantag med sin tydliga romkaraktär, en behaglig arom som ger en angenäm känsla redan före första klunken. En extra fjäder i hatten till en redan från början helt okej julmust. Etiketten med sitt moderna utförande erhöll även den panelens gillande.

Näst godast 2020

Nyckelbryggerier – Gammeldags Julmust

Förutom testets absolut bästa flaska – med pantentkork! – imponerade Nyckelbryggeriers julmust stort på panelen med sin goda traditionsenliga smak, utmärkta fyllighet och diskreta sötma. Att denna vunnit bäst i test i andra publikationer förvånar oss inte det minsta. Det här är god och genuin julmust som inte behöver några specialbehandlingar eller smaktillsatser för att briljera.

Vinnare 2020

Hammars Bryggeri – Julmust Whiskyfatslagrad 2016

Fyra år på äkta whiskyfat från Bergslagens Destilleri har givit denna årgångsmust en komplexitet och en fyllighet som ingen annan must i testet kan tävla med – detta utan att kompromissa på den fina traditionsenliga smaken och med en väl avvägd sötma. Panelen var i övrigt en smula kluven i sina åsikter om Hammars andra mustar, men att denna var godast i vårt test höll nästan alla med om.

Shout-out: Bästa referensmust

Zeunerts Julmust

De lärde må tvista om vilken som är den äkta julmustsmaken, och så även vår panel – vilken som egentligen låg närmast en referens för hur en julmust ska smaka rådde det minst sagt delade meningar om. Själv är jag av uppfattningen att äkta julmust ska ha lite maltkaraktär, som en svagdricka. Där passar Zeunerts in perfekt och gör sig på så vis också lite extra bra till maten.

Sämst i test

Lidl/Freeway Julmust

Den här blaskiga, trista drycken hade vi inga större förväntningar på, men efter att ha fått veta att den fått full poängpott i en inte helt disreputabel tidning för några år sedan var vi tvungna att prova. Helt i onödan visade det sig, till och med julmusten som Ikea säljer under eget märke var godare än denna, flera tyckte inte att den smakade något alls. Undvik!

Hela listan

Här kommer så hela listan på testade mustar denna gång – om du har en favvo som du tycker att vi borde prova nästa gång, hör av dig!

  • Apotekarnes Vintermust
  • Hammars Julmust
  • Hammars Julmust Kardemumma
  • Hammars Julmust Whiskyfatslagrad 2016 (bäst i test)
  • Ikea Vintersaga (näst sämst i test)
  • Lidl/Freeway Julmust (definitivt sämst i test)
  • Mora Gammeldags Must
  • Mora Must
  • Nyckelbryggerier Gammeldags Julmust (2:a plats)
  • Nygårda Lagrad på cognacsfat
  • Nygårda Lagrad på ekfat (“var är ekfatet?” – panelen)
  • Nygårda Lagrad på romfat (3:e plats)
  • Nygårda Original
  • Tillmans Enbärsdricka (god, men ingen julmust – diskad!)
  • Törst Real Julmust (absolut inte riktig julmust)
  • Zeunerts Julmust (bästa referens)
Categories
Politik

Vi räddar hellre krogarna än de äldre

Jag har inte skrivit något om Covid-19 så här långt men det är väl på tiden nu. I ärlighetens namn gör jag det mest för att ha något att blicka tillbaka på om några år när allting är bortglömt till förmån för nästa globala katastrof.

I skrivande stund är vi i antingen på god väg mot, alternativt uppe på, toppen av den andra vågen. Vi fick några månader av relativt lugn i somras men så fort det blev kallt ute gick det åt fanders igen, med en lavinartad ökning av fall följd något senare av en mildare men klart synbar ökning av svårt sjuka och döda.

Medierna och diverse tyckare konstaterar med olika grad av upprördhet och/eller förvåning att ingen verkar bry sig om de nya hårdare rekommendationerna, särskilt inte festsugna ungdomar och den enda konkreta restriktionen, mot alkoholservering efter 22:00, befaras mest leda till flera hemmafester och samtidigt slå undan benen för krogbranschen, vars efterlängtade återhämtning i december sannolikt nu uteblir.

Jag tycker mig ha en hyfsad uppfattning om varför det är så. I första hand har vi alla förstås tröttnat på att isolera oss och inte få göra de roliga saker vi annars tar för givet. I våras var viruset nytt och okänt, då fanns en annan rädsla och en större vilja att sätta försiktigheten främst. Men vilka restriktioner vi kan införa är nu som då ganska hårt begränsat av vår lagstiftning. Vi kan inte som andra länder på kort sikt besluta om en “lockdown”.

Restriktioner tycks för övrigt inte göra någon större nytta. Det verkar inte finnas något tydligt orsakssamband som tyder på det. Visst finns det länder som stängt ner och klarat sig bättre än Sverige, men också exempel på motsatsen. Hårda restriktioner riskerar dessutom att vara kontraproduktiva då kraftig arbetslöshet, konkurser och ekonomisk kris resulterar i psykisk ohälsa för massor av människor. De är dessutom kostsamma vilket drabbar annan viktig verksamhet i samhället.

Så då återstår försiktighet och goda argument för att vi ska få ner smittspridningen. Men – vi har hela året bombarderats av data som i all välmening visar exakt hur många av de sjuka, svårt sjuka och döda som tillhör vilken åldersgrupp, vilka andra komplikationer de hade, och så vidare:

Det här är krasst uttryckt inte en särskilt skrämmande riskanalys om du lever ungdomens glada år eller befinner dig strax därefter. Man anser sig kanske inte ha några problem med att avstå kontakt med äldre släktingar ett tag men det vanliga sociala umgänget är oerhört viktigt. Risken det medför att avstå det anses vara större än risken att en själv eller någon av ens nära blir svårt sjuk och dör.

Det talas om “långtidscovid” där symptomen sitter kvar i flera månader men även om det i nuläget är lite för tidigt att börja prata om “lång tid” så tycks detta också drabba äldre människor och de som blivit allvarligt sjuka i första hand. Det är sedan tidigare känt att en allvarlig “vanlig” lunginflammation kan ge ärr på lungorna som tar tid att läka – men de läker så småningom.

Trots detta dör människor i tusentals – varför? Jo, för när antalet smittade räknas i miljoner kan dödsrisken vara minimal, siffran på antalet döda blir hög ändå. Bevisligen kom smittan fort in även bland sårbara grupper på äldreboenden, och även relativt pigga äldre har inte heller varit särskilt bra på att följa rekommendationerna – det räcker med en kort promenad på stan för att erinra sig om detta.

Jag försöker här inte att lägga någon värdering i det men det är förstås lätt att upprört påpeka hur “egoistiska” folk är, att “ingen” tänker på vårdpersonalen som får slita, att det alltid är någons anhörig som avlider, och så vidare. Jag tror inte att sådana argument biter. Vi är generellt sett skitdåliga att bry oss när människor vi inte känner över huvud taget far illa. Med undantag för kändisar, förstås.

Categories
Fordon och trafik

Provkörd: Polestar 2

Få bilar har jag sett fram emot att provköra så mycket som Polestar 2. Den som minns min recension av Tesla Model S vet att jag redan då hade övertygats om att elbilar är framtiden och att jag hade ägt min sista bil med förbränningsmotor. Model S var och är kanske fortfarande den bästa bilen jag någonsin kört – men med den gigantiska brasklappen att allt utom själva eldrivlinan i bästa fall är medelmåttigt, vilket för en bil över miljonen ändå måste betraktas som underkänt.

I Polestar 2 såg jag potentialen för en bil som kombinerar de bästa egenskaperna från konventionella bilar med en drivlina som kan ge Tesla stryk i deras egen paradgren. Riktigt dit når man dock inte. Jämfört med Tesla Model 3 är P2 både långsammare och har kortare räckvidd. Här pratar vi dock om skillnader som inte spelar någon som helst roll i verkligheten. Att klara 0-100 km/h på under 4 sekunder är meningslöst i vardaglig körning och att den maximala räckvidden från fullt batteri är ett par mil kortare är irrelevant för den som inte regelbundet behöver köra 400-500 km utan möjlighet att ladda på vägen.

Men visst, för den som stirrar sig blind på siffrorna har Model 3 ett övertag, och vi får inte glömma Teslas befintliga laddnätverk. Här har övriga biltillverkare en hel del att ta in, men det finns ingen anledning att tro annat än att enorma pengar kommer att fortsätta investeras i detta, så det måste betraktas som ett tillfälligt försprång. Låt oss därför lämna Tesla därhän och fokusera på Polestar 2.


Stor vikt har lagts vid det nya Android-baserade infotainmentsystemet från Google och det är inte svårt att förstå varför. Jag hade gärna sett lite fler fysiska knappar men här har man hittat en bra avvägning med en stor, tydlig och responsiv pekskärm som sitter högt monterad och inte distraherar från körningen, samt en konventionellt placerad panel bakom ratten som ger den viktigaste informationen, eller navigationens karta i helskärm. Detta är helt utan tvekan den bästa förarupplevelsen i någon bil på marknaden idag och den kommer att uppdateras över tiden för att bli ännu bättre.

Polestar 2 kommer med tre år(!) av gratis trådlöst bredband och tillgång till ett rikt utbud av appar via Play Store – de viktigaste, Google Maps och Spotify, finns redan från dag 1. YouTube och Netflix sägs vara nära förestående tillskott, bra att ha ifall man vill underhålla sig under tiden bilen laddar. Play Store är en relativt öppen marknad där även små aktörer kan publicera sina appar, så här finns potential för ett rikt ekosystem likt det vi har vant oss vid på våra smartphones – fjärran från normen i bilindustrin där “appar” i bilen fortfarande är något nytt och skrämmande.

Interiören i övrigt levererar exakt vad vi har rätt att förvänta oss av en premiumbil år 2020. Materialen är väl valda, känslan är genomgående gedigen, stolarna lika bekväma som alltid i en Volvo, panoramaglastaket släpper in ordentligt med ljus och den eleganta Polestar-logotypen är diskret infälld lite varstans. Polestar krånglar inte till det med massor av optioner utan här är bl a elstolar med minne, elspeglar, parkeringshjälp med 360-vy, stolsvärme även bak, rejäl ljudanläggning signerad Harman Kardon och automatiskt avbländande LED-strålkastare med som standard.

Den extremt snygga exteriören till trots så märks det tydligt att Polestar 2 är byggd delvis på samma grund som en bil med förbränningsmotor. Kylargrillen finns kvar trots att den inte tjänar något syfte annat än som hållare för diverse sensorer. Kardantunneln mellan sätena bak inskränker på benutrymmet för den som sitter på mittplatsen – men detta är faktiskt till fördel övriga platser då tunneln huserar en del av batterierna, vilka därmed tar upp mindre plats i golvet. Elbilspurister må rynka på näsan, men sett till helheten är det en klar fördel – hur ofta åker man egentligen fem personer?

Att köra Polestar 2 är att uppleva körglädje i dess renaste form, som en stor och bekväm gokart. Ratt och gaspedal – inga växlar att bry sig om och accelerationen är omedelbar, kraftfull och imponerande tyst, även för en elbil. Kurvtagningen är utmärkt, fjädringen sportig men inte obekväm. Att bilen väger dryga 2 ton påverkar inte känslan märkbart. Bromspedalen är nästan överflödig eftersom bilen på det för elbilar typiska sättet laddar/bromsar kraftigt bara du släpper gasen. Lite jobbigt inledningsvis och går att stänga av för den som så önskar. Naturligtvis finns moderna funktioner för förarassistans, bilen håller duktigt avståndet till framförvarande och ligger kvar i filen, även genom kurvor. Jag ser fram emot dagen då jag kan ta en P2 med på roadtrip genom Europa.


Jag kan inte se några vettiga anledningar till att Polestar 2 inte skulle bli en braksuccé. Jämfört med sina närmaste konkurrenter i prisklassen är den minst lika bra eller bättre på alla områden som bilköpare behöver bry sig om. Tesla-fans må lyfta fram laddnätverket, räckvidden eller batteritekniken som områden där man fortfarande har ett försprång. Men nyckelordet är “fortfarande”, och när skillnaderna i praktiken blir så marginella tror jag inte att de kommer att vara avgörande. Image spelar också roll – jag tror att det finns en stor uppdämd efterfrågan efter en högpresterande elbil som är en bil i första hand och teknikleksak i andra. Men Polestar 2 kan också upplevas “geeky” och det kan mycket väl vara en annan tillverkare som blir först att hitta den rätta formeln.

Sist men inte minst vill jag rekommendera den som vill lära sig mer om Polestar 2 att kolla in några riktiga recensioner istället för att förlita sig på mitt amatörtyckande. Till exempel:

Categories
Speltest

Speltest: Darwinia, Dungeons 3, Overlord 2, Disgaea PC, m fl

Det var nästan två år sedan jag skrev några spelrecensioner och det har blivit en hel del spel sedan dess, så här kommer en ny laddning. Som vanligt på engelska och jag försöker hålla det kortfattat. En hel del av spelen är uppföljare till sånt jag spelat tidigare och det märks att många utvecklare har valt att hålla sig till det beprövade – på gott och ont.

Interplanetary: Enhanced Edition

The ludicrous premise of this game – that tech has advanced to the point where interplanetary space battles are a thing, yet artillery and missiles need to be aimed manually – aside, it’s an elegantly executed turn-based strategy game which doesn’t overcomplicate itself. The graphics and sounds are impactful and lend a sense of epicness to the battles. However, the AI is poorly balanced and the number of viable strategies are very limited so you end up having to play essentially the same way every time, which hurts replayability. Games tend to drag on frustratingly long and sometimes end in stalemates. Worth picking up if it’s on a deep discount but falls short of a recommendation from me.

4/10. Se även Steam eller hemsidan.

Disgeaea PC

Enjoyed the anime, so I thought I’d give the game a try. Untainted by nostalgia as I never played this when it came out, I can’t say that it seems to have aged well. The story is a lot of fun but there’s just too much grinding between chapters and so I ran out of patience after a while. The graphics look terrible on a modern PC with blurry, low resolution sprites and primitive effects on a much higher definition background. Certainly, the PC version could have used a little more remastering. I spent about 25 hours in this game so there’s clearly something to it, but not enough to earn a recommendation for now. Might give it another shot in the future.

5/10. Se även Steam.

Overlord 2

I liked the original Overlord and I like this, because it’s basically more of the same – story-wise, it’s a direct sequel, and there are no groundbreaking differences but also nothing that breaks the successful formula of the first game. As the titular Overlord, you command batches of multicolored minions with different abilities to defeat your enemies, raze their structures and solve some puzzles along the way. It’s a casual take on the fantasy hack’n’slash with light strategic and puzzle elements. The main negative point for me was the Netherworld Tower, your home base which you’re supposed to spend some time managing and improving. This quickly began to feel like a chore, the Tower boils down to a glorified menu system that you have to navigate on foot. The mistresses are a bit of (family friendly) fun, though.

6/10. Se även Steam.

Serious Sam 3: BFE

Occasionally frustrating but very enjoyable FPS which starts out weak and uninspiring but builds up steam, challenge and excitement as the story (what little there is of it) goes on, culminating in what would be a very depressing ending if we didn’t already know we’re playing a prequel. Speaking of the original games, if you enjoyed those then you will enjoy this, as most of the game adheres closely to the original formula, for better or worse. Late game, the main challenge is not so much surviving as finding enough ammo to kill the ludicrously large hordes that are thrown at you. Some enemy types are incredibly frustrating and time-consuming to deal with, breaking the pace and the fun until you’ve managed to subdue them. All in all, a welcome shower of nostalgia that nicely ties together the story and offers a couple hours of good, clean, brainless fun.

6/10. Se även Steam.

Dungeons 3

Delightful RTS which follows the “if it’s not broken, don’t fix it” philosophy of game sequels; this is essentially an expansion to Dungeons 2 with a small number of new improvements, an even smaller number of new annoyances, a longer campaign and DLC which turns the difficulty way up for those of us who like a meatier challenge. The story reads like it was written by a bunch of drunken bums rounded up in a Munich parking lot – it’s zany, chaotic and doesn’t take itself too seriously. The narration and characters are hilarious, although their exchanges are slightly too drawn out at times, something they themselves call attention to – if you’re allergic to fourth wall breaking, this might not be the game for you.

On a gameplay note, I feel like the game gives you a lot of room in deciding your own strategy, rather than railroading you into any particular style. A few missions annoyed me by introducing challenges with tight time constraints, which is jarring when the game is otherwise usually perfectly happy to let you play at your own pace. Thankfully, these are the exception and not the rule (but read the reviews for DLC before buying!)

Dungeons 3 gets a solid recommendation from me but I hope that the developers will change up the gameplay a bit for the next edition – this concept has served them well for two whole games, but I’m not sure it can sustain a third without becoming repetitive.

8/10. Se även Steam eller hemsidan.

Darwinia

Unexpected indie gem that I would have loved to keep playing for longer, but the campaign is only good for about 6 hours and highly linear, so there’s sadly not much value in replaying it. Simple yet effective graphics that fit the theme perfectly, the same can be said for the soundtrack, and at the low price at which this is typically found on Steam it can only be seen as a bargain. It’s a simple yet elegant RTS with only a few units and no buildable structures except a cannon tower, which is weak and easily overrun, so effectively deploying and commanding a small number of key troops is essential to victory.

Adding to that are the Darwinians themselves, who are essentially civilians that can only take on weak enemies after several research upgrades, but needed to allow buildings to work, which is often the objective of the mission. I quickly started feeling a sense of attachment to them and loved watching them thrive and expand. Every map in the game is persistent and you can switch between them at will, without bothering with savegames. I guess this is intended to let you go back and finish optional objectives later, but for me, I felt it added to the immersion more than serve any practical purpose.

Darwinia is one game I wish I’d have found sooner and I hope it will eventually have a worthy sequel (Multiwinia is sadly multiplayer only).

9/10. Se även Steam eller hemsidan.