Categories
Musik

Jag undrar vad den här knappen gör…?

Jag har skrivit om TheSixtyOne tidigare.

Categories
Internet och IT Musik

Musikdistribution 2.0

Jag har tidigare skrivit om hur värdelös hela den internationella musikindustrin är när det gäller att ge oss musikälskare vad vi vill ha: bra musik, billigt eller helst gratis, levererad på ett smärtfritt sätt utan onödiga trösklar. I går hittade jag en webbsajt som på ett otroligt elegant sätt visar exakt hur det skall göras. TheSixtyOne är en webbradio. Detta är i sig inget nytt; radiostationer på nätet finns det gott om, dessutom sänder många traditionella radiostationer också på nätet. TheSixtyOne har dock en mängd unika egenskaper som placerar sajten i en klass över alla andra.

För det första är själva radiosändningen helt reklamfri, och på webbplatsen är det sparsamt med reklam – framförallt saknas helt den typen av blinkande, störande reklam som får mig att ställa in min webbläsare på att helt blockera reklam oavsett webbplats (fast jag har faktiskt lagt in ett undantag för TheSixtyOne). För det andra kan man välja fritt vilken låt man vill lyssna på. Utbudet består visserligen till 95% av artister väldigt långt utanför mainstream, men alla viktigare musikstilar är representerade och det finns tillräckligt många guldkorn för att en djupdykning ner i någon nisch snabbt skall ge utdelning. Redan här har vi alltså två avgörande fördelar mot vanlig radio: möjligheten att fritt komponera egna spellistor, avsaknad av reklam eller skitsnack som stör musiken och dessutom något annat än samma 15 sönderspelade låtar på oändlig repetition.

Många av låtarna går också att ladda ned gratis, alternativt köpa (via AmazonMP3), som MP3:or i hög kvalitet utan någon typ av kopieringsskydd över huvud taget. Musiken går alltså att spela på i princip alla förekommande bärbara musikspelare, kan fritt brännas till CD eller annan fysisk media, osv. Så länge man har en internetuppkoppling tillgänglig finns emellertid inget behov av att ladda ned låtarna, för man kan lyssna på samma låt oändligt många gånger helt gratis. Blir man medlem på sajten får man dessutom möjlighet att ge poäng – “bumpa” – låtar, som därmed klättrar högre upp den reguljära spellistan. Man får fler poäng att dela ut genom att lyssna på nya, ogallrade låtar, genom att andra medlemmar bumpar låtar man själv bumpat, samt periodiskt bara för att man besöker sajten.

Syftet med poängsystemet är att gallra ut de bästa låtarna i varje genre, och belöna de medlemmar som hittar dem. Om du är först med att bumpa en låt som senare blir mycket populär, får du många gånger fler poäng än om du bumpar en låt som 200 andra medlemmar redan uttryckt sitt gillande för. De låtar som får tillräckligt många poäng hamnar på sajtens framsida och kommer därmed med i den vanliga radioströmmen. Det är ett mycket smart sätt att ta fram de låtar som är mest “mainstream” på sajten, och listan skiftar av sig själv så att ingen låt ligger på toppen för länge.

TheSixtyOne visar på ett enastående sätt hur musikdistribution på Internet ska göras. Konceptet är briljant, innehållet utmärkt, designen elegant. Jag rekommenderar alla som gillar musik att prova den bums.

Categories
Fildelning Internet och IT Musik

Skivbolagen är nu fullständigt onödiga

Det jag skall börja detta inlägg med är vid det här laget gamla nyheter, men jag repeterar dem som bakgrund för er som inte vet: Den 10 oktober i år släppte rockbandet Radiohead ett nytt album, In Rainbows. Det intressanta med detta, även för folk som inte gillar Radiohead, är att de släppte albumet på nätet. Utan kopieringsskydd. Och var och en som kommer till deras webbplats för att köpa albumet får själv välja vad han eller hon vill betala. Något skivbolag är inte inblandat. Detta ledde naturligtvis till stora rubriker; att flera stora band har tagit avstånd från sina skivbolag är i sig ingen nyhet, men att Radiohead samtidigt valt att använda sig av en distributionsmodell som på riktigt kan tävla med fildelningstjänster är helt fantastiskt.

Hur gick det då?

Det beror på om man främst tror på vad man lärde sig i grundskolan, eller var tidningarna skriver. Såväl DN som IDG (IT-världens svar på Aftonbladet!) menar nämligen att det blev ett fiasko, eftersom blott 38% av dem som laddat ned albumet valt att betala för sig, och snittet bland dem som betalade för sig var ungefär 40 kronor per person. Totalt laddades albumet ned 1,2 miljoner gånger under oktober, eller 57 000 gånger om dagen. Detta är förstås oerhört bra – med skivbolagens egna mått mätt innebär det att albumet sålde platinum.  Och 40 kronor gånger 38% av 1,2 miljoner nedladdningar är mer än 18 miljoner kronor. Detta på bara de tre veckornas försäljning. Någon som tror att albumet kostade 18 miljoner att producera? Inte jag…

Skall man nu tro artiklarna, som förmodligen är skrivna utifrån en pressrelease signerad av någon PR-tönt på ett skivbolag, har Radiohead fått dåligt betalt för sitt album. Men vad skulle de få om de sålt albumet via ett skivbolag? Ett band får typiskt 10-20 kronor per sålt album, om vi antar att albumet kostar 150-200 kronor i butiken. Detta gäller för stora kända band, små band är glada om de får något alls, eftersom skivbolagen drar av sina (ofta kraftigt överdrivna) kostnader för marknadsföring, distribution och annat trams direkt från artisternas arvode. Om vi slår ut de 40 kronorna på alla 1,2 miljoner nedladdningar så fick Radiohead ungefär 15 spänn per album. Inte alls dåligt. Och kostnaderna för distribution kan inte ha varit höga eftersom det rör sig om en helt vanlig webbplats. Marknadsföring har knappast behövts.

Vidare kan man ifrågasätta siffrorna en smula. Av de 62% som inte betalade för sig är förmodligen en betydande andel sådana som inte är fans av Radiohead, som aldrig hade köpt albumet i vanliga fall, men som blev nyfikna av uppståndelsen. Jag faller själv in i den kategorin. Andra kanske valde att inte betala just därför att de inte behövde. Om du blir erbjuden en av två identiska varor, där den ena kostar 40 kronor och den andra är gratis, är det inte självklart att ta den andra då? Och om Radiohead hade erbjudit albumet för 15 kronor, hur många exemplar hade de då sålt?

Även deep|edition och opassande har skrivit intressant om det här. Vidare har Radiohead levererat ett uttalande där de påstår att siffrorna är fullständigt felaktiga. Gick det bättre eller sämre än rapporterat, tro?

För övrigt: 40% av all fildelningstrafik hos en stor brittisk internetleverantör är krypterad och därmed omöjlig att särskilja från legitim trafik, berättar en artikel hos The Register. Det kan rimligtvis bara vara imbeciller som fortfarande tror att kampen mot fildelning går att vinna av skivbolagen. Piraterna har legat kilometervis före i över ett decennium, och avståndet ökar.